SVT Play.
Vänner. Läsare. Jag antar att några av er sett detta. Att någon av er som liksom jag arbetar politiskt redan fått frågor och påstötningar osv. Jag kan säga att jag har ju ingen koppling till landstinget på så vis, men har ändå som ersättare i KF fått massor av frågor och påstötningar.
Att bli politiker kan ibland leda till att man tyvärr får fjärma sig för kommentarer om att man sålt sig till omänskligheten. Det är en fruktansvärd sak att höra om man verkligen givit sig in i politiken för att man vill förändra. För att man vill så väl. För att man själv inte klarat att sitta och titta på utan att kunna göra något eller veta vad man ska göra. Men påtryckningar och kommentarer får jag, liksom så många andra. Självklart! Från allt möjligt folk. PM i sociala medier, mail, osv. Inte bara i detta fallet, men inte minst i sådana här sammanhang antar jag att det hör till. Och SKA också göra det. Någon måste ju ställas till svars där samhället skiter sig och den som verkligen har makten att förändra är trots allt politikern.
Jag hade ju egentligen inte tänkt bli politiker. Innan jag började jobba med integritetsfrågor och människorättsbitarna kopplade till den blev jag tvungen att fundera mycket kring om jag verkligen ville det eller inte. Min syn på politiker och på politik var väl som de flestas idag. Litet lagom, sådär. Men så började jag aktivista. Jag började prata. Jag byggde nätverk litet här och var. Jag arbetade mig fram till en plats i svensk debatt och politik där jag fick i alla fall en viss talan. Jag har trampat folk på tårna, jag har varit skrikig, gapig och kontroversiell. Även om mitt eget varande, som jag skrivit så mycket om här tidigare, förmodligen varit mycket mer kontroversiellt än de frågorna jag verkligen har drivit. Ryktet om mig har sällan varit helt och hållet sant och därmed inte berättigat. Jag är värre på vissa plan men också bättre på vissa plan.
Jag gav mig in i politiken som trettioåring efter att till dess ha arbetat enbart inom näringslivet och efter att ha varit aktiv i diverse föreningar som höll på med allt från miljöfrågor till identitespolitik eller för all del historiska sommarteaterspel. Jag gav mig in i det för att jag inte längre kunde sitta tyst. Inte ville sitta tyst.
Jag har inte lärt mig hela spelet än. Men jag har börjat lära mig det. Jag har börjat jobba på effektivare vis i många fall, men drabbas nog fortfarande av det faktum att jag till stor del byggt min tidiga politiska "karriär" på att vara en nihilistiskt aggressiv kampanjmaskin som inte lyssnade på prat om regler utan istället skrev mina egna regler och delvis förmodligen skrev om vissa politiska spelregler på köpet. Det är på både gott och ont. Jag har en viss talan idag, antar jag. Det finns de som lyssnar. Jag respekteras alltmer ofta. Men samtidigt finns där trampade tår och ett väldigt förolämpat ordningssinne hos somliga. Det får man väl ta. Spelar man bara snällt, så försvinner man från mängden.
Det finns fortfarande vissa frågor som jag känner att jag vill arbeta med på ett väldigt okonventionellt vis. Därför att det är saker som sopas under mattan i alltför hög grad. För att det är saker som gör för ont. Som är för akuta för att följa den vanliga förhandlingsvägen. Och då får man så lov att sticka fram hakan och vara bråkig i alla fall.
Ett litet antal människor i och utanför mitt eget parti, Folkpartiet, har idag fått ett öppet brev av mig i sina kommentarsfält på Facebook. Inte alla som borde få det, men det är en liten början. Det bygger på Florence Karlsson och det som hände i det fallet. Jag kan inte stillatigande ta att det är så det ska gå till, som skedde i hennes och hennes familjs fall. Det är något som jag inte kan förknippa med den mänskliga natur jag inbillar mig ännu att vi verkligen har. Så jag driver detta öppet. Jag driver det okonventionellt. Men det är dags, efter att ha funderat en stund på vad jag som individ kan göra, får göra, kan göra fastän jag inte får, osv, att ta detta på betydligt större allvar. Det får liksom räcka, nu, vad? Förstår ni hur jag menar? Se annars klippet jag länkat längst upp här.
Jag har ju själv haft en del frågor jag uppmärksammat i vården tidigare, så kanske det är så att folk söker sig till mig därför. För att de liksom sätter någon form av tillit till mig. Jag, å min sida, känner mig ledsen, frustrerad, arg, hjälplös och vet inte vad jag ska göra. Men jag har sett detta själv på nära håll i andra fall. Och detta är ju inget unikt. Och även om jag är osäker på att jag kan påverka något som är ett så stort systemfel och även om jag bara är jag och en liten individ i mig själv... jag bara måste.
Jag vill verkligen inte spamma er bara för att. Detta blir långt. Men allvarligt talat gör det för ont i mig att inte säga något. Att inte fråga vad som går att göra. Jag ställer frågan till er alla och hoppas få någon form av gensvar. För att jag känner att jag vill göra något. Något mer. Driva detta tydligare. Hårdare. Starkare. Bättre. Synligare och öppnare inte minst. Bygga litet extra kraft bakom detta. Jag väljer att göra det öppet, såhär. För att det är nödvändigt. För att det här måste lösas och för att jag mår dåligt vid tanken på att en enda människa till ska drabbas av detta som Florence Karlsson drabbats av. Och människor i min närhet till del har drabbats av. Och anhöriga till de människor som i sin tur hört av sig till mig och känt sig frustrerade. Med all rätt.
Jag är enormt mån om att detta åtgärdas. Oavsett vem jag arbetar med eller hur det går till. Jag hoppas och tror att ni alla vill det lika mycket som jag. Men hur bygger vi en tillräckligt stark opinion kommunalt, inom landstinget och på alla andra plan för att kunna skapa kraft i samhället att förändra detta innan det är försent för så många andra.
Jag håller med SVT's reporter. Ingen gjorde fel. Ingen var ond. Men i praktiken förvandlas vård i livets slutskede och vård av multisjuka, kroniskt sjuka m.fl. nära nog till en utdragen väg mot en alltför tidig och väldigt onödig död. Det är aldrig någonsin ok. Och det är aldrig någonsin något jag kan stå för. Så därav ett öppet vädjande rop om hjälp att skapa en rörelse bland oss - vi som borde kunna förändra - för att faktiskt också göra det. Specialisering i all ära. Kostnadseffektivitet i all ära. Ansvarsområden. Men de fallen mellan stolarna vi ser idag hade kunnat undvikas. Det är inte sprickor i systemet, utan för de drabbade snarare ett alldeles eget Rift Valley. Oanständigt för ett land som Sverige och en stad och region som Stockholm.
Det får räcka nu. Det måste räcka nu. Det har gått fullständigt tokigt och jag tror att det kan bli så väldigt mycket bättre. Det måste det. För det här kan ingen av oss stå för.
På ett eller annat vis... går det att dra ihop något mer seriöst för att prata igenom detta? Går det att få ett intresse nog? Går det att bita i den här saken utan att trampa på tår och ställa till oreda? Går det att göra mer, samarbeta och prata mer fokuserat och bara... tillåta oss att vara medmänniskor?
Visar inlägg med etikett Äldreomsorg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Äldreomsorg. Visa alla inlägg
2010-08-23
Samboendegaranti och bättre omsorg
När jag gav mig in i politiken igen efter ett antal år utanför alltihop så gjorde jag det för att jag ville påverka och skapa en öppnare och varmare värld som är anpassad för att ge fler möjligheter att förverkliga en fungerande tillvaro som de verkligen känner sig bekväma med. Periodvis kan jag känna att partiet är litet grann ute på fel spår, och har väl varit rätt tydlig i min kritik i de sammanhangen.
Samtidigt finns det så mycket som andas positivism inom den liberala sfären och Alliansen också. Som kampen för ett värdigt liv inte minst för äldre, eller kampen för lika rättigheter för hbt-personer.
Nu senast har Barbro Westerholm förtydligat vilken väg partiet vill gå rörande äldre och deras situation. Det är verkligen ett steg i rätt riktning, känner jag. Det handlar inte minst om parboendegarantin som Folkpartiet nu har drivit en stund och som jag ser som helt och hållet självklar. Samtidigt har Westerholm nu lyckats få upp bland annat rätten till vettig mat på agendan. Gärna med en möjlighet för de äldre att själva kunna välja vad de vill äta från en anständig meny. Och varför inte? Det känns stjälvklart att vi måste fundera på vilka förhållanden våra gamla lever under och det känns viktigt att vi uppgraderar omsorgen mångfalt med tanke på att detta ändå är de människor som skapat det samhälle vi lever i idag. Vi är skyldiga dem det.
Jag har ofta tänkt att jag inte vill bli gammal i Sverige för egen del. Med ett folkpartistiskt Sverige kanske jag kan överväga att ändra mig. Vi är inte där än. Jag känner själv att jag vill och kommer att kräva mer. Men äntligen börjar stegen tas för ökad valfrihet och en bättre levnadsstandard tillslut. Det känns betryggande på många vis. Jag hoppas att vi kan fortsätta driva på en utveckling för ökad individualisering och ökad levnadsstandard även under nästa mandatperiod. För att gudarna ska veta att det verkligen behövs. Vi har inte direkt haft en hög kvalitét på vården av äldre att utgå ifrån (snarare beroende på brister i finansiering och styrning än på den personal som sliter hårt för att göra vad de kan med de medel de haft till buds), så det krävs verkligen att vi lägger manken till så att vi någon dag kan sluta skämmas över hur det ser ut.
Alliansen har redan utlovat skattesänkningar för pensionärer på nu 9,8 miljarder kronor med de extra 2,5 miljarder som aviserats idag.
Jag noterar förresten förundrat att sossarna inte har så mycket att kritisera med regeringens förslag. De är mest bara sura över att statsministern tidigare sagt att en viss skillnad troligen kommer att bestå i beskattningen av arbetande och pensionärer. De verkar mest tycka att det är osportsligt av regeringen att faktiskt satsa på pensionärer och äldre. Litet grann verkar de tycka att vi borde ha rätten att göra det. Vad ska man säga om det? Uppgivenhet? Tough luck.
För att dessutom kunna åstadkomma positiva förändringar inom vården kommer Alliansen nu också att lägga till en rätt bra slant till välfärdsprojektet (5,8 miljarder kronor mellan år 2011-2014) och med den hoppas man kunna bygga upp en fungerande och acceptabel nivå inom vården i allmänhet och inom vissa nyckelområden i synnerhet. Det är inte första gången en ordentlig ekonomisk tilldelning görs av Alliansregeringen.
Nu hoppas jag bara att vi dessutom gör något åt kontrollen av vad pengarna går till, då det ofta visat sig att väldigt litet har kommit de faktiska vårdavdelningarna till del ordentligt. Det finns all anledning att se över rutiner och de tilldelade resursernas väg från regeringens anslag hela vägen ner på golvet. En självklarhet inom alla företag idag, men tyvärr inte lika självklart inom kommuner och landsting, tyvärr. Kan vi lösa en fungerande knuff i rätt riktning är det något såväl patienter, boende och förstås anställda säkert kommer uppskatta. Det är en hård värld att leva i för den som är anställd inom vården. Och även i vissa fall för pateinterna. Det vore skönt om en avlastning och bättre möjligheter att styra sin arbetssituation och den givna vården kunde komma även de vårdanställda till del. De som gör ett fantastiskt arbete, men med alldeles för små resurser och alltför små möjligheter att själva påverka.
Under nästa mandatperiod kommer alltså Alliansen att skjuta till kraftiga förstärkningar på en rad områden, såsom förstärkt patientsäkerhet (tackar och niger djupt efter att ha varit djupt olycklig över att exempelvis HSAN lagts ner), en utvecklad tandvårdsreform, en permanent psykatrisatstning (definitivt inte en dag för tidigt) fortsatta insatser för förbättrad tillgänglighet (kortare köer) och skärpt vårdgaranti.
Med de reformer som nu dessutom föreslås för förbättrad vård av äldre, ökad valfrihet och utökade rättigheter, ökad kvalitet och större självbestämmande inom äldreomsorgen samt satsningar på en bättre situation för sektorns medarbetare kan det verkligen bli fråga om ett rejält lyft. Jag känner mig uppmuntrad.
Då har man redan konstaterat sedan tidigare inom Folkpartiet och Alliansen att exempelvis vården av transpersoner måste ses över drastiskt under den kommande mandatperioden, så jag börjar känna att lutar åt något riktigt bra tillslut.
Samtidigt i en annan del av valsverige... Miljöpartiet vill införa clowner på ålderdomshemmen, säger de. Och det kan jag känna kanske är bra. Men varför i hela friden just clowner? Är inte det att totalt sänka sig under sin egen värdighet att antyda att äldre inte har en vidare hög intelligens eller förmåga att uppfatta något mer kulturellt än så? Otroligt degraderande och bara löjligt, är jag rädd. Gärna mer kultur, gärna mer tid utomhus, gärna mer tid med djur, med barn omkring sig och så vidare. Det behövs så otroligt väl. Men hur i hela friden kom Miljöpartisterna fram till att man skulle erbjuda en generation som är vana vid Tjechov, Shakespeare och Brecht en massa clowner? Inget fel i clowner i sig, men det känns verkligen som om Miljöpartiet bestämt sig för att bara clowner duger för att underhålla de där gamlingarna på hemmet. Det är, i brist på bättre ord, genant. Bara för att man hamnat på ett boende för äldre innebär det varken att man gått i barndom eller blivit lobotomerad. Tack så hemskt mycket!
Jag vågar förresten lova exempelvis Högberg och Johan Westerholm att dessa miljardsatsningar på vård och på äldre kommer att upplevas som allt annat än kosmetiska hos de människor som blir direkt berörda. Att vi har råd att även sänka skattenivån för pensionärerna efter ett antal genomförda jobbskatteavdrag är något väldigt positivt och i mina ögon nödvändigt. Något som många inom Alliansen drivit hårt och nu fått gehör för. Vi har genomdrivit en fungerande politik, helt enkelt. Det är ett systemskifte på gång. Det är helt sant. Nu riskerar socialdemokratin troligen att förlora valet på grund av att vårdvalet och de stora skattelättnaderna på arbete knappast varit kosmetiska i plånböckerna och i människors vardag under de sista fyra åren. Mer valfrihet, högre kvalitet och samtidigt mer pengar i plånboken spelar en stor roll i att Alliansen sannolikt blir omvald om en knapp månad. Jag har svårt att se en fortsättning på fyra års framgångsrik politik som särskilt mycket valdesperation. Men jag är ju bara jag, förstås.
Intressant.
Borgarbarnet, Lotta, Raymond, Anna, Johan, Kalle, Niklas, Thomas, Ankersjö, Altenberg, Mikael,
Samtidigt finns det så mycket som andas positivism inom den liberala sfären och Alliansen också. Som kampen för ett värdigt liv inte minst för äldre, eller kampen för lika rättigheter för hbt-personer.
Nu senast har Barbro Westerholm förtydligat vilken väg partiet vill gå rörande äldre och deras situation. Det är verkligen ett steg i rätt riktning, känner jag. Det handlar inte minst om parboendegarantin som Folkpartiet nu har drivit en stund och som jag ser som helt och hållet självklar. Samtidigt har Westerholm nu lyckats få upp bland annat rätten till vettig mat på agendan. Gärna med en möjlighet för de äldre att själva kunna välja vad de vill äta från en anständig meny. Och varför inte? Det känns stjälvklart att vi måste fundera på vilka förhållanden våra gamla lever under och det känns viktigt att vi uppgraderar omsorgen mångfalt med tanke på att detta ändå är de människor som skapat det samhälle vi lever i idag. Vi är skyldiga dem det.
Jag har ofta tänkt att jag inte vill bli gammal i Sverige för egen del. Med ett folkpartistiskt Sverige kanske jag kan överväga att ändra mig. Vi är inte där än. Jag känner själv att jag vill och kommer att kräva mer. Men äntligen börjar stegen tas för ökad valfrihet och en bättre levnadsstandard tillslut. Det känns betryggande på många vis. Jag hoppas att vi kan fortsätta driva på en utveckling för ökad individualisering och ökad levnadsstandard även under nästa mandatperiod. För att gudarna ska veta att det verkligen behövs. Vi har inte direkt haft en hög kvalitét på vården av äldre att utgå ifrån (snarare beroende på brister i finansiering och styrning än på den personal som sliter hårt för att göra vad de kan med de medel de haft till buds), så det krävs verkligen att vi lägger manken till så att vi någon dag kan sluta skämmas över hur det ser ut.
Alliansen har redan utlovat skattesänkningar för pensionärer på nu 9,8 miljarder kronor med de extra 2,5 miljarder som aviserats idag.
Jag noterar förresten förundrat att sossarna inte har så mycket att kritisera med regeringens förslag. De är mest bara sura över att statsministern tidigare sagt att en viss skillnad troligen kommer att bestå i beskattningen av arbetande och pensionärer. De verkar mest tycka att det är osportsligt av regeringen att faktiskt satsa på pensionärer och äldre. Litet grann verkar de tycka att vi borde ha rätten att göra det. Vad ska man säga om det? Uppgivenhet? Tough luck.
För att dessutom kunna åstadkomma positiva förändringar inom vården kommer Alliansen nu också att lägga till en rätt bra slant till välfärdsprojektet (5,8 miljarder kronor mellan år 2011-2014) och med den hoppas man kunna bygga upp en fungerande och acceptabel nivå inom vården i allmänhet och inom vissa nyckelområden i synnerhet. Det är inte första gången en ordentlig ekonomisk tilldelning görs av Alliansregeringen.
Nu hoppas jag bara att vi dessutom gör något åt kontrollen av vad pengarna går till, då det ofta visat sig att väldigt litet har kommit de faktiska vårdavdelningarna till del ordentligt. Det finns all anledning att se över rutiner och de tilldelade resursernas väg från regeringens anslag hela vägen ner på golvet. En självklarhet inom alla företag idag, men tyvärr inte lika självklart inom kommuner och landsting, tyvärr. Kan vi lösa en fungerande knuff i rätt riktning är det något såväl patienter, boende och förstås anställda säkert kommer uppskatta. Det är en hård värld att leva i för den som är anställd inom vården. Och även i vissa fall för pateinterna. Det vore skönt om en avlastning och bättre möjligheter att styra sin arbetssituation och den givna vården kunde komma även de vårdanställda till del. De som gör ett fantastiskt arbete, men med alldeles för små resurser och alltför små möjligheter att själva påverka.
Under nästa mandatperiod kommer alltså Alliansen att skjuta till kraftiga förstärkningar på en rad områden, såsom förstärkt patientsäkerhet (tackar och niger djupt efter att ha varit djupt olycklig över att exempelvis HSAN lagts ner), en utvecklad tandvårdsreform, en permanent psykatrisatstning (definitivt inte en dag för tidigt) fortsatta insatser för förbättrad tillgänglighet (kortare köer) och skärpt vårdgaranti.
Med de reformer som nu dessutom föreslås för förbättrad vård av äldre, ökad valfrihet och utökade rättigheter, ökad kvalitet och större självbestämmande inom äldreomsorgen samt satsningar på en bättre situation för sektorns medarbetare kan det verkligen bli fråga om ett rejält lyft. Jag känner mig uppmuntrad.
Då har man redan konstaterat sedan tidigare inom Folkpartiet och Alliansen att exempelvis vården av transpersoner måste ses över drastiskt under den kommande mandatperioden, så jag börjar känna att lutar åt något riktigt bra tillslut.
Samtidigt i en annan del av valsverige... Miljöpartiet vill införa clowner på ålderdomshemmen, säger de. Och det kan jag känna kanske är bra. Men varför i hela friden just clowner? Är inte det att totalt sänka sig under sin egen värdighet att antyda att äldre inte har en vidare hög intelligens eller förmåga att uppfatta något mer kulturellt än så? Otroligt degraderande och bara löjligt, är jag rädd. Gärna mer kultur, gärna mer tid utomhus, gärna mer tid med djur, med barn omkring sig och så vidare. Det behövs så otroligt väl. Men hur i hela friden kom Miljöpartisterna fram till att man skulle erbjuda en generation som är vana vid Tjechov, Shakespeare och Brecht en massa clowner? Inget fel i clowner i sig, men det känns verkligen som om Miljöpartiet bestämt sig för att bara clowner duger för att underhålla de där gamlingarna på hemmet. Det är, i brist på bättre ord, genant. Bara för att man hamnat på ett boende för äldre innebär det varken att man gått i barndom eller blivit lobotomerad. Tack så hemskt mycket!
Jag vågar förresten lova exempelvis Högberg och Johan Westerholm att dessa miljardsatsningar på vård och på äldre kommer att upplevas som allt annat än kosmetiska hos de människor som blir direkt berörda. Att vi har råd att även sänka skattenivån för pensionärerna efter ett antal genomförda jobbskatteavdrag är något väldigt positivt och i mina ögon nödvändigt. Något som många inom Alliansen drivit hårt och nu fått gehör för. Vi har genomdrivit en fungerande politik, helt enkelt. Det är ett systemskifte på gång. Det är helt sant. Nu riskerar socialdemokratin troligen att förlora valet på grund av att vårdvalet och de stora skattelättnaderna på arbete knappast varit kosmetiska i plånböckerna och i människors vardag under de sista fyra åren. Mer valfrihet, högre kvalitet och samtidigt mer pengar i plånboken spelar en stor roll i att Alliansen sannolikt blir omvald om en knapp månad. Jag har svårt att se en fortsättning på fyra års framgångsrik politik som särskilt mycket valdesperation. Men jag är ju bara jag, förstås.
Intressant.
Borgarbarnet, Lotta, Raymond, Anna, Johan, Kalle, Niklas, Thomas, Ankersjö, Altenberg, Mikael,
2009-11-19
Mycket glad över förslaget om parboendegaranti
Hey!
Nu händer det grejer. Jag blev så himla glad då Folkpartiledningen gick ut med sin debattartikel i DN rörande ett förslag om parboendegaranti för äldre. Det känns som om det är dags nu. Det känns som om det är många som väntat alldeles för länge.
Visst kan det komma att kosta en slant här och var, men det är en välkommen och nödvändig kostnad och jag ser det som en solklar rättighet att äldre inte ska behöva skiljas åt om den ena parten är tvungen att flytta till ett äldreboende.
Jag har sagt det så himla ofta att jag nästan blivit andfådd sista tiden. Vi behöver mer mänsklighet och mer omtanke i samhället idag. Vi behöver mer hänsyn till individen och till människors fysiska och psykiska hälsa. Det är viktigt att vi ser över vården och det är viktigt att tillgänglighet, rörlighet och flexibilitet ökar. Folkpartiets förslag om parboendegaranti är ett mycket bra första steg i den riktningen
Nu får vi hoppas att det ligger till grund för en färd mot en ny och bättre vårdpolitik inom alliansen inför den nya mandatperioden efter valet 2010.
Det är dags nu. Vi behöver mer medmänsklighet i Sverige idag. Det här var precis det jag behövde för att rädda en annars ganska kackig dag idag. Idag har Folkpartiet gjort mig stolt.
Och förstås cred till Barbro Westerholm som driver sådana här frågor som ingen annan i riksdagen.
AB, AB 2, DN Tema, Aurora, Millans Memoarer, Maria Byström, Peter Andersson, HD, Fufluns, Majalisas
AB's Johanna Melén sammanfattar litet snabbt en del annat från Folkpartiets landsmöte, så jag slänger vidare en snabb länkning dit också. Kan tyvärr inte delta själv. Ägnar istället kvällen åt gruppmöte med partigruppen i Huddinge.
Det pratas även om giftermål mellan C och Fp, vilket jag trivs med rätt bra i tanken. Vore finhet att verkligen ta tag i det projektet snart. Gillar.
Läser också om Peter Englunds apell för Dawit Isaak som jag tycker är fantastiskt bra. Det är på tok för få som engagerar sig i Isaaks öde, känner jag. Vi måste värna rätten till demokrati, yttrandefrihet, pressfrihet och möjligheten att kritisera en regim som inte tror på mänskliga fri- och rättigheter. Och vi måste stödja våra egna medborgare. Jag undrar fortfarande om inte våra senaste regeringar gjort mer om Dawit haft ett mer svenssonbetonat namn, en litet ljusare hy och ett slätare hår. Vet inte, men det skulle förvåna mig om en svensk regering agerat så slapphänt om detta hänt Bengt Magnusson. Just sayin'.
Nu händer det grejer. Jag blev så himla glad då Folkpartiledningen gick ut med sin debattartikel i DN rörande ett förslag om parboendegaranti för äldre. Det känns som om det är dags nu. Det känns som om det är många som väntat alldeles för länge.
Visst kan det komma att kosta en slant här och var, men det är en välkommen och nödvändig kostnad och jag ser det som en solklar rättighet att äldre inte ska behöva skiljas åt om den ena parten är tvungen att flytta till ett äldreboende.
Jag har sagt det så himla ofta att jag nästan blivit andfådd sista tiden. Vi behöver mer mänsklighet och mer omtanke i samhället idag. Vi behöver mer hänsyn till individen och till människors fysiska och psykiska hälsa. Det är viktigt att vi ser över vården och det är viktigt att tillgänglighet, rörlighet och flexibilitet ökar. Folkpartiets förslag om parboendegaranti är ett mycket bra första steg i den riktningen
Nu får vi hoppas att det ligger till grund för en färd mot en ny och bättre vårdpolitik inom alliansen inför den nya mandatperioden efter valet 2010.
Det är dags nu. Vi behöver mer medmänsklighet i Sverige idag. Det här var precis det jag behövde för att rädda en annars ganska kackig dag idag. Idag har Folkpartiet gjort mig stolt.
Och förstås cred till Barbro Westerholm som driver sådana här frågor som ingen annan i riksdagen.
AB, AB 2, DN Tema, Aurora, Millans Memoarer, Maria Byström, Peter Andersson, HD, Fufluns, Majalisas
AB's Johanna Melén sammanfattar litet snabbt en del annat från Folkpartiets landsmöte, så jag slänger vidare en snabb länkning dit också. Kan tyvärr inte delta själv. Ägnar istället kvällen åt gruppmöte med partigruppen i Huddinge.
Det pratas även om giftermål mellan C och Fp, vilket jag trivs med rätt bra i tanken. Vore finhet att verkligen ta tag i det projektet snart. Gillar.
Läser också om Peter Englunds apell för Dawit Isaak som jag tycker är fantastiskt bra. Det är på tok för få som engagerar sig i Isaaks öde, känner jag. Vi måste värna rätten till demokrati, yttrandefrihet, pressfrihet och möjligheten att kritisera en regim som inte tror på mänskliga fri- och rättigheter. Och vi måste stödja våra egna medborgare. Jag undrar fortfarande om inte våra senaste regeringar gjort mer om Dawit haft ett mer svenssonbetonat namn, en litet ljusare hy och ett slätare hår. Vet inte, men det skulle förvåna mig om en svensk regering agerat så slapphänt om detta hänt Bengt Magnusson. Just sayin'.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
