Nej, integritetsfrågan är inte död

... även om somliga gärna vill inbilla sig att så skulle vara fallet. Jag blev, liksom många andra rätt besviken då jag hörde att frågan nu inte längre är så vidare viktig i centerlägret. Det gör mig ont. För att detta är något som i allra högsta grad lever där aktivt kvar för många av oss.

Det är inte samma mängd demonstrationer längre, men däremot en ny gräsrotsrörelse som kommit till. Som sträcker sig från det ena partiet till det andra i en lång kedja av utsträckta händer. Vi pratar om den nya svenska frihetsrörelsen. Den som binder samman människorätt, folkrätt, digital rätt, integritetsfrågorna och sådana saker som hbt-rörelsen, den feministiska kampens förnyelse och modernisering och frågor som i grunden berör morfologisk frihet på ett eller annat vis.

Och idag är det ett annat samhällsklimat som möter oss. Vi har hunnit en bra bit på väg i vårt arbete med att befästa vår agenda inte som en enstaka liten sakfråga, utan som någonting som genomsyrar hela den politiska debatten. Kampen för vår frihet att styra våra egna liv, kommunicera fritt och dylikt har kommit att ge avtryck långt borta från de där numera litet mytomspunna demonstrationsvågorna rörande FRA för ett par år sedan.

Nu pratar vi papperslösas rätt till vård, stopp för tvångssteriliseringar, ett stopp för batongpolitiken, tvångskissningarna och de gredelina kuverten. Vi pratar om sprutbytesprogram och en omarbetad sexköpslag av hänsyn till de mest utsatta. Integritetsrörelsen har blivit den nya tidens frihetsrörelse. Den nya tidens människorättsrörelse. Bland människorna därute som tillhör såväl de verkliga som de overkliga folken.

Det finns fortfarande gott om goda skäl att engagera sig för en frihetsrörelse på frammarsch. En rörelse som går över alla parti- och blockgränser, som berör många av de tunga och komplicerade frågor vi möts av idag, men som till stor del kommer att påverka en mycket stor del av vårt framtida samhälle imorgon och i övermorgon.

Niklas Starow skriver bra om det här också. Lyfter bland annat den fascinerande historierevision som råder rörande Människorättsnätverkets Svart Måndag del i den här kampen då och nu.

Än idag är det så att bakom de portalfigurer för Svart Måndag som syns mest i olika sammanhang, däribland jag själv, så finns gott om personer som på olika vis stöder organisationen. Den är väldigt starkt bunden till ett personligt engagemang hos många. Arbetssättet och kulturen är relativt fri av rent praktiska skäl. Det är så man binder ihop grupper som har helt olika bakgrund och helt olika ideologisk bakgrund. Men förvånansvärt ofta är det till Svart Måndag länkade aktivister, debattörer, politiker och andra som uttalar sig i dessa frågor fortfarande.

Sedan får man ju hoppas att det finns de väljare därute som inte givit upp sitt engagemang helt och hållet sedan tiden det begav sig. Som kan tänka sig att leta reda på en bra kandidat att lägga sin röst på och som fortfarande står för frihet, demokrati, digital rätt och ett framtida öppet samhälle för alla. Vi finns där, men många behöver kryssas fram. Det är upp till er väljare därute att göra det.

För min del skulle jag på rätt många vis önska att partier som Piratpartiet och Feministiskt Initiativ kom in i riksdagen i år. Det kanske är önskedrömmar, om man ska tro på opionionsinstituten. Men jag tror att de bägge skulle göra nytta. Inte minst som de två partierna till väldigt stora delar förstått frågan om integritet bättre än många andra. Det skulle onekligen vara en blåslampa i häcken på alla oss som sitter i de etablerade partierna om så blev fallet. Det skulle kunna medföra en ytterligare förskjutning och förändring i det politiska klimatet och landskapet. Jag tror det vore positivt.

Oavsett vad. Då du har röstsedeln i din hand och ska göra ditt val. Tänk på att kampen för ett fritt samhälle inte är avslutad. Den är inte förbi. Det här är något som vi kommer få leva med och behöva ta ställning kring i framtiden - under en lång tid framöver.

Kryssa en kandidat som du tror på. Kryssa en kandidat som förstår och som verkligen förtjänar din röst. Någon som verkligen brinner för friheten, för folkrätten, för alla människors lika värde och för en värld fri från massövervakning, förföljelser och ett allt hårdare samhällsklimat som riskerar att skada oss alla. Kryssa en kandidat som tror på yttrandefrihet, ett fritt internet, ett frihetligt sinne och en känsla för att framtiden är något vi alla ska vara rädda om. Och varann. Vi måste bli bättre på att vara rädda om varann.

Vi finns därute. Vi är röda, gröna, lila, blå, orange och rosa.

Vi behöver alla din röst för att kunna skapa en framtid vi alla kan stå för och som vi verkligen vill leva i i en närliggande och mer långväga framtid.

FRA-frågan och arvet efter den tunga kampen 2008 och dessförinnan lever kvar, måhända i en ny form. Men kanske ser vi det tydligare i samband med valet den 19 september. Valet, mina vänner, är nu ändå upp till er.


Intressant.

Inga plattor under granen!

Illustrationer av alltid lika begåvade OlofB som lämnar ut bilderna med en CC_BY_SA-licens.
Kopiera, remixa eller återanvänd som du vill, men länka tillbaka till källan. =)

Inga plattor under granen, skanderar Niklas Starow på sin blogg. Svart Måndags tidigare ordförande och nyblivna valberedare tar nu ytterligare en gång tag i och kampanjar mot IPRED. Även OlofB skriver om det här. Vi kan säga att detta handlar om Köpbojkott 2.0 - en fortsättning på kampanjen från början på 2009.

Tanken är att vi väljer att protestera mot de senaste domsluten i tingsrätterna där upphovsrättsindustrin på rätt veka grunder vill få ut identiteten på personer bakom specifika IP-nummer. IPRED-lagen må ha varit byggd på goda avsikter, men är totalt vansinnig i den form den har idag och riskerar att skada integritet och rättssäkerhet för väldigt många människor.

Undanbe dig gärna just den typen av hårda klappar som avses i detta sammanhanget. Skippa cd-skivor, dvd-skivor, biobesök och liknande. Välj istället konserter, teaterföreställningar eller en kväll på operan. Helt enkelt därför att upphovsrättsindustrin skriker sig hesa över sina förlorade intäkter men sällan ger särskilt mycket avkastning till sina artister och skådespelare i slutändan. Teater och konserter ger betydligt mycket mer ersättning till artisten som vi gärna vill stötta och därför är det fördelningsmässigt mer rätt att stötta genom att aktivt välja den sortens arrangemang. Ett politiskt och ideologiskt ställningstagande, förstås. Men välj hemskt gärna att stötta artisten framför den så aggressiva och repressiva upphovsrättsindustrin. Det vinner alla på i längden.

Ett event för kampanjen finns på Facebook. Logga gärna in och gå med i kampanjen.

Glöm inte att länka. Länkkärlek är bra kärlek.

Även här:
DNMR, Enligt min humla, FarmorGun, Yami och pandorna, Nätverket Svart Måndag.
Intressant.

Bredbandståget in i övervakningsland

Det är rätt märkligt att se, vilket exempelvis Scaber Nestor redan har uppmärksammat, hur otroligt sågad Åsa Torstenssons artikel på Newsmill har blivit bara på den korta tid den varit publicerad.

Samtidigt är det inte så himla konstigt. En infrastrukturminister som å ena sidan arbetar aktivt för att inskränka individens frihet inte bara på internet utan även i alla delar av livet på och utanför nätet och som å andra sidan vill visa sig givmild genom en "present" till svenska folket i form av en kraftigt ökad tillgång till bredband med riktigt snabb hastighet - något som vi med all sannolikhet aldrig kommer att ha någon reell nytta av, annat än det rena skrytvärdet. Ett skrytvärde som lär devalveras kraftigt i och med att detta är något som mer än 90% av befolkningen ska ha tillgång till.

I en tid då vi står inför en verklighet där Sverige, EU, de Förenta Staterna och många andra länder slåss om att få övervaka, jaga och döma sina egna medborgare på allt lösare grunder - allra helst helt och hållet proaktivt - är det märkligt att man samtidigt försöker blidka folket med en än snabbare uppkoppling.

Får vibbar tillbaka till böcker som 1984, förstås. Men även den djupt underskattade dystopin Futuretrack 5, skriven av Robert Westall. En ungdomsbok enligt somliga, men absolut lika läsvärd i sammanhanget som Orwell någonsin har varit.

Jag tänker på tankepoliserna och det avspärrade Coventry i Robert Heinleins böcker från ett halvsekel sedan. Det är långt kvar dit, men vi rör oss åt det hållet i en makalös hastighet.

Det nya bredbandskortet som regeringen dealar tenderar att bli rätt absurt i och med att det kan liknas med att sätta en människa på en motorväg i en statligt subventionerad öppen släpvagn och samtidigt kräva av personen i fråga att hon ska sitta där naken och med hela sitt bohag fullständigt synligt, inklusive en clipboardvägg där alla årets räkningar tejpats upp en och en. Och allra helst ska släpvagnen följas av alla vänner, kollegor, släktingar och familjen - lika nakna på efterföljande släp anordnade på samma vis.

Jag åker gärna motorväg, eller spårväg, eller flyger för den delen. Jag kan promenera den jäkla motorvägen fram om så ska vara. Om jag slipper göra det fullkomligt naken och samtidigt undersökt genom lupp av pappa och mamma staten.

Inte för att jag är blyg eller så, alltså. Så många år som jag spenderat i queervärlden, så har jag lärt mig ett och annat, trots allt och jag kan stå för det. Men att jag inte ska få välja själv vem som vet vad och vem som tycker vad om mig är fullkomligt absurt!

Vill ni veta var jag står? Jag tror det är tämligen uppenbart...

Jag anser att det här lilla försöket till försoningspresent faller ohyggligt platt och jag ber därför min egen kära regering återigen att ta sin digitala infrastruktursatsning och sin säkerhetspolitik och stoppa upp den någonstans där det gör riktigt erbarmligt ont.

Där har ni det.

Jag kommer aldrig tolerera ett samhälle uppbyggt på alienering, rädsla, övervakning, åsiktsregistrering, förföljelse och intolerans. Jag kommer aldrig att acceptera ett samhälle som bygger på tjallerier, försök att komma åt människor genom interaktiv kartläggning av en hel nation, en hel kontinent eller en hel civilisation.

Tycker ni att min kritik är hård? Jag håller den tillbaka!

Kära infrastrukturministern... kom med något vettigt istället. Exempelvis ett avvisande av alla de övervakningsstrategier i internationella säkerhets- och handelsavtal som rör internet och som alls berör en europeisk eller västlig federalisering av säkerhetstjänsterna. En folkrättsligt acceptabel fildelningslag. Ett FRA som gör vad en militär signalspaningsorganisation ska göra. Ett kraftigt avståndstagande gentemot den framtida sammanbyggnaden av polis och militär. Ett totalt avståndstagande gentemot det så kallade forskningsprojektet vid namn INDECT. En total översyn av de svenska åtagandena kopplade till ACTA. Ett ställningstagande för att undvika det fullkomligt meningslösa CCTV-programmet som snart riskerar att spridas utanför exempelvis Storbritannien och som snart kan vara en del även av det svenska samhället. En fast hand som styr upp integrations- och säkerhetspolitiken i EU under Stockholmsprogrammet.

Jag nöjer mig inte med mindre. Och jag vågar lova att jag inte står ensam.

Jag vet. Jag bits. Och jag tänker fortsätta bita. Jag har inga planer på att någonsin sluta.

"Put me on the train to Coventry".

Jag säger nej!

Bara för att jag måste... för att jag inte kan låta bli och aldrig skulle kunna drömma om att låta bli.



Jag tydliggör härmed min inställning rörande ett samarbete med det främlingsfientliga Sverigedemokraterna om de mot all förmodan tar sig in i riksdagen 2010 eller i framtiden.

Jag blev uppmanad av Trollhare att ställa upp i Fredrik Petterssons bloggkampanj som samlar alla som är beredda att sätta ner foten mot de där galningarna som springer runt och förkunnar rädsla som den nya tidens statsreligion.

Det gör jag därför att:

1. Jag står inte ut med den ökande islamofobin i världen idag. Varken inom SD, inom mitt eget parti (som traditionellt varit inne på den vägen rätt länge också) eller någon annanstans.

2. Jag vägrar stödja ett parti som propagerar för att sådana som jag inte ska få existera.

3. Jag gör det för att jag verkligen tror på kärleksbudskapet och för att det budskapet utsträcks till mina vänner, min familj, mina bekanta, mina kollegor, mina grannar och alla andra.

4. Jag gör det för att jag tror på demokrati.

5. Jag gör det för att jag vägrar glömma. För att vi inte har råd att glömma. Trettiotalet ska aldrig någonsin få komma tillbaka.

6. Jag gör det för att jag på denna punkten gärna följer min f.d. partiledare och reser mig ur soffan om jag på något vis blir förknippad med de där mentala kalhyggena - oavsett om de bär bomberjackor, brunskjortor, nationaldräkter, sunkiga kinesiska träningsbyxor med hål i eller kostymer gjorda av Hugo Boss eller för den delen något struntmärke sålt på Dressmann.


Som ett led i mitt ställningstagande och som ett led i Petterssons bloggkampanj sänder jag uppropet vidare. Jag uppmanar därför JensO, Tiarafeministen, Scaber Nestor, Liz Morseby och Annika Beijbom att ta upp handsken. Och som en bonus ber jag även Seved Monke och OlofB att göra detsamma.

Vill ni också ta ställning?

Säger du också nej till att vara beroende av Sverigedemokraterna?

Gör så här:
1. Publicera ett inlägg där du förkunnar att (och gärna varför) du aldrig, någonstans, någonsin, någon gång kommer att göra dig beroende av stöd från Sverigedemokraterna.

2. Sätt etiketten JAG SÄGER NEJ på bloggen och länka till andra bloggare som gjort samma sak.

3. Lägg in knappen ”JAG SÄGER NEJ” på ett väl synligt ställe på din blogg.
Antingen genom att högerklicka på bilden och spara ner den på din egen dator eller genom att använda bildkoden:

4. Skicka vidare uppmaningen till fem andra bloggare.