En Visionär Allians

Så har vi då fått ta del av den hysteri och valdepp som speglar sig från så många håll och vinklar inför valet nu. Den desperation som skiner precis överallt där ideologi och drömmar rasat och sammansatta visioner och idéer lyser med sin frånvaro på ett så högst markant vis att man faktiskt blir riktigt mörkrädd.

Som när man stirrar in i de rätt smaklösa affischerna som LO klistrar landet med för att brännmärka Alliansens partiledare som inte så fräscha. Som när överhuvudtaget en facklig organisation så ogenerat tar sina medlemmars pengar för att stödja en specifik sida i valet. Inte så att det skulle vara något nytt. Det är bara väldigt oetiskt. Jag har väldigt svårt att se att alla medlemmar i LO per definition är rödgröna och att de alla uppskattar att deras fackförbund tar politisk ställning och dessutom på ett så omoget vis skändar fyra partiledare, tillika statsråd och i ett fall en statsminister. Det framstår gärna i ett löjets skimmer. Eller betydligt värre.

När det inte räcker och opinionen ändå sticker iväg saknas fortfarande förslag för att vinna väljarna tillbaka. Inga drömmar finns där. Inga visioner finns där. Den stolta oppositionen springer på efterkälken och saknar dessutom riktning. Det blir mest till att springa i cirklar. Liksom det lilla modelltåget föreställande X2000 i de rödgrönas reklamfilm. Illustrativt nog, kanske man kan säga, just ett X2000. Som de flesta av oss annars förknippar med brutna löften, förseningar, inställda avgångar, tiotals timmar inlåsta i bastuvarma vagnar utan luft, vatten, mat eller fungerande toaletter. Och likheten är faktiskt uppenbar. Utan drömmar, visioner och riktning stannar landet. Eller världen, beroende på hur spridd sjukan är.

Svaret från oppositionen har inte blivit en storm av idéer för att visa och berätta vad man faktiskt vill. Utan snarare en häxjakt på artister som någon gång röstat borgerligt, på retorikexperter och andra som faktiskt trots allt bara sköter sitt arbete på diverse nyhetsredaktioner. Människor som ju aldrig någonsin stuckit under stol med sina politiska åsikter eller åtaganden. Och jag bara undrar över det här med att man då inte har några som helst problem med att anställa en person som verkligen är tokvänster, som Lena Sundström, exempelvis. Det är tydligen skillnad på folk och folk. Men nu ska de borgerliga medarbetarna alltså offras och hängas till allmänhetens löjets beskådande. På samma vis som man utmålar en av landets mest aktiva feminister på ett så taffligt vis som någon som inte står för den hon är. Därför att hon är ett hot. En gång i tiden var det tänkt att kvinnor skulle ställa upp på varann och stötta varann, alla delta i kampen. Det gäller uppenbarligen inte längre.  På samma vis som gravida och/eller våldtagna kvinnor en gång paraderades genom kyrkgångarna för att lida samhällets skam. En typ av normativ skammens kyrkogång som tack och lov inte förekommer så ofta i dagens Sverige ändå. Men det var inte många decennier sedan som detta var vanligt och idag är den istället ersatt av så många andra normativ och jantelagar att det egentligen kvittar fullt. Vänsterrörelsen har blivit en hatfylld rörelse. En rörelse där få människor idag kan känna igen sig. Men vi vet ju att socialism alltså är genetiskt och att alla andra former av ideologisk övertygelse egentligen är genetiska defekter, resultat av mutor eller hjärntvätt? Har vi hört den förut?

Tänk att en valrörelse kan bli så fylld med hat, fördomar, censur och polarisering att människor alltså mister sina jobb och blir så häftigt baktalade. Bara för att argumenten för att kunna driva en clean valrörelse helt enkelt inte existerar. Jag tycker det är skamligt. Det är barnsligt och jag vill inte spela det spelet mer. Jag är väl förbannad, antar jag. Negative campaigning har nått en helt ny nivå i år och måste snart definieras om. Det är läskigt vad man är villig att göra för att få sno åt sig en valseger ändå. Speciellt då argumenten i sig uppenbarligen tryter.

Just kvinno- och människosynen kan jag känna blir väldigt skrämmande periodvis.

1, 2, 3, 4, 5, 6,

Vi har alltså en vänsterrörelse som inte klarar av att se att de blivit omsprungna av andra. Som inte vill minnas den feministiska kampens historia, som inte vill minnas vilka som faktiskt tagit ställning för hbt-personers rättigheter och lika värde. Som inte vill kännas vid det faktum att folkhemsåren är över och att det kollektivistiska förtrycket inte längre gäller. Och som därmed är låsta, blinda, förvirrade och mållösa. Vad ska man göra nu?
Det är intressant att jämföra hur socialistiska feminister och rättighetsaktivister låter i olika sammanhang. Det kan lätt bli schizofrent.

Och denna opposition skulle vi vilja ledde landet? En opposition som inte kan lämna ett enda positivt besked som inte är en övertrumfning av ett redan befintligt alliansbesked. Som inte förstår hur det sticker i ögonen på folk då hjälp i hemmet via RUT helt plötsligt blir en manlig butler i tunnelbanan, enbart för Stockholmare.

Jag förstår, och många med mig, hur det irriterar. I ärlighetens namn har inte Alliansen heller skött sig exemplariskt alla gånger, men dessa sista veckor nu har varit låga. På en sådan nivå att det blivit rakt igenom smärtsamt.

Därför vill vi nu ge en motbild. Vi vill visa er vår framtidsbild. Våra drömmar. Våra orsaker till att vi hamnade i politiken. Vi vill visa vart vi är på väg.

Vi kommer att under en månads tid tala om en Visionär Allians, #vallians.

För att vi när visioner, drömmar, målsättningar, idéer och framtidsanda. För att vi vill bygga ett fungerande samhälle för framtiden. Som tål att mäta sig med den resterande globala världen därute och inte bara med byn ett par kilometer från egna gården.

Vi har inom Alliansen länge varit dåliga på att berätta vår historia. Vi har varit dåliga på att berätta om vad de borgerliga faktiskt åstadkommit rörande demokrati, jämlikhet, hbt-rättigheter och ekonomisk utveckling. Vi har varit ännu sämre på att berätta varför vi gör som vi gör och vad vi faktiskt vill.

Därför gör vi en kraftansträngning nu och börjar så ta bladet från munnen. Vi lämnar teknokratin bakom oss och berättar vad vi faktiskt tror på. Vad vi faktiskt vill. Och hur vi tänkt oss att uppnå det.

Det kan bli en spännande resa.

Intressant.

Först ut var faktiskt Daniel Rhodin (ordförande, Folkpartiet i Eslöv), på Liberati.se för ett par månader sedan. Läs gärna och inspireras. Det är en bra början, tycker jag. Nu vill vi höra era drömmar.

Victor, Andreas, .