Trodde du att det skulle bli ett riktigt val i Vitryssland i år? Att Lukasjenko, Europas siste diktator, skulle släppa ifrån sig makten frivilligt? Jag antar att det är dags att tänka om. Och sätta mer press på Lukasjenko från Sveriges och EU's sida.
Valet i Belarus har hittills varit en uppvisning i terror, förföljelser, hot, försvinnanden, våld och vansinne. Polis har på sina håll ingripit med spektakulärt övervåld mot fredliga manifestationer för rättvisa val samt attackerat oppositionella med absurda metoder.
Rapporter från svenska valövervakare på plats säger att 7 av de 9 oppositionskandidaterna nu är häktade eller "borta". Senast det hände hittades två politiker mördade. 2 stycken dumpande 1999. Och en journalist 2001.
Man uppskattar från svenskt håll att ca 300 personer är häktade redan nu och de plockar in folk hela tiden... KGB filmar demonstrationer, varefter folk jagas som befunnit sig på plats. De riskerar nu straff för "huliganism" på upp till 2½ års fängelse.
Detta är orimligt. Kommer EU och omvärlden att agera? Eller kommer vi att glömma Belarus som vi glömt bland annat Iran? Det låter som om Bildt faktiskt tar bladet från munnen snart. Låt oss verkligen hoppas det!
SILC's Anna Drufva berättar. Civil Rights Defenders på Brännpunkt.
Och är det förvånande att OSS erkänner valet? Är det inte vackert? Förlåt, men jag är rasande!
AB, Hansson, AB Ledarbloggen, DN, DN, DNPublicera inlägg, Ex, Ex, Larsson, SvD, SvD Ledare, Caroline,
Uppdaterat: USA fördömer regimens agerande.
Visar inlägg med etikett Övergrepp. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Övergrepp. Visa alla inlägg
2010-12-20
2010-12-15
Um sicher zu sein muss mann alles wissen
"Um sicher zu sein muss mann alles wissen".
För att vara säker måste man veta allt. Så sade en gång högste chefen för Stasi i Östtyskland. Tydligen en stor idol för Morgan Johansson (S) och för justitieministern Beatrice Ask (M) på sistone.
Har de bägge totalt tappat all tillstymmelse till förstånd, vett och sans!?
Och med detta sagt... Behövde verkligen Socialdemokraterna denna ytterligare splittring? Vilken oerhörd desperation kan ligga till grund för något så bakvänt och fullständigt vanvettigt korkat som förslaget från Johansson i kölvattnet av bombhysterin i Stockholm för några dagar sedan? Hur hjälper det ett parti som knappt ens kan hållas vid liv med konstgjord andning och som genomgår en oerhört smärtsam process av återfödelse och omdefiniering om något av det enda man verkligen varit eniga om på sistone alls nu ska rivas i stycken på grund av att en stackars Morgan fått för sig att han är livrädd för sina egna medborgare? Herregud, vilket bottennapp för hela socialdemokratin att ha hamnat i en sådan sits. Jag brukar inbilla mig att vallöften och kongressbeslut ändå betyder någonting. Att en linje är till för att följas om partiet enats. Nu vet vi ju att så inte är fallet, inte minst efter Centerns totalomvändning 2008. Som tur är har riksdagsgruppen inom (S) betydligt bättre förstånd än Morgan. Men är det verkligen en tröst? Låtom oss hoppas på det!
Jag lider med er, vänner röda. Jag lider med er. Och jag sträcker mer än gärna ut en hand för att driva detta vansinne tillbaka till de underjordiska hålor där det hör hemma. Och vad glad jag är att jag idag inte behöver skämmas över att vara folkpartist längre. Med Johan Pehrson i högsta hugg, förstås, och lika tokig i övervakning som en rabiessmittad hund är i att skälla och bita. Jag lider verkligen med alla liberaler och alliansare som säkert tycker det kliar under skinnet lika mycket som vilken sosse som helst idag. Men sossarna trodde ju faktiskt på en bättring. Inbillade sig att de vågade hoppas... Vi kan behöva all gemensam arbetsinsats som går att uppbåda, trots allt. Och uppenbarligen finns där behov av en extra dos styrka för att sätta stopp för den vansinniga övervakningsvåg vi säkerligen riskerar mitt i tumultet inom den socialistiska rörelsen och även inom Alliansen nu. Vi borde veta bättre än att köpa sådana vansinnigheter. Vi borde veta nog för att driva en kamp tillsammans. För det samhälle vi alla vill ha i framtiden och som inte bygger på vanvettig övervakning, åsiktsregistrering och fruktan för den egna staten. Herregud, vad vi verkligen inte behöver det.
För att vara säker måste man veta allt. Tydligen jäkligt hippt just nu bland övervakningsivrare.
Såpass, de facto, att man idag gör precis vad jag och Jens Odsvall varnade för på Newsmill redan under det allra första skälvande dygnet efter bombdådet i Stockholm. Precis vad Michael Gajditza (rättspolitisk talesperson, L) varnar för på SVT Debatt. Och så många andra. Så många andra. Även Jan Guillou fattar vad det handlar om.
Nu har massövervakningen nått sin guldålder. Nu ska polisstaten skapas och nu ska regeringar gräva sig in i våra själva huvuden och veta allt om varje steg vi tar, varje tanke vi tänker och utifrån de vetskaperna bedöma vem som har rent mjöl i påsen och vem som inte har det. Allt ska lagras i stora, centrala register. Sökbara megadatabaser där polis, säkerhetstjänst och underrättelsetjänst glatt badar nakna ihop och delar med sig av sötma och sälta i alla sina dagar. Och inte ett piss har vi lärt oss av historien med Wikileaks. Man kunde förväntat sig att vi därmed kunde bevisat risken av stora gemensamma databaser och risken för läckor och eventuellt, för den delen, medföljande missbruk eller oförutsedda händelser. Jag känner mig inte ett dugg tryggare och gladare för det. Själv vet jag ju att jag inte under några som helst luppar tillhörande svenska staten och dess klåfingriga myndigheter någonsin kommer att betraktas som renmjölig. Det hade jag heller inte varit under det socialistiska solstinget i öst, den amerikanska McCarthy-eran. Eller för den delen det glada 30- och 40-talet i Tyskland. Historien är härlig. Och en del av vår vardag. Hem ljuva hem. Nu är vi snart där igen.
Tänk att vi är så vansinnigt duktiga på att glömma. Tänk att vi är så vansinnigt förtjusta i tanken på att övervaka och kontrollera varann. Att vi till vilket pris som helst, tycks det mig, är beredda att montera ner allt vi byggt upp i öppenhet, transparens och demokrati.
Snart har vi förmodligen en FRA-lagstiftning som ska kontrollera varenda kotte även lagligt. Att det redan är så det går till vet vi ju nu. Det har vi redan fått bekräftat. Men att snart ska alltså våra klåfingriga politiker inte vara våra företrädare och tjänare längre, utan våra övervakare, domare och i värsta fall på sätt och viss bödlar. Var det detta vi ville? Var det detta vi skulle uppnå? Var det detta vi drömde om och är detta verkligen den enda och vettiga lösningen?
Jag är skrämd. För att jag sett det förr. För att jag vet vad som hände en gång, för att jag vet var detta kommer att leda. Och för att jag vet att inte tillräckligt många bryr sig för att verkligen förhindra att detta trots allt sker idag, imorgon, i framtiden.
Ska det verkligen behöva gå så långt? Ska vi verkligen ge upp allt vad ett fritt samhälle står för? Är det värt det? Vem tror vi att vi skyddar?
Och förresten... Var i helvete fick Sverigedemokratmupparna luft ifrån? Hur i HELVETE kan man sitta där och vräka ur sig ett jävla "Äntligen" när något så vidrigt och fruktansvärt händer som det som skedde i Stockholm i helgen? Ha litet jävla skam i kroppen! Skäms! Väx upp! Barn! Snorungar!
Jag var bara tvungen att säga det.
Relaterat och intressant:
Rehbinder, Fjärde Internationalen, Mymlan, SvD, Cwejman, Ingerö på AB Debatt, Humans are born free, Bengtsson, Bengtsson, de Kaminski på SvD, Loonwatch, Peter Bratt i DN, Camilla Lindberg i AB, Hax, Peter Andersson, Högberg, Apelsineld, Feed me a stray cat, Attila, Hultin, Lake, Gun, Jan Hjärpe, Magnihasa, SvD, Svensson, Annarkia, Röda Malmö, JensO, Jerlerup, Scaber Nestor, Gajditza, Bicycle Cowboy, Memetiker, Regebro,
För att vara säker måste man veta allt. Så sade en gång högste chefen för Stasi i Östtyskland. Tydligen en stor idol för Morgan Johansson (S) och för justitieministern Beatrice Ask (M) på sistone.
Har de bägge totalt tappat all tillstymmelse till förstånd, vett och sans!?
Och med detta sagt... Behövde verkligen Socialdemokraterna denna ytterligare splittring? Vilken oerhörd desperation kan ligga till grund för något så bakvänt och fullständigt vanvettigt korkat som förslaget från Johansson i kölvattnet av bombhysterin i Stockholm för några dagar sedan? Hur hjälper det ett parti som knappt ens kan hållas vid liv med konstgjord andning och som genomgår en oerhört smärtsam process av återfödelse och omdefiniering om något av det enda man verkligen varit eniga om på sistone alls nu ska rivas i stycken på grund av att en stackars Morgan fått för sig att han är livrädd för sina egna medborgare? Herregud, vilket bottennapp för hela socialdemokratin att ha hamnat i en sådan sits. Jag brukar inbilla mig att vallöften och kongressbeslut ändå betyder någonting. Att en linje är till för att följas om partiet enats. Nu vet vi ju att så inte är fallet, inte minst efter Centerns totalomvändning 2008. Som tur är har riksdagsgruppen inom (S) betydligt bättre förstånd än Morgan. Men är det verkligen en tröst? Låtom oss hoppas på det!
Jag lider med er, vänner röda. Jag lider med er. Och jag sträcker mer än gärna ut en hand för att driva detta vansinne tillbaka till de underjordiska hålor där det hör hemma. Och vad glad jag är att jag idag inte behöver skämmas över att vara folkpartist längre. Med Johan Pehrson i högsta hugg, förstås, och lika tokig i övervakning som en rabiessmittad hund är i att skälla och bita. Jag lider verkligen med alla liberaler och alliansare som säkert tycker det kliar under skinnet lika mycket som vilken sosse som helst idag. Men sossarna trodde ju faktiskt på en bättring. Inbillade sig att de vågade hoppas... Vi kan behöva all gemensam arbetsinsats som går att uppbåda, trots allt. Och uppenbarligen finns där behov av en extra dos styrka för att sätta stopp för den vansinniga övervakningsvåg vi säkerligen riskerar mitt i tumultet inom den socialistiska rörelsen och även inom Alliansen nu. Vi borde veta bättre än att köpa sådana vansinnigheter. Vi borde veta nog för att driva en kamp tillsammans. För det samhälle vi alla vill ha i framtiden och som inte bygger på vanvettig övervakning, åsiktsregistrering och fruktan för den egna staten. Herregud, vad vi verkligen inte behöver det.
För att vara säker måste man veta allt. Tydligen jäkligt hippt just nu bland övervakningsivrare.
Såpass, de facto, att man idag gör precis vad jag och Jens Odsvall varnade för på Newsmill redan under det allra första skälvande dygnet efter bombdådet i Stockholm. Precis vad Michael Gajditza (rättspolitisk talesperson, L) varnar för på SVT Debatt. Och så många andra. Så många andra. Även Jan Guillou fattar vad det handlar om.
Nu har massövervakningen nått sin guldålder. Nu ska polisstaten skapas och nu ska regeringar gräva sig in i våra själva huvuden och veta allt om varje steg vi tar, varje tanke vi tänker och utifrån de vetskaperna bedöma vem som har rent mjöl i påsen och vem som inte har det. Allt ska lagras i stora, centrala register. Sökbara megadatabaser där polis, säkerhetstjänst och underrättelsetjänst glatt badar nakna ihop och delar med sig av sötma och sälta i alla sina dagar. Och inte ett piss har vi lärt oss av historien med Wikileaks. Man kunde förväntat sig att vi därmed kunde bevisat risken av stora gemensamma databaser och risken för läckor och eventuellt, för den delen, medföljande missbruk eller oförutsedda händelser. Jag känner mig inte ett dugg tryggare och gladare för det. Själv vet jag ju att jag inte under några som helst luppar tillhörande svenska staten och dess klåfingriga myndigheter någonsin kommer att betraktas som renmjölig. Det hade jag heller inte varit under det socialistiska solstinget i öst, den amerikanska McCarthy-eran. Eller för den delen det glada 30- och 40-talet i Tyskland. Historien är härlig. Och en del av vår vardag. Hem ljuva hem. Nu är vi snart där igen.
Tänk att vi är så vansinnigt duktiga på att glömma. Tänk att vi är så vansinnigt förtjusta i tanken på att övervaka och kontrollera varann. Att vi till vilket pris som helst, tycks det mig, är beredda att montera ner allt vi byggt upp i öppenhet, transparens och demokrati.
Snart har vi förmodligen en FRA-lagstiftning som ska kontrollera varenda kotte även lagligt. Att det redan är så det går till vet vi ju nu. Det har vi redan fått bekräftat. Men att snart ska alltså våra klåfingriga politiker inte vara våra företrädare och tjänare längre, utan våra övervakare, domare och i värsta fall på sätt och viss bödlar. Var det detta vi ville? Var det detta vi skulle uppnå? Var det detta vi drömde om och är detta verkligen den enda och vettiga lösningen?
Jag är skrämd. För att jag sett det förr. För att jag vet vad som hände en gång, för att jag vet var detta kommer att leda. Och för att jag vet att inte tillräckligt många bryr sig för att verkligen förhindra att detta trots allt sker idag, imorgon, i framtiden.
Ska det verkligen behöva gå så långt? Ska vi verkligen ge upp allt vad ett fritt samhälle står för? Är det värt det? Vem tror vi att vi skyddar?
Och förresten... Var i helvete fick Sverigedemokratmupparna luft ifrån? Hur i HELVETE kan man sitta där och vräka ur sig ett jävla "Äntligen" när något så vidrigt och fruktansvärt händer som det som skedde i Stockholm i helgen? Ha litet jävla skam i kroppen! Skäms! Väx upp! Barn! Snorungar!
Jag var bara tvungen att säga det.
Relaterat och intressant:
Rehbinder, Fjärde Internationalen, Mymlan, SvD, Cwejman, Ingerö på AB Debatt, Humans are born free, Bengtsson, Bengtsson, de Kaminski på SvD, Loonwatch, Peter Bratt i DN, Camilla Lindberg i AB, Hax, Peter Andersson, Högberg, Apelsineld, Feed me a stray cat, Attila, Hultin, Lake, Gun, Jan Hjärpe, Magnihasa, SvD, Svensson, Annarkia, Röda Malmö, JensO, Jerlerup, Scaber Nestor, Gajditza, Bicycle Cowboy, Memetiker, Regebro,
2010-11-03
Skriftlig fråga avseende iransk delegation till Stockholm
Skriftlig fråga 2010/11:32 den 29 oktober
2010/11:32 Inbjudan av iransk delegation
av Maryam Yazdanfar (S)
till utrikesminister Carl Bildt (M)
Utrikesdepartementet har bjudit in en iransk parlamentarisk delegation till Sverige. Med anledning av detta och den iranska regimens flagranta och kontinuerliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna samt medvetna strategi för säkerhetspolitisk instabilitet i Mellanöstern frågar jag utrikesminister Carl Bildt:
Avser utrikesministern att öppet och offentligt förklara syftet med den iranska delegationens besök och vad det är tänkt att leda till framgent?
Inkom: 2010-10-29
Fördröjt svar: 2010-10-29
Jag väntar med spänning på utrikesministerns svar.
Mer här.
2010-08-20
Kvinnans rätt inte självklar i Sverige
Det finns så mycket som gör ont i mig så som samhället ser ut idag. Det är så mycket som jag anser vara så väldigt fel. Cynismer som skadar människor allvarlig på så många vis. Insortering i första, andra, tredje och tjugofjärde klassens medborgare. Första, andra, tredje och trehundranittionde klassens människa. Avståndstaganden, övergrepp, administrativa spärrar skapade för att stänga människor ute och visa dem att de inte duger som de är, att de inte är bra nog, fina nog. Inte hör hemma. Inte har rätten till rättigheter. Utanförskapsvurmen. Insortering och utsortering. Legal, illegal. Människa, undermänniska. Äkta, falsk, fel ond, farlig... Det gör ont att se.
Därför har kampen för gömdas och papperslösas rätt varit viktig för mig och varit en av de kampanjer jag varit med att driva inom Luf och Folkpartiet som känts hela vägen rakt igenom min kropp på många vis.
Kanske för att jag själv råkar veta vad det innebär att inte ha fulla rättigheter i ett samhälle som slår sig för bröstet i sin strävan att hävda att inga orättvisor och skillnader mellan människor existerar. Men det gör de.
Som den gången jag själv blev överfallen och sönderskuren så pass att en enda läkare i landet kunde hävdas ha kompetensen att laga och sy ihop på rätt vis. Hon sade att hon visst kunde, men sade också att... "jag gör inte trans". Varför jag tvingades att under stora risker resa över halva världen för att låta mig bli sammansydd av en läkare i ett annat land. Helt och hållet på egen bekostnad. Skadorna jag fick och bär på kommer jag aldrig bli av med. Och flera av dem hade inte varit nödvändiga om jag inte nekats vård.
Som den gången jag insåg att mina drömmar om ett litet liv att se växa upp i min närhet tog slut på grund av fruktan och avsky inför den människa jag är och som jag mot min egen önskan och förskyllan alltid har varit. Det var den dagen jag insåg att hela mitt liv, hela min existens, allt jag är och varit och någonsin kommer att bli, allt jag står för, är politiskt på ett sätt som de flesta av er därute inte ens kan drömma om.
Och på samma vis som jag inte på något vis kan styra över vad i mitt liv som är offentligt eller privat, vad som är jag och vad som är något slags politiskt slagträ, finns där många andra grupper som hamnat i samma situation men av många olika skäl. Sexsäljare, drogbrukare, invandrade svenskar, och inte minst de papperslösa. De gömda. De så kallat illegala. De som inte har rätten att existera. De som ska svältas och straffas och kastas ut till vilket pris som helst och som nekas de grundläggande rättigheter världssamfundet enats om och som nekas rätten att bli behandlade som de människor de faktiskt är.
Människovärde är faktiskt någonting som inte på något vis är en självklarhet i Sverige idag. Människovärde är en bonus som bara förunnas somliga.
När blev världen så kall? När blev den så omänsklig och så uteslutande? När blev världen sådan att den liksom började skära i mig som infekterade törnen och ståltråd om mitt hjärta? Jo, precis så. För att det är olidligt att höra om hur människor behandlas av vårt stolta samhälle idag. Varje dag.
Bland dagens papperslösa och gömda i Sverige är många kvinnor. Kvinnor utan rättigheter. De har ingen rätt till vård i många fall. De har ingen möjlighet att söka hjälp om deras tillvaro rasar och de utsätts för hot, övergrepp, våldtäkter eller bara ett vardagligt helvete som straff för något så naturligt grundläggande som att ha haft ett sexuellt samliv som lett till graviditet.
En papperslös kvinna som misshandlats eller våldtagits vågar ofta inte söka hjälp. Hon vågar sällan begära hjälp om hon lever under hot och hon har ofta få möjligheter att vända sig någonstans överhuvudtaget för hjälp, stöd eller någon som helst möjlighet till vård. Hon har inte rätt till preventivmedelsrådgivning eller annan relaterad vård, annat än rent faktisk mödravård. Och även den rätten varierar runtom i landet. Hon har inte rätt till abort. Hon kan inte hämta ut p-piller även om hon skulle få dem utskrivna, då hon ju saknar legitimation och personnummer. Och skulle oturen vara framme och hon ändå blir gravid, finns risken att det lilla livet i magen riskerar avslöja henne. Avslöja hennes dolda tillvaro i Sverige. Något de flesta helt enkelt inte har råd med. Inte sällan på grund av risken att förvisas tillbaka till ett samhälle där enorm fattigdom, hot, övergrepp, miserabla förhållanden och i värsta fall fara för livet väntar.
För dessa kvinnor finns sällan något annat alternativ vid sidan av en abort. En abort som utan subventioner kostar 20 000 kronor. En ofattbar summa för de allra flesta. Återstår gör endast en medicinsk abort i en lägenhet eller ett hyrt hotellrum och som riskerar leda till omfattande blödningar, skador och i värsta fall dödsfall.
Vi vet att detta försiggår i Sverige idag. Vi vet att där finns en marknad. Samtidigt vet vi från exempelvis Region Skåne att kostnaderna inte behöver bli enorma för att inkludera även papperslösas rätt till vård i landstingens verksamheter. Det är förhållandevis små pengar det rör sig om, men det är resurser som kan rädda liv, som kan förebygga allvarliga skador och sjukdomar. Som vi borde kunna erbjuda av den simpla anledningen att vi alla faktiskt är medmänniskor. Och för att om oturen varit framme hade det kunnat vara vi.
På samma vis som kvinnor nekas aborter, preventivmedel och annan vård, nekas de också grundläggande undersökningar i form av exempelvis cellprover. Därför att ett resultat från en cellprovsundersökning alltid skickas hem till folkbokföringsadressen. Något som papperslösa och gömda mycket sällan kan eller vågar tillhandahålla.
Synen på de här potentiellt rätt makabra problemen varierar kraftigt mellan olika vårdinrättningar. Det förvånar inte. Det är olika kulturer mellan olika avdelningar, där finns olika lösningar och personalen är inte densamma. Ofta sprids ryktet om välvilligt inställd vårdpersonal inom slutna nätverk och där finns den enda lindringen, den enda mildringen av problemet. Men det räcker inte.
Vi måste verkligen se över rätten till vård för papperslösa nu. Inte minst för de kvinnor som far så oändligt illa idag och som verkligen behöver samhällets stöd på så otroligt många vis.
Vi har en skyldighet som medmänniskor. Vi har inte rätten att slappna av, släppa, blunda, förneka och sedan slå oss för bröstet i vår självgoda övertygelse om svensk jämställdhets enorma förträfflighet förrän sådana här vansinnigheter sopats upp på historiens soptipp där de hör hemma.
Intressant.
Därför har kampen för gömdas och papperslösas rätt varit viktig för mig och varit en av de kampanjer jag varit med att driva inom Luf och Folkpartiet som känts hela vägen rakt igenom min kropp på många vis.
Kanske för att jag själv råkar veta vad det innebär att inte ha fulla rättigheter i ett samhälle som slår sig för bröstet i sin strävan att hävda att inga orättvisor och skillnader mellan människor existerar. Men det gör de.
Som den gången jag själv blev överfallen och sönderskuren så pass att en enda läkare i landet kunde hävdas ha kompetensen att laga och sy ihop på rätt vis. Hon sade att hon visst kunde, men sade också att... "jag gör inte trans". Varför jag tvingades att under stora risker resa över halva världen för att låta mig bli sammansydd av en läkare i ett annat land. Helt och hållet på egen bekostnad. Skadorna jag fick och bär på kommer jag aldrig bli av med. Och flera av dem hade inte varit nödvändiga om jag inte nekats vård.
Som den gången jag insåg att mina drömmar om ett litet liv att se växa upp i min närhet tog slut på grund av fruktan och avsky inför den människa jag är och som jag mot min egen önskan och förskyllan alltid har varit. Det var den dagen jag insåg att hela mitt liv, hela min existens, allt jag är och varit och någonsin kommer att bli, allt jag står för, är politiskt på ett sätt som de flesta av er därute inte ens kan drömma om.
Och på samma vis som jag inte på något vis kan styra över vad i mitt liv som är offentligt eller privat, vad som är jag och vad som är något slags politiskt slagträ, finns där många andra grupper som hamnat i samma situation men av många olika skäl. Sexsäljare, drogbrukare, invandrade svenskar, och inte minst de papperslösa. De gömda. De så kallat illegala. De som inte har rätten att existera. De som ska svältas och straffas och kastas ut till vilket pris som helst och som nekas de grundläggande rättigheter världssamfundet enats om och som nekas rätten att bli behandlade som de människor de faktiskt är.
Människovärde är faktiskt någonting som inte på något vis är en självklarhet i Sverige idag. Människovärde är en bonus som bara förunnas somliga.
När blev världen så kall? När blev den så omänsklig och så uteslutande? När blev världen sådan att den liksom började skära i mig som infekterade törnen och ståltråd om mitt hjärta? Jo, precis så. För att det är olidligt att höra om hur människor behandlas av vårt stolta samhälle idag. Varje dag.
Bland dagens papperslösa och gömda i Sverige är många kvinnor. Kvinnor utan rättigheter. De har ingen rätt till vård i många fall. De har ingen möjlighet att söka hjälp om deras tillvaro rasar och de utsätts för hot, övergrepp, våldtäkter eller bara ett vardagligt helvete som straff för något så naturligt grundläggande som att ha haft ett sexuellt samliv som lett till graviditet.
En papperslös kvinna som misshandlats eller våldtagits vågar ofta inte söka hjälp. Hon vågar sällan begära hjälp om hon lever under hot och hon har ofta få möjligheter att vända sig någonstans överhuvudtaget för hjälp, stöd eller någon som helst möjlighet till vård. Hon har inte rätt till preventivmedelsrådgivning eller annan relaterad vård, annat än rent faktisk mödravård. Och även den rätten varierar runtom i landet. Hon har inte rätt till abort. Hon kan inte hämta ut p-piller även om hon skulle få dem utskrivna, då hon ju saknar legitimation och personnummer. Och skulle oturen vara framme och hon ändå blir gravid, finns risken att det lilla livet i magen riskerar avslöja henne. Avslöja hennes dolda tillvaro i Sverige. Något de flesta helt enkelt inte har råd med. Inte sällan på grund av risken att förvisas tillbaka till ett samhälle där enorm fattigdom, hot, övergrepp, miserabla förhållanden och i värsta fall fara för livet väntar.
För dessa kvinnor finns sällan något annat alternativ vid sidan av en abort. En abort som utan subventioner kostar 20 000 kronor. En ofattbar summa för de allra flesta. Återstår gör endast en medicinsk abort i en lägenhet eller ett hyrt hotellrum och som riskerar leda till omfattande blödningar, skador och i värsta fall dödsfall.
Vi vet att detta försiggår i Sverige idag. Vi vet att där finns en marknad. Samtidigt vet vi från exempelvis Region Skåne att kostnaderna inte behöver bli enorma för att inkludera även papperslösas rätt till vård i landstingens verksamheter. Det är förhållandevis små pengar det rör sig om, men det är resurser som kan rädda liv, som kan förebygga allvarliga skador och sjukdomar. Som vi borde kunna erbjuda av den simpla anledningen att vi alla faktiskt är medmänniskor. Och för att om oturen varit framme hade det kunnat vara vi.
På samma vis som kvinnor nekas aborter, preventivmedel och annan vård, nekas de också grundläggande undersökningar i form av exempelvis cellprover. Därför att ett resultat från en cellprovsundersökning alltid skickas hem till folkbokföringsadressen. Något som papperslösa och gömda mycket sällan kan eller vågar tillhandahålla.
Synen på de här potentiellt rätt makabra problemen varierar kraftigt mellan olika vårdinrättningar. Det förvånar inte. Det är olika kulturer mellan olika avdelningar, där finns olika lösningar och personalen är inte densamma. Ofta sprids ryktet om välvilligt inställd vårdpersonal inom slutna nätverk och där finns den enda lindringen, den enda mildringen av problemet. Men det räcker inte.
Vi måste verkligen se över rätten till vård för papperslösa nu. Inte minst för de kvinnor som far så oändligt illa idag och som verkligen behöver samhällets stöd på så otroligt många vis.
Vi har en skyldighet som medmänniskor. Vi har inte rätten att slappna av, släppa, blunda, förneka och sedan slå oss för bröstet i vår självgoda övertygelse om svensk jämställdhets enorma förträfflighet förrän sådana här vansinnigheter sopats upp på historiens soptipp där de hör hemma.
Intressant.
Vem är papperslös?
En papperslös person är någon som befinner sig i Sverige utan att ha ansökt om tillstånd, eller efter att ha ansökt om tillstånd men fått avslag. Hur många personer som lever som papperslösa i Sverige går inte att säga, men det rör sig antagligen om 10 000 - 30 000.
Papperslösa personer delas in i två grupper: 1) De som blivit avvisade eller utvisade och håller sig undan i Sverige för att de inte kan eller vill återvända till landet de kommer ifrån, de som ”gömmer sig”. Och 2) Personer som befinner sig i Sverige men aldrig har ansökt om något tillstånd för att vistas i här.
Vad säger lagen om vård för asylsökande och papperslösa?
Papperslösa vuxna, samt papperslösa barn som aldrig varit inne i asylprocessen, har endast rätt till omedelbar hälso- och sjukvård, men ingen subventionering utgår.
Asylsökande vuxna har rätt till vård som ”inte kan anstå” – som om den uteblir innebär en risk för patientens hälsa. Den bedömningen görs av läkaren i varje enskild situation. En helt klar definition för vad ”vård som inte kan anstå” är finns inte. Asylsökande vuxna har dessutom rätt till mödravård, vård vid abort och preventivmedelsrådgivning.
Asylsökande och gömda barn under 18 år har samma rättigheter till hälso- och sjukvård som svenska barn.
En papperslös person är någon som befinner sig i Sverige utan att ha ansökt om tillstånd, eller efter att ha ansökt om tillstånd men fått avslag. Hur många personer som lever som papperslösa i Sverige går inte att säga, men det rör sig antagligen om 10 000 - 30 000.
Papperslösa personer delas in i två grupper: 1) De som blivit avvisade eller utvisade och håller sig undan i Sverige för att de inte kan eller vill återvända till landet de kommer ifrån, de som ”gömmer sig”. Och 2) Personer som befinner sig i Sverige men aldrig har ansökt om något tillstånd för att vistas i här.
Vad säger lagen om vård för asylsökande och papperslösa?
Papperslösa vuxna, samt papperslösa barn som aldrig varit inne i asylprocessen, har endast rätt till omedelbar hälso- och sjukvård, men ingen subventionering utgår.
Asylsökande vuxna har rätt till vård som ”inte kan anstå” – som om den uteblir innebär en risk för patientens hälsa. Den bedömningen görs av läkaren i varje enskild situation. En helt klar definition för vad ”vård som inte kan anstå” är finns inte. Asylsökande vuxna har dessutom rätt till mödravård, vård vid abort och preventivmedelsrådgivning.
Asylsökande och gömda barn under 18 år har samma rättigheter till hälso- och sjukvård som svenska barn.
2010-08-18
Har vi människor ryggrad nog att stoppa detta?
Snappar upp hos Jens Odsvall en text som verkligen, verkligen berör mig. Jag låter den gå till er. Oförändrad, i sin helhet, precis som den är.
Anledningen till att jag blir så förbannad på påhopp under en politisk valrörelse i Sverige är att jag tycker att den därmed förringas och håller sådan ohygglig sandlådenivå!
Jag har smädat litet grann av ren ilska. Jag har surat. Jag har dragit igång en kampanj för att prata visioner istället. Åtminstone det sista är åtminstone något som är litet kreativt och positivt laddat mitt i allting. Jag hoppas att ett par av er vill följa efter och hjälpa till att lyfta den linjen i valrörelsen istället, hädanefter.
Så varför blir jag så in i helvete förbannad för jämnan då? Det har inte bara att göra med att jag sitter här och råkar vara känslomänniska. Det har att göra med att saker sker därute i världen som vi fullständigt ignorerar. Skiter i. Så länge vi kan kasta skit på varann och sedan glada i hågen gå ut och köpa oss ytterligare en ny iPhone.
Men ta gärna del av vad livet därute innebär. Utanför femtioskyltarna. Jag vill be er att läsa och verkligen känna efter. Ni kan förresten gärna läsa detta också. Bara för att.
Kan vi sluta med dumheterna nu och börja jobba för en framtid som är värd att stå för nu? Vi alla?
För att ingen del av världen är bättre än den värsta skadan någon av oss åsamkar en annan individ. Ingen är värd det öde ni kan läsa om nedtill. Inte heller det öde ni kan läsa om via länken strax här ovanför. Vi skulle vara politiker, vad? Inte clowner? Väx upp! Ta ett ansvar för världen! Börja jobba för förändring!
Anledningen till att jag blir så förbannad på påhopp under en politisk valrörelse i Sverige är att jag tycker att den därmed förringas och håller sådan ohygglig sandlådenivå!
Jag har smädat litet grann av ren ilska. Jag har surat. Jag har dragit igång en kampanj för att prata visioner istället. Åtminstone det sista är åtminstone något som är litet kreativt och positivt laddat mitt i allting. Jag hoppas att ett par av er vill följa efter och hjälpa till att lyfta den linjen i valrörelsen istället, hädanefter.
Så varför blir jag så in i helvete förbannad för jämnan då? Det har inte bara att göra med att jag sitter här och råkar vara känslomänniska. Det har att göra med att saker sker därute i världen som vi fullständigt ignorerar. Skiter i. Så länge vi kan kasta skit på varann och sedan glada i hågen gå ut och köpa oss ytterligare en ny iPhone.
Men ta gärna del av vad livet därute innebär. Utanför femtioskyltarna. Jag vill be er att läsa och verkligen känna efter. Ni kan förresten gärna läsa detta också. Bara för att.
Kan vi sluta med dumheterna nu och börja jobba för en framtid som är värd att stå för nu? Vi alla?
För att ingen del av världen är bättre än den värsta skadan någon av oss åsamkar en annan individ. Ingen är värd det öde ni kan läsa om nedtill. Inte heller det öde ni kan läsa om via länken strax här ovanför. Vi skulle vara politiker, vad? Inte clowner? Väx upp! Ta ett ansvar för världen! Börja jobba för förändring!
"Hur känns det hos kvinnan som ska amputeras i ögonen för att försvarat sig?
Kan vi kalla oss kvinnor med medmänsklighet så länge sådana fruktansvärda verkligheten händer någonstans i världen? Räcker det bara att benämna en dag för kvinnorna i världen nämligen 8 mars kvinnodagen, när vi läser och hör om föraktet mot kvinnor och flickor varje dag? Vi får en tillfällig empati och dagen efter glömmer vi det. Nej, bakom dessa namn och siffror och hemska händelser finns människor med känslor som har hamnat i Djävulens händer. Men vi människor…
Nu läser vi om Azam ,inte bara om hennes hemska öde utom om hennes känslor och upplevelse.
Azam, gift, 21år bodde med sin svärmor. En dag när hon är ensam hemma kommer någon och vill våldta henne. I Försvar kastar hon lutet på förövaren. Mannen förlorar ett öga och hon dömdes till att bli blind (att hennes båda ögon tas ut enligt mulornas lag 269 och 270). Hade hon varit en man skulle hon då ha straffats med ett öga men hon är en kvinna. (Mans ett öga mot kvinnas två ögon)
Domen fastställdes enligt iranska tidningar på ett offentligt ställe.
Har Du någon gång tänkt hur de sista stunderna kan gå för dessa kvinnor. När jag tänkte lite djupare kände jag mig precis bredvid henne. Rum och tid spelade ingen roll, bara känslor, gråt, förakt, hämnd…
”Gårdagens skymning är min sista gång, sista gång att se solens nedgång. Gryningen också blir, solens sista uppgång. Det var värt att vara vaken och se de sista gudomliga skeendena. Solen kommer och går men grymheten i detta land är kvar. Den sista upplevelsen att …”, det bankar i hennes hjärta … Hon suckar, ”det kan inte vara sant”. Hon sätter sin hand på hjärtat och fortsätter neråt. Med skakade hand känner hon på magen och sina långa ben för att bli säker att detta är sant och ingen dröm. Tyvärr hennes röra på den fuktiga kalla fängelsehålan bekräftar hennes tvekan.
Har Du någon gång tänkt på hur gryningen och skymningen är vackra.
Afsaneh"
Jag vet inte hur det är med er, men jag är så jävla förbannad att jag inte kan låta bli att gråta och skrika just nu. Jag tål det tamejfan inte!
Om ni någonsin undrat varför jag gav mig in i politiken, så behöver ni inte undra så himla mycket mer. Välkomna till verkligheten.
2010-06-23
Så Bildt ni är om handen...
På order av överste Nätrot ber jag härmed Jensen, Klamberg och Ankersjö att infinna sig i Aula Magna för aggressiv metalallsång till utrikesministerns ära. Absolut. Självklart. Jag är på. Det var länge sedan jag fick sjunga falskt publikt.
Men allvarligt talat. Jag börjar känna att det kan ligga en del i att Bildt faktiskt borde fundera på en timeout trots allt. Om inte annat för den enorma uppståndelsen och det faktum att det blir jäkligt svårt att sköta sitt arbete med den bördan på axlarna. Det ser inte bra ut och jag kan tänka mig att det känns.
Jag kan dock inte föregå en domstols slutsatser och döma innan en juridisk dom fallit. Jag har för litet fakta för att kunna säkert döma eller fria i fallet Bildt.
Jag tycker det är jäkligt tragiskt att behöva konstatera att det ser jäkligt illa ut för Lundin Oil och jag känner absolut en sorg, en förtvivlan och en oerhörd ilska över vad som skett. Ansvar ska utkrävas av de som bär ansvar. Det innebär att är utrikesministern skyldig, så ställer jag mig bakom en fällande dom.
Jag bara hoppas att rättvisa skipas och att ansvar utkrävs av rätt person(er) och att inte världens demokratiska och juridiska väv får skämmas i efterhand för att för tidigt ha dragit förhastade slutsatser.
Jag håller på, så sakteliga, att sätta mig in i vad som hände under de där fruktansvärda åren. Det finns en del att läsa. Det finns en del att smälta. Vad jag annars kan konstatera är att det absolut inte kan gå ostraffat vad som skedde. Under inga som helst omständigheter. Jag bara hoppas på att det blir rättssäkerheten och minnet och respekten för de drabbade som vinner och inte häxjakter, bílliga partipolitiska poänger och drev.
Men allvarligt talat. Jag börjar känna att det kan ligga en del i att Bildt faktiskt borde fundera på en timeout trots allt. Om inte annat för den enorma uppståndelsen och det faktum att det blir jäkligt svårt att sköta sitt arbete med den bördan på axlarna. Det ser inte bra ut och jag kan tänka mig att det känns.
Jag kan dock inte föregå en domstols slutsatser och döma innan en juridisk dom fallit. Jag har för litet fakta för att kunna säkert döma eller fria i fallet Bildt.
Jag tycker det är jäkligt tragiskt att behöva konstatera att det ser jäkligt illa ut för Lundin Oil och jag känner absolut en sorg, en förtvivlan och en oerhörd ilska över vad som skett. Ansvar ska utkrävas av de som bär ansvar. Det innebär att är utrikesministern skyldig, så ställer jag mig bakom en fällande dom.
Jag bara hoppas att rättvisa skipas och att ansvar utkrävs av rätt person(er) och att inte världens demokratiska och juridiska väv får skämmas i efterhand för att för tidigt ha dragit förhastade slutsatser.
Jag håller på, så sakteliga, att sätta mig in i vad som hände under de där fruktansvärda åren. Det finns en del att läsa. Det finns en del att smälta. Vad jag annars kan konstatera är att det absolut inte kan gå ostraffat vad som skedde. Under inga som helst omständigheter. Jag bara hoppas på att det blir rättssäkerheten och minnet och respekten för de drabbade som vinner och inte häxjakter, bílliga partipolitiska poänger och drev.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
