Det är märkligt. Politik tycks idag handla om att alla ska tänka som och känna som alla andra. Individualism, frihet och människovärde har gått och blivit något fult. Likriktning är ordet som beskriver det hela bäst. Oändliga krav på likriktning och därtill en allestädes närvarande populism som med bestämda och tämligen långa fingrar söker fösa oss alla in i ett litet fåtal bekvämt indelade fack och därefter sälja till oss färdiga paketlösningar av ofta tvivelaktig kvalitet. Ändå var det länge sedan vi lämnade det socialdemokratiska folkhemsbygget bakom oss. Den samhällsbyggnad som allra mest annars kan förknippas med just likriktning, utrensning av normbrytare och ett perfekt samhälle för de få som bäst passar in. Och tur är väl det. Att vi lämnat folkhemsåren bakom oss, alltså.
Om vi ska vara helt och hållet ärliga så var Folkhemmet en avart inom vårt samhälle som vi inte har råd att försöka oss på igen. Ett exkluderande, rasistiskt, homofobt, antifeministiskt troll som band och bestal oss till den milda grad och som vi halvt om halvt bara lyckades ta oss ur händerna på i blotta förskräckelsen. Bilbo och trollen, drar jag mig till minnes. Trollen som grälade så länge om på vilket vis de skulle tillaga sitt byte att de tillslut överraskades av solen och därmed förvandlades till sten. Jag uppmuntrar den som inte läst Tolkiens bok om hobbiten att göra det, eller att åtminstone springa på bio så snart den nya filmen släpps om något år.
Folkhemsbygget var ju visserligen en hemskt vacker fasad, ett perfekt sceniskt tillrättalagt Pleasantville för de bäst anpassade och mest anpassningsbara normativisterna i samhället. Det viktiga var att vi alla skulle stämma i bäcken, hylla Jante som en kombinerad Gud och Konung och göra precis vad pappa staten sa åt oss att göra. Kuggar i det socialistiska maskineriet, utan namn och enbart tilltalade som nummer. Personnumret blev inte, som i resten av världen, en personlig angelägenhet utan offentlig egendom. Förstås skulle personnumret även spegla kön och allra helst också utländskt ursprung.Vi medborgare skulle förstås noga se till att dölja eventuella utstickande färdigheter eller för den delen ögonstickande säregenheter. Problem uppstod redan tidigt då det tillrättalagda gärna kolliderade med full kraft in i en verklighet som snarare mer skulle kunna liknas vid ett Wonder Boys för de mindre knäsvaga. Kaskaderna av damm och betong då dessa världar möttes fick ofta enorma proportioner, men det hela sopades snabbt under mattan med en aningen stel mun och en stramt bister blick syftandes att säga oss alla att detta har vi nu inte sett (oavsett hur högt mattan sedan buktade och hotade att anfalla oss så snart de vakande blickarna vändes bort).
Att i folkhemssverige ha ett annorlunda etniskt eller religiöst ursprung än de flesta var en närmast onämnbar hemskhet och måste till vilket pris döljas. Förutsatt det nu alls gick. Statskyrka, ordet lagom och perfekta små vitbleka barn i normativt rättfärgade kläder som leker normativt stereotypa lekar. En bild för gudarna. För guden Jante.Att ha en annan läggning eller könsidentitet var, förstås, aningen etter värre. För all del, bara att sitta i rullstol var och är illa nog. Vi vet ju hur det brukar se ut än idag - sitter du i rullstol idag så får du i regel finna dig i att aldrig ens bli tilltalad eller tillfrågad. Huvudet kortare på grund av sittande ställning jämställs än idag med att vara huvudet kortare medelst dekapitation.
Frågan och tilltalet går automatiskt till personen bakom rullstolen - den enda som kan svara; har du ingen kontroll över benen har du även givit upp ditt egenberättigande som tänkande individ. Kopplingen mellan fungerande/lydande kropp och själslig förmåga vill liksom inte ge sig. Även kopplingen mellan snopp och tankeförmåga tycks idag leva kvar i hög grad, liksom en sorts märklig övertygelse om att sexuell läggning och könsidentitet också påverkar förmågan att tänka, känna, resonera, leva och älska.
Dekanhuset i UppsalaIdag har vi annars inte kvar det Rasbiologiska Institutet i Uppsala och vi mäter inte längre skallar och frontallober för att avgöra vad människor har för ursprung och därmed för eventuellt relaterad intelligens. Institutet döptes år 1958 om till Institutionen för Medicinsk Genetik och lades organisatoriskt under Uppsala Universitet. Man kunde ju tro och hoppas att åtminstone något hade hänt sedan dess. Förmodligen har mer hänt innanför institutionens väggar än ute i samhället.
Själv har jag börjat misströsta. Än idag omyndigförklaras och tvångssteriliseras sexuella minoriteter, psykiskt sjuka och andra av staten Sverige. Än idag går drevet med jämna mellanrum gentemot inte minst muslimer, men även mot judar och andra grupper. Än idag mobbas unga flickor ut av hela samhällen på grund av att de begått det fruktansvärda brottet att ha blivit våldtagna i skolan.
Till skogs, kvinna! Du har dragit vanära över hela bygden!
Ibland räcker det inte att hävda att man blir mörkrädd. Orden räcker liksom inte riktigt till.
Det är i år 89 år sedan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige. Och 88 år sedan liberalen Kerstin Hesselgren valdes in i riksdagens förstakammare som den första kvinnan i riksdagen. Det är många idag som har glömt bort att det är så pass nyligen. Det är, trots allt, tämligen nyligen ur historisk synvinkel.
Jag satt idag vid morgonens planeringsmöte på Luf Storstockholm och diskuterade det faktum att många i de litet äldre generationerna fortfarande klär upp sig för att gå och rösta på valdagen. Det är en tradition som uppbär en känsla av att göra något fint. Något viktigt. Något stort. Förmodligen har det sitt ursprung i just känslan av att det faktiskt inte var så nedrans länge sedan vi saknade allmän rösträtt i detta landet och att det därför är något att värna och fira. Det vi unga idag tar för givet är inte något våra föräldrar eller farföräldrar egentligen någonsin sett som givet och självklart. Kanske borde vi anstränga oss mer för att komma ihåg det?
Men vad har hänt sedan dess? Det är ju ändå snart ett sekel sedan. Förhållandevis litet, faktiskt. Det är det som är så infernaliskt skrämmande.
Vi har fortfarande rätt duktiga könsskillnader lönemässigt i detta landet. Och klyftorna ser inte ut att bli så särdeles mycket mindre över tid. Enligt somliga mätningar är den totala löneskillnaden en bit över 20%. Och detta är alltså år 2010.
Det är märkligt hur mycket kön faktiskt spelar in i samhället än idag. Kön och normer. Enligt den länkade kortfattade presentationen ovan kan en stor del av löneskillnaderna bero på att kvinnor helt enkelt inte arbetar lika mycket och länge exempelvis på grund av barnafödande. Men är det ett giltigt skäl till att kvinnor ska ha lägre löner än män för samma arbete? Och med tanke på att så kallade feminister springer runt och havererar över sig själva i ivern att skrika ut sin åsikt att kvinnor inte har rätten till arbete om de också ska föda barn, och så vidare... hur kunde det bli så fel?
Nu var ju Sternberg ute i Expressen igen häromdagen. Denna gången inte ett dugg bättre påläst än sist, för övrigt, då hon hävdade att pappor skulle vara farliga för sina barn. Det viktiga är inte att ha rätt eller att ha torrt på fötterna, utan att se till att ingen annan får för sig att ha rätt.
Framför allt inte andra kvinnor om du har turen att vara en själv. Vilket också, för övrigt, fått andra uttryck på sistone. En relativt obemärkt liten Luf-relaterad klubb för unga tjejer och vid namn Radikala Kvinnofronten, RKF, har fått finna sig i att ta emot ett flertal hotfulla mail från den mer traditionellt socialistiska rörelsen Kvinnofronten, vilka hävdar att de tänker stämma de uppkäftiga tonåringarna i RKF för namnstöld. Kvinnofronten ska börja stämma 14-åriga tjejer för namnstöld! Fantastiskt! Ser ni något kapitalt fel i den här bilden?
För Gud och Jante hjälpe oss om vi på något vis skulle bli förknippade med varann. Vi feminister vill absolut inte bli ihopkopplade med er feminister och vår feminism handlar enbart om att så split nog inom den inhemska rörelsen för att vi ska kunna stå ovanför er. Min pappa är mycket större och starkare än din pappa! Det känns väldigt mycket "Peoples Front of Judea" över det. Killarna i Monty Python-gänget skulle jubla.
Det blir lätt litet märkligt annars, men också tämligen intressant, när de mer rabiata socialistiska och ofta särartsvurmande feministerna går i toppspinn och nästan gråter på sig i sin längtan att trycka ner sig själva och andra.
Den märkliga förskjutningen mellan könen och mellan grupper som vägrar kommunicera med varann visar sina fula trynen överallt i samhället idag och ser inte ut att mildras i någon högre grad. Historien om den unga tjej som blivit våldtagen i Bjästa för ett år sedan visar på samma bristande förståelse, även den.
För min egen del har jag märkt en hel del märkliga saker sedan jag för ett par år sedan gick igenom ett juridiskt könsbyte från man (nåja) till kvinna.
För det första det som jag så ofta har tjajat om tidigare - tvångssteriliseringen. Som idag finns kvar på grund av samma normativitet i tänkandet som låg till grund för det tidigare nämnda rasbiologiska institutet. Än idag finns patologiseringen och steriliseringskravet kvar just på grund av någon sorts behov att rensa bort vissa gener från den allmäna folkliga genpoolen för att kunna bevara rasens renhet.Och än idag är det så kontroversiellt att överhuvudtaget försöka angripa problemet att Kd måste tydliggöra sina föga förvånande mörkblå åsikter genom extra pressmeddelanden och att Göran Hägglund inte ens vågar titta på den gamla utredningen (SOU 2007:16) som legat och samlat damm längst in i kassavalvet på kontoret i över tre år. Än idag är ämnet så kontroversiellt att det alltså inte går att få en enda svensk riksdagsledamot att ta steget upp i talarstolen i riksdagen och börja ställa frågor avseende tvångssteriliseringarna. Det är skamligt!
För det andra vet jag inte hur många gånger jag fått klappar på huvudet av drygt tio år yngre män som organisatoriskt varit underordnade mig. Jag vet inte hur många politiker "högre upp i rang" än jag som tagit mig i baken eller rent av försökt pressa ner sina stora labbar i mina trosor utan någon som helst inbjudan. I allmänhet verkar jag liksom få så lov att tycka att det är värt besväret eftersom jag dessutom valt att välja bort mitt priviligerade liv som man alldeles på egen hand. Och som kvinna hör det liksom till, på något vis. Det är visst så det ska vara?
För ett år sedan, ungefär, berättade jag för en ursprungligen väldigt liten krets människor om att jag råkat ut för ett tämligen våldsamt övergrepp som höll på att kosta mig mitt liv och att jag blivit tvungen att resa till ett annat land för att genomgå traumakirurgiska ingrepp som stod utanför den svenska vårdens kompetens och förmåga att utföra, samt att jag nu mot alla odds var på väg tillbaka och kände mig riktigt pepp igen inför framtiden. Jag berättade att jag kände att jag nära nog kunde likna det hela vid att ha överlevt en flygkrasch och nu ville jag utnyttja min andra chans och verkligen tillåta mig att leva och ta tillvara på livet. Av ett flertal feministiska vänner och bekanta med en bakgrund inom den socialistiska genusvetarfåran, fick jag höra att jag minsann inte hade rätten att gå vidare.
Jag skulle göra det enda klädsamma och påkläda mig en offerroll jag inte ville ha. Orsaken var att annars skulle jag vara osolidarisk mot alla andra kvinnor i världen och jag skulle också bevisa att jag var historielös och respektlös mot kvinnligheten.Hur som helst var det ju ändå mitt eget fel. Det där med historielös kunde möjligen, enligt somliga, vara kopplat till min medicinska historik. Man kunde ju inte vänta sig något annat av en manlig spion i den kvinnliga världen.
Trans- och intersexualism som historik är annars något som många genusvetare inte uppskattar i vilket fall, med tanke på att de flesta inte hunnit plugga mycket mer än baksidorna på Judith Butlers böcker och alltså har fått hela idén om queerteorin och könens vara eller inte vara om bakfoten. Jag medger att det kan vara en svår diskurs att förstå och sätta sig in i, men ändå. Det är ibland svårt för väldigt många att förstå vad teoretikerna säger och det är också svårt för många att förstå var teori börjar och slutar i förhållande till praktik. Ett visst överseende får man väl unna dem ändå, men någonstans under den efterföljande perioden kom jag ändå fram till att en stor del av min respekt för den socialistiska feminist- och genusvetarrörelsen gick och dog. Tiina Rosenbergs tal under kvinnodagen gjorde inte välviljan större, är jag rädd. Jag och många med mig lär ha goda skäl att återkomma till det vartefter.
Jag undrar ibland hur lång tid det kommer ta innan de queera feministerna inser att det blir hemskt fel att dels hävda att kön inte finns för att de läst Butler och dels att kön tydligen är så otroligt viktigt att man måste se ner på hela sin omgivning på grund av det. För nog är man oerhört duktiga på att såga människor som jag på grund av genomförda könskorrigeringar alltid. Förmodligen för att vi bryter mot normen som säger att könen inte finns. Och ändå ska kvinnor sättas på plats för att de är just kvinnor och särartsfeminismen och den pseudofeministiska rörelse som helt bortser från allt sunt förnuft vad gäller den mångåriga kampen för rätten till våra egna kroppar, vår egen sexualitet och vårt eget tolkningsföreträde är klädsamt omvandlad till statsfeminism. Det övergår mitt förstånd.
Idag, när överfallet i sig börjat läggas bakom mig, drabbas jag annars mest av påpekanden inte minst inifrån mitt eget parti om att jag borde tona ner mig själv, ta mindre plats, sluta ifrågasätta normer och värderingar, sluta attackera männen som sitter ovanför mig då de uttalat sig totaltokigt och så vidare.
På sistone har jag mötts av relativt raka tydliggöranden om att jag kan glömma bort att jag saknar framtid i det här landet.
Inte för att det jag säger och gör i sig är så himla kontroversiellt, utan för att min medicinska bakgrund är det. Och att det liksom inte syftar något till att försöka placera mig på det ena eller anda uppdraget, för det skulle inte se riktigt bra ut. Detta av människor som är tämligen medvetna om att jag aldrig någonsin bett om att vara påtänkt för kommunala uppdrag i styrelser och nämnder. I praktiken på grund av att jag redan idag har svårt att få min tid att gå ihop ordentligt. Min kalender lider ingen brist på uppbokade pass varken morgon, dag eller kväll och det är snarare regel än undantag att jag på daglig basis får försöka lirka mig ur dubbelbokningar och dylikt. Jag har helt enkelt inte tid och har därmed inte bekymrat mig över att be om litet extra utrymme eller förtur till de politiska uppdragen.
Ändå är det alltså viktigt för mina partikamrater att tydliggöra att jag inte kan räkna med att bli påtänkt för dessa uppdragen inom rimlig tid. Och min förvirrade reaktion talar mest om en förundran över hur viktigt det är att på något vis tydliggöra det här för mig, att hävda att det inte skulle röra sig om diskriminering om jag väljs bort från någon post jag är kompetent att inneha på grund av min könsidentitet eller för den delen sexuella läggning utan att det egentligen mest bara handlar om mitt eget bästa. För det måste jag ju förstå att detta gör man förstås bara för min egen skull. Och kanske litet grann för att man själv inte kan stå för att tillsätta en untermensch som jag på en sådan plats. Hur skulle det se ut?
Jag är visserligen klok nog att inse att jag nog är aningen kontroversiell dels på grund av att jag faktiskt idag är en ung kvinna som tar plats och tillåter mig att höras, vilket i sig är normbrytande så det förslår. Jag har också vid något tillfälle gått emot en eller två partilinjer, inte minst rörande FRA. Men jag är troligen mycket mer kontroversiell på grund av de vänner jag har, de människor jag arbetar med, mitt engagemang för demokrati, integritet och mänskliga rättigheter och många andra hjärtefrågor jag driver starkt. Samtidigt skulle alltså detta inte vara skäl nog att ställa mig vid sidan, tycks det. Förmodligen för att mina åsikter inte är så himla märkvärdiga i sig utan i stort sett delas av lejonparten av Liberala Ungdomsförbundet, vilka jag förstås är en del av och även arbetar för.
Att jag öppet vågar stå för mitt könsbyte för ett par år sedan och att jag hävdar min rätt att ändå bli behandlad som en människa och att få statens rätt att tvångssterilisera mig prövad i efterhand gör mig dock oerhört kontroversiell. Det är här krutdurken gömmer sig. Det är här det blir riktigt, riktigt farligt för gemene man. Hur ska de hantera mig då de inte egentligen vet hur jag ser ut mellan benen? Eller om de nu inte kan sluta tänka på att jag sett annorlunda ut en gång i tiden. Det är förmodligen periodvis så att det finns en viss rättshaveriststämpel på mig, rent av, för att jag påpekar det här. Samtidigt är det viktigt att få det sagt.
Diskriminering på grund av kön eller könsidentitet är inte tillåten i svensk lag.
Så nu var det sagt. Jag kommer inte bli populär för det, men det må så vara. Jag tänker inte stillatigande acceptera det spel som pågår och jag väljer därför att berätta.
Det är lika bra att göra en total utrensning i garderoben. Jag kan även berätta att jag är öppet bisexuell, periodvis lever i polyamorösa förhållanden och i allmänhet propagerar för så otroligt svårsmälta frågor som rätten till min egen kropp, rätten till mitt eget liv, rätten till min egen tolkning av vem jag är och vad jag är, rätten till min egen sexualitet, fortplantning och rätten att slippa bli diskriminerad på arbetsmarknaden och inom politiken. Jag köper inte Jante och jag köper inte den statsfeminism som förespråkar att jag ska böja rygg. Varken i socialistisk tappning eller borgerlig.
Mina rättigheter är ingenting som kan ses som självklart idag, när socialisterna moraliserar över våra kroppar och våra liv nära nog lika mycket som de en gång gjorde och när de nya moderaterna visat sig egentligen vara de nya socialisterna i fårakläder och har övergivit hela sitt frihetliga och libertarianska arv. Mitt uppe i den härliga, förtryckande smeten hänger sig det kristdemokratiska verklighetens folk med ogudaktiga riter av hat och förakt mot allt som alls sticker ut - så till den milda grad att jag undrar om inte hela hopern helt plötsligt bestämt sig för att skolka från skolan under hela sin uppväxt. Läsa Bibeln är de definitivt inte förmögna till - det är uppenbart. Jesus Kristus skulle vända sig i sin grav om han såg vad som försiggår i dessa kretsar.
Samtidigt har jag inte rätten att gå vidare efter något för mig riktigt otäckt och traumatiskt som rent av höll på att ta mitt liv och jag får heller inte hänge mig åt att arbeta och vara bra på något. För nu är jag alltså minsann kvinna och jag ska anpassa mig till att vara litet lagom. Jag får inte synas, för då riskerar jag att bli för känd och är därmed ett hot emot andra kvinnor i min omgivning (och hånas förstås för att jag inte är riktigt "äkta vara" - jag hade ju faktiskt något som påminde om en snopp en gång i tiden och det faktum att jag idag har ett kvinnligt underliv förändrar ju inte det). Jag får inte ha för starka åsikter och jag får framför allt inte delge världen dem, för då riskerar jag min eventuella politiska karriär. Jag får inte vara för duktig för då finns risken att jag återigen bränner ut mig själv. Och då känner sig förstås världen runtikring tvingad att sätta sig och hånle litet grann och säga att - det var ju det vi sa och nu får du faktiskt skylla dig själv!
Men vad händer egentligen om jag nu väljer att gå min egen väg? Vad händer om jag litet lagom envetet fortsätter trotsa samhällets vilja, normer och värderingar? Om jag vill fortsätta hävda att jag är en kvinna såsom vem annars som helst (min nära omgivning tvivlar inte ett ögonblick på det, även om jag måhända har just en liten plump i det medicinska protokollet fortfarande). Och att jag dessutom faktiskt har rätten att ta plats i rollen som kvinna. Som feminist. Som hbt-aktivist. Som människorättsaktivist och som integritetsdebattör. Kanske rent av som politiker.
Tänk om jag väljer att fortsätta hävda att ingen annan än jag har med min kropp att göra, att ingen har med min sexualitet eller identitet att göra vid sidan av mig och min närmaste familj. Tänk om jag hävdar rätten att ha ett arbete och att få göra en politisk karriär på samma villkor som alla andra och faktiskt på samma villkor (gu'bevars) som de mytiska och sägenomspunna männen.
Tänk om jag hävdar att jag har rätten att sätta ner foten mot en rättspolitisk talesperson och en justitieminister som hävdar sig ha rätten att bryta mot FN's barnkonvention och även mot svensk grundlag för att kunna trakassera barn och ungdomar eller sätta sig över presumtionsprincipen som hela den demokratiska rättsstaten bygger på för att kunna jaga sexköpare. Tänk om jag inte ens tänker be om ursäkt för det.
Vad händer då?
Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte om jag gått fullständigt över styr på sistone genom att jag hävdat hemskt tydligt var jag står i förhållande till lagrådet, den svenska grundlagen och FN's barnkonvention.
Jag vet inte om jag fullkomligt förstört mina möjligheter till en karriär inom det politiska Sverige då jag hävdat för mig själv samma grundläggande rättigheter som en gång kvinnorörelsen, homo- och bisexuella, handikapporganisationer och otaliga etniska och religiösa grupper har slagits för.
När inga andra grupper idag tillsynes behöver slåss så vidare hårt för grundläggande rättigheter och erkännande är det bara på ytan vi inbillar oss att kampen inte pågår för fullt än idag. Och det vore naivt att inbilla sig att då andra grupper på pappret (men enbart på pappret) har fått sina rättigheter till hands, så slår förstås ingen på den sista grupp i samhället idag som fortfarande ses som rena untermenschen.
Jag som transsexuell ung kvinna av idag kräver härmed samma rättigheter som alla andra medborgare i rättsstaten Sverige. Jag vill härmed hävda min rätt till samma behandling och samma möjligheter som alla andra.
Jag önskar då och då att jag enkelt kunde betacka mig fler påhopp på min person, på min medicinska bakgrund, på min kvinnlighet och på mina politiska åsikter (som tydligen dock inte är alls så kontroversiella som min bakgrund) och allt annat trams. Jag önskar jag kunde på något smidigt vis sätta ett kryss och en underskrift på ett papper och skicka in till någon sorts nix-register eller liknande och därmed slippa dummerjönsiga kommentarer om att jag nog borde lugna ner mig och vara mindre profilerad för att det riskerar bli så jobbigt för omgivningen om det är just jag som säger ditten eller datten. Jag är trött på att höra dumheterna nu.
Vi har jätteproblem med jämställdheten i det här landet idag.
Vi slåss fortfarande mot en kvinnlig underordning idag.
Vi slåss fortfarande mot en skenande homofobi.
Vi slåss fortfarande mot ett samhälle som tar parti för våldtäktsmän, men inte våldtagna.
Vi slåss mot en totalt skenande och förarlös pseudofeminism som totalt saknar allt som påminner om en feministisk kompass.
Vi slåss än idag mot resterna av folkhemmet och det arv det lämnat efter sig.
Vi slåss mot en transfobi som inte är ett dugg bättre idag än homofobin var under början och mitten av det förra seklet.
Vi slåss mot en naivitet som är så dum och så hejdlöst inavlad att jag börjar oroa mig för huruvida somliga av oss har våra huvuden ordentligt påskruvade egentligen.
Vi slåss mot ett systematiskt förakt mot normbrytande inom samhället som vida överstiger allt vi egentligen vill kännas vid.
Och vi blundar.
Det är dags att öppna ögonen. Bägge ögonen.
Det är dags att börja se och tänka.
Sverige lever kvar på medeltiden och det börjar bli dags att göra något åt det.
Intressant.
Westerholm, Moberg, Alliansfritt, Liv, Politikerbloggen, PB: Beatrice Ask, Makt & Media, Anders Pihlblad, SvD, HBT-sossen, Svart Måndag, Svart Måndag, Psychebella, Svensk Myndighetskontroll, Gunnar Strömmer, Svensk Myndighetskontroll, Svensk Myndighetskontroll, Scabbe, JensO, Scabbe, Farmor Gun, Liberati, Liberati, Isobel, Mårten Schultz, Klamberg, AB, Per Pettersson, Per Pettersson,
