2010-08-18

Har vi människor ryggrad nog att stoppa detta?

Snappar upp hos Jens Odsvall en text som verkligen, verkligen berör mig. Jag låter den gå till er. Oförändrad, i sin helhet, precis som den är.

Anledningen till att jag blir så förbannad på påhopp under en politisk valrörelse i Sverige är att jag tycker att den därmed förringas och håller sådan ohygglig sandlådenivå!

Jag har smädat litet grann av ren ilska. Jag har surat. Jag har dragit igång en kampanj för att prata visioner istället. Åtminstone det sista är åtminstone något som är litet kreativt och positivt laddat mitt i allting. Jag hoppas att ett par av er vill följa efter och hjälpa till att lyfta den linjen i valrörelsen istället, hädanefter.

Så varför blir jag så in i helvete förbannad för jämnan då? Det har inte bara att göra med att jag sitter här och råkar vara känslomänniska. Det har att göra med att saker sker därute i världen som vi fullständigt ignorerar. Skiter i. Så länge vi kan kasta skit på varann och sedan glada i hågen gå ut och köpa oss ytterligare en ny iPhone.

Men ta gärna del av vad livet därute innebär. Utanför femtioskyltarna. Jag vill be er att läsa och verkligen känna efter. Ni kan förresten gärna läsa detta också. Bara för att.

Kan vi sluta med dumheterna nu och börja jobba för en framtid som är värd att stå för nu? Vi alla?

För att ingen del av världen är bättre än den värsta skadan någon av oss åsamkar en annan individ. Ingen är värd det öde ni kan läsa om nedtill. Inte heller det öde ni kan läsa om via länken strax här ovanför. Vi skulle vara politiker, vad? Inte clowner? Väx upp! Ta ett ansvar för världen! Börja jobba för förändring!



"Hur känns det hos kvinnan som ska amputeras i ögonen för att försvarat sig?

Kan vi kalla oss kvinnor med medmänsklighet så länge sådana fruktansvärda verkligheten händer någonstans i världen? Räcker det bara att benämna en dag för kvinnorna i världen nämligen 8 mars kvinnodagen, när vi läser och hör om föraktet mot kvinnor och flickor varje dag? Vi får en tillfällig empati och dagen efter glömmer vi det. Nej, bakom dessa namn och siffror och hemska händelser finns människor med känslor som har hamnat i Djävulens händer. Men vi människor…
Nu läser vi om Azam ,inte bara om hennes hemska öde utom om hennes känslor och upplevelse.
Azam, gift, 21år bodde med sin svärmor. En dag när hon är ensam hemma kommer någon och vill våldta henne. I Försvar kastar hon lutet på förövaren. Mannen förlorar ett öga och hon dömdes till att bli blind (att hennes båda ögon tas ut enligt mulornas lag 269 och 270). Hade hon varit en man skulle hon då ha straffats med ett öga men hon är en kvinna. (Mans ett öga mot kvinnas två ögon)
Domen fastställdes enligt iranska tidningar på ett offentligt ställe.
Har Du någon gång tänkt hur de sista stunderna kan gå för dessa kvinnor. När jag tänkte lite djupare kände jag mig precis bredvid henne. Rum och tid spelade ingen roll, bara känslor, gråt, förakt, hämnd…
”Gårdagens skymning är min sista gång, sista gång att se solens nedgång. Gryningen också blir, solens sista uppgång. Det var värt att vara vaken och se de sista gudomliga skeendena. Solen kommer och går men grymheten i detta land är kvar. Den sista upplevelsen att …”, det bankar i hennes hjärta … Hon suckar, ”det kan inte vara sant”. Hon sätter sin hand på hjärtat och fortsätter neråt. Med skakade hand känner hon på magen och sina långa ben för att bli säker att detta är sant och ingen dröm. Tyvärr hennes röra på den fuktiga kalla fängelsehålan bekräftar hennes tvekan.
Har Du någon gång tänkt på hur gryningen och skymningen är vackra.

Afsaneh"


Jag vet inte hur det är med er, men jag är så jävla förbannad att jag inte kan låta bli att gråta och skrika just nu. Jag tål det tamejfan inte!

Om ni någonsin undrat varför jag gav mig in i politiken, så behöver ni inte undra så himla mycket mer. Välkomna till verkligheten.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Manuell trollkontroll är aktiverad. ;)

StatCounter - Free Web Tracker and Counter
Statistik