Har du någonsin undrat varför det är en så stor grupp trans- och intersexuella som envisas med att vara benhårda i sitt arbete kring att hålla linjen om en
avpatologisering av transrelaterade tillstånd? Har du undrat varför vi inte vill att dessa tillstånd alls ska tas upp i DSM (den globalt anlitade psykiatriska manualen som i praktiken styr alla andra och som just nu genomgår revidering till version nummer 5 och som klassificerar och styr upp hela listan av psykiatriska tillstånd och rekommendationer kring behandlingar och liknande)?
Hur kommer det sig att så många av oss så hemskt gärna vill se en korrigering av det juridiska systemet i Sverige och utomlands för att stryka ut Gud fullständigt ur lagboken?
Hur kommer det sig att vi är så många som nära nog är beredda att riskera själva rätten till korrigerande behandlingar inom den allmäna vården bara för att slippa bli sedda som psykiskt sjuka?
Ja, bortsett från att ingen av oss i grunden är det. Eller i alla fall inte på så vis att vi skulle vara det genom vår trans- eller intersexualism.
För en tid sedan slopade socialstyrelsen den psykiatriska patologiseringen i Sverige rörande transvestism, utövande av BDSM och ett antal andra "åkommor". Fint så. Trans- och intersexualism kvarstår dock som psykiatriska diagnoser på grund av att vi inte ska behöva oroa oss över att inte få vård genom landstingets försorg i form av kirurgier och dylikt.
Annars har jag alltid tyckt det varit fascinerande, det där med kopplingen mellan psykiatriskt tillstånd och korrektiv kirurgi. Leder inte det också era tankar till någonting helt annat än just underlivs- och bröstkirurgier? Siktar inte det någon fot högre upp på kroppen litet grann by default? Det var
inte så länge sedan vi lobotomerade patienter med psykiatriska åkommor i Sverige heller. Och ibland undrar jag om inte exempelvis tvångssteriliseringarna egentligen är ett substitut för att läkarkåren
inte längre har rätten att lobotomera oss som man en gång försökte sig på på vissa håll i den kristna världen.
Artikeln på andra sidan denna länken ser jag som sjukt provocerande och den går till en av alla de där enormt fascistoida sidorna kopplade till den kristna amerikanska högern. Den visar på ett mycket grundläggande plan varför vi idag inte har råd att behålla patologiseringen rörande trans- och intersexuella patienter i Sverige eller någon annanstans i Världen.
Därför att samma argument används även här. Patologiseringen används aktivt för att mota oss inom vården (även delar av vården och i sammanhang där våra gener och genitalier inte har någon som helst betydelse). Samma argument används för att mota oss på arbetsplatser, rörande arbetsmarknadsåtgärder, inom utbildningsväsendet, inom politiken. Inte minst inom politiken, vilket jag ju nyligen blivit varse i mitt eget parti.
Patologiseringen befäster bilden av transsexuella som psykiskt sjuka och allt vi är och står för i dagens samhälle tycks idag vara någon sorts kontroversialism. Vill jag som transsexuell ha möjlighet att arbeta idag, så anses det kontroversiellt. Vill jag ha rätten till en normal behandling inom socialförsäkringssystemet eller inom vården, så anses det kontroversiellt. Vill jag ha rätten till min egen kropp och min egen reproduktion anses det vara kontroversiellt.
Faktum är att hävdar jag att solen kommer gå upp imorgon bitti, så anses det vara kontroversiellt.
Ska vi sedan börja prata sexualliv eller för den delen fortplantning, eller bara rätten att leva ett normalt liv tillsammans med en vald partner så har vi passerat gränsen för vad som anses kontroversiellt sedan en bra bit tillbaka.
Det är en spännande och rätt intressant tolkning som görs av de mest vitt skilda människor i samhället idag, men det är tämligen vanligt förekommande. Samtidigt som förstås somliga har svårt att se att där finns någonting kontroversiellt alls över mitt och andras liv och den medicinska historik vi bär på.
Själv antar jag att jag lärt mig utnyttja det faktum att jag ses som så ohyggligt kontroversiell och att jag till stor del lyckats renodla det till något jag kan använda mer som ett verktyg.
Det är lätt att slå in dörrar om människorna som försöker hålla dem stängda agerar som strykrädda harar bara för att de är övertygade om att jag antingen smittar eller mördar. Det är effektivt att använda en sådan stämpel som den jag tvingas leva med såsom ett verktyg för att uppnå det ena och det andra. Det kan rentav vara relativt befriande eller tillfredsställande att göra det.
Men frågan är hur mycket jag vinner på det i det stora hela. Hur länge ska jag hållas tillbaka inom politiken? Hur länge ska jag behöva förhindras rätten att bilda en familj? Hur länge ska jag förhindras i mina strävanden att få ett vanligt, traditionellt arbete igen? När upphör omyndighetsförklaringen att gälla?
Nu ska ni vara medvetna om att även om jag skriker rakt ut i frustration och panik periodvis och även gör det här på bloggen eller landets tidningars debattsidor, så är det inte så att jag är den som drabbas värst av detta systematiska förtrycket mot trans- och intersexuella i Sverige.
Jag har kontaktnät. Jag har en politisk karriär, även om den motarbetas här och var. Jag har möjligheten att nå ut på olika håll vid behov. Den som bestämmer sig för att använda min medicinska bakgrund för att hindra mig och mina möjligheter att bygga ett normalt och fungerande liv riskerar hela tiden att bli ett offentligt skådespel. Antingen via mig eller via mina vänner och kontakter runtom i samhället. Mig går det verkligen ingen nöd på. Jag har turen att kunna omge mig av rätt människor och rätt miljöer för att jag ska klara mig vad som än händer.
Jag har valet att vägra få den traditionella offerbilden stämplad i mitt ansikte. Jag har möjligheten att vägra acceptera påtryckta offferroller och allt möjligt annat på grund av vem jag är och på grund av den kamp jag måste genomgå.
Visst drabbas jag då och då av någon sorts rättshaveriststämpel på grund av min idoga kamp för att slippa bli kallad för offer. Visst får jag ta en del smällar för att jag envisas med min kamp för att även jag ska räknas som en fullvärdig medborgare i mitt eget land. Visst får jag ta en del törnar på grund av att jag hävdar rätten att leva ett normalt liv, skaffa en familj, ha rätt till ett arbete och slippa förföljelser, diskriminering, våld och hot om våld.
Jag kan ta det. Jag som har möjligheten att lyfta mig ur det. Jag som har kontakterna för att hitta en väg tillbaka. Jag som har rätt nätverk. Jag som har kopplingar hela vägen upp i regeringen.
De människor jag vill att du ska tänka dig behöver din hjälp att slå tillbaka mot patologisering, diskriminering, förtryck och våld är de människor som inte har det kontaktnät jag har. De som inte har den politiska karriär jag har och har haft.
Det är de arbetslösa socialbidragstagarna som ständigt hånas och attackeras på öppen gata och som försöker klara sin tillvaro på vad vis de än kan i någon småhåla i Skåne, Småland, Norrland eller vad det nu kan vara som har det tuffast. De som förlorat sina arbeten, de som nekas utbildning, de som nekas vård för att få bli sig själva. De människor du bör värna har ofta råkat ut för övergrepp på grund av vilka de är. De har ofta förlorat hela sin familj, hela sin släkt, kanske helt och hållet eller till stor del saknar vänner. Inte på grund av att de egentligen uppbär symtom på att vara psykiskt sjuka annat än att bara vara absurt deprimerade och ångestladdade efter år av övergrepp och diskriminering. Inte på grund av att de är oförmögna att vara sociala, välfungerande, älskande och älskvärda individer. Utan för att de bara är just de de är.
Det är dags att sätta stopp för patologiseringen av trans- och intersexuella i Sverige idag. Det är dags att påbörja arbetet för att åstadkomma ett stopp för patologiseringarna även utomlands.
Det är dags att häva förbudet mot fortplantning och familjebildande för transpersoner i Sverige idag.
Det är dags att se över äktenskapslagstiftningen så att även transsexuella inkluderas. Transsexuella ska inte behöva skilja sig från sin partner och genomgå bodelning från partners de älskar och som älskar dem enbart för att få genomgå ett könsbyte.
Det är dags att sätta stopp för tvångssteriliseringarna i Sverige idag.
Det är dags att sätta stopp för diskriminering på arbetsmarknaden, inom utbildningsväsendet, inom den statliga förvaltningen och inom vården.
Det är dags att partierna gör upp med sin periodvis ogenerat uttalade transfobiska hållning.
Det är dags att adoptionslagstiftningen ses över så att även trans- och intersexuella har rätten att skaffa barn.
Det är dags att på allvar se över namnlagen, vilket äntligen är på god väg via den statliga utredningen som nu ska inleda sitt arbete.
Det är dags att på allvar se över möjligheterna att erbjuda möjligheten till surrogatmödraskap i Sverige.
Det är dags att ta hoten mot trans- och intersexuella på allvar.
Det är dags att sluta behandla hundratusentals svenskar som icke-medborgare och som untermensch i deras eget land på grund av kristna och folkhemsliga normer.
Det är dags att börja arbetet på allvar. Det finns mycket kvar att göra.
En avpatologisering med bibehållen rätt till kirurgiska, hormonella och juridiska korrigeringar är ett bra första steg för att återskapa vår rätt till ett drägligt liv och ett fullt medborgarskap i vårt eget land. Andra länder i EU har redan gjort detta. Vi ligger efter. Det är dags att ta ledningen igen.
Inget annat duger.
Intressant.
