Idag skulle Sakineh Mohammadi Ashtiani ha avrättats i Iran. Vi slapp leva med den skammen över vår myckna mänsklighet som ett verkställande skulle inneburit. Återigen har den avsatta tiden för avrättningen passerats utan att Sakineh har mördats av den iranska regeringen. Orsaken till dödsdomen är att hon dömts för otrohet. Det är litet grann av ett mirakel, känner jag, varje dag som Sakineh får behålla livet och som avrättningen inte genomförs. Att det ens ska vara möjligt att hon ska behöva frukta för sitt liv och sitta fängslad är ett skämt och en skymf mot allt som är mänsklighet och jag blir bara mer och mer förbannad av detta vansinnet.
Nu kan man ju fråga sig varför Sakineh inte blivit avrättad just idag efter att domens verkställande skjutits upp vid så många tillfällen förr. Det rimliga antagandet är förstås det faktum att en grupp iranska parlamentariker just idag besöker den svenska riksdagen. Ironi, eller hur? Hur kommer det sig att Sverige ens tillåter dessa parlamentariker att besöka riksdagen under sådana omständigheter? På vilket sätt menar regeringen och Carl Bildt att det är okej överhuvudtaget att ge en sådan ynnest till företrädare för ett land som så vansinnigt starkt tar avstånd från mänskliga rättigheter, människovärde, jämställdhet och kvinnosyn. Eller från demokrati och folkrätt överhuvudtaget. Varför?
Tycker det är spännande att ett par partier nu visar sitt missnöje genom att bojkotta besöket. Hade det rört mig, så hade jag förstås tyckt det varit litet jobbigt om jag dragits ut i en bojkott, för att då hade jag aldrig fått chansen att ställa frågor om Neda och alla andra som dödats, skadats, fängslats och förtryckts. Då hade jag aldrig fått chansen att ställa mig och skälla ut människorna efter noter fram till dess rösten brast. Men det kanske bara är jag, förstås.
Intressant.
Visar inlägg med etikett Riksdagen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Riksdagen. Visa alla inlägg
2010-11-03
2010-09-27
Liberatis saga är slut
Nu är det då sagt. Liberati finns inte mer. Under slutet på kvällen den 26 september meddelade Liberati att projektet läggs ner efter två mycket intensiva och framgångsrika år.
Vi har åstadkommit mycket och vi har skapat ett starkt och tydligt arv inom den svenska politiken och inom den liberala rörelsen.
Efter valet för en vecka sedan har det spekulerats i vad det kanske litet tragiska resultatet kommer att leda till. Sverigedemokraterna in, regeringen kvar men i minoritetsställning (jag tänker inte ens börja gå in på allt fusk och allt slarv i samband med valet - det kommer bara göra mig ledsen) och med tre små partier som blir mindre till fördel för det stora. Vi har nu tre följepartier som alla går mot en mer konservativ hållning, samt ett starkt moderaterna. En alliansregering är förstås strålande. Jag måste säga det ändå, att alternativet hade jag inte velat ha, trots allt. Kanske mest med tanke på hur sossarna har tappat all ideologi och alla visioner, miljöpartisterna tappat sin linje helt och vänstern helt sopat banan med valprogrammet. Men en regeringsroll för Alliansen räcker tyvärr inte. Risken finns att detta blir Moderaterna show nu. Att småpartierna får mindre att säga till om, färre statsrådsposter och så vidare. Och att de bara blir utfyllnad i politiken. Vilket vore väldigt sorgligt. Jag är inte säker på att det är något jag känner mig helt och hållet bekväm med.
Själv tror jag att hur det än går med Alliansen och den kommande mandatperioden, så finns det mycket positivt i politiken också. Det finns möjligheter och det finns en framtid därute. Det finns en möjlighet att saker och ting ändå blir bra. Frågan är bara vilken väg jag själv vill ta.
Jag vet vilken framtid jag vill ha, men inte helt säkert hur jag ska uppnå den eller bidra till att vi tillsammans kan uppnå den.
Det är ingen hemlighet att jag kritiserat de repressiva tendenserna hos bägge blocken genom de sista åren. FRA, IPRED, datalagringen, tvångskissningar, övriga övervakningslagar, högre murar vid gränserna, von oben-perspektiv på integrationen, vansinnigt svårt att hantera de problem som uppstått i samband med omarbetningen av socialförsäkringssystemen. Och så vidare.
Jag stannar kvar där. I det. Och funderar på om det kommer att bli bättring under de kommande åren. Jag är inte helt säker. Jag är inte ett dugg säker på att något av de nuvarande blocken kan åstadkomma den skillnaden jag vill ha och faktiskt rent ut sagt kräver. Definitivt inte sedan flera av de människor jag satt allra störst hopp till och som jag arbetat allra mest med under de sista åren inte fått förnyat förtroende av svenska folket och alltså blir tvungna att lämna riksdagen. Jag är inte helt säker på att de förlusterna och bristen på nya vettiga röster kommer att räcka för att väga upp en alltmer konservativ linje, ett hårdare samhällsklimat och en hel drös rasister i riksdagen. Jag är alls inte säker.
Dessutom har jag funderat mycket på huruvida jag alls vill fortsätta i politiken för egen del. De sista åren har tagit hårt på mig. Och under valrörelsen har jag drabbats av väldigt tunga besked på det privata planet. Det innebär att det just nu inte enbart handlar om Folkpartiet eller Liberaldemokraterna för min del. Utan snarare i än högre grad handlar om huruvida jag vill fortsätta inom politiken alls. Överhuvudtaget.
Så mycket har hänt. Tvångsoutning av min medicinska historik, hot, förtal, stalkers, förföljelser, sexuella trakasserier från såväl okända som människor som verkligen borde veta bättre och som finns inom den politiska sfären, liksom en hel del flaming, har varit min vardag. Varje dag. Mycket positivt har hänt också. Men väger det verkligen upp alla gånger? Jag har varit stressad under de här åren på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag har haft väldigt ont om tid att faktiskt bara vila, vara med min familj, fundera över livet och skapa någon slags fungerande tillvaro.
För stunden tänker jag inte ta ställning till om jag stannar i Folkpartiet eller går över till Liberaldemokraterna. Många har frågat och det får ni gärna göra. Men förvänta er ännu inga svar. I den mån jag alls kunnat välja, så får det vara min ensak en liten stund till. Jag vill hinna landa först. Känna efter. Avsluta min anställning på Luf, vars kontraktstid går ut i veckan och hitta ett nytt jobb.
Jag tänker njuta av hösten, spendera tid med familj, vänner och andra jag tycker om. Ta långa bad och promenader. Känna efter om det blir ett race till överhuvudtaget och i så fall var. Eller om jag helt enkelt köper en gård nånstans ute på landet eller flyttar tillbaka till Bangkok eller Nebraska. Det får vi helt enkelt se.
Någon gång i oktober eller november antar jag att jag vet mer ordentligt hur jag gör med mitt liv och mitt politiska engagemang. Jag ber er respektera det faktum att jag just nu funderar och tar tid att andas och varva ner efter en intensiv valrörelse och så ses vi och hörs här och annorstädes allra senast då och förmodligen även innan.
Intressant.
Vi har åstadkommit mycket och vi har skapat ett starkt och tydligt arv inom den svenska politiken och inom den liberala rörelsen.
Efter valet för en vecka sedan har det spekulerats i vad det kanske litet tragiska resultatet kommer att leda till. Sverigedemokraterna in, regeringen kvar men i minoritetsställning (jag tänker inte ens börja gå in på allt fusk och allt slarv i samband med valet - det kommer bara göra mig ledsen) och med tre små partier som blir mindre till fördel för det stora. Vi har nu tre följepartier som alla går mot en mer konservativ hållning, samt ett starkt moderaterna. En alliansregering är förstås strålande. Jag måste säga det ändå, att alternativet hade jag inte velat ha, trots allt. Kanske mest med tanke på hur sossarna har tappat all ideologi och alla visioner, miljöpartisterna tappat sin linje helt och vänstern helt sopat banan med valprogrammet. Men en regeringsroll för Alliansen räcker tyvärr inte. Risken finns att detta blir Moderaterna show nu. Att småpartierna får mindre att säga till om, färre statsrådsposter och så vidare. Och att de bara blir utfyllnad i politiken. Vilket vore väldigt sorgligt. Jag är inte säker på att det är något jag känner mig helt och hållet bekväm med.
Jag vet vilken framtid jag vill ha, men inte helt säkert hur jag ska uppnå den eller bidra till att vi tillsammans kan uppnå den.
Det är ingen hemlighet att jag kritiserat de repressiva tendenserna hos bägge blocken genom de sista åren. FRA, IPRED, datalagringen, tvångskissningar, övriga övervakningslagar, högre murar vid gränserna, von oben-perspektiv på integrationen, vansinnigt svårt att hantera de problem som uppstått i samband med omarbetningen av socialförsäkringssystemen. Och så vidare.
Jag stannar kvar där. I det. Och funderar på om det kommer att bli bättring under de kommande åren. Jag är inte helt säker. Jag är inte ett dugg säker på att något av de nuvarande blocken kan åstadkomma den skillnaden jag vill ha och faktiskt rent ut sagt kräver. Definitivt inte sedan flera av de människor jag satt allra störst hopp till och som jag arbetat allra mest med under de sista åren inte fått förnyat förtroende av svenska folket och alltså blir tvungna att lämna riksdagen. Jag är inte helt säker på att de förlusterna och bristen på nya vettiga röster kommer att räcka för att väga upp en alltmer konservativ linje, ett hårdare samhällsklimat och en hel drös rasister i riksdagen. Jag är alls inte säker.
Dessutom har jag funderat mycket på huruvida jag alls vill fortsätta i politiken för egen del. De sista åren har tagit hårt på mig. Och under valrörelsen har jag drabbats av väldigt tunga besked på det privata planet. Det innebär att det just nu inte enbart handlar om Folkpartiet eller Liberaldemokraterna för min del. Utan snarare i än högre grad handlar om huruvida jag vill fortsätta inom politiken alls. Överhuvudtaget.
Så mycket har hänt. Tvångsoutning av min medicinska historik, hot, förtal, stalkers, förföljelser, sexuella trakasserier från såväl okända som människor som verkligen borde veta bättre och som finns inom den politiska sfären, liksom en hel del flaming, har varit min vardag. Varje dag. Mycket positivt har hänt också. Men väger det verkligen upp alla gånger? Jag har varit stressad under de här åren på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag har haft väldigt ont om tid att faktiskt bara vila, vara med min familj, fundera över livet och skapa någon slags fungerande tillvaro.
För stunden tänker jag inte ta ställning till om jag stannar i Folkpartiet eller går över till Liberaldemokraterna. Många har frågat och det får ni gärna göra. Men förvänta er ännu inga svar. I den mån jag alls kunnat välja, så får det vara min ensak en liten stund till. Jag vill hinna landa först. Känna efter. Avsluta min anställning på Luf, vars kontraktstid går ut i veckan och hitta ett nytt jobb.
Jag tänker njuta av hösten, spendera tid med familj, vänner och andra jag tycker om. Ta långa bad och promenader. Känna efter om det blir ett race till överhuvudtaget och i så fall var. Eller om jag helt enkelt köper en gård nånstans ute på landet eller flyttar tillbaka till Bangkok eller Nebraska. Det får vi helt enkelt se.
Intressant.
2010-09-25
Amanda spekulerar och spankulerar
Skäms över den låga nivån på politisk debatt, sörjer att demokratin just nu inte riktigt är hemma och trygg, börjar fundera igenom mitt framtida politiska liv. Lovar återkomma inom kort.
2010-09-21
Tid för tankar
Det har varit ganska lamslaget här en stund nu. Jag har varit rätt sliten på sluttampen i valrörelsen. Det har varit motigt inte minst på grund av att det hänt väldigt mycket också på det privata planet. Allt är inte bara skoj med valrörelser, speciellt inte då det där som kallas livet lyckas med att hinna ikapp. Familjen har haft det tungt en stund och det gick väl helt enkelt inte att ignorera längre. Så jag tog en paus härifrån och andades litet. Jobbade mest, på slutet, med att svara på frågor och debattera på diverse olika communities och så vidare. Bloggen fick så lov att ligga nere.
Visst har där funnits mycket fint också. Stödet och tryggheten jag fått från de närmaste. En hel massa kärlek. En hel massa skratt, men också tårar. Där har funnits mycket som hänt och som jag inte riktigt ids med att slänga ur mig just här och just nu, men som faktiskt har till stora delar förändrat mitt liv, vem jag är och vad jag är. Det känns som om ett frö är fött till något helt och hållet nytt nu. Men det är också så att efter att jag blivit utfläkt och utdragen i det offentliga så till den milda grad att jag känt mig som en offentligt uthängd spread eagle inför hela mänskligheten, så känner jag att jag verkligen vill skydda det lilla verkligt privata som faktiskt är jag. Det där lilla jag har som inte är offentligt. Det där sista som inte blivit en medial snyftare eller en skvallerföljetång. Jag vill värna det som är inuti och som jag hittills inte förlorat helt till det offentliga.
Nu är väl valrörelsen över, kan man tänka (och därför borde det vara lättare att vara privat och att lägga ifrån sig all den där jakten och allt adrenalin på högvarv som jagat och jagat mig dag som natt). Och likförbannat har en ny valrörelse egentligen på sätt och vis redan börjat. Bara för att göra livet litet extra surt för oss som arbetat så hårt och som nu verkligen bara vill få vila och börja om. Vara någon annanstans för en liten stund, så att vi hinner vila ut en gnutta. För att nu står vi inför något på sätt och vis helt och hållet nytt och det är rätt tungt att inse att vi befinner oss i skiten ganska rejält. Vi måste börja prata, börja jobba, dra skitlasset och verkligen kämpa för att inte bara få ihop ett fungerande styre i det här landet, utan också att göra det utan att tumma på demokrati, värderingar, människovärde och budskap.
Mitt budskap är enkelt. Skulle Alliansen få för sig att arbeta med Sverigedemokraterna, så kan jag inte stödja det och kommer att lämna. Vänder de rödgröna partierna demokratin ryggen och lämnar ideologi, värderingar, demokrati och samhälle i sticket, så förlorar de mitt förtroende totalt. Sd är ett ickedemokratiskt parti med ickedemokratiska planer för landet. Sd är ett parti som inte har vidare mycket till övers för människor som jag, som min familj, mina vänner, min omgivning. Jag kan helt enkelt inte. Att skydda demokratin innebär att även ta beslut som gynnar demokratin långsiktigt. Ett demokratiskt arbete kan även betyda att man värnar grupper som av en eller annan orsak är hotade, riskerar skada eller inte har nog makt att föra sin egen talan.
Hela mitt politiska liv handlar om mänskliga rättigheter, ett öppnare och varmare samhälle, samarbete över gränser för en bättre framtid, trygghet, omtanke, möjligheter och personlig frihet. Sverigedemokraterna står inte för ens tillstymmelsen av en likhet till det och därför kan jag inte. Det är ren självbevarelsedrift, helt enkelt. De får självklart tycka och de får självklart arbeta för sin linje, men den linjen är bara inte min. Den är så absolut och totalt inte min.
Att jag sedan absolut känner att jag måste och vill respektera de väljare som röstat på Sd är en annan sak. Uppenbarligen finns ett budskap de vill föra fram. Uppenbart finns där något de vill säga. Och jag tror inte att det egentligen handlar om främlingsfientlighet, utan om att de etablerade partierna sumpat alla tillfällen att föra en seriös, konstruktiv debatt rörande mänskliga värden, integrationsfrågor, synen på samhälle och människor, problematik med våld och otrygghet inte minst i städernas förorter, ekonomiska baksteg, svåra förhållanden av miljoner olika skäl, en bristande värdighet i människors liv och allt vad det varit. Det är förmodligen så att det är bra att vi nu inte längre kan ducka. Vi måste ta den fighten. Och vinna den. Visa på nya drömmar, visioner, verklighetsbeskrivningar, mål och idéer inför framtiden. Vi måste sätta ord på våra motbilder, lyfta dem och se till att också förverkliga något nytt och bättre än det vi har idag och det som riskerar ske med ett främlingsfientligt parti rotat i riksdagen.
Vad jag hoppas på är att samtliga övriga partier i riksdagen tar sitt förnuft till fånga och börjar prata med varann. Börjar samtala. Börjar samarbeta. Vi har verkligen inte råd med något annat. Oppositionen är inte längre röd eller blå. Den är brun och jävligt otäck i sitt ursprung, i sina målsättningar och i sin syn på människor. Men den är aktuell och tydligen vass nog för att kunna hyvla till sig de där 20 mandaten och kan därför inte ignoreras. Såväl politiken som det mediala landskapet har varit väldigt kalt i brist på initiativ för att motsäga den verklighetsbild som byggt grunden för de främlingsfientligas intåg i riksdagen. Och det kalla samhälle som möter oss idag måste vi gemensamt hjälpas åt för att återskapa som något bättre, värdigare, starkare och varmare.
Det är dags att bygga strategier. Inte mot Sd (de hackerdumheter som varit är vidriga, oavsett vem det drabbar - ändamålen helgar aldrig medlen), utan mot själva sjukdomen underliggande symptomen. Vi måste reda upp vad som gått fel, vi måste börja prata, vi måste skapa ett samhälle där behovet av missnöjesröster till partier som Sd helt enkelt inte är starkt nog. Till dess vi nått dit, måste vi förmodligen leva med att det som sker - det sker.
Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, ytterligare populistiska flirtar med den människofientliga brunhögern. Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, ett gigantiskt teparty. Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, mer övervakning, fler batonger och fler tvångskissningar. Svaret är inte ett hårdare samhälle, högre murar, krav för att skapa lydnad och tystnad, rädsla för allt och alla och ett spirande hat mot det som sticker iväg från våra egna normer. Svaret måste vara mer öppenhet, mer frihet, bättre levnadsförhållanden, bättre lyhördhet gentemot hela samhället, ett stopp för diskriminering, utanförskap och uppgivna livsdrömmar. Svaret är en nyskapad tilltro till samhället, till varandra och till morgondagen.
Jag är fortfarande idag skakad. Jag visste, förstås. Jag såg det förmodligen tidigare än de flesta ville medge det. Att det var på väg. Att det skulle bli såhär. Men jag ville inte riktigt tro på det och jag ville inte riktigt förlika mig med det. Jag visste, men jag hoppades på att det skulle bli annorlunda. Jag hade fel. Sedan dess är jag stum. Sedan dess är jag chockad, likförbannat. Sedan dess har jag gråtit. Känt mig sorgsen, tillbakadragen, uppgiven och förtvivlad. Det skulle inte få hända här. Det skulle inte få ske i mitt land, i min värld. Men så skedde det. Det kom nära och det gör ont. I ett land som ännu inte medger att jag har rättigheter som alla andra är det tungt att inse att utvecklingen går bakåt och inte framåt, att hatet äger och att fruktan växer sig starkare. Det är skrämmande. Det är en kall värld vi vaknat till. Det vi kan göra är att resa oss, känna doften av kaffet, börja skyffla och börja bygga för en bättre värld.
Det är dags nu att börja skapa en framtid vi verkligen vill ha och som vi verkligen känner att vi kan drömma om. Inte bara vrida oss i mardrömmar för.
Till skillnad från vissa av er därute, så tror jag att upplysning, opinionsbildning och ökad kunskap hjälper. Jag tror att ett varmt samhälle föder ett varmt samhällsklimat. Jag tror att en fungerande tillvaro föder trygghet. Gör upp med det förflutna. Vädra ut dammet och spökena. Ta tag i problematiken som uppstått. Fyll igen klyftorna mellan "vi och dom" och börja prata om och arbeta med människor. Gör upp med åratal av destruktiv och förnedrande invandringspolitik som skapat hat, misstänksamhet, utslagning, utanförskap och i grunden en djävulsk massa förvirring. Värna kärleken. Värna medmänskligheten. Värna finheten. Skapa drömmarna. Ge plats för visionerna. Låt oss skapa framtid. Tillsammans.
Beelzebjörn, Gajditza, Helin,
Intressant.
Visst har där funnits mycket fint också. Stödet och tryggheten jag fått från de närmaste. En hel massa kärlek. En hel massa skratt, men också tårar. Där har funnits mycket som hänt och som jag inte riktigt ids med att slänga ur mig just här och just nu, men som faktiskt har till stora delar förändrat mitt liv, vem jag är och vad jag är. Det känns som om ett frö är fött till något helt och hållet nytt nu. Men det är också så att efter att jag blivit utfläkt och utdragen i det offentliga så till den milda grad att jag känt mig som en offentligt uthängd spread eagle inför hela mänskligheten, så känner jag att jag verkligen vill skydda det lilla verkligt privata som faktiskt är jag. Det där lilla jag har som inte är offentligt. Det där sista som inte blivit en medial snyftare eller en skvallerföljetång. Jag vill värna det som är inuti och som jag hittills inte förlorat helt till det offentliga.
Nu är väl valrörelsen över, kan man tänka (och därför borde det vara lättare att vara privat och att lägga ifrån sig all den där jakten och allt adrenalin på högvarv som jagat och jagat mig dag som natt). Och likförbannat har en ny valrörelse egentligen på sätt och vis redan börjat. Bara för att göra livet litet extra surt för oss som arbetat så hårt och som nu verkligen bara vill få vila och börja om. Vara någon annanstans för en liten stund, så att vi hinner vila ut en gnutta. För att nu står vi inför något på sätt och vis helt och hållet nytt och det är rätt tungt att inse att vi befinner oss i skiten ganska rejält. Vi måste börja prata, börja jobba, dra skitlasset och verkligen kämpa för att inte bara få ihop ett fungerande styre i det här landet, utan också att göra det utan att tumma på demokrati, värderingar, människovärde och budskap.
Mitt budskap är enkelt. Skulle Alliansen få för sig att arbeta med Sverigedemokraterna, så kan jag inte stödja det och kommer att lämna. Vänder de rödgröna partierna demokratin ryggen och lämnar ideologi, värderingar, demokrati och samhälle i sticket, så förlorar de mitt förtroende totalt. Sd är ett ickedemokratiskt parti med ickedemokratiska planer för landet. Sd är ett parti som inte har vidare mycket till övers för människor som jag, som min familj, mina vänner, min omgivning. Jag kan helt enkelt inte. Att skydda demokratin innebär att även ta beslut som gynnar demokratin långsiktigt. Ett demokratiskt arbete kan även betyda att man värnar grupper som av en eller annan orsak är hotade, riskerar skada eller inte har nog makt att föra sin egen talan.
Hela mitt politiska liv handlar om mänskliga rättigheter, ett öppnare och varmare samhälle, samarbete över gränser för en bättre framtid, trygghet, omtanke, möjligheter och personlig frihet. Sverigedemokraterna står inte för ens tillstymmelsen av en likhet till det och därför kan jag inte. Det är ren självbevarelsedrift, helt enkelt. De får självklart tycka och de får självklart arbeta för sin linje, men den linjen är bara inte min. Den är så absolut och totalt inte min.
Att jag sedan absolut känner att jag måste och vill respektera de väljare som röstat på Sd är en annan sak. Uppenbarligen finns ett budskap de vill föra fram. Uppenbart finns där något de vill säga. Och jag tror inte att det egentligen handlar om främlingsfientlighet, utan om att de etablerade partierna sumpat alla tillfällen att föra en seriös, konstruktiv debatt rörande mänskliga värden, integrationsfrågor, synen på samhälle och människor, problematik med våld och otrygghet inte minst i städernas förorter, ekonomiska baksteg, svåra förhållanden av miljoner olika skäl, en bristande värdighet i människors liv och allt vad det varit. Det är förmodligen så att det är bra att vi nu inte längre kan ducka. Vi måste ta den fighten. Och vinna den. Visa på nya drömmar, visioner, verklighetsbeskrivningar, mål och idéer inför framtiden. Vi måste sätta ord på våra motbilder, lyfta dem och se till att också förverkliga något nytt och bättre än det vi har idag och det som riskerar ske med ett främlingsfientligt parti rotat i riksdagen.
Vad jag hoppas på är att samtliga övriga partier i riksdagen tar sitt förnuft till fånga och börjar prata med varann. Börjar samtala. Börjar samarbeta. Vi har verkligen inte råd med något annat. Oppositionen är inte längre röd eller blå. Den är brun och jävligt otäck i sitt ursprung, i sina målsättningar och i sin syn på människor. Men den är aktuell och tydligen vass nog för att kunna hyvla till sig de där 20 mandaten och kan därför inte ignoreras. Såväl politiken som det mediala landskapet har varit väldigt kalt i brist på initiativ för att motsäga den verklighetsbild som byggt grunden för de främlingsfientligas intåg i riksdagen. Och det kalla samhälle som möter oss idag måste vi gemensamt hjälpas åt för att återskapa som något bättre, värdigare, starkare och varmare.
Det är dags att bygga strategier. Inte mot Sd (de hackerdumheter som varit är vidriga, oavsett vem det drabbar - ändamålen helgar aldrig medlen), utan mot själva sjukdomen underliggande symptomen. Vi måste reda upp vad som gått fel, vi måste börja prata, vi måste skapa ett samhälle där behovet av missnöjesröster till partier som Sd helt enkelt inte är starkt nog. Till dess vi nått dit, måste vi förmodligen leva med att det som sker - det sker.
Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, ytterligare populistiska flirtar med den människofientliga brunhögern. Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, ett gigantiskt teparty. Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, mer övervakning, fler batonger och fler tvångskissningar. Svaret är inte ett hårdare samhälle, högre murar, krav för att skapa lydnad och tystnad, rädsla för allt och alla och ett spirande hat mot det som sticker iväg från våra egna normer. Svaret måste vara mer öppenhet, mer frihet, bättre levnadsförhållanden, bättre lyhördhet gentemot hela samhället, ett stopp för diskriminering, utanförskap och uppgivna livsdrömmar. Svaret är en nyskapad tilltro till samhället, till varandra och till morgondagen.
Jag är fortfarande idag skakad. Jag visste, förstås. Jag såg det förmodligen tidigare än de flesta ville medge det. Att det var på väg. Att det skulle bli såhär. Men jag ville inte riktigt tro på det och jag ville inte riktigt förlika mig med det. Jag visste, men jag hoppades på att det skulle bli annorlunda. Jag hade fel. Sedan dess är jag stum. Sedan dess är jag chockad, likförbannat. Sedan dess har jag gråtit. Känt mig sorgsen, tillbakadragen, uppgiven och förtvivlad. Det skulle inte få hända här. Det skulle inte få ske i mitt land, i min värld. Men så skedde det. Det kom nära och det gör ont. I ett land som ännu inte medger att jag har rättigheter som alla andra är det tungt att inse att utvecklingen går bakåt och inte framåt, att hatet äger och att fruktan växer sig starkare. Det är skrämmande. Det är en kall värld vi vaknat till. Det vi kan göra är att resa oss, känna doften av kaffet, börja skyffla och börja bygga för en bättre värld.
Det är dags nu att börja skapa en framtid vi verkligen vill ha och som vi verkligen känner att vi kan drömma om. Inte bara vrida oss i mardrömmar för.
Till skillnad från vissa av er därute, så tror jag att upplysning, opinionsbildning och ökad kunskap hjälper. Jag tror att ett varmt samhälle föder ett varmt samhällsklimat. Jag tror att en fungerande tillvaro föder trygghet. Gör upp med det förflutna. Vädra ut dammet och spökena. Ta tag i problematiken som uppstått. Fyll igen klyftorna mellan "vi och dom" och börja prata om och arbeta med människor. Gör upp med åratal av destruktiv och förnedrande invandringspolitik som skapat hat, misstänksamhet, utslagning, utanförskap och i grunden en djävulsk massa förvirring. Värna kärleken. Värna medmänskligheten. Värna finheten. Skapa drömmarna. Ge plats för visionerna. Låt oss skapa framtid. Tillsammans.
Beelzebjörn, Gajditza, Helin,
Intressant.
2010-09-07
Ödelagd dröm om ett demokratiskt Sverige
Ja, och idag dog förmodligen hoppet om att jag skulle kunna ta mig in i riksdagen. Oavsett hur välkänd jag är, oavsett vilken arbetsinsats jag haft för min personvalskampanj, oavsett hur många lagar jag ändrat, hur mycket jag debatterat, hur mycket jag alls uträttat och oavsett hur många som faktiskt vill rösta på mig.
Visserligen förstod jag att det fanns vissa begränsningar geografiskt, men att det i praktiken inte finns en enda sportslig chans att alls rösta på mig i valet kom som en total överraskning.
Jag kan förstå den ursprungliga och praktiska grunden i detta. Ursprungligen var det säkert så att det fanns en väldig massa mening i att representanter för en viss region skulle representera denna i riksdagen. Västgötarna ville driva sina intressen, stockholmarna sina och norrlänningarna ville ha sin talan. Men i en värld där vi inte längre enbart går ut och dricker öl med de lokala arbetskamraterna och byalaget utan mer och mer lever våra liv på en global arena, på nätet och därigenom på sådana virtuella communities som Facebook eller diverse maillistor är det närmast makabert att förhindra människor att rösta på sina egna familjemedlemmar, sina vänner eller kort och gott den politiker och debattör som haft mest genomslag och påverkat en som mest.
Varför skulle jag representera en FRA-kritiker från Göteborg sämre än någon annan? Varför skulle jag inte bry mig om frågor som berör kommunikationen mellan Stockholm och Gävle? Har jag nu så mycket genomslag däromkring att jag har ett drygt tiotal förfrågningar om hur man ska kunna rösta på mig, så måste de anse att jag är fullt kapabel att ta tillvara deras intressen.
Vårt valsystem idag är förlegat way beyond gammalmodigt, det är odemokratiskt, exkluderande och håller tillbaka den politiska utvecklingen. Systemet är utifrån dagens förutsättningar uppenbart uppbyggt för att totalt demolera alla chanser hos unga och nya politiker att göra en resa från gräsrot till riksdagsledamot. Det är ett problem vi måste se över så snart det alls är möjligt. Det är fullkomligt orimligt att vi har ett system som i så liten grad lever upp till det moderna samhällets representationskrav.
Jag har hittills fått ett drygt hundratal förfrågningar direkt via telefon, mail, communities och liknande. Alla frågar samma sak. Hur gör jag för att kryssa in dig, min favoritkandidat, till riksdagen i år?
Det är förfrågningar från hela landet. Från Malmö i södern till Arvidsjaur i norr. Även förfrågningar från Sydamerika och Asien har jag fått, och från Holland. Från utlandssvenskar som inte kan rösta på mig. Men det hjälper föga. Inte ens boende i Stockholms Stad får rösta på mig, fastän de bara bor kanske fem minuter från mig.
I ett demokratiskt samhälle borde man kunna välja själv vem som ska representera ens åsikter, önskningar, drömmar och värderingar. Det ska väl ändå inte partierna eller staten göra, mer än i allra nödvändigaste och praktiskt mest minimala mån?
Samtidigt är samtliga etablerade partiers listor låsta. Det innebär att det inte finns en chans i hela världen att det går att kryssa mig om man inte råkar bo i Stockholms Län. Men då har vi tyvärr också problemet att partiet av någon anledning valt att vara enda parti som inte skickat ut valsedlar till sina väljare lokalt i exempelvis Huddinge där jag bor. Märkligt, med tanke på att upp till 60% av alla röstande gör det genom förhandsröstning idag. Till och med mupparna i Sd har skickat listor åt mig. Jag plockade upp eländet med skydd på händerna och slängde det omgående. Jag tror inte att jag blev allvarligt kontaminerad. Jag ber allra ödmjukast om ursäkt, men jag tror att det är ett jättemisstag att inte sprida valsedlar till en majoritet av alla de möjliga väljarna.
Det här innebär nu, hur som helst, att jag har hundratals som hör av sig till mig och som inte kan rösta på mig. Även lokalt i min egen kommun, för att de inte har möjlighet att ta sig till de lokala valstugorna på grund av arbete eller liknande. De hade kunnat rösta på mig om de fått hem valsedlarna och kunnat besöka en valstuga nära arbetet. Men nu säger många att de väljer ett annat parti eller att inte rösta istället. Detta är alltså inklusive länet som är min egen krets, om de inte haft turen att råka komma över den aktuella listan. Men det verkar långt ifrån säkert. Den är mer sällsynt än guld och saffran just nu, sägs det.
Och utöver det dryga hundratal som hört av sig och som vill rösta på mig, men inte kan, hur många andra har upptäckt samma sak och valt att rösta på någon annan eller på ett annat parti istället? Hur många väljer att inte rösta alls? Hur många tusen röster kan jag potentiellt ha förlorat? Hur många av dessa röster går inte ens till mitt eget parti?
Hur mycket skadar detta mina möjligheter att ta mig in i riksdagen? Jag tror inte ens vi behöver kommentera på det.
Sverige påstår sig vara en demokrati. För att vara en demokrati har vi ett väldigt absurt och ickedemokratiskt valsystem. Jag har svårt att se att vi alls kan kalla detta en fungerande demokrati i ett samhälle som fungerar som det moderna Sverige.
I en tid då en majoritet av riksdagens beslut är kopplade till tidigare EU-beslut och då nära nog 98% av alla beslut som tas i riksdagen är kopplade till hela landet och inte en specifik ort eller region tycks det mig oerhört konstigt att inte en göteborgare eller ens en innerstadsbo i Stockholm ska kunna rösta på mig om de nu vill det. Och om de tror att jag har möjligheten att leva upp till deras förtroende som folkvald.
Jag kan inte se det här som något annat än samtliga etablerade partiers försök att hålla utmanare, oliktänkande och mindre etablerade politiker borta från riksdagen. Det är skamligt, ovärdigt ett demokratiskt samhälle och något som måste åtgärdas å det snaraste.
Idag, då jag förstod vidden av svårigheterna att kryssa mig, försvann orken, orden, lusten, viljan, drömmen... Drömmen om ett demokratiskt Sverige tog jag med mig och drog ett gammalt täcke över huvudet.
Vi ses, kanske, i valet 2014.
Men å andra sidan - det vete fan om jag orkar.
Läs även ursprunget till min uppgivenhet och frustration här: 1, 2. Scabbe skriver också.
Intressant.
Visserligen förstod jag att det fanns vissa begränsningar geografiskt, men att det i praktiken inte finns en enda sportslig chans att alls rösta på mig i valet kom som en total överraskning.
Jag kan förstå den ursprungliga och praktiska grunden i detta. Ursprungligen var det säkert så att det fanns en väldig massa mening i att representanter för en viss region skulle representera denna i riksdagen. Västgötarna ville driva sina intressen, stockholmarna sina och norrlänningarna ville ha sin talan. Men i en värld där vi inte längre enbart går ut och dricker öl med de lokala arbetskamraterna och byalaget utan mer och mer lever våra liv på en global arena, på nätet och därigenom på sådana virtuella communities som Facebook eller diverse maillistor är det närmast makabert att förhindra människor att rösta på sina egna familjemedlemmar, sina vänner eller kort och gott den politiker och debattör som haft mest genomslag och påverkat en som mest.
Varför skulle jag representera en FRA-kritiker från Göteborg sämre än någon annan? Varför skulle jag inte bry mig om frågor som berör kommunikationen mellan Stockholm och Gävle? Har jag nu så mycket genomslag däromkring att jag har ett drygt tiotal förfrågningar om hur man ska kunna rösta på mig, så måste de anse att jag är fullt kapabel att ta tillvara deras intressen.
Vårt valsystem idag är förlegat way beyond gammalmodigt, det är odemokratiskt, exkluderande och håller tillbaka den politiska utvecklingen. Systemet är utifrån dagens förutsättningar uppenbart uppbyggt för att totalt demolera alla chanser hos unga och nya politiker att göra en resa från gräsrot till riksdagsledamot. Det är ett problem vi måste se över så snart det alls är möjligt. Det är fullkomligt orimligt att vi har ett system som i så liten grad lever upp till det moderna samhällets representationskrav.
Jag har hittills fått ett drygt hundratal förfrågningar direkt via telefon, mail, communities och liknande. Alla frågar samma sak. Hur gör jag för att kryssa in dig, min favoritkandidat, till riksdagen i år?
Det är förfrågningar från hela landet. Från Malmö i södern till Arvidsjaur i norr. Även förfrågningar från Sydamerika och Asien har jag fått, och från Holland. Från utlandssvenskar som inte kan rösta på mig. Men det hjälper föga. Inte ens boende i Stockholms Stad får rösta på mig, fastän de bara bor kanske fem minuter från mig.
I ett demokratiskt samhälle borde man kunna välja själv vem som ska representera ens åsikter, önskningar, drömmar och värderingar. Det ska väl ändå inte partierna eller staten göra, mer än i allra nödvändigaste och praktiskt mest minimala mån?
Samtidigt är samtliga etablerade partiers listor låsta. Det innebär att det inte finns en chans i hela världen att det går att kryssa mig om man inte råkar bo i Stockholms Län. Men då har vi tyvärr också problemet att partiet av någon anledning valt att vara enda parti som inte skickat ut valsedlar till sina väljare lokalt i exempelvis Huddinge där jag bor. Märkligt, med tanke på att upp till 60% av alla röstande gör det genom förhandsröstning idag. Till och med mupparna i Sd har skickat listor åt mig. Jag plockade upp eländet med skydd på händerna och slängde det omgående. Jag tror inte att jag blev allvarligt kontaminerad. Jag ber allra ödmjukast om ursäkt, men jag tror att det är ett jättemisstag att inte sprida valsedlar till en majoritet av alla de möjliga väljarna.
Det här innebär nu, hur som helst, att jag har hundratals som hör av sig till mig och som inte kan rösta på mig. Även lokalt i min egen kommun, för att de inte har möjlighet att ta sig till de lokala valstugorna på grund av arbete eller liknande. De hade kunnat rösta på mig om de fått hem valsedlarna och kunnat besöka en valstuga nära arbetet. Men nu säger många att de väljer ett annat parti eller att inte rösta istället. Detta är alltså inklusive länet som är min egen krets, om de inte haft turen att råka komma över den aktuella listan. Men det verkar långt ifrån säkert. Den är mer sällsynt än guld och saffran just nu, sägs det.
Och utöver det dryga hundratal som hört av sig och som vill rösta på mig, men inte kan, hur många andra har upptäckt samma sak och valt att rösta på någon annan eller på ett annat parti istället? Hur många väljer att inte rösta alls? Hur många tusen röster kan jag potentiellt ha förlorat? Hur många av dessa röster går inte ens till mitt eget parti?
Hur mycket skadar detta mina möjligheter att ta mig in i riksdagen? Jag tror inte ens vi behöver kommentera på det.
Sverige påstår sig vara en demokrati. För att vara en demokrati har vi ett väldigt absurt och ickedemokratiskt valsystem. Jag har svårt att se att vi alls kan kalla detta en fungerande demokrati i ett samhälle som fungerar som det moderna Sverige.
I en tid då en majoritet av riksdagens beslut är kopplade till tidigare EU-beslut och då nära nog 98% av alla beslut som tas i riksdagen är kopplade till hela landet och inte en specifik ort eller region tycks det mig oerhört konstigt att inte en göteborgare eller ens en innerstadsbo i Stockholm ska kunna rösta på mig om de nu vill det. Och om de tror att jag har möjligheten att leva upp till deras förtroende som folkvald.
Jag kan inte se det här som något annat än samtliga etablerade partiers försök att hålla utmanare, oliktänkande och mindre etablerade politiker borta från riksdagen. Det är skamligt, ovärdigt ett demokratiskt samhälle och något som måste åtgärdas å det snaraste.
Idag, då jag förstod vidden av svårigheterna att kryssa mig, försvann orken, orden, lusten, viljan, drömmen... Drömmen om ett demokratiskt Sverige tog jag med mig och drog ett gammalt täcke över huvudet.
Vi ses, kanske, i valet 2014.
Men å andra sidan - det vete fan om jag orkar.
Läs även ursprunget till min uppgivenhet och frustration här: 1, 2. Scabbe skriver också.
Intressant.
2010-08-08
Hjälp mig bli världens tredje transsexuella parlamentariker!
Världens första transsexuella parlamentariker:
1. Georgina Beyer, Nya Zeeland från 1999 till 2007. Labour.
2. Vladimir Luxuria, Italien från 2006 till 2008. Communist Refoundation Party, del av L'Unione.
3. Amanda Brihed (?), Sverige från 2010- . Folkpartiet Liberalerna, del i Alliansen.
Hjälp mig bli världens tredje öppet transsexuella parlamentariker och Sveriges första. Det finns en liten chans att det kan bli verklighet. Jag vill gärna försöka. Har jag ert förtroende att åstadkomma det? Vill ni hjälpa mig att nå hela vägen fram? Om 42 dagar är det val i Sverige. För första gången finns en relativt tung kandidat från den transsexuella communityn som kan komma att vara en seriös medtävlare om platserna i riksdagen.
På tisdag klockan 19.00 träffas vi på Café Sten Sture i Gamla Stan i Stockholm för mingel och planeringsmöte. Ni är hemskt välkomna.
Det går också att stötta min kampanj genom att delta aktivt i kampanjarbetet, debattera, dra lasset inom sociala medier och så vidare.
Numera finns även ett paypal-konto kopplat till kampanjen. Du finner donationsknappen här på min blogg alldeles uppe till vänster under bannern. Lägg ditt bidrag och se till att ge mig en chans.
Det är dags att göra Sverige historiskt! Det är dags att skapa historia för alla transpersoner därute i världen. Låt oss kämpa hem detta! Det är viktigt och det är något vi skulle kunna vara otroligt stolta över om det visar sig vara möjligt.
Intressant.
Froby,
1. Georgina Beyer, Nya Zeeland från 1999 till 2007. Labour.
2. Vladimir Luxuria, Italien från 2006 till 2008. Communist Refoundation Party, del av L'Unione.
3. Amanda Brihed (?), Sverige från 2010- . Folkpartiet Liberalerna, del i Alliansen.
Hjälp mig bli världens tredje öppet transsexuella parlamentariker och Sveriges första. Det finns en liten chans att det kan bli verklighet. Jag vill gärna försöka. Har jag ert förtroende att åstadkomma det? Vill ni hjälpa mig att nå hela vägen fram? Om 42 dagar är det val i Sverige. För första gången finns en relativt tung kandidat från den transsexuella communityn som kan komma att vara en seriös medtävlare om platserna i riksdagen.
På tisdag klockan 19.00 träffas vi på Café Sten Sture i Gamla Stan i Stockholm för mingel och planeringsmöte. Ni är hemskt välkomna.
Det går också att stötta min kampanj genom att delta aktivt i kampanjarbetet, debattera, dra lasset inom sociala medier och så vidare.
Numera finns även ett paypal-konto kopplat till kampanjen. Du finner donationsknappen här på min blogg alldeles uppe till vänster under bannern. Lägg ditt bidrag och se till att ge mig en chans.
Det är dags att göra Sverige historiskt! Det är dags att skapa historia för alla transpersoner därute i världen. Låt oss kämpa hem detta! Det är viktigt och det är något vi skulle kunna vara otroligt stolta över om det visar sig vara möjligt.
Intressant.
Froby,
42
Idag är det 42 dagar kvar till valet.
Jag har 42 inbjudningar till events på facebook. 42 Page suggestions också. Och 42 följare av min blogg enligt Googles lilla rss-tjänst.
Jag har sällan varit särdeles jättevidskeplig. Bara litet. Men nu måste ni hålla med om att det känns litet grann som att någon vill säga mig något... ;-)
Jag har 42 inbjudningar till events på facebook. 42 Page suggestions också. Och 42 följare av min blogg enligt Googles lilla rss-tjänst.
Jag har sällan varit särdeles jättevidskeplig. Bara litet. Men nu måste ni hålla med om att det känns litet grann som att någon vill säga mig något... ;-)
2010-06-24
Don't Panic! Kandidat 42 är här.
Don't panic! Kandidat 42 är här...
Kandidat 42 är svaret på livet, universum och allting. Helt enkelt.
Det är dags för valhäng nu. Litet grann en mindre och ganska gemytlig smyglaunch av personvalskampanjen. Kom och ställ frågor, diskutera, ställ till svars och signa upp för att hjälpa till.
Din Kandidat 42 kandiderar till Huddinge kommunfullmäktige, Stockholms Läns landstingsfullmäktige samt till Riksdagen för Folkpartiet i Stockholms Län.
Din Kandidat 42 är den unga kandidaten för de unga människorna som förstår integritet, som förstår digital rätt, som förstår rätten till sitt eget liv och en möjlighet att leva sitt liv på riktigt och med livskvalitet. Oavsett vart i livet du befinner dig just nu.
Detta är alltså det första valhänget, skulle man kunna säga. Det är en möjlighet att prata, fråga, ställa till svars och bara diskutera. Det är en möjlighet för dig som vill vara med och engagera dig i valkampanjen att anmäla dig, planera de närmsta tre månaderna fram till valet och komma med förslag om hur rörelsen bör drivas.
Tisdag 29 juni 2010 |
Klockan 17:00 - 21:00 |
Café Gråmunken, Gamla Stan |
Västerlånggatan 18, Stockholm |
Vi börjar med en lugn fika denna gången. Nästa gång kan det bli en öl eller ett glas vin. Nu börjar valrörelsen och vi hoppas se många av er på vägen.
Som ombudsman med ansvar för sociala medier och kampanjer på Luf Storstockholm blir det en fullbokad sommar och livegenskap med förhoppningsvis mer muntra individer än stackars Marvin. Kampen för en liberal värld post september 2010 har tagit sin början.
Tycker du att liberalism är en livsstil och inte ett ihåligt ord man klistrar på ett parti eller sin jacka och sedan glömmer bort vad det står för?
Tror du på unga kvinnliga politiker med ett starkt intresse för integritetskampen?
Tror du på en omfattande förbättring av möjligheterna att driva företag och tillgodogöra sig riktigt bra utbildning?
Tror du på att hjälpa människor istället för att straffa syndare?
Tror du på ett bättre samhälle även för psykiskt funktionshindrade?
Tror du på den feministiska rörelsen?
Vill du ha en modern biståndspolitik som värnar demokratiseringsprocesser och möjligheter för individer att bygga en egen framtid?
Vill du ha en fri arbetskraftsinvandring?
Tycker du att studenter också ska ha råd att leva?
Tror du på en modern arbetsmarknadspolitik som stärker Sverige i Världen och samtidigt ger människor en chans att komma tillbaka eller söka verkligt stöd vid behov?
Brinner du för hbtq-frågor som exempelvis ett stopp för tvångssteriliseringar av sexuella minoriteter?
Vill du ha ett varmare samhällsklimat som tar hand även om de som anses svagast i samhället idag genom en mänskligare socialförsäkringspolitik?
Är du med andra ord en liberal som fått nog av förföljelsepolitik, batonger, gredelina kuvert och högre murar?
Vill du ha en framtidsinriktad global världssyn och ett klimatsmart liberalt tänk som för oss in i framtiden och inte tillbaka till medeltiden?
Vill du se en bättre bostads- och infrastrukturpolitik som andas 2100-tal och inte 1950-tal?
Tycker du att det är sunkigt med datalagring och massövervakning av svenska medborgare?
Tror du att censur och begränsningar av internet är fel väg att gå?
Tror du på att Gud ska ut ur lagboken för att vi ska kunna åstadkomma riktig religionsfrihet för alla människor i Sverige?
Anser du att även äldre har rätten att dela sitt liv med sin partner nära till hands?
Anser du att Sverige behöver en tydligare utrikespolitik som sätter gränser då övergrepp begås?
Slutade du le på grund av Smile29?
Då vill du förmodligen stödja Amanda Brihed i kampen om en plats i den etablerade politiken.
Amanda är en totaltokig integritetsaktivist, transaktivist, styrelseledamot i HBT-liberalerna. Amanda är en science fiction-tokig bokmal Som också är besatt av film.
Amanda är tjejen som inte vet hur man gör för att inte stå för sina åsikter och som har mycket mer ryggrad än vad som är bra för en människa.
Hon är liberatisten som drog igång det partipolitiskt obundna Människorättsnätverket Svart Måndag som haft en stor inverkan på FRA-processen.
Hon lär också vinna med hästlängder över de flesta utmanare i Unreal Tournament och spelade en riktigt bra tank i World of Warcraft. Hon bygger också sina egna datorer och är engagerad i open sourcevärlden och en del annat kul.
Det finns intressanta alternativ...
Klart du ska stödja den verkliga framtiden. Klart du ska vara morgondagens folkpartist.
Var där eller var vogon.
(...och glöm inte handduken).
Twitter | Facebook Fan Page | Facebook Event Page
2010-03-12
Mänskliga rättigheter är partipolitiskt obundna!
Mänskliga rättigheter är partipolitiskt obundna. Och ska vara lika förbaskat viktiga för oss alla, i alla lägen. Något mindre kommer jag aldrig någonsin att köpa. Därför är jag glad idag. Väldigt glad, lättad och stolt.
Natten mellan den 24 och 25 april 1915 greps ett drygt hundratal armeniska intellektuella i Konstantinopel, deporterades och avrättades. Några veckor senare hade tusentals armenier i ledande positioner mördats. Det absoluta flertalet av forskarna hävdar att mellan 800 000 och en miljon armenier dog. År 1915 dog det största antalet men folkmordet fortsatte efter första världskrigets slut och fram till 1923. Armeniska myndigheter menar att mellan 1,5 och 2 miljoner armenier dödades i folkmordet medan Turkiet hävdar att det endast var 400 000.
Utöver detta tvångsassimilerades, det vill säga tvångsomvändes till islam, 200 000 människor.
Folkmordet bottnade i olika religioner där muslimer ville utrota den kristna minoriteten av Armenier, Assyrier/Syrianer/Kaldéer och Greker.
Jag bara måste yttra mig om den diskussion som pågått i riksdagen, bloggosfären och i viss mån gammelmedia inför och efter omröstningen igår om huruvida ovanstående ska räknas som folkmord eller inte. Ett svenskt parlamentariskt ställningstagande som visserligen inte ändrar på den inhemska tolkningen ett dyft, men som över tid kan ha en stor betydelse även i Turkiet.
Men hörrni. Jag är ledsen att breaka det till er. Det gäller folkmord. Det gäller mänskliga rättigheter. Det gäller massmord på kristna armenier och andra i vad som idag är Turkiet. Oerhörda brott mot mänskligheten begångna från år 1915 och nästan tio år framåt.
När det rör sådana saker kan jag liksom inte hålla mig snäll och tyst. Jag hade kunnat tänka mig att man valt en smidigare väg att göra det om nu inte Turkiet valt att föra en så hårdför linje själva. Att man vägrar erkänna det som hänt och även förbjuder människor att ens yttra att så har skett är för mig fullständigt orimligt. Det är under all värdighet att agera på ett sådant sätt och det fungerar inte för EU att vi ska behandla en potentiell medlem i unionen med silkeshandskar bara för syns skull då de agerar på ett så verklighetsfrämmande sätt.
Visserligen har nu ambassadören kallats hem, vår ambassadör kallats till turkiska UD och ett planerat statsbesök har ställts in. Min första reaktion är... so?! Inte för att det inte känns för Sverige. Men våra principer, våra värderingar, vår demokrati och vår möjlighet att kunna sträcka på oss och hävda att vi tror på mänskligheten och folkrättsliga värden är värda så ofantligt mycket mer än de eventuella handelsförluster vi gör. Turkiet kommer att inse det vartefter, att de inte har råd att hantera sina affärer på det viset. Jag tror faktiskt, och hoppas, på det.
Jag har absolut inget emot Turkiet av idag. Det var länge sedan nu som folkmordet skedde. Och jag vill gärna se Turkiet som medlem i EU i framtiden. Men det förutsätter trots allt att man gör upp med sin historia och att man gör upp med de förföljelser och missförhållanden som existerar idag rörande minoritetsgrupper inom landet. Enda sättet för oss att agera för att så sker tycks idag vara att just sätta ner foten och säga Stopp! Kan inte Sverige och kan inte svenska politiker göra det, så förtjänar inte vi heller omvärldens respekt och erkännande. Vi förtjänar inte heller vår frihet och våra folkrättsliga värden om vi inte har mod nog att stå upp för dem!
Det som berört mig mest är att så många människor haft så infernaliskt svårt för att stå upp för sina värderingar och åsikter. Att så få haft råg i ryggen att verkligen stå emot retoriken att vi ska vända bort blicken och strunta i det. Jag förstår inte alls att politiker inte ska uttala sig om historien eller om sådana saker som övergrepp och massmord på hela befolkningar. Besluten att genomföra dessa brott mot mänskligheten och även besluten att vägra göra upp med eller ens tillåta omnämnanden av historien visar också på att detta är en politisk fråga. Det är politiker som beslutar att tysta ner. Det är politiker som beslutar att än idag förfölja etniska och religiösa minoriteter. Och då är det vårt ansvar som politiker att agera för att våra kollegor i Turkiet ska vakna upp och börja ta sitt ansvar. Det är ohyggligt viktigt att så faktiskt sker.
Oavsett vilket folk eller vilken grupp som än råkar ut för övergrepp och förföljelser så är det vår förbannade plikt att se till att dessa övergrepp stoppas! Vi måste våga göra det!
Lika mycket är det vår plikt att ge drabbade och efterlevande ett tydligt erkännande i efterhand för vad som redan skett och för vad vi inte varit kapabla att stoppa.
Det är svårt för mig att inte göra kopplingar till andra världskriget, Baltikum på 90-talet eller Rwanda. Där finns också många andra händelser i världshistorien som idag, liksom händelserna vid Ottomanska rikets sammanbrott, tillåts förtigas. Och för mig, som dessutom är människa då jag inte är politiker, så är det viktigt att stå upp för och respektera andra människor oavsett var de befinner sig i världen och oavsett i vilken tid de lever.
Överallt där förföljelser och folkmord sker är det lika illa och lika fruktansvärt. Det är lika illa oavsett vilken grupp det berör. Nationalitet, kultur, religion och liknande har ingenting med saken att göra. Ett övergrepp är ett övergrepp är ett övergrepp!
Etnisk och religiös rensning är ett hån mot allt som gör oss till människor. Att det än idag ska vara så svårt att förstå det. Att vara så grundläggande och självklar.
Det är inte svårare än så. Att sitta med benen i kors, rulla tummarna och inte erkänna att så är fallet är skamligt på en nivå som vida överstiger allt annat. Därför är jag ohyggligt stolt över alla de som röstade för ett erkännande igår. Det må vara diplomatiskt illa, men det var den enda rätta vägen. Det var det enda rimliga. Även om relationerna med Turkiet, beklagligtvis, far illa en tid framöver. I just detta specifika fallet tycker jag nog att det är Turkiets förlust mer än Sveriges eller EU's.
Detta var också ett oerhört viktigt steg för den svenska interna demokratin. Det var en seger för det svenska politiska och parlamentariska systemet. Att politiker vågade vara sina egna, stå upp för sina värden och sin tro på något var viktigt. Efter FRA-debatten och många andra frågor är det viktigt att tar ett kliv bort från partipiskor och strategitänk. Sverige och världen är inte enbart ett livlöst schackspel. Det handlar om människor. Som ska ledas av människor. Vi har 349 ledamöter i riksdagen av det simpla skälet att deras åsikter och deras väljares åsikter ska representeras i kammaren.
Vi har haft en väldigt olycklig utveckling under lång tid nu där ledamöter inte vågar rösta med hjärtat eller utifrån sina ideologiska och medmänskliga egna ställningstaganden. Där ledamöter blivit tvungna att rösta emot sina egna ståndpunkter. Det är inte hållbart i längden.
Att frågan om Turkiet blev en sådan laddad symbolfråga som sas hota regeringens vara eller inte vara är ett tydligt exempel på hur demokratin på sätt och vis satts ur spel. För att återvinna den blir vi tvungna att återigen skapa förutsättningar för våra ledamöter att ta ställning och stå för sina värderingar och sin egen tro på vad som är rätt eller fel. Det handlar om att återvinna förtrondet för hela det politiska skrået, vilket jag ser som en oerhört viktig fråga för oss alla inför framtiden.
Det handlar om att ge upp på den låt gå-mentalitet vi så länge haft inom svensk politik och som bygger på att man i stort sett ska acceptera vad som helst. Det handlar om att vi har ett enormt behov av att sätta ned foten nu och faktiskt hylla personliga åsikter. Att hylla värderingar, ideologi och medmänsklighet. Även om somliga inte håller med om just den åsikt riksdagen beslutade sig för igår, så är förmodligen de flesta överens om att åsikter och rakryggad konsekvens faktiskt inte skadar i längden. Annat än någon enstaka partilednings självkänsla då och då, kanske. Ett billigt pris för demokratin.
Vi kan inte längre ha ett system som helt och hållet styrs av partipiskor och som bygger på att vi ska ha politiker som bara snällt trycker på knappen då pappa partiet talar. Det är inte hållbart längre. Jag vill ödmjukast möjligt be alla partister, oavsett färg, att skaffa en egen vilja, åsikt och ryggrad.
Och alltså, tillslut. Ett stort grattis till folkrättskämparna i riksdagen, samt förstås de berörda grupperna som nu tillslut kommit ett steg närmre ett erkännande av sitt lidande och sina umbäranden. Och även ett grattis till parlamentarismen, demokratin, Sverige och världssamfundet. Kanske är detta början på något nytt och något bättre för oss alla?
Även här:
Martin Moberg, Mikke Schirén, André Assarsson, Röda Berget, Kulturbloggen, awickedone, Jöran Fagerlund, Gulan Avci, Seved Monke, Mathias Sundin, Jan Rejdnell, Gulan Avci på Newsmill, Runo Johansson, Agneta Berliner, Liberati, Scaber Nestor, DN, SvD,
Intressant.
Natten mellan den 24 och 25 april 1915 greps ett drygt hundratal armeniska intellektuella i Konstantinopel, deporterades och avrättades. Några veckor senare hade tusentals armenier i ledande positioner mördats. Det absoluta flertalet av forskarna hävdar att mellan 800 000 och en miljon armenier dog. År 1915 dog det största antalet men folkmordet fortsatte efter första världskrigets slut och fram till 1923. Armeniska myndigheter menar att mellan 1,5 och 2 miljoner armenier dödades i folkmordet medan Turkiet hävdar att det endast var 400 000.
Utöver detta tvångsassimilerades, det vill säga tvångsomvändes till islam, 200 000 människor.
Folkmordet bottnade i olika religioner där muslimer ville utrota den kristna minoriteten av Armenier, Assyrier/Syrianer/Kaldéer och Greker.
Jag bara måste yttra mig om den diskussion som pågått i riksdagen, bloggosfären och i viss mån gammelmedia inför och efter omröstningen igår om huruvida ovanstående ska räknas som folkmord eller inte. Ett svenskt parlamentariskt ställningstagande som visserligen inte ändrar på den inhemska tolkningen ett dyft, men som över tid kan ha en stor betydelse även i Turkiet.
Men hörrni. Jag är ledsen att breaka det till er. Det gäller folkmord. Det gäller mänskliga rättigheter. Det gäller massmord på kristna armenier och andra i vad som idag är Turkiet. Oerhörda brott mot mänskligheten begångna från år 1915 och nästan tio år framåt.
När det rör sådana saker kan jag liksom inte hålla mig snäll och tyst. Jag hade kunnat tänka mig att man valt en smidigare väg att göra det om nu inte Turkiet valt att föra en så hårdför linje själva. Att man vägrar erkänna det som hänt och även förbjuder människor att ens yttra att så har skett är för mig fullständigt orimligt. Det är under all värdighet att agera på ett sådant sätt och det fungerar inte för EU att vi ska behandla en potentiell medlem i unionen med silkeshandskar bara för syns skull då de agerar på ett så verklighetsfrämmande sätt.
Visserligen har nu ambassadören kallats hem, vår ambassadör kallats till turkiska UD och ett planerat statsbesök har ställts in. Min första reaktion är... so?! Inte för att det inte känns för Sverige. Men våra principer, våra värderingar, vår demokrati och vår möjlighet att kunna sträcka på oss och hävda att vi tror på mänskligheten och folkrättsliga värden är värda så ofantligt mycket mer än de eventuella handelsförluster vi gör. Turkiet kommer att inse det vartefter, att de inte har råd att hantera sina affärer på det viset. Jag tror faktiskt, och hoppas, på det.
Jag har absolut inget emot Turkiet av idag. Det var länge sedan nu som folkmordet skedde. Och jag vill gärna se Turkiet som medlem i EU i framtiden. Men det förutsätter trots allt att man gör upp med sin historia och att man gör upp med de förföljelser och missförhållanden som existerar idag rörande minoritetsgrupper inom landet. Enda sättet för oss att agera för att så sker tycks idag vara att just sätta ner foten och säga Stopp! Kan inte Sverige och kan inte svenska politiker göra det, så förtjänar inte vi heller omvärldens respekt och erkännande. Vi förtjänar inte heller vår frihet och våra folkrättsliga värden om vi inte har mod nog att stå upp för dem!
Det som berört mig mest är att så många människor haft så infernaliskt svårt för att stå upp för sina värderingar och åsikter. Att så få haft råg i ryggen att verkligen stå emot retoriken att vi ska vända bort blicken och strunta i det. Jag förstår inte alls att politiker inte ska uttala sig om historien eller om sådana saker som övergrepp och massmord på hela befolkningar. Besluten att genomföra dessa brott mot mänskligheten och även besluten att vägra göra upp med eller ens tillåta omnämnanden av historien visar också på att detta är en politisk fråga. Det är politiker som beslutar att tysta ner. Det är politiker som beslutar att än idag förfölja etniska och religiösa minoriteter. Och då är det vårt ansvar som politiker att agera för att våra kollegor i Turkiet ska vakna upp och börja ta sitt ansvar. Det är ohyggligt viktigt att så faktiskt sker.
Oavsett vilket folk eller vilken grupp som än råkar ut för övergrepp och förföljelser så är det vår förbannade plikt att se till att dessa övergrepp stoppas! Vi måste våga göra det!
Lika mycket är det vår plikt att ge drabbade och efterlevande ett tydligt erkännande i efterhand för vad som redan skett och för vad vi inte varit kapabla att stoppa.
Det är svårt för mig att inte göra kopplingar till andra världskriget, Baltikum på 90-talet eller Rwanda. Där finns också många andra händelser i världshistorien som idag, liksom händelserna vid Ottomanska rikets sammanbrott, tillåts förtigas. Och för mig, som dessutom är människa då jag inte är politiker, så är det viktigt att stå upp för och respektera andra människor oavsett var de befinner sig i världen och oavsett i vilken tid de lever.
Överallt där förföljelser och folkmord sker är det lika illa och lika fruktansvärt. Det är lika illa oavsett vilken grupp det berör. Nationalitet, kultur, religion och liknande har ingenting med saken att göra. Ett övergrepp är ett övergrepp är ett övergrepp!
Etnisk och religiös rensning är ett hån mot allt som gör oss till människor. Att det än idag ska vara så svårt att förstå det. Att vara så grundläggande och självklar.
Det är inte svårare än så. Att sitta med benen i kors, rulla tummarna och inte erkänna att så är fallet är skamligt på en nivå som vida överstiger allt annat. Därför är jag ohyggligt stolt över alla de som röstade för ett erkännande igår. Det må vara diplomatiskt illa, men det var den enda rätta vägen. Det var det enda rimliga. Även om relationerna med Turkiet, beklagligtvis, far illa en tid framöver. I just detta specifika fallet tycker jag nog att det är Turkiets förlust mer än Sveriges eller EU's.
Detta var också ett oerhört viktigt steg för den svenska interna demokratin. Det var en seger för det svenska politiska och parlamentariska systemet. Att politiker vågade vara sina egna, stå upp för sina värden och sin tro på något var viktigt. Efter FRA-debatten och många andra frågor är det viktigt att tar ett kliv bort från partipiskor och strategitänk. Sverige och världen är inte enbart ett livlöst schackspel. Det handlar om människor. Som ska ledas av människor. Vi har 349 ledamöter i riksdagen av det simpla skälet att deras åsikter och deras väljares åsikter ska representeras i kammaren.
Vi har haft en väldigt olycklig utveckling under lång tid nu där ledamöter inte vågar rösta med hjärtat eller utifrån sina ideologiska och medmänskliga egna ställningstaganden. Där ledamöter blivit tvungna att rösta emot sina egna ståndpunkter. Det är inte hållbart i längden.
Att frågan om Turkiet blev en sådan laddad symbolfråga som sas hota regeringens vara eller inte vara är ett tydligt exempel på hur demokratin på sätt och vis satts ur spel. För att återvinna den blir vi tvungna att återigen skapa förutsättningar för våra ledamöter att ta ställning och stå för sina värderingar och sin egen tro på vad som är rätt eller fel. Det handlar om att återvinna förtrondet för hela det politiska skrået, vilket jag ser som en oerhört viktig fråga för oss alla inför framtiden.
Det handlar om att ge upp på den låt gå-mentalitet vi så länge haft inom svensk politik och som bygger på att man i stort sett ska acceptera vad som helst. Det handlar om att vi har ett enormt behov av att sätta ned foten nu och faktiskt hylla personliga åsikter. Att hylla värderingar, ideologi och medmänsklighet. Även om somliga inte håller med om just den åsikt riksdagen beslutade sig för igår, så är förmodligen de flesta överens om att åsikter och rakryggad konsekvens faktiskt inte skadar i längden. Annat än någon enstaka partilednings självkänsla då och då, kanske. Ett billigt pris för demokratin.
Vi kan inte längre ha ett system som helt och hållet styrs av partipiskor och som bygger på att vi ska ha politiker som bara snällt trycker på knappen då pappa partiet talar. Det är inte hållbart längre. Jag vill ödmjukast möjligt be alla partister, oavsett färg, att skaffa en egen vilja, åsikt och ryggrad.
Och alltså, tillslut. Ett stort grattis till folkrättskämparna i riksdagen, samt förstås de berörda grupperna som nu tillslut kommit ett steg närmre ett erkännande av sitt lidande och sina umbäranden. Och även ett grattis till parlamentarismen, demokratin, Sverige och världssamfundet. Kanske är detta början på något nytt och något bättre för oss alla?
Även här:
Martin Moberg, Mikke Schirén, André Assarsson, Röda Berget, Kulturbloggen, awickedone, Jöran Fagerlund, Gulan Avci, Seved Monke, Mathias Sundin, Jan Rejdnell, Gulan Avci på Newsmill, Runo Johansson, Agneta Berliner, Liberati, Scaber Nestor, DN, SvD,
Intressant.
2009-11-24
Hur vidöppen är FRA-shopen?
Läser hos Mark Klamberg, Niklas Starow och Per Agerman om hur FRA även med de nya lagändringarna har möjligheten att också fortsättningsvis lämna ut information till SÄPO. Något jag oroat mig för länge, men som jag lämnat över till andra att avgöra om det fanns utrymme för eller inte.
Nu tycks det som om mina farhågor har blivit bekräftade.
Det stämmer inte riktigt med vad Sten Tolgfors tidigare har sagt till allmänhet och till riksdag, men det borde inte förvåna någon. Klamberg hänvisar också till en serie protokoll över anföranden i riksdagen (se anförande 123, 125, 129, 133).
Även om Beatrice Ask har, åtminstone tillfälligt, stoppat förslaget om signalspaning för polisiära ändamål kommer fortfarande en överlämning av information till de brottsbekämpande myndigheterna att vara tillåten, fortsätter Mark. Det remissvar som Klamberg skrev för Juridiska Fakulteten vid Stockholms Universitet togs inte med i regeringens proposition, skriver Mark vidare. Det är föga förvånande, med tanke på att det förstås inte var något FRA-förespråkarna var särskilt intresserade av att lyssna på. Det, anser jag, är skrämmande.
Vad innebär det i praktiken? Jo, att gränsdragningarna mellan underrättelsetjänst, försvarsmakt och polismyndighet alltså alltmer luckras upp och att vi ser ut att stå med ett etter värre övervakningssystem inom ett par dagar än vi trodde. De femton punkterna från septemberöverenskommelsen var helt enkelt för intet och beslutet riksdagen fattade nu senast grundade sig alltså inte på ett tillräckligt bra beslutsunderlag, vilket alltså kan ha bidragit till att vi fortfarande inte har någon bra och fungerande lösning på demokrati- och integritetsfrågan i den nya lagen som alltså innebär att kablarna kopplas in i nästa vecka.
Liksom Mark Klamberg ofta gjort, hävdar jag att det är jätteviktigt att se över frågor som trafikdatalagring och informationsutbyte med omvärlden. Jag fortsätter dock att i betydligt kraftfullare ordalag påstå att detta de facto är ett brott mot såväl den svenska grundlagen som mot Europakonventionen och även diverse deklarationer rörande de mänskliga rättigheterna.
Den dialektala skillnaden ligger väl i att jag aldrig lärt mig att hålla käften. Att jag aldrig lärt mig fullt ut att föra mig i civiliserade rum och därför helt enkelt säger vad jag tycker och vad jag har kommit fram till. Mark är oftast betydligt mer vältalig än jag någonsin skulle kunna påstå mig vara. Men så är han jurist också och det är inte jag. Men jag tror att det vi egentligen säger ligger väldigt nära varann, även om han väljer att lägga sina ord aningen mer försiktigt än jag gör.
Till viss del beror skillnaden i mitt och Marks synsätt också på att han lägger större vikt vid möjligheten att inskränka skydd mot registrering av trafikdata i lag och att därmed Europakonventionens skulle kunna justeras för att ge utrymme för en sådan ändring.
Men alla lagar ger utrymme för omskrivningar och revideringar. Det är inget nytt i sig. Alla lagar skrivs i regel om då och då, även om ett par gamla hundhuvuden lever kvar än idag här och var för att ingen egentligen haft anledning att se över dem.
Men bara för att det går att skriva om en lag för att passa det man sysslar med nu, så innebär det inte att det nödvändigtvis är rätt väg att gå. Kanske ska man snarare strama upp lagar för att försvara integritet och mänskliga fri- och rättigheter istället för att hävda att det är ok att bryta mot dessa därför att lagarna ju ändå kan skrivas om?
Mark skriver i sitt kommentarsfält att:
Det är litet grann samma argument som ett par av mina stalkers använt sig av då de hävdat att de visst kan terrorisera mig och attackera mig så länge de inte aktivt håller fast eller binder mig. För att luften är ju faktiskt fri.
Det känns ohållbart. Det duger liksom inte. Bara för att man kan, så innebär det inte att man nödvändigtvis ska. Och bara för att man inte riktar sig mot en viss individ, så är inte massövervakning och total åsiktsregistrering ok. Det innebär i min värld att saker blir bara etter värre. Det innebär en massövervakning av oskyldiga människor inte för att de är misstänkta utan för att det teknologiskt är möjligt att göra det. Och tillåter inte lagen att man gör det, så ändrar man lagen till att tillåta det och så är saken frid och fröjd. Helt otroligt!
Liksom Niklas Starow hävdar jag att det är otroligt viktigt att vi någonstans börjar ta till oss att ett oreglerat tillstånd juridiskt kräver ett positivt lagstöd. Niklas hänvisar till ett gammalt inlägg hos Rick från förra året där fd överdirektör Anders Wik på band erkänner att det som sker är olagligt.
Intressant.
Tankar från rooten, Tankar från rooten 2, OlofB, Mikael Nilsson, Christopher Isene, Mikael Elmlund, Niklas Starow, Nemokrati, Piratpartiet, Oscar Fredriksson, JensO
Nu tycks det som om mina farhågor har blivit bekräftade.
Det stämmer inte riktigt med vad Sten Tolgfors tidigare har sagt till allmänhet och till riksdag, men det borde inte förvåna någon. Klamberg hänvisar också till en serie protokoll över anföranden i riksdagen (se anförande 123, 125, 129, 133).
Även om Beatrice Ask har, åtminstone tillfälligt, stoppat förslaget om signalspaning för polisiära ändamål kommer fortfarande en överlämning av information till de brottsbekämpande myndigheterna att vara tillåten, fortsätter Mark. Det remissvar som Klamberg skrev för Juridiska Fakulteten vid Stockholms Universitet togs inte med i regeringens proposition, skriver Mark vidare. Det är föga förvånande, med tanke på att det förstås inte var något FRA-förespråkarna var särskilt intresserade av att lyssna på. Det, anser jag, är skrämmande.
Vad innebär det i praktiken? Jo, att gränsdragningarna mellan underrättelsetjänst, försvarsmakt och polismyndighet alltså alltmer luckras upp och att vi ser ut att stå med ett etter värre övervakningssystem inom ett par dagar än vi trodde. De femton punkterna från septemberöverenskommelsen var helt enkelt för intet och beslutet riksdagen fattade nu senast grundade sig alltså inte på ett tillräckligt bra beslutsunderlag, vilket alltså kan ha bidragit till att vi fortfarande inte har någon bra och fungerande lösning på demokrati- och integritetsfrågan i den nya lagen som alltså innebär att kablarna kopplas in i nästa vecka.
Liksom Mark Klamberg ofta gjort, hävdar jag att det är jätteviktigt att se över frågor som trafikdatalagring och informationsutbyte med omvärlden. Jag fortsätter dock att i betydligt kraftfullare ordalag påstå att detta de facto är ett brott mot såväl den svenska grundlagen som mot Europakonventionen och även diverse deklarationer rörande de mänskliga rättigheterna.
Den dialektala skillnaden ligger väl i att jag aldrig lärt mig att hålla käften. Att jag aldrig lärt mig fullt ut att föra mig i civiliserade rum och därför helt enkelt säger vad jag tycker och vad jag har kommit fram till. Mark är oftast betydligt mer vältalig än jag någonsin skulle kunna påstå mig vara. Men så är han jurist också och det är inte jag. Men jag tror att det vi egentligen säger ligger väldigt nära varann, även om han väljer att lägga sina ord aningen mer försiktigt än jag gör.
Till viss del beror skillnaden i mitt och Marks synsätt också på att han lägger större vikt vid möjligheten att inskränka skydd mot registrering av trafikdata i lag och att därmed Europakonventionens skulle kunna justeras för att ge utrymme för en sådan ändring.
Men alla lagar ger utrymme för omskrivningar och revideringar. Det är inget nytt i sig. Alla lagar skrivs i regel om då och då, även om ett par gamla hundhuvuden lever kvar än idag här och var för att ingen egentligen haft anledning att se över dem.
Men bara för att det går att skriva om en lag för att passa det man sysslar med nu, så innebär det inte att det nödvändigtvis är rätt väg att gå. Kanske ska man snarare strama upp lagar för att försvara integritet och mänskliga fri- och rättigheter istället för att hävda att det är ok att bryta mot dessa därför att lagarna ju ändå kan skrivas om?
Mark skriver i sitt kommentarsfält att:
"Övervakningen omfattar icke-misstänkta medborgare, men FRA
skulle förmodligen argumentera att den inte är specifikt riktad mot
icke-misstänkta medborgare. Med denna logik gäller att om man hämtar in data
rörande väldigt många människors kommunikation så är den ju inte riktad mot
någon specifik."
Det är litet grann samma argument som ett par av mina stalkers använt sig av då de hävdat att de visst kan terrorisera mig och attackera mig så länge de inte aktivt håller fast eller binder mig. För att luften är ju faktiskt fri.
Det känns ohållbart. Det duger liksom inte. Bara för att man kan, så innebär det inte att man nödvändigtvis ska. Och bara för att man inte riktar sig mot en viss individ, så är inte massövervakning och total åsiktsregistrering ok. Det innebär i min värld att saker blir bara etter värre. Det innebär en massövervakning av oskyldiga människor inte för att de är misstänkta utan för att det teknologiskt är möjligt att göra det. Och tillåter inte lagen att man gör det, så ändrar man lagen till att tillåta det och så är saken frid och fröjd. Helt otroligt!
Liksom Niklas Starow hävdar jag att det är otroligt viktigt att vi någonstans börjar ta till oss att ett oreglerat tillstånd juridiskt kräver ett positivt lagstöd. Niklas hänvisar till ett gammalt inlägg hos Rick från förra året där fd överdirektör Anders Wik på band erkänner att det som sker är olagligt.
Intressant.
Tankar från rooten, Tankar från rooten 2, OlofB, Mikael Nilsson, Christopher Isene, Mikael Elmlund, Niklas Starow, Nemokrati, Piratpartiet, Oscar Fredriksson, JensO
2009-10-09
FRA-demonstrationer 10 oktober
För att påminna om att det är dags för ny omröstning i Riksdagen rörande FRA-lagen den 14 oktober samlar Piratpartiet sina vänner och bekanta för att demonstrera under lördagen. Demonstrationerna hålls i Stockholm, Malmö och Göteborg enligt nedan.
På demonstrationen i Stockholm talar Amanda Brihed, ordförande för Nätverket Svart Måndag. Även Jens Odsvall, vice ordförande, kommer att delta i Stockholmsdemonstrationen.
I Malmö deltar fd ordförande Niklas Starow, samt även Emina Karic och Klara Ellström från Svart Måndags sittande styrelse.
I Göteborg deltar styrelseledamoten Annika Beijbom, samt Olof Bjarnason och Kalle Vedin.
Vi hoppas få se många av er på plats på någon av de tre demonstrationerna. Gör din röst hörd. Visa ditt engagemang för demokrati, integritet och folkrätt en sista gång innan omröstningen.
Vi ses där!
---
Demonstrationer mot FRA
Stockholm
Medborgarplatsen klockan 11.45 - 12.45.
Malmö
Möllevångstorget klockan 16.00 - 17.30.
Göteborg
Gustaf Adolfs Torg klockan 12.30. Tåg mot Götaplatsen klockan 13.00. Demonstrationen pågår till klockan 14.15.
På demonstrationen i Stockholm talar Amanda Brihed, ordförande för Nätverket Svart Måndag. Även Jens Odsvall, vice ordförande, kommer att delta i Stockholmsdemonstrationen.
I Malmö deltar fd ordförande Niklas Starow, samt även Emina Karic och Klara Ellström från Svart Måndags sittande styrelse.
I Göteborg deltar styrelseledamoten Annika Beijbom, samt Olof Bjarnason och Kalle Vedin.
Vi hoppas få se många av er på plats på någon av de tre demonstrationerna. Gör din röst hörd. Visa ditt engagemang för demokrati, integritet och folkrätt en sista gång innan omröstningen.
Vi ses där!
---
Demonstrationer mot FRA
Stockholm
Medborgarplatsen klockan 11.45 - 12.45.
Malmö
Möllevångstorget klockan 16.00 - 17.30.
Göteborg
Gustaf Adolfs Torg klockan 12.30. Tåg mot Götaplatsen klockan 13.00. Demonstrationen pågår till klockan 14.15.
2008-11-13
Makten över våra kroppar - rätten till våra liv (Transsexualism)
Det är rätt lustigt ändå. Spenderade en härlig kväll på bokhandeln Hallongrottan igår. Lyssnade på ett seminarium om transpersoners rättigheter, attityden gentemot transpersoer och kopplingen mellan sexualpolitik, sexsäljare och inte minst transsexuella runtom i världen. Det var transaktivisterna Belissa Andía Pérez (ILGA's transsekretariat i Peru) och Sass Allantroy Sasot som är en av Philippinernas främsta transaktivister som kom på besök till Stockholm. Ett oerhört intressant samtal om bland annat hur transpersoner tvingas leva i ghetton i de yttersta utkanterna av Lima för att de inte är välkomna bland vanliga människor, hur karriärvägar stängs och andra öppnas på grund av deras könsidentitet (vägarna som öppnas upp kanske inte är så svåra att lista ut ändå...). Det pratades också en del om hur man på Philippinerna har stora problem att skilja på homosexuella och transpersoner, på grund av att de alla buntas ihop under endast två liktydiga ord som sällan upplevs vara särskilt vältaliga.
Samtidigt som man förstås har ytterst svårt att se skillnaden i sak. Att könsidentitet inte har med sex att göra överhuvudtaget.
Hur som helst slutade det med en lång utekväll där vi diskuterade möjligheter att förändra synen på transsexuella, transpersoner och könsidentitet i stort runtom i världen. Vi diskuterade möjligheter att skapa en kunskapsbas som en gång för alla gör av med alla förlegade och vansinnigt tokiga gamla myter. Vi pratade om identitetsskapande, förebilder, hjältar för en kommande generation transpersoner att se upp till och identifiera sig med, och så mycket annat.
Kanske kan det leda till någonting. Vi var rörande eniga, i slutet av kvällen, om vad som behöver göras och jag tror att det finns utrymme för ett internationellt samarbete för en gångs skull. Något Sverige varit väldigt dåligt på.
Faktum är att Belissa och Sass även kommer att hålla ett seminarium nu på måndag i Riksdagen, vilket innebär att åtminstone ett par av er som läser den här bloggen borde ha tillgång till ett par av världens främsta läromästare när det kommer till transpersoners situation i världen. Passa på och utnyttja det tillfället - sådant inträffar inte vidare ofta.
Tyvärr missar jag själv seminariet på Riksdagen, då jag kommer att befinna mig på mitt dagjobb ett gäng kvarter bort. Jag får ta den smällen, men kommer att ha vänner där, förstås.
Hur som helst lutar jag åt att mer och mer driva ett par viktiga frågor som verkligen måste tas upp nu, för att det är dags:
1. Vi måste skapa och tillåta utrymmen för transpersoner i samhället idag. Transpersoner finns därute. Vi är många, förmodligen så många som upp till mellan 1/500 till 1/2500 beroende på vilken av de mest seriösa studierna man väljer att tro på. Och då ska man veta att mörkertalet är enormt.
2. Vi måste göra något åt det faktum att så många som en majoritet av unga transsexuella troligen förlorar sitt liv eller utför ett eller flera seriösa försök att ända sina liv för egen hand innan 30 års ålder (över 50% av alla transsexuella har gjort allvarliga försök att avsluta sitt liv innan sin 20-årsdag). Återigen är detta oberoende av uppskattningar av mörkertalet. Det är inte okej att samhällets fördomar ska förstöra för så många människor, att så många ska förlora sitt liv på grund av bristen på acceptans. Vi måste alla komma ihåg att personer som lever med någon form av könsidentitetsproblematik trots allt alltid är någons son eller dotter. Någons älskare, någons mamma eller pappa, någons vän, arbetskamrat, och så vidare. Det är dags att ge dem stöd, såsom vi ger så många andra stöd i tillvaron idag.
3. Vi måste göra något åt den sista tvångssteriliseringslagen i Sverige. Vi lever i år 2008 och vi har idag fortfarande en (1) enda tvångskasteringslag kvar. Den avser transsexuella. Vi tvingas till att förlora vår fortplantningsförmåga som en trade-off för att få bli hela människor. Orsaken är det där märkliga kyrkliga moraliserandet som fortfarande ligger kvar i landets politik i alldeles för hög grad. Det är inte okej för en såndär "sak" att skaffa sig ungar. Det är ju mot naturen. Men frågan är... sedan när då?
I Sverige idag får transsexuella inte ens rätten att lagligen spara undan könsceller för att de i framtiden ska kunna få barn med sin partner, eller via surrogatmamma. Det är i praktiken inte ens tillåtet att spara undan könsceller utomlands för framtida bruk. Vi ska helt enkelt inte reproducera oss. Jag antar att man vill undvika sådant här?
Men varför är det så himla farligt? Varför ska jag inte få ha rätten att bli förälder som vem som helst annars i samhället?
Själv tänker jag spara undan mitt besked från Socialstyrelsens Rättsliga Råd och hålla hårt i det inför framtiden.
Det är inte så himla länge sedan skadestånd betalades ut till personer som lidit av mentala problem, Downs Syndrom eller liknande och som utsatts för tvångssterilisering i det här landet. En dag är det vår tur. Jag hoppas att det inte ska ta för länge.
Ett direkt citat från mitt fastställelsebrev från Socialstyrelsen lyder:
"Ansökan om fastställelse av ändrad könstillhörighet enligt lagen (1972:119) om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall; gällande AAAAAAA BBBBBBB, YYMMDD-XXXX.
Socialstyrelsen fastställer att Du tillhör kvinnligt kön.
Då bevis inkommit avseende sterilisering/kastrering beslutar Socialstyrelsen om fastställelse av ändrad könstillhörighet som kvinna."
Intressant.
Och detta sker alltså i rättsstaten Sverige år 2008. Västerns demokratiska och rättsmässiga skapelsens krona. Jag vet inte vad jag ska säga...
Kanske kunde man vänta sig att där skulle stå att de beslutade utifrån det faktum att jag numrea är stolt ägare till en uppsättning väl fungerande kvinnliga genitalier, eller till att det inkommit bevis om att jag levt som kvinna si eller så länge och att jag därför rimligen borde...
Men den svenska statens idé om vad en kvinna är utgår alltså ifrån att hon är tvångssteriliserad. En man som inte har fortplantningsförmåga är då alltså... vad? En kvinna by default? Eller en man blir en man för att han saknar äggstockar? Men det gör ju jag också, av uppenbara skäl.
Och ska vi komplicera det hela ytterligare, hur påverkar det faktum att jag föddes steril på grund av att min kropp inte utvecklades fullt ut till en manlig kropp min situation? Har jag då alltid, per automatik varit kvinna egentligen? Har jag varit det sedan puberteten, då mina tidigare könskörtlar uppenbart avvek från planen och vägrade färdigutvecklas?
Hur ska man tolka det? Vem är jag och hur resonerar egentligen svenska regeringen och riksdagen som beslutat om dessa lagar som styr över transsexuellas och intersexuellas livssituation, transitionsprocesser och hela liv?
Jag kan åtminstone konstatera en sak: Sverige ägnar sig åt förföljelse av och tvångskastrering av transsexuella och intersexuella år 2008 och kan rimligen inte sägas följa principerna om de mänskliga rättigheterna så vidare. Vi är dessutom det enda landet i världen som agerar på detta vis. I resten av världen sker inte detta. Du får behålla rätten att skaffa familj, du får behålla dina könskörtlar om du vill, även om det inte rekommenderas. På många håll i världen krävs inte ens en könskorrigerande kirurgi i underlivet. Du kan få fastställelse i ditt rätta kön ändå. Men inte i Sverige. Helt enkelt för att Sverige bryter mot alla internationella överenskommelser och riktlinjer för hur transpersoner ska behandlas.
Varför? Är det inte litet spännande? Vad är svenska staten så rädda för? Skakar riksdagen då jag kommer i närheten, nu när jag faktiskt spenderar en himla massa tid där litet då och då? Och skakar de mer för på grund av mitt arbete mot övervakningssamhället, eller för mitt engagemang i Liberati - eller för att jag kort och gott är en såndär fruktansvärd pervers varelse som kan smitta dem alla med "Gender Identity Dysphoria"? GID är alltså den medicinska termen för transsexualism i de flesta internationella manualer idag. En term som handlar om att beskriva transsexualism som en biologisk komplikation som lämnar en människa i en situation där hjärnan inte automatiskt kommer överens med kroppen om vad man är och hur man upplever sig själv. Hur man fungerar socialt och kulturellt.
Men nu är det ju så att vi tvångskastrerar inte kommunister idag. Inte heller liberaler eller kristdemokrater. Faktum är att vi inte kastrerar folk för deras åsikter, deras värderingar, deras religiösa övertygelse, för att de föds med sex tår på ena foten, för att de har en tendens att vara depressiva, för att de föds med Downs, någon form av autism eller vad det än må vara. Vi tvångssteriliserar inte bögar och flator. Vi tvångssteriliserar inte tunnhåriga män eller kurviga kvinnor. Eller journalister eller mediefolk eller frisörer eller någon annan grupp av människor i det här landet. Vi steriliserar inte folk för att de är gothare, synthare, punkare, mods, emos eller vad det än är... MEN VI TVÅNGSSTERILISERAR TRANS- OCH INTERSEXUELLA! ÅR 2008!
Det är dags att något händer. Att något händer nu. VILKET BLIR DET FÖRSTA PARTIET ATT TA I DEN HÄR FRÅGAN OCH LOVA MIG ATT AKTIVT ARBETA FÖR ATT GE TRANS- OCH INTERSEXUELLA VÅRA MÄNSKLIGA FRIHETER ÅTER?
Vilket parti är modigt nog att föra kampen för att den sista gruppen tvångssteriliserade ska få sina rättigheter och sina liv tillbaka? Ingen kan ge tillbaka en förlorad fortplantningsförmåga, men hur många generationer människor - hur många generationer systrar, bröder, barn, mammor, pappor, älskare och vänner - ska landet Sverige krossa innan Regeringen och Sveriges Riksdag vaknar? Hur lång tid tar det innan vi får rätten till våra egna kroppar, innan vi själva får uppbära rätten till våra egna kroppar?
Det är dags nu. Vem antar utmaningen?
4. För bara någon månad sedan antogs den nya namnlagen i Sveriges Riksdag som gör det mycket svårare att anta ett könsneutralt namn, då listan på tillgängliga namn ska minskas ner avsevärt. Observera att detta är listan som den ser ut idag, och att den snart kommer vara berövad på i stort sett alla normala namn som alls går att använda på ett könsneutralt vis. En ickesteriliserad kvinna får alltså inte heta Maria längre på grund av att det kan väcka anstöt därute bland er människor? Trots att var och varannan karl i länder som Italien och Spanien och i stora delar av resten av den latinska världen heter Maria och inte tycks lida nämnvärt av det.
Orsaken är att man alltså inte ska ha rätten att styra över sitt eget liv, anses vara såpass omyndigförklarad av samhället att man inte får bära ett namn man trivs med och säkerligen i många fall kallas dagligen i vilket fall - för att resten av världen inte ska bli förvirrad.
Men hur förvirrande är det inte när den otroligt snygga 20-åriga tjejen droppar in till kassan på H&M och ska betala för sin nya klänning, en uppsättning underkläder, en kjol och ett riktigt färgstarkt läppstift och med sina darrande händer blir tvungen att visa fram ett leg med namnet Per-Anders...
Förstå att behöva leva så. Att alltid bli misstrodd, alltid skapa förvirring, alltid bli tvingad att tvångsouta sig själv varenda gång legget måste fram. Försök ta dig in på SpyBar med ett sånt leg. Jag vet inte om jag skulle vågat på den tiden jag levde så.
Det är dags att modernisera namnlagen och ta efter i stort sett hela resten av världen. Vilket parti är beredda att anta utmaningen?
5. Rätten till vård. Idag finns någon form av princip som för en tid sedan uttalades av en företrädare för en av våra vårdavdelningar för transsexuella här i landet. Den bygger på att man egentligen har skapat ett monopol som syftar till att inskränka rätten till vård för transsexuella på flera plan. För det första gäller det att sortera ut de som inte är "äkta". Det är jättebra. Vi vill trots allt inte ha en massa ångerfall som kraschar på grund av att de följde ett vilt infall.
Inte för att risken är så vidare stor... Det tar minst två år att genomgå en utredning och för att få påbörja aktiv behandling för transsexualism i Sverige idag. Det är lång tid att stå fast vid övertygelsen i ett löst infall på fyllan. Det finns nog inte heller särskilt många riktiga kvinnor som kan föreställa sig att slita ut livmoder och äggstockar bara för skojs skull sådär? Eller för den delen... hur många har hört talas om machomannen som är så trött på sitt kön att han ber någon att skära av såväl den långa stoltheten som de viktiga kronjuvelerna? På ett infall?
Men tanken är att man helt enkelt inte anser sig ha råd att behandla alla som vill ha vård i det här landet. Många hålls på sträckbänken av den allmäna vården och av psykiatrins öppenvårdsavdelningar i åratal. I vissa fall i flera decennier. Andra hålls kvar i utredningsteamens rullor utan att få någon hjälp under i vissa fall nära på lika lång tid.
Orsaken ska alltså, enligt den där företrädaren för ett av landets utredningsteam, vara att man måste se till att hålla tillbaka efterfrågan på könskorrigeringar, eftersom Sverige helt enkelt inte har råd att behandla alla de som skulle söka vård om de trodde att de faktiskt hade en chans att få den. Idag genomgår årligen cirka 50-60 svenskar könskorrigering. Hela 50-60 personer. Självklart har vi inte råd.
Vem kan och vill anta utmaningen att ge vård till de som behöver den? Vem anser att Sverige idag ska ge vård till personer som behöver den, i förebyggande syfte för att undvika de astronomiska självmordstalen som finns idag i landet? Om jag inte misstar mig, borde trans- eller intersexualism vara en av landets vanligaste självmordsorsaker. Men endast 50-60 personer får genomgå ett juridiskt könsbyte i Sverige idag. Det tycks orimligt i mina ögon.
Vem vågar anta utmaningen.
6. Jag har själv fått vänta 13 år på en remiss till vårdteamet, varför jag tillslut såg till att nära nog kraschlanda min ekonomi för att betala för delar av min vård utomlands. Jag fick min fastställelse, hormonterapi, samt kirurgi utomlands och betalade riktigt häftiga summor för det. Idag har jag ett par småbitar som är kvar. De små bitarna som inte ännu är avklarade.
Men dem kan jag inte få hjälp med av Stockholms Läns Landsting. På grund av att jag "inte egentligen är inskriven på riktigt hos vårdteamet", fick jag nyligen höra från min behandlande läkare. De kan ju inte hjälpa mig då. Fastän jag är inskriven, fastän jag sökt hjälp, fastän jag bönat och bett under halva mitt liv för att få komma till just detta vårdteam för att få vård.
Exempelvis gäller detta att jag för en gångs skull skulle vilja vakna utan en skör och blödande ansiktshy som måste rakas om igen till priset av än mer blödande, än fler ärr och än mer lidande. Jag skulle önska att jag slapp gå upp klockan fyra för att hinna till jobbet vid 8 eller 9. Men så är alltså inte fallet. Orsaken är att Stockholms Läns Landsting hellre tvingar mig att gå med helskägg i tre-fyra år och erbjuder mig att få utskrivet en mycket kreativ cocktail av lugnande och psykofarmaka för att klara pressen av förlorat arbete och förlorad karriär istället. Under den tiden skulle jag behandlas med en uråldrig epileringsteknik kallad diatermi, som alltså kräver en utsparad skäggväxt för att fungera. Man sticker helt enkelt in en nål i varje hårsäck och följer hårets riktning en bra bit in, slår på en elström genom nålen och bränner bort varje hårsäck för sig. Det tar ofta upp till ett par hundra timmar, är oerhört smärtsamt, kostar upp till en kvarts miljon kronor i värsta fall, orsakar ofta nervskador, ärrbildningar och liknande.
Och ska ställas mot det alternativ alla andra landsting i landet rekommenderar idag, alltså IPL- eller laserbehandling. Som innebär att jag kan få rätten att leva som mig själv och presentera mig själv utifrån mitt utseende och min identitet på min legitimation. Jag kan behålla mitt arbete och slipper skrämma livet ur mina medarbetare och andra på grund av att jag springer runt med en alldeles inte vidare naturlig hårväxt i ansiktet. Jag skulle kunna få en färdig behandling utan ärrbildningar, utan skäggväxt under behandlingstiden, utan risk för nervskador och på bra mycket kortare och färre besök och vara helt klar på mindre än ett år. För en totalkostnad som inte skulle överskrida 20.000kr totalt för landstinget. Men det går alltså inte.
Orsaken? "Nej, så har vi aldrig gjort förr".
Ska det gå till så? Finns något parti som vågar driva en politik för att förenkla och individanpassa vården så att en kvinna kan få leva som kvinna idag, även om hon begått en så omoralisk handling som att födas med en från kroppen motsatt könsidentitet?
Det finns ytterligare säkert 20 likadana punkter som måste åtgärdas innan jag kan känna att jag tror på det svenska samhället och på vårt politiska system. Innan jag slutar att även utifrån denna grunden hävda att Sverige är på väg in i en kommande medeltid. Jag kan fortsätta räkna upp punkter i all oändlighet. Ska jag verkligen behöva göra det? Hallå därute, Sverige! Lyssnar ni?
Staten och Landstingen skapar tragedier och lägger grunden till enorma mängder självmord i landet idag. De står bakom en lagstiftning som innebär att Sverige fortfarande, år 2008, tvångssteriliserar människor på grund av deras könstillhörighet. De hindrar folk från att ta ett namn som kan vara det enda namnet i världen som fungerar för att beskriva och beröra dem, som är det enda som fungerar för den stora omgivningen. Hur går det till? Hur kan det få ske?
Är det inte dags nu?
Ska inte Sverige tillhöra västvärlden och agera på ett mänskligt sätt mot sina medborgare oavsett om de är män eller kvinnor? Ska inte Sverige agera för att sprida upplysta idéer och för att vara en ledstjärna för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter i världen idag?
Jag har länge inbillat mig det. Jag utger utmaningen.
Vilket parti är beredda att plocka upp handsken...?
Samtidigt som man förstås har ytterst svårt att se skillnaden i sak. Att könsidentitet inte har med sex att göra överhuvudtaget.
Hur som helst slutade det med en lång utekväll där vi diskuterade möjligheter att förändra synen på transsexuella, transpersoner och könsidentitet i stort runtom i världen. Vi diskuterade möjligheter att skapa en kunskapsbas som en gång för alla gör av med alla förlegade och vansinnigt tokiga gamla myter. Vi pratade om identitetsskapande, förebilder, hjältar för en kommande generation transpersoner att se upp till och identifiera sig med, och så mycket annat.
Kanske kan det leda till någonting. Vi var rörande eniga, i slutet av kvällen, om vad som behöver göras och jag tror att det finns utrymme för ett internationellt samarbete för en gångs skull. Något Sverige varit väldigt dåligt på.
Faktum är att Belissa och Sass även kommer att hålla ett seminarium nu på måndag i Riksdagen, vilket innebär att åtminstone ett par av er som läser den här bloggen borde ha tillgång till ett par av världens främsta läromästare när det kommer till transpersoners situation i världen. Passa på och utnyttja det tillfället - sådant inträffar inte vidare ofta.
Tyvärr missar jag själv seminariet på Riksdagen, då jag kommer att befinna mig på mitt dagjobb ett gäng kvarter bort. Jag får ta den smällen, men kommer att ha vänner där, förstås.
Hur som helst lutar jag åt att mer och mer driva ett par viktiga frågor som verkligen måste tas upp nu, för att det är dags:
1. Vi måste skapa och tillåta utrymmen för transpersoner i samhället idag. Transpersoner finns därute. Vi är många, förmodligen så många som upp till mellan 1/500 till 1/2500 beroende på vilken av de mest seriösa studierna man väljer att tro på. Och då ska man veta att mörkertalet är enormt.
2. Vi måste göra något åt det faktum att så många som en majoritet av unga transsexuella troligen förlorar sitt liv eller utför ett eller flera seriösa försök att ända sina liv för egen hand innan 30 års ålder (över 50% av alla transsexuella har gjort allvarliga försök att avsluta sitt liv innan sin 20-årsdag). Återigen är detta oberoende av uppskattningar av mörkertalet. Det är inte okej att samhällets fördomar ska förstöra för så många människor, att så många ska förlora sitt liv på grund av bristen på acceptans. Vi måste alla komma ihåg att personer som lever med någon form av könsidentitetsproblematik trots allt alltid är någons son eller dotter. Någons älskare, någons mamma eller pappa, någons vän, arbetskamrat, och så vidare. Det är dags att ge dem stöd, såsom vi ger så många andra stöd i tillvaron idag.
3. Vi måste göra något åt den sista tvångssteriliseringslagen i Sverige. Vi lever i år 2008 och vi har idag fortfarande en (1) enda tvångskasteringslag kvar. Den avser transsexuella. Vi tvingas till att förlora vår fortplantningsförmåga som en trade-off för att få bli hela människor. Orsaken är det där märkliga kyrkliga moraliserandet som fortfarande ligger kvar i landets politik i alldeles för hög grad. Det är inte okej för en såndär "sak" att skaffa sig ungar. Det är ju mot naturen. Men frågan är... sedan när då?
I Sverige idag får transsexuella inte ens rätten att lagligen spara undan könsceller för att de i framtiden ska kunna få barn med sin partner, eller via surrogatmamma. Det är i praktiken inte ens tillåtet att spara undan könsceller utomlands för framtida bruk. Vi ska helt enkelt inte reproducera oss. Jag antar att man vill undvika sådant här?
Men varför är det så himla farligt? Varför ska jag inte få ha rätten att bli förälder som vem som helst annars i samhället?
Själv tänker jag spara undan mitt besked från Socialstyrelsens Rättsliga Råd och hålla hårt i det inför framtiden.
Det är inte så himla länge sedan skadestånd betalades ut till personer som lidit av mentala problem, Downs Syndrom eller liknande och som utsatts för tvångssterilisering i det här landet. En dag är det vår tur. Jag hoppas att det inte ska ta för länge.
Ett direkt citat från mitt fastställelsebrev från Socialstyrelsen lyder:
"Ansökan om fastställelse av ändrad könstillhörighet enligt lagen (1972:119) om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall; gällande AAAAAAA BBBBBBB, YYMMDD-XXXX.
Socialstyrelsen fastställer att Du tillhör kvinnligt kön.
Då bevis inkommit avseende sterilisering/kastrering beslutar Socialstyrelsen om fastställelse av ändrad könstillhörighet som kvinna."
Intressant.
Och detta sker alltså i rättsstaten Sverige år 2008. Västerns demokratiska och rättsmässiga skapelsens krona. Jag vet inte vad jag ska säga...
Kanske kunde man vänta sig att där skulle stå att de beslutade utifrån det faktum att jag numrea är stolt ägare till en uppsättning väl fungerande kvinnliga genitalier, eller till att det inkommit bevis om att jag levt som kvinna si eller så länge och att jag därför rimligen borde...
Men den svenska statens idé om vad en kvinna är utgår alltså ifrån att hon är tvångssteriliserad. En man som inte har fortplantningsförmåga är då alltså... vad? En kvinna by default? Eller en man blir en man för att han saknar äggstockar? Men det gör ju jag också, av uppenbara skäl.
Och ska vi komplicera det hela ytterligare, hur påverkar det faktum att jag föddes steril på grund av att min kropp inte utvecklades fullt ut till en manlig kropp min situation? Har jag då alltid, per automatik varit kvinna egentligen? Har jag varit det sedan puberteten, då mina tidigare könskörtlar uppenbart avvek från planen och vägrade färdigutvecklas?
Hur ska man tolka det? Vem är jag och hur resonerar egentligen svenska regeringen och riksdagen som beslutat om dessa lagar som styr över transsexuellas och intersexuellas livssituation, transitionsprocesser och hela liv?
Jag kan åtminstone konstatera en sak: Sverige ägnar sig åt förföljelse av och tvångskastrering av transsexuella och intersexuella år 2008 och kan rimligen inte sägas följa principerna om de mänskliga rättigheterna så vidare. Vi är dessutom det enda landet i världen som agerar på detta vis. I resten av världen sker inte detta. Du får behålla rätten att skaffa familj, du får behålla dina könskörtlar om du vill, även om det inte rekommenderas. På många håll i världen krävs inte ens en könskorrigerande kirurgi i underlivet. Du kan få fastställelse i ditt rätta kön ändå. Men inte i Sverige. Helt enkelt för att Sverige bryter mot alla internationella överenskommelser och riktlinjer för hur transpersoner ska behandlas.
Varför? Är det inte litet spännande? Vad är svenska staten så rädda för? Skakar riksdagen då jag kommer i närheten, nu när jag faktiskt spenderar en himla massa tid där litet då och då? Och skakar de mer för på grund av mitt arbete mot övervakningssamhället, eller för mitt engagemang i Liberati - eller för att jag kort och gott är en såndär fruktansvärd pervers varelse som kan smitta dem alla med "Gender Identity Dysphoria"? GID är alltså den medicinska termen för transsexualism i de flesta internationella manualer idag. En term som handlar om att beskriva transsexualism som en biologisk komplikation som lämnar en människa i en situation där hjärnan inte automatiskt kommer överens med kroppen om vad man är och hur man upplever sig själv. Hur man fungerar socialt och kulturellt.
Men nu är det ju så att vi tvångskastrerar inte kommunister idag. Inte heller liberaler eller kristdemokrater. Faktum är att vi inte kastrerar folk för deras åsikter, deras värderingar, deras religiösa övertygelse, för att de föds med sex tår på ena foten, för att de har en tendens att vara depressiva, för att de föds med Downs, någon form av autism eller vad det än må vara. Vi tvångssteriliserar inte bögar och flator. Vi tvångssteriliserar inte tunnhåriga män eller kurviga kvinnor. Eller journalister eller mediefolk eller frisörer eller någon annan grupp av människor i det här landet. Vi steriliserar inte folk för att de är gothare, synthare, punkare, mods, emos eller vad det än är... MEN VI TVÅNGSSTERILISERAR TRANS- OCH INTERSEXUELLA! ÅR 2008!
Det är dags att något händer. Att något händer nu. VILKET BLIR DET FÖRSTA PARTIET ATT TA I DEN HÄR FRÅGAN OCH LOVA MIG ATT AKTIVT ARBETA FÖR ATT GE TRANS- OCH INTERSEXUELLA VÅRA MÄNSKLIGA FRIHETER ÅTER?
Vilket parti är modigt nog att föra kampen för att den sista gruppen tvångssteriliserade ska få sina rättigheter och sina liv tillbaka? Ingen kan ge tillbaka en förlorad fortplantningsförmåga, men hur många generationer människor - hur många generationer systrar, bröder, barn, mammor, pappor, älskare och vänner - ska landet Sverige krossa innan Regeringen och Sveriges Riksdag vaknar? Hur lång tid tar det innan vi får rätten till våra egna kroppar, innan vi själva får uppbära rätten till våra egna kroppar?
Det är dags nu. Vem antar utmaningen?
4. För bara någon månad sedan antogs den nya namnlagen i Sveriges Riksdag som gör det mycket svårare att anta ett könsneutralt namn, då listan på tillgängliga namn ska minskas ner avsevärt. Observera att detta är listan som den ser ut idag, och att den snart kommer vara berövad på i stort sett alla normala namn som alls går att använda på ett könsneutralt vis. En ickesteriliserad kvinna får alltså inte heta Maria längre på grund av att det kan väcka anstöt därute bland er människor? Trots att var och varannan karl i länder som Italien och Spanien och i stora delar av resten av den latinska världen heter Maria och inte tycks lida nämnvärt av det.
Orsaken är att man alltså inte ska ha rätten att styra över sitt eget liv, anses vara såpass omyndigförklarad av samhället att man inte får bära ett namn man trivs med och säkerligen i många fall kallas dagligen i vilket fall - för att resten av världen inte ska bli förvirrad.
Men hur förvirrande är det inte när den otroligt snygga 20-åriga tjejen droppar in till kassan på H&M och ska betala för sin nya klänning, en uppsättning underkläder, en kjol och ett riktigt färgstarkt läppstift och med sina darrande händer blir tvungen att visa fram ett leg med namnet Per-Anders...
Förstå att behöva leva så. Att alltid bli misstrodd, alltid skapa förvirring, alltid bli tvingad att tvångsouta sig själv varenda gång legget måste fram. Försök ta dig in på SpyBar med ett sånt leg. Jag vet inte om jag skulle vågat på den tiden jag levde så.
Det är dags att modernisera namnlagen och ta efter i stort sett hela resten av världen. Vilket parti är beredda att anta utmaningen?
5. Rätten till vård. Idag finns någon form av princip som för en tid sedan uttalades av en företrädare för en av våra vårdavdelningar för transsexuella här i landet. Den bygger på att man egentligen har skapat ett monopol som syftar till att inskränka rätten till vård för transsexuella på flera plan. För det första gäller det att sortera ut de som inte är "äkta". Det är jättebra. Vi vill trots allt inte ha en massa ångerfall som kraschar på grund av att de följde ett vilt infall.
Inte för att risken är så vidare stor... Det tar minst två år att genomgå en utredning och för att få påbörja aktiv behandling för transsexualism i Sverige idag. Det är lång tid att stå fast vid övertygelsen i ett löst infall på fyllan. Det finns nog inte heller särskilt många riktiga kvinnor som kan föreställa sig att slita ut livmoder och äggstockar bara för skojs skull sådär? Eller för den delen... hur många har hört talas om machomannen som är så trött på sitt kön att han ber någon att skära av såväl den långa stoltheten som de viktiga kronjuvelerna? På ett infall?
Men tanken är att man helt enkelt inte anser sig ha råd att behandla alla som vill ha vård i det här landet. Många hålls på sträckbänken av den allmäna vården och av psykiatrins öppenvårdsavdelningar i åratal. I vissa fall i flera decennier. Andra hålls kvar i utredningsteamens rullor utan att få någon hjälp under i vissa fall nära på lika lång tid.
Orsaken ska alltså, enligt den där företrädaren för ett av landets utredningsteam, vara att man måste se till att hålla tillbaka efterfrågan på könskorrigeringar, eftersom Sverige helt enkelt inte har råd att behandla alla de som skulle söka vård om de trodde att de faktiskt hade en chans att få den. Idag genomgår årligen cirka 50-60 svenskar könskorrigering. Hela 50-60 personer. Självklart har vi inte råd.
Vem kan och vill anta utmaningen att ge vård till de som behöver den? Vem anser att Sverige idag ska ge vård till personer som behöver den, i förebyggande syfte för att undvika de astronomiska självmordstalen som finns idag i landet? Om jag inte misstar mig, borde trans- eller intersexualism vara en av landets vanligaste självmordsorsaker. Men endast 50-60 personer får genomgå ett juridiskt könsbyte i Sverige idag. Det tycks orimligt i mina ögon.
Vem vågar anta utmaningen.
6. Jag har själv fått vänta 13 år på en remiss till vårdteamet, varför jag tillslut såg till att nära nog kraschlanda min ekonomi för att betala för delar av min vård utomlands. Jag fick min fastställelse, hormonterapi, samt kirurgi utomlands och betalade riktigt häftiga summor för det. Idag har jag ett par småbitar som är kvar. De små bitarna som inte ännu är avklarade.
Men dem kan jag inte få hjälp med av Stockholms Läns Landsting. På grund av att jag "inte egentligen är inskriven på riktigt hos vårdteamet", fick jag nyligen höra från min behandlande läkare. De kan ju inte hjälpa mig då. Fastän jag är inskriven, fastän jag sökt hjälp, fastän jag bönat och bett under halva mitt liv för att få komma till just detta vårdteam för att få vård.
Exempelvis gäller detta att jag för en gångs skull skulle vilja vakna utan en skör och blödande ansiktshy som måste rakas om igen till priset av än mer blödande, än fler ärr och än mer lidande. Jag skulle önska att jag slapp gå upp klockan fyra för att hinna till jobbet vid 8 eller 9. Men så är alltså inte fallet. Orsaken är att Stockholms Läns Landsting hellre tvingar mig att gå med helskägg i tre-fyra år och erbjuder mig att få utskrivet en mycket kreativ cocktail av lugnande och psykofarmaka för att klara pressen av förlorat arbete och förlorad karriär istället. Under den tiden skulle jag behandlas med en uråldrig epileringsteknik kallad diatermi, som alltså kräver en utsparad skäggväxt för att fungera. Man sticker helt enkelt in en nål i varje hårsäck och följer hårets riktning en bra bit in, slår på en elström genom nålen och bränner bort varje hårsäck för sig. Det tar ofta upp till ett par hundra timmar, är oerhört smärtsamt, kostar upp till en kvarts miljon kronor i värsta fall, orsakar ofta nervskador, ärrbildningar och liknande.
Och ska ställas mot det alternativ alla andra landsting i landet rekommenderar idag, alltså IPL- eller laserbehandling. Som innebär att jag kan få rätten att leva som mig själv och presentera mig själv utifrån mitt utseende och min identitet på min legitimation. Jag kan behålla mitt arbete och slipper skrämma livet ur mina medarbetare och andra på grund av att jag springer runt med en alldeles inte vidare naturlig hårväxt i ansiktet. Jag skulle kunna få en färdig behandling utan ärrbildningar, utan skäggväxt under behandlingstiden, utan risk för nervskador och på bra mycket kortare och färre besök och vara helt klar på mindre än ett år. För en totalkostnad som inte skulle överskrida 20.000kr totalt för landstinget. Men det går alltså inte.
Orsaken? "Nej, så har vi aldrig gjort förr".
Ska det gå till så? Finns något parti som vågar driva en politik för att förenkla och individanpassa vården så att en kvinna kan få leva som kvinna idag, även om hon begått en så omoralisk handling som att födas med en från kroppen motsatt könsidentitet?
Det finns ytterligare säkert 20 likadana punkter som måste åtgärdas innan jag kan känna att jag tror på det svenska samhället och på vårt politiska system. Innan jag slutar att även utifrån denna grunden hävda att Sverige är på väg in i en kommande medeltid. Jag kan fortsätta räkna upp punkter i all oändlighet. Ska jag verkligen behöva göra det? Hallå därute, Sverige! Lyssnar ni?
Staten och Landstingen skapar tragedier och lägger grunden till enorma mängder självmord i landet idag. De står bakom en lagstiftning som innebär att Sverige fortfarande, år 2008, tvångssteriliserar människor på grund av deras könstillhörighet. De hindrar folk från att ta ett namn som kan vara det enda namnet i världen som fungerar för att beskriva och beröra dem, som är det enda som fungerar för den stora omgivningen. Hur går det till? Hur kan det få ske?
Är det inte dags nu?
Ska inte Sverige tillhöra västvärlden och agera på ett mänskligt sätt mot sina medborgare oavsett om de är män eller kvinnor? Ska inte Sverige agera för att sprida upplysta idéer och för att vara en ledstjärna för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter i världen idag?
Jag har länge inbillat mig det. Jag utger utmaningen.
Vilket parti är beredda att plocka upp handsken...?
2008-11-04
Könsneutrala äktenskap en självklarhet!
Ja, så var det då igång igen med den otroligt förvirrade och hårdföra kampen kring äktenskapsfrågan. Homoäktenskapens vara eller inte vara...
Alltså, jag vet inte hur någon ens, idag 2008, kan tycka att det finns så mycket att diskutera. Jag tycker inte att det räcker med kompromisser. Jag tycker inte det räcker att ge ett finger. Jag tycker att rätten att äkta den man älskar är en mänsklig fri- och rättighet som absolut måste tillkämpas folket så snart som möjligt.
Att ett litet fåtal individer i landet har bestämt sig för att det här inte är förenligt med kyrkans gamla monopol på tolkningsföreträde kring ren eller smutsig kärlek skiter jag högaktningsfullt i!Och vem jag eller någon annan ligger med är ingen annans sak att lägga sig i. Vill jag eller någon annan manifestera sin kärlek till någon av samma kön, så ska vi också få göra det och jag ser inte problemet. Ord. En fruktansvärd massa ord. Symbolik som hör ihop med något slags elitistisk tanke om att jag är bättre och renare och helare än den där för att jag minsann representerar sann och äkta kärlek... Jag blir äcklad. Illamående.
------------------------------------------------------------------
Tydligen är den kristna högern igång nu och mailbombar riksdagens ledamöter för att på så sätt få dem att säga nej till könsneutralt äktenskap. Jag tycker det är dags att anlägga moteld och diskuterar nu med ett gäng grupper och individer om det.
Ett antal av er som läser min blogg känner mig sedan FRA-kampen. Många av er har säkerligen fortfarande tillgång till maillistor för att kunna nå våra riksdagsledamöter. Utnyttja listorna och kör igång igen. Det är dags nu. Det är dags att visa att människovärde är viktigare än fördomsfulla principer.
Mailbomba riksdagen, skriv ledare och debattartiklar, författa insändare och blogga utav bara tusan!
Ni får gärna hälsa från mig!
Det är dags att Sverige lämnar medeltiden bakom sig och siktar in sig på framtiden.
Pingat på intressant.se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
