Welcome to the loony bin!

Du styr samhällets inriktning idag och imorgon

Jag satt och gick igenom min feed-läsare nu på morgonen och fastnade litet grann på något Svart Måndag-kollegan tillika piratpartisten Göran Widham skrivit. Ni vet... bloggen Sagor Från Livbåten. Jag roar mig också åt att ett Obamacitat ledde tankarna vidare till en samling citat kopplade till mina egna, personliga husgudar Depeche Mode från 1986.

One voice can change a room, and if one voice can change a room, then it can change a city, and if it can change a city, it can change a state, and if it can change a state, it can change a nation, and if it can change a nation, it can change the world. Your voice can change the world.

- Barack Obama

You can't change the world
But you can change the facts
And when you change the facts
You change points of view
If you change points of view
You may change a vote
And when you change a vote
You may change the world

- Martin Lee Gore (Depeche Mode)

Dagens inlägg hos Livbåten och Widham handlar litet grann om viljan att förändra och frustrationen över att saker och ting går för långsamt, att man blir tystad om man tycker fel enligt den allmäna uppfattning den nuvarande pendelrörelsen ger utslag i. För att... världen består av åsiktspendlingar som en klassisk pendel som går fram och tillbaka. Som på farmor och farfars gamla jätteur i vardagsrummet. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Med en åsiktsextrem på den ena sidan och en på den andra. Och mellan dessa extremer kastas vi, liksom vi kastats mellan reaktioner och motreaktioner i så många andra fall genom världshistorien. Det kan röra alla konstens "ismer" där reaktion möts av motreaktion, som i sin tur mötts av en motreaktion i sin tur sedan många herrans hundra år och längre.

Ett klassiskt visuellt exempel på en samhällelig pendelrörelse.

Det finns litet olika tolkningar av vad som är att betrakta som extremer på det där spektrat. Somliga ser konservatismen som en motsats till anarkismen. Andra ser konservatism som en motståndspunkt till socialismen eller möjligen liberalismen och så vidare. Av någon anledning är det sällan mellanläget, normalen eller medianen man väljer att fokusera på då man utser dessa punkter. Snarare tycks det så att någondera part i diskussionen väljer att utse en motståndare som får agera fixpunkt på ena sidan spektrat och den målsägande parten väljer att placera sig antingen i mitten eller till sidan på den andra extremen. På så sätt föddes också höger/vänster-skalan litet grann. Med små lokala underligheter som att de konservativa republikanerna i USA bär rött och ofta företräds av de fattiga, samtidigt som de liberala och litet mer socialistiska grupperna rör sig inom det blå spektrat på andra sidan Atlanten och ofta kallar sig demokrater. Men då är det ofta den högutbildade gruppen och medelklassen som representerar dessa och även röstar så. Kulturella skillnader finns således. Detta är en grov förenkling, förstås, men jag tror inte jag klarar av att skriva en hel bok i blogginläggsform och som dessutom håller sig inom läsbara ramar.

På många vis kan man hävda att varje individ, varje grupp och varje samhälle har sin egen skala och sin egen pendel att förhålla sig till. Men det är först då en mängd människor enas om en relativ gemensam skala som man kan börja tala om egentliga samhällsrörelser.

De lärde kommer oavsett våra egna tolkningar av fenomenet och skalornas betydelse och förhållande till varandra att tvista om detta i säkerligen tusen år till. Men vad man kan göra är dock att konstatera att vi idag befinner oss i vilket fall, och på ett eller annat vis, kring en sådan extrem på spektrat enligt en större del av inte minst den yngre delen av befolkningen i stora delar av världen. Man kan säga att idag befinner vi oss ganska nära en slags nervös kontrollsamhällesextrem på det litet mer gemensamma åsiktsspektra som binder oss samman även över nationsgränserna, men vi kan också skönja tecken på att vi är på väg tillbaka. Att återgången faktiskt har börjat. Ett normalläge eller en annan extrem på detta spektrat, skulle man kunna säga, närmar sig.

Med förändringar kommer också krav ställas på individen att följa med i den nya utvecklingen. De tidigare revoltörerna kommer att framstå som gammaldags och förstenade i sina åsikter och värderingar. Den nya tidens revoltörer slår tillbaka och skapar ett nytt sammanhang och en ny världsordning. Men inget är nytt under solen och vi går i regel tillbaka till någonting vi tidigare upplevt och som vår föräldrageneration i sin tur upplevt som hopplöst föråldrat.

Det kan ta en stund, förstås. Det går inte att genomföra ens en halv eller en tiondels pendelrörelse över natt. Och faktum är att det vill vi nog kanske inte heller. Går det för fort, så blir helt enkelt samhället för svårförutsägbart för att vi ska ha en chans att överleva som samhällsmedborgare i de snabba kasten. Utan en viss förutsägbarhet faller dels de ekonomiska och dels de politiska systemen snart ner i kaos. Historien har lärt oss att det definitivt inte är att föredra. Ett samhälle höljt i totalt kaos kan ofta skada och även om syftet med en revolt kan upplevas positivt är det inte ovanligt att det slutar helt och hållet annorlunda då man väl står inför fullbordat faktum. För att skydda en ny samhällsstruktur som inte fått möjlighet att vinna folkets förtroende blir man tvungen att sätta upp skydd för det nya samhället. Detta sker ofta med hjälp av våldsmedel, övervakning och en hauss kring specifika normer och värderingar som samhällets medborgare sägs må bäst av att följa och hedra. Normbrytare straffas ut och på så sätt ska en konstlad normalitet skapas. Samhällets pendelrörelser brukar dock inte nöja sig med att betslas, utan ett sådant samhälle brukar bli förhållandevis kortlivat.

Det finns andra sätt. Att lära och utifrån lärandet ta ställning kring vad man anser i ena eller andra sakfrågan för egen del är ofta en förutsättning för att alls kunna orientera sig och veta vilken riktning man känner att ett samhälle i stort borde ta. Ofta kan människan känna sig vilsen om samhällets pendelrörelser rör sig i diametralt motsatt riktning till hur man själv önskar att samhällslinjen borde röra sig. Många ger då upp. Många väljer att knyta näven i fickan, förkasta systemet, nationen, det politiska systemet och sin tilltro till att förändring faktiskt är möjlig. Soffliggaren och politikerföraktet är typiska exempel på detta. Vilket kan sägas, i sin tur, vara en pendelextrem i förhållande till de mer revolutionära krafterna i samhället som slår tillbaka mot samhällsutvecklingen genom att bestiga barrikaderna och arbeta för en mer direkt och omfattande förändring. Beroende på historieskrivaren och vem som sedan vann konflikten kommer dessa grupper sedan att kallas för antingen revolutionära hjältar eller terrorister. Och det är välkänt att det ju av uppenbara skäl oftast är vinnaren i en konflikt som senare får något av ett monopol på den "korrekta" historieskrivningen. Historien skrivs av segraren. Segraren riskerar dock med tiden att falla då pendeln svänger och historien går på så vis i repris litet grann. Har vi lärt något av historien, brukar det sägas, så är det just att vi inte lär någonting av historien. Pendelns gång är sluten.

Det återspeglas bra i den egentliga betydelsen av ordet revolution: Cyklisk återgång. Re står för åter och Volution, liksom Volt, är relaterat till en cyklisk rörelse. En revolution är alltså inte ett steg framåt, i regel, utan snarare ett återtagande av något som vi tidigare som samhälle valt att förkasta.

Idag börjar pendelrörelsen sakta svänga åt ett nygammalt håll igen då alltfler gör sin röst hörd i försöken att motverka en samhällsutveckling många inte längre kan stå för. Vi väljer att slå tillbaka mot övervakningssamhället i högre grad då gränserna för vad samhället anser rimligt överträds gång efter annan. Det påpekas ideligen att den samhälleliga doktrinen och indelningen i rätt och fel inte står i proportion till den egentliga faran. Men framför allt står den inte i proportion till den samlade övertygelsen hos befolkningen. Vox populi.

Och nog kan det framstå som märkligt att vi överlevde 1970-talets terrorvågor utan att nakenscanna på flygplatser och i alla andra offentliga rum, införa total censur, begränsa tillgång och åtkomst till information, kontrollera hela befolkningars privata konversationer, bedriva korståg på svaga grupper i samhället och driva hets mot folkgrupper som var annorlunda än vi?
Lika konstigt som att vi faktiskt inte dog som flugor på den tiden vi kunde hoppa på och av en spårvagn i farten eller då vi hade vänstertrafik på svenska gator.
Mycket idag upplevs som väldigt farligt, fastän vi faktiskt inte kan hävda att det var så mycket farligare på den tiden det var tillåtet eller ansågs vara en normaliserad företeelse i samhället i stort. Kanske består en del av vårt samhälles stora problem idag av överrädsla?

 World AIDS Day Ribbon Poster

Den sexuella revolutionen tog inte livet av särskilt många heller, trots oron för HIV som dök upp på vägen och agerade en slags utlösare för ännu en motvåg. HIV är en otäck sjukdom, vilken dock egentligen aldrig hotat västvärlden så mycket som den hotat länder i exempelvis Afrika och Asien. HIV visade sig ta fler liv på grund av exempelvis den katolska kyrkans motstånd mot avvikare och sexuellt frivolt beteende. Det var normalismen och moralkonservatismen som slog emot människor vilka fortfarande levde under oket av ett överhetens bestämmande genom att man inte tilläts skydda sig och genom en stigmatisering av offer för seuxellt våld och drabbade av sjukdomen. 

Den sexuella revolutionen visade sig, satt i ett sammanhang, vara en lätt bris ur hälsohänseende, även om det då och då lyfts frågor kring vad som egentligen hände med den sexuella lusten då det sexualiserade blev normaliserat. Jag känner mig väldigt oroad över att så många som hälften av alla unga kvinnor som påbörjar p-pillerbehandling tappar sin lust till sex. Något jag själv ser som en enorm hälsorisk likaså. Hur mår dessa tjejer och hur förhåller de sig till tillvaron omkring dem och de krav som ställs på dem? Vilka effekter har det på deras självbild och deras sociala liv och familjeliv? Påverkar det även arbetssitution, studieresultat och annat. Rapporterna finns där, men vi har fortfarande inte tagit problemet på allvar. Vilken slags utslag på pendeln kan vi förknippa en sådan utveckling med?

Jag som tämligen avvikande från det samhälleliga normbygget får ständigt också förhålla mig till liknande frågor. Hur påverkar det mig att ständigt bli motarbetad av människor inom mitt eget parti, av att vänner inte vågar gå bredvid mig på stan för att de inte vill kännas vid att de känner "transan", då vården förväntar sig att jag varken har liv, behov eller önskemål och att jag förstås inte är en sexuell person på något som helst plan? Hur påverkas jag av att vänner och familj inte vill kännas vid mig, att jag har otroligt svårt för att finna ett traditionellt arbete där jag kan känna mig välkommen, önskvärd, produktiv och som en naturlig del i verksamheten och gemenskapen? Hur påverkar mig alla hoten, alla fördomar, alla nedsättande ord, all diskriminering, alla kränkningar och övergrepp?

Jag ska ändå tillstå att jag har tur i förhållande till många andra i min situation. Jag har ett enormt kontaktnät, jag har vänner och jag befinner mig aldrig mer än ett samtal bort från regeringens öra. Något jag är väl medveten om är få förunnat. Men påverkan är ofta betydligt svårare att förhålla sig till än så. Ett helt samhälles påverkan sätter förstås spår inom mig även med de vänner och kollegor jag har och jag kan knappast sägas vara oberörd.

I'M NOT CRAZY - I'M JUST NORMALITY CHALLENGED. 

Ett linne jag hittade hos Zazzle.com och som jag verkligen funderat på att köpa och bära nu lagom till valrörelsen, Almedalen, Pride och allt annat som händer omkring mig och min egen lilla värld.

Vad vi dock tycks ha lärt genom den sexuella revolutionen är dock exempelvis en eller annan läxa rörande den kvinnliga sexualiteten och överhuvudtaget dess existens, synen på homo- och bisexuella och även en hel del om rätten till sin egen kropp, sin egen sexualitet, sin egen fortplantning och sitt eget liv. Något vi dock aldrig kan ta för självklart då pendeln fortsätter sitt eviga lopp från extrem till extrem med korta besök i någon sorts mellanläge. Ett mellanläge som i sin tur förstås också kan ses som en slags extrem. Normalitetens terror. Det normalas makt över det som sticker ut. Moralkonservatismen och kampen mot det ickenormativa, det icke normala, det normbrytande.

Rädslan för allt som är farligt, rädslan för allt som bryter av. Rädslan för allt som berör.

Det är något som drabbar mig dagligen genom att jag utan att själv kunnat välja blivit något av ett slagträ i debatten kring normaliteten. Som autistisk transsexuell kvinna som lever med flera partners är det förstås att betrakta som självklart enligt denna tidens normer och värderingar att jag får ta en bit av sleven när det ska ställas till doms. Jag hävdar att i alla tider och i alla lägen där en sådan pendel kan uppenbaras finns någon som kommer att få stå till svars och någon som kommer att befinna sig utanför. I denna tiden är det, bland andra, jag.

Men imorgon kan det vara någon annan som får stå till svars. Ingen vet idag om påsen med det rena mjölet kommer visa sig vara besudlad på ett opassande vis imorgon.

Det kan vara svårt att välja vilken väg man själv ska gå eller vill gå i ett komplicerat samhälle. För min del har jag gjort mitt val. Jag valde att stiga upp på barrikaderna efter att min normalitet ifrågasatts offentligt och jag tvingats att stå till svars för mina ställningstaganden, för min medicinska historik, för mitt sätt att vara. Jag valde att ta strid för att motverka en alltför fast och orörlig normalitet. Jag valde att ta strid mot den i mina ögon överdrivna oron för terrorism, folkgrupper, religioner, sexuell frigjordhet, den fria kommunikationen och det fria samhället. Mitt val innebar att jag motsatt mig alla former av överstatlig kontroll, normgivning, signallagar och ingrepp i den personliga integriteten och det personliga fria valet.

Jag vet att fler tänker som jag. Vi är många därute och det är snart val. Vi har möjligheten att påverka landets inriktning i dessa frågor i väldigt hög grad i det kommande valet.

Men frågan, i den nya tiden, är egentligen mer och mer sällan en fråga om vilket parti man bör välja för att finna den rätta vägen. Snarare har det att göra med vilken typ av individ, vilken typ av medvetandenivå man vill ska representera sina egna farhågor och sina egna önskemål inför framtiden.

Det spelar egentligen ingen roll vilket parti du röstar på i årets val. Eller för den delen vilket block. Det kan tyckas att partierna blivit alltmer likriktade och att de ofta står alltför nära varann i vattendelande frågor som påverkar samhället mer genomgripligt, som i frågor kring normer och rädslor.

Där finns medvetenhet i samtliga partier idag, nära nog. Men har du fått nog av oro, hotbilder, batonger och proaktiv övervakning från statens sida i ett försök att skydda sig mot den egna befolkningen; välj då att rösta på en kandidat som driver dina värderingar. Oavsett parti. Knuffa pendeln åt ditt håll. Det är den skyldighet vi som medborgare har. Du är Vox Populi. Du är en del av folkets röst. Du kan stå emot en utveckling du inte vill se. Du kan stå för dina egna värderingar. Och du kan göra din röst hörd. Tillåt dig själv att ha inflytande. Låt oss förändra världen.

Och du! Glöm inte handduken...




Intressant.

Idag skriver jag på Second Opinion en dräpande drapa där jag tillåter mig skälla på medierna för deras ohyggligt pinsamt föråldrade syn på transsexuella och deras hantering av information som rör vår grupp.

Det är en utskällning av tidningen Metro, bland annat. Som tvångsoutade mig år 2008 för att de helt enkelt tyckte det var så sensationellt att de inte kunde låta bli. Inte minst medelålders män i journalistkåren verkar ha väldigt svårt att lämna sina testosterondrypande sexfantasier hemma då de tar med sig anteckningsblocket ut och ska jobba. Läs och välj om du ska skratta eller gråta.

Det är hur som helst ett nästa viktigt steg i debatten rörande samhällets syn på en av de minoriteter i samhället som far allra mest illa än idag.

Diskutera gärna och tänk efter ett par varv. Jag tycker det ska bli spännande att höra era synpunkter.

Intressant.

Läsvärt om bisexualitet

I jakten på svar från overklighetens folk till alla er övriga ytterligare ett lästips. Ytterligare ett statement, ett rakryggat konstaterande, ett utropstecken.

På Aftonbladet skrev igår Suzann Larsdotter, sexualupplysare på RFSL, personligt om sin bisexualitet och om hur vi bin ofta blir osynliggjorda från såväl den övriga homovärlden som den heterosexuella världen.

Kan inte låta bli att känna igen mig litet grann. Det är ju så det är, känner jag rätt ofta då jag läser. Kan vara tänkvärt för den som inte funderat så mycket på det tidigare. För oss bin som levt mellan världarna en stund är det dock knappast rocket science. Vi vet precis och vi känner igen oss och tycker förmodligen, varenda en av oss, att det är totalt självklart. Men det är viktigt att knuffa upp på agendan och ut i ljuset därför att det är något som ändå inte lyckas fastna i omgivningens medvetanden hur mycket vi än ber och skriker och bönar och gapar om att få bli sedda och accepterade för precis de vi är.

Att det ställer till det för oss på så vis att vi alltid blir placerade efter vilken eventuell partner vi har för tillfället är en tydlig sak som är svår att tampas med. Att dejtar vi en människa av andra könet så är vi automatiskt straighta. Dejtar vi en person av samma kön så är vi allra helst gay. Men att vi faktiskt inte vill bli inplacerade och att vi känner oss fångna är något som ofta inte nämns eller tolereras att det nämns. Hur ofta får jag inte höra att jag borde bestämma mig, att jag inte är riktig eller hel om jag inte väljer sida, att jag bara är på låtsas eller bara låtsas. Att det inte är ok att jag lever på det sätt jag själv vill leva. Det ska ju vara antingen eller...

Själv har jag valt att ta det där steget till att stå för exakt och precis den jag är. Att vara offentlig med min identitet, min läggning, min lösning på mitt eget personliga livspussel. Må så vara att jag inte blir poppis för det, men det behövs fler som vågar gå ut och stå för att de är bi, för att de kanske är trans- eller intersexuella, för att de är polygama eller polyamorösa.

Själv ser jag mig som polygam, bisexuell och med en tidigare historik kopplad till trans- och intersexualism. Kontroversiellt. Något jag kanske inte borde prata så högt om. Men som jag anser att jag bör prata högt om precis just därför. För att vi behöver vara fler som syns. Fler so har en ryggrad. Fler som står upp för precis de vi är. För att ändra attityderna, för att skapa en samling människor som kan agera positiva förebilder för alla andra som inte ser det som lika självklart att våga vara precis som de är.

Se mig. Jag är här. Jag är queer. Jag är stolt. Och jag tänker inte ändra på mig.



Tack, Suzann, för att du orkar driva på. Tack för att du orkar vara en förebild. Tack för att du är så cool och så rak. Det behövs fler av dig därute.

Hur känner man igen en transkille?

Bara för att jag måste...

Trollhare ställer frågan om hur man känner igen en transkille. Och konstaterar att det gör man för att de allra flesta av dem är så sjukt snygga. Och det stämmer. Det var bara det jag ville säga.

Tänk på det, ni killar, tjejer och andra därute. Det är värt att satsa trans då och då.

Kristdemokrat väntas få Nobelpriset!

Eller ja, jo... Kanske inte riktigt.

Fina Yngve Andersson har kommit på att homosex inte producerar barn. =)

Men jag kunde bara inte låta bli. Det här är för roligt för att jag ska kunna undanhålla er. Den gotländske kristdemokraten Yngve Andersson har just i Gotlands Tidningar berättat om den häpnadsväckande upptäckten att homosex tydligen inte är fruktbart.

Och jag som alltid undrat varför det liksom inte ville sig. Doh! Fel igen!

Han säger också att:

Den sexualupplysning som erbjuds anses utgå ifrån att alla har sex och att alla varianter är normala, och hur man skyddar sig med preventivmedel.

Och jag tror faktiskt att en kristdemokrat för första gången i världshistorien har fått någonting rörande sexualitet rätt. Om jag inte misstar mig är det en världssensation. Fullt i klass med att de gamla kristna lärde tillslut erkände att jorden faktiskt kanske inte är platt som en pannkaka ändå. Eller att hela Universum kanske ändå inte kretsar kring just oss i lilla jordariket.



Bara en sån sak.

Sedan får jag litet grann medeltida vibbar igen här, men det må så vara hänt. Tycker mest det var litet gulligt ändå. ^^

- Heterosexualitet verkar inte vara det normala längre, det pratas om alla varianter. Jag dömer inte folk, de får göra vad de vill. Men biologiskt sett är homosexualitet inte funktionellt, menar Yngve Andersson.

KD vill att hälso- och sjukvårdsförvaltningen, barn- och utbildningsförvaltningen samt kultur- och fritidsförvaltningen kompletterar samhällets sexualupplysning. Värden som fasta relationer, kärlek, barn, familj, ansvar och etik, avhållsamhet och senare sexdebut ska föras fram bättre.”

Liberati skriver om det också.

Heja tant GredDelin!

Beatrice Ask föreslår nu att vi ska införa greddelina kuvert för att skicka underrättelser, domar och liknande till sexköpare för att skapa en skamfaktor kring dem. Det är viktigt att grannarna får veta och att familjen får veta. För det ska samhället ta på sig att bestämma och utföra.

Det är nog en jättebra idé.

När vi ändå är igång - kan vi inte utöka tvångssteriliseringarna till att inte bara omfatta sexuella minoriteter som trans- och intersexuella samt psykiskt sjuka till att även inkludera alla andra som har ett omoraliskt leverne? Jag tycker det skulle vara helt och hållet strålande.

Och så kan vi kanske stämpla deras pass med ett O för Omoralisk. Och varför inte en färgglad stjärna som de tvingas bära på bröstet när vi ändå är igång?

Varför har ingen tänkt på det förut? Varför är det inte redan infört? Jag tycker det känns skönt att vi äntligen är helt och hållet på rätt väg nu och ser till att ställa moralskåpet och skamskänken där de ska stå.

Ja, men egentligen... borde vi inte spärra in dem allihopa på livstid och låta dem göra rätt för sig på ett eller annat vis?

Det här har vi väl sett förr?

Michael Gajditza fortsätter att briljera på bloggen Svensk Myndighetskontroll och Niklas Starow och Zac skriver vidare om Beatrice Ask och hennes tvångslagar. Nu ska vi visuellt brännmärka omoraliska människor i Sverige. Igen, höll jag på att säga. Det här har vi ju sett förr.

Börjar det inte likna ett totalt psykiskt och känslomässigt sammanbrott snarare än balanserad rättspolitik nu? Det kan liksom inte vara på riktigt...

Märkliga händelser inom Fp Stockholm

Det har cirkulerat en del märklig information inom och kring Folkpartiet i Stockholm på sistone. Det rör en händelse där en person som arbetat för Fp Stockholm ska ha publicerat en bild på en communitysida som helt enkelt föreställer pyttelitet naken hud.

Det rör sig om ett ansikte, en arm och ett ben. Det vill säga ungefär så mycket jag själv gärna visar upp av mig själv då jag springer runt i Gamla Stan i klänning varje sommar.

Tydligen har detta lett till viss bestörtning och moralpanik här och var och för någon dag sedan publicerades en notis i pappersupplagan av Expressen.

Jag tyckte att det kunde finnas anledning att låta huvudpersonen (-erna) komma till tals och har därför valt att lägga upp ett uttalande helt och hållet oredigerat här på min blogg. Detta rör alltså inte mig i grunden, men jag anser att öppenhet och det fria ordet är viktigt. Gör gärna din egen bedömning.

Expressen publicerade för en tid sen en notis relaterande till saker som hänt inom Folkpartiet i Stockholms stad. Eftersom notisen inte ger någon korrekt helhetsbild behöver vissa saker klargöras.

I centrum för det som Expressen bedömt vara en nyhet står en publicering av en bild. Nyheten får det dock att låta som en helt annan bild än vad som faktiskt var fallet. Vad som publicerades var en bild av en kompis, en kul bild som blev tillräckligt bra för att ha ett värde att visa upp. På bilden står personen i fråga bakom en dörr och kikar fram runt den, med ena benet som sticker fram. Det syntes lite naken hud, nämligen benet, ena armen och skuldran. Tydligen är detta en "nakenbild", en bedömning som varken fotografen eller personen som fotograferats delar. Eftersom den inte bedömdes vara något annat än en kul men ganska bra bild, tänktes det över huvud taget inte på den exakta åldern på personen på bilden. Fakta är att när den publicerades var personen i fråga myndig, men bilden togs ett par månader innan hans 18-årsdag.

Att bilden skulle kunna uppfattas som något annat än en kul bild mellan kompisar övervägdes inte ens. Det var dock vad som hände och efter att bilden publicerats tog det enbart ett par dagar tills påpekandet att den kunde uppfattas fel. I samband med detta togs bilden ner för att vara tillmötesgående. Ingen gjorde dock bedömningen att något fel begåtts, utan enbart att detta skulle kunna uppfattas fel och därmed kunna bli en grej i media – vilket det också blev. Eftersom det redan tidigare fanns viss kritik mot medarbetarens tidpassning samt frispråkighet även när åsikterna inte var den officiella FP-linjen, bedömdes det att det vore bäst att arbetsbefria denne.

Som vanligt gör medier, och speciellt kvällspressen, mer av en händelse för att kunna kalla den "Nyhet" än vad som faktiskt är den enkla sanningen.

Naken hud-debatt på annat håll:
Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Maria Ferm, Ansats, GD, Mikusagi, Frihetspropaganda, AB, Sydsvenskan, Elin Nordén,

Låt tvångssterilisering vara "a thing of the past"

Idag skriver jag tillsammans med RFSL's ordförande Sören Juvas på Newsmill till svar gentemot Catharina Carlsson (M) och hennes utspel i Dagens Samhälle för en knapp vecka sedan.

Carlsson hävdar att det finns skäl att ifrågasätta människors värde och framförallt deras rätt till en sexualitet och fortplantningsförmåga på grund av mentala funktionshinder och andra former av "underutveckling". Självklart andas hennes utspel rent fascistisk folkhemsanda och hör möjligen hemma någonstans runt det mindre charmiga 30-talet. Vi kunde helt enkelt inte hålla klaffen utan blev tvungna att stoppa en socka i munnen på henne.

Idag kan man förvänta sig mer av folkvalda politiker än en längtan tillbaka till rasbiologiska institut, tvångssteriliseringar, normstyrda fördomar och etik som kanske, bara kanske, skulle fått till och med makarna Myrdal att backa. Läs gärna artikeln och gå in och kommentera. Det finns goda skäl att verkligen sätta ned foten idag och visa att detta inte är en utveckling vi alla kan stå för. Oavsett politisk inriktning vågar jag tro att det finns gott om stöd för en mer human samhällsutveckling än den moderaterna visat sig stå för på sistone.

Ropa! Skrik! Blogga! Debattera! Twittra! Sätt ned foten och kräv ett jämställt och varmt samhälle som ger alla samma mänskliga rättigheter i Sverige idag, imorgon och i framtiden.

Mymlan skriver att veckans bloggtema är - kärlek. Med tanke på att det är alla hjärtans dag på söndag finns gott om skäl att slå ett slag för alla människors rätt att känna och leva ut sin kärlek med någon de älskar. Utan statliga pekpinnar, risk för tvångssteriliseringar på grund av att man tillhör fel samhällsgrupp eller minoritet. Kärleken ska vara fri och gränslös så länge den inte skadar någon annan.
Finns sedan skäl att hävda att exempelvis barn far illa, ska det vara en sak för landets domstolar att ta ställning till och kräva in bevis om. Först då ska samhället agera. Vi har ingen rätt att sätta oss till doms över människor och deras kärlek, sexualitet eller reproduktion. Vi har alla skyldighet att värna alla människors rätt till integritet, frihet, sina egna kroppar och sin egen sexualitet och fortplantning. Staten ska ge själva F*N i våra liv och i att styra över vad vi gör med den vi älskar.

Intressant.

Andra skriver:
Liberati, Alliansfritt, HBT-sossen, Badlands Hyena, Johan Westerholm, Peter Andersson, JensO.

Av staten tvångssteriliserad och på riktigt

Det var juldagen 2009 och jag var på besök hos min förhoppningsvis blivande svärmor för att äta julmiddag. Förstås var han där också. Mannen i mitt liv. Min trygghet och inspiration och en av de starkast vägande orsakerna till att jag alls orkat fortsätta leva mitt liv under de sista åren sedan jag gav mig in i politiken, FRA-kampen och allt vad det nu har varit sedan dess.

Under hela tiden jag har ägnat mig åt politiken har jag ägnat mig mycket åt integritet, demokrati, folkrätt, mänskliga fri- och rättigheter. En stor del av det har handlat om massövervakning och åsiktsregistrering. Andra bitar har handlat om demokrati i exempelvis Iran. Ytterligare annat har handlat om HBT-relaterade frågor, feminism och rätten till sin egen kropp. Vårdfrågor, likabehandlingsfrågor, främlingsfientlighet, attityder och fördomar.

Och vad jag hela tiden lär mig är att jag hela tiden har mer att lära. Mer att ta in och mer att förhålla mig till. Igår satt jag i flera långa timmar och diskuterade valkampanjer med en partifrände från Folkpartiet som absolut inte hade någon som helst aning om vad trans- eller intersexualism överhuvudtaget innebär. Det tog nog ett par timmar bara att för att få honom att förstå att jag inte riktigt kan relatera till att bli kallad för "han", att jag inte har en snopp utan en fitta och att jag överhuvudtaget inte tänder på att bära trosor. Att trans- och intersexualism överhuvudtaget inte handlar om läggning, val, lyxproblem eller perversioner. Kanske lyckades jag nå fram. Kanske inte.

Men det jag lärt mig sedan den där hemska dagen under sommaren 2008 då en Metrojournalist slängde upp en 250-sidors hög med sökutskrifter innehållande hela mitt liv från fem års ålder och framåt och med ett vargflin ville få mig att förstå att jag var "busted" och att jag härmed var tvångsoutad (artikeln publicerades i Metro samma dag som Svart Måndags numera legendariska "Hoppets Demonstration" den 16 september 2008) är att jag alltid kommer att behöva förhålla mig till mitt förflutna.

Jag kommer aldrig att bli fri. Oavsett hur mycket jag själv känner mig klar med min medicinska historik, så kommer resten av världen aldrig att göra det. Min enda chans är att byta namn (igen) och lämna landet. Att i praktiken gå i politisk asyl. Och jag har ofta tänkt tanken. Om inte annat så för att skydda de människor jag älskar. För att sluta vara en black om foten för dem. För att få sluta vara den där jobbiga bördan för min familj, mina vänner, eventuella kollegor eller för mitt parti.

Jag insåg för länge sedan att det lilla pseudokändisskap jag haft och som renderat fler mordhot riktade mot mig än jag kan minnas eller förmodligen vill eller har möjlighet att räkna till på rak arm kan komma att bli betydligt mycket mer omfattande då jag nu gått med på att ställa upp som riksdagskandidat för Folkpartiet i Stockholms län. Visserligen bara från 42:a plats på länslistan, men dock. En sådan udda kandidatur kan mycket väl vara den första i landets historia som genomdrivs av en transsexuell kvinna (mig veterligen). Jag antar att det gör mig historisk och att jag borde jubla. Men mest oroas jag över vad det kommer att innebära för min omgivning. För dem jag tycker om, dem jag älskar och som jag vill skydda till varje pris.

På juldagen var det dags att förbereda min blivande svärmor. Över julbordet blev jag tvungen att berätta det som hon alls inte kunnat misstänka och inte överhuvudtaget hade kunnat undra över på något som helst vis: att jag inte var född i den kropp hon ser framför sig varje gång jag kommer över och hälsar på. Hon hade inte kunnat ana.

Det finns ingen som helst anledning i normala fall att berätta om en sådan här historik för någon som helst, men eftersom jag vet att det här kommer att bli "the talk of the town" inom ett par månader så hade jag ändå inget val. Hellre att det kommer från mig och i god tid än att grannarna börjar prata, eller att min mans syskon börjar prata, eller att hon hör det på radio eller ser det på tv vartefter. När skiten slår i fläkten vill jag att hon redan ska veta. För vad kan det leda till för situation annars? Hur skulle hon reagera på "sveket" att jag inte berättat? På att hon blivit lurad? För det är ju så det är. Det är inte min angelägenhet längre. Det är världens angelägenhet. Och mitt privatliv, min rätt till att hålla min medicinska historik hemlig, min rätt till integritet - den finns liksom inte. Jag har förbrukat den av den simpla anledningen att jag är transsexuell. Världen tar sig rätten att kräva, att fråga, att ställa till svars, att hata, att brutalt skämta om det och att till stor del se ner på mig.

Jag kan dock tacksamt konstatera att mötet med svärmor gick himla bra ändå och att min övertygelse sedan jag blev tvångsoutad i medierna har fungerat bra. Jag är fullkomligt öppen med min historik, men pratar likförbannat inte om hur jag ser ut, vem jag ligger med eller vad jag tänder på. Det är liksom min ensak. Även om det är en surköpt sanning för många därute. En väldigt dyrköpt sanning. Inte många vill acceptera att så är fallet.

Men varför ska mitt kön överhuvudtaget ha med saken att göra? Kan någon förklara det för mig? Kan någon förklara varför vi har ett samhälle som tvingar en människa som jag att behöva berätta om vad jag har eller har haft mellan mina ben för min svärmor på en julmiddag?

Kan någon förklara varför så gott som alla som någonsin nått över den där allra första tröskeln av relativt kändisskap har behövt flytta utomlands eller åtminstone mycket allvarligt har tänkt tanken?

Kan någon förklara för mig varför jag ska behöva göra en sådan sak för att skydda mig själv, den jag älskar och den familj jag trivs med och mår bra med, bara för att samhället inte kan tolerera mig?

Dokument från Socialstyrelsens Rättsliga Råd som tillstyrker

tvångssterilisering av mig personligen under 2008.

Kan någon förklara för mig varför jag var tvungen att tvångssteriliseras av den svenska staten den 20 mars 2008? Varför jag är diskvalificerad från alla former av adoptioner? Varför det är olagligt för mig och människor som jag att spara undan könsceller för framtida bruk? Varför det är så himla omöjligt för en människa i min situation att avla eller föda ett barn? Varför surrogatmödraskap ska förhindras till varje pris för människor som jag. Inte för att det finns några egentliga fysiska hinder. Inte för att vi anses vara sämre föräldrar. Utan kort och gott för att det sitter en massa livrädda medelålders karlar någonstans och konstaterar att... "hur skulle samhället se ut i så fall"? Det är skrämmande vilken rädsla inte minst heterosexuella män har för det här fenomenet. Men även andra, förstås. Hur kommer det sig att jag och så många med mig anses vara ett så vansinnigt farligt hot?

Vi måste ju vara ett otroligt hot eftersom beräkningar brukar fastslå att vi förmodligen motsvarar cirka 1 person på 500 i den generella befolkningen. Antalet intersexuella, oberoende av vilken diagnos de har, är förmodligen lika många. Och antalet som har Kleinfelters syndrom är troligen runt lika många också, men endast hälften av dem byter förstås könstillhörighet om tillfälle ges. Och då har vi inte ens börjat kika på alla de andra. De där queera typerna som crossdressers, intergenders och andra. Så visst har vi infesterat samhället. Visst är vi många. Dt känns mest litet grann som att... get used to it!

Det måste annars idag vara den första gången hittills som den här frågan alls har lyfts till någon som helst bloggtopp, hamnat på knufflistor eller twinglylistor överhuvudtaget. Det är mig veterligen första gången fler än en handfull människor alls velat ta i det här ämnet ens med tång. Eller för den delen läsa en hel artikel om det. Men ska vi nu prata verklighet, så är detta något som är otroligt viktigt och som vi faktiskt måste börja ta i på fullaste allvar. Därför vill jag å det varmaste tacka Johannes Forssberg på Expressens ledarredaktion för att han lyfter frågan så som han gör idag. Frågan om rätten att skaffa barn - trots en trans- eller intersexualism. En av grundpelarna i hela vårt väsen. Oavsett vilka vi är. Och förmodligen min egen allra största livssorg, rent privat. Om jag vågar gå så långt som att erkänna det offentligt.

Faktum är att... ska du byta kön så vill du för det mesta göra en genital rekonstruktion. Det är inte något som är vidare ovanligt. Men alla vill inte det. Mestadels för att de är rädda att operationen inte ska bli något vidare bra. Detta gäller inte minst transsexuella män som tyvärr inte kan få vidare bra hjälp idag. Det är svårt att skapa en fungerande penis där ingen tidigare funnits och det är svårt att utan risk för en människas liv helt och hållet rycka ut allt innanmäte som hänger ihop med en i övrigt kvinnlig kropp. Det är mycket enklare för transsexuella kvinnor, men risker finns och det är ett tungt beslut att ta.

Att staten tar sig rätten att bestämma över en sådan sak är skrämmande. Vad hände med feminismens grundläggande kamp för människans rätt till sin egen kropp, till sin egen sexualitet och till sin egen reproduktion? Något som för alla andra i vårt samhälle idag är självklara demokratiska rättigheter, men som inte ens är påkommet för mig och många andra i min situation.

Än mer skrämmande blir det då det faktiskt inte är så att staten kräver att man ska ha genomgått en fullkomlig kirurgisk rekonstruktion av könsorganen. Det är faktiskt inte alls nödvändigt. Staten skiter högaktningsfullt i om du har en penis eller en slida. Det viktiga är att de får skära. Det räcker utmärkt med att sterilisera eller kastrera, vilket däremot är det ultimata kravet. Och vilket även ofta innebär att en person som fått en juridisk fastställelse som kvinna, men som har fungerande testiklar och som också ser sig som man inte får byta till manligt kön juridiskt förrän de fullt fungerande testiklarna skurits bort och kastrerats. Kan någon vara så hemskt vänlig och förklara den logiken för mig. Den undflyr mig. I väldigt hög grad.

Skärandet är alltså det viktiga. Kastrering och sterilisering är nyckeln. Och går vi inte med på en sådan sak, så blir det heller inget byte. Det är raktigenom villkorat. "Visst kan vi hjälpa dig, lilla vän, men då ska vi fanimej slita dig i stycken och förhindra att du din perversa fan får några barn i framtiden - för hur i hela friden skulle det se ut?"

Ytterligare en intressant sak som stör mig oerhört är den situation som flera av mina vänner befinner sig i idag. Då numera äktenskap är könsneutrala och gamla partnerskap kan förvandlas till äktenskap i ett nafs, mer eller mindre, så ska fortfarande par som varit gifta i årtionden behöva skilja sig för att sedan gifta om sig efter en eventuell ny fastställelse i ett nytt kön - även om de väljer att stanna med varann genom ena partens könskorrigering. Varför denna snedvridna särbehandling? Hur tänkte våra lagstiftare då de valde att införa det undantaget i sin nya, fina och moderna lagstiftning?

DETTA ÄR SÅ SJUKT OCH SÅ DJUPT SKAMLIGT ATT DET INTE ENS HÖR HEMMA PÅ 30-TALET!!!

Med risk för att rättshaverista mig magnifikt hävdar jag att vi i Sverige idag lever under ett statligt sanktionerat KÖNSAPARTHEID som det är dags att omgående avveckla. Minnenas vindar från 30-talets sjuka ideal, makarnas Myrdal vansinniga fascistbetonade folkhem endast för de perfekta, det rasbiologiska institutet i Uppsala och alla de där tvångssteriliseringarna av "promiskuösa kvinnor", "mindre begåvade" och "tattare" lever kvar. Än idag.

Vi har fortfarande inte gjort upp med vårt fascistiska arv i Sverige och det är fanimej på tiden att vi gör det! Nu!

Sverige tvångssteriliserar måhända inte i samma omfattning som vi en gång gjorde. Men vi gör det fortfarande i rätt hyfsad omfattning. Tillräckligt stor omfattning för att det ska räknas. Men numera enbart på en grupp som inte i regel får föra någon talan eller som helt enkelt inte vågar. Tabun och skambeläggning är omfattande. Det är dags att ta bladet från munnen nu.

Jag kräver ett omedelbart stopp för den här ordningen i det svenska samhället. Vi är ett knappt tusental som drabbats sedan början av 1970-talet. Vi ska ha upprättelse för detta. Vi ska ha en kraftig upprättelse.

Det minsta jag anser att jag har rätten att kräva är en omfattande ekonomisk kompensation från den svenska statens sida, samt en möjlighet att med statens hjälp och subventioner få rätten att skaffa mig det eller de barn som jag på grund av nuvarande lagstiftning har blivit aktivt, fysiskt och mekaniskt berövad.

Sådan kompensation har betalats ut förr. Inklusive, förmodligen inte så djupt menade, ursäkter från statens sida till andra grupper som drabbats. Det vore... rimligt... om jag och alla de andra som drabbats fick åtminstone samma ynnest från våra plågoandar efter alla år. Det är, trots allt, inte mer än rätt.

Min biologiska klocka tickar. Jag är fast i ett tabu, i ett förbudssystem, i ett Apartheid jag aldrig bad om och jag tänker inte längre tolerera det.

Vem i riksdagen idag är beredd att lyssna på mig? Säkerligen inte herrarna inom Kristdemokraterna, förstås. Och säkerligen inte de hårdföra Moderaterna. Finns det någon annan som är beredd att lyssna? Finns det någon annan som är beredd att ta denna frågan på allvar utan att måla på mig en sjukdomsstämpel, ett pariaskap och en sjukt snedvriden ironisk offerskapsstämpel jag inte vill ha?

Jag har inga som helst problem med mig själv, min identitet eller min medicinska historik. Det är resten av världen som har problem med mig. Och jag är trött på att behöva bli attackerad, diskriminerad, hotad och sedd ned på till den milda grad att jag är beredd att kraschlanda vilken dag som helst.

Det är välkänt inom forskningen idag att över 50% av alla transsexuella har försökt att ta sitt liv eller rent av lyckats innan trettio års ålder. Det är en av de vanligaste dödsorsakerna bland unga vuxna idag. Ändå kan exempelvis inte SPES och andra suicidpreventionsorganisationer ens tänka tanken att försöka mäta eller bokföra den statistiken.

Hur många som jag är inte registrerade i självmordsstatistiken som "annan orsak", "familjetragedi", "depression" eller något annat flummigt och inte alls sant bara för att skydda anhöriga och för att slippa ta tag i problemet? Är det inte dags att vi börjar ta problemen på allvar och inser att detta inte handlar om perversioner, sexuell läggning, frivilliga val eller något annat humdrum som verklighetens kristdemokrater och alla stockkonservativa moderater kan må bra av i sin egen lilla perfekta värld?

Det får faktiskt räcka nu. Jag har fått nog. Vi är många som har fått nog. Nu ska vi börja ta det här på allvar. Ett första steg är att jag tänker kandidera till riksdagen till vilket pris som helst. Jag kanske inte har en suck till att komma in i riksdagen år 2010, men fan ska veta att jag tänker göra ett tappert försök. Därför att det kan komma att öppna upp dörrarna för fler som kan komma efter mig. Och det ska gudarna veta, att det behövs. Jag tänker inte längre glömmas, gömmas och förringas. Det ska ingen av oss behöva göra längre. Vår tid är snart kommen och jag tänker gå allra längst fram i den armén om det så ska bli min död!

Jag vill inte ha offerskapet. Jag vill inte ha martyrskapet. Men jag ska jävlarimig ha mitt liv tillbaka. Så som jag tydligen faktiskt också har rätt till, incidentally, enligt Europarådets kommisarie för mänskliga rättigheter. Och jag tänker kräva min rätt att bli mamma innan jag fyllt 75 och tiden hunnit ikapp även de mest seglivade medeltidsvurmarna inom den svenska politiken och den patetiskt snedvridna kristna högern.

Det är dags att Hägglund plockar fram den nu tre år gamla utredningen från allra längst bak i det stora kassaskåpet avsett för potentiellt pestsmittade dokument som helst aldrig bör se dagens ljus om de nu inte ska förvandlas till små gremlins.

Det är dags att börja ta ställning och börja se över lagarna som än idag förpassar Sverige till sällskapet av världens allra mest fascistiska och demokratimässigt allra mest bakåtsträvande religiösa u-länder. Hur stor är sannolikheten att någon på Socialdepartementet ens tar en kik på de här pappren innan nästa val är över?

Ja, må de skämmas!

Även här:

JensO

Intressant!

Ask borde sluta använda härskarteknik och lära sig svara på frågor

Och så svarar Beatrice Ask tillslut på de frågor som Johanna Sjödin med rätta ställde för ett par dagar sedan.

Men jag måste säga att så himla många svar var det inte. Mest en uppläxning av Johanna Sjödin och ett konstaterande att småflickor som Johanna minsann inte förstår sig på sånt här - och förmodligen kanske inte bör lägga sig i det. Härskarteknik så det dånar om det. Och gud vad jag är allergisk mot sådant.

Inte minst som Beatrice Ask väldigt sällan bemödar sig att delta i en direkt debatt med oliktänkande utan helst ser till att få fritt spelrum att gå runt ämnet som en katt kring het gröt.

Jag kan inte låta bli att få en lätt fadd smak i munnen av detta. Det är verkligen inte riktigt så jag vill se på den här frågan. Att de som faktiskt är berörda av den nya lagen inte ska ha rätt att uttala sig och uttrycka sina farhågor. Det känns litet grann som "har vi hört den förut?"

Jag förstår fortfarande inte hur denna lagen ska kunna komma till utan att regeringen i princip inför en Hadopi-liknande monsterskapelse för att kunna jaga människor som bryter mot lagen. Jag förstår heller inte hur ett tittförbud ska kunna efterlevas juridiskt på ett rättssäkert vis.

Det är ju trots allt så att människor dels kan hamna någonstans på nätet av misstag och att det kan vara svårt att avgöra om det då också var ett misstag eller en mycket konkret genomtänkt handling.
Vad för siter ska förbjudas och hur ska surfningen på dessa siter kontrolleras? Bör de censureras eller bör de helt enkelt hårdbevakas.

Eller kommer det här att bli ännu ett jobb för vännerna ute på Lovön, kanhända? De om några har ju medlen för att kunna genomföra denna övervakning, även om vi säkert inte får se en full "vinst" i deras kapacitet innan Datalagringsinitiativet drivits igenom.

Och om det nu är tittförbud som gäller, hur ska man göra bedömningen att den här personen har rätten att titta på bilder som föreställer en person under 18 år men den här personen har det inte? För tydligen ska inte unga människor som ligger nära varann i ålder riskera åtal för detta. Var går gränsen för vad näraliggande ålder innebär? Och ska lagen börja moralisera över en person som lever med någon som är tio år äldre eller yngre då? Blir det olagligt då?

Lever jag som trettioettåring med en 17-åring kan jag fortfarande klassas som brottsling?

Och jag som frekvent läser Johanna Sjödins blogg (inte för den barbystade bannern i och för sig, men ändå) kan säkert dömas om vi nu talar om tittförbud, trots allt.

Och fortfarande har vi problemet med tidsskrifter, böcker, familjealbum och liknande.

Detta är något som Beatrice Ask, hennes stab och departement bör se över en gång till. Annars riskerar detta att bli en lag som totalt spårar ur och som skadar mer än den hjälper.

Det är pinsamt uppenbart att Beatrice Ask totalt saknar insikt i hur en sådan här lag skulle kunna utformas, vilka medel som behövs för att efterleva den och vilka juridiska och folkrättsliga konsekvenser en sådan lag kan få. Ingen som helst konsekvensanalys tycks ha genomförts och jag ber Beatrice Ask att återgå till ritbordet för en ytterligare noggrann genomgång av detta förslaget innan allting totalt spårar ur.

Självklart ska vi inte tillåta pedofili. Självklart ska vi jaga förbrytelser som är riktade mot barn. Men vi ska för tusan inte tillåta en lag som kräver att vi inför undantagstillstånd på hela internet och i det verkliga livet för en hel befolkning.

Bland andra Emma frågar sig på vilket sätt en lag som förbjuder tonårssexualitet faktiskt skulle vara behjälplig i kampen mot övergrepp mot barn. Jag kan bara instämma.

Hanna Wagenius påpekar att vi redan har en lagstiftning som gör även tecknad barnporr olaglig enligt dagens lagstiftning. Och forsätter sedan:

"Oroar man sig, som Ask verkar göra, för att människor mellan 15 och 18 ska utnyttjas för sexuell posering kan man påminna sig om att vi redan har en paragraf (närmare bestämt 2 st 8§ 6 kap BrB) som gör det kriminellt att utnyttja sådana för sexuell posering om det typiskt sett kan skada ungdomens utveckling eller hälsa. Någon ytterligare lagstiftning på området torde inte vara nödvändig."

Om Beatrice Ask och de övriga statsråden behöver hjälp att anordna en internutbildning i folkrätt och modern kommunikation är de mer än välkomna att höra av sig. Genom mitt arbete under de senaste åren har jag lyckats bygga upp ett omfattande kontaktnät som säkerligen rymmer många mycket kompetenta kursledare som kan diskutera detta på ett bra och pedagogiskt vis som även regeringen klarar av att förstå.

Tidigare har jag skrivit om detta här och här.

Nerd Life Deluxe, Opassande, Susanna Holmström (ECPAT), Hanna Wagenius, Motpol, Motpol 2, Motpol 3, Motpol 4, Oscar Swartz, DN, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin 2, SR, Tianmi, Tianmi 2, Anna Troberg, SvD, DN - Hanne Kjöller, Isobel Hadley-Kamptz, Sagor från livbåten, Sagor från livbåten 2, Sagor från livbåten 3, Regeringens pressmeddelande, Bjerke, Louise P - Liberati, Apelsineld, Trollhare, Nyheter24.


Intressant.

Den amerikanska kristna högern underblåser hbt-fientlig lag i Uganda

Kristna från USA underblåser homohetsen i Uganda



CAPE TOWN, Nov 11 (IPS) - The Anti-Homosexuality Bill under consideration in Uganda was sparked by a conference in Kampala earlier this year at which fundamentalist Christians from the U.S. identified homosexuality as a threat to "family values".

The draconian law will institute the death penalty for "aggravated homosexuality" and criminalise human rights work.

Christopher Senyonjo, a retired Anglican bishop from Uganda, and Reverend Jide Macauley, from Nigeria's House of Rainbow church, told IPS that a conference took place on March 5-7 this year, arranged by Stephen Langa, the director of a Ugandan fundamentalist Christian grouping called Family Life Network (FLN).

The FLN invited speakers attached to U.S.-based religious and "educational" organisations that propagate the idea that homosexuality is an "illness" that can be "cured".

Källa: Inter Press Service News Agency.

(saknar tyvärr länken själv, då detta förmedlats till mig via tredje part)

Dags för omvärlden att ta trans- och intersexuella på allvar

Jag kan bli så jäkla ledsen ibland...

När ska vi komma längre än såhär? När ska intersexuella och transsexuella tas på allvar av vården på riktigt? När ska samhället sluta att tyst acceptera det som pågår?

När kommer människor som jag och många andra med mig slippa bli tvångssteriliserade av staten på grund av någon sjuk moralism från omvärldens sida? När ska vi bli betraktade som vuxna och när ska vi få avgöra vad vi vill, vad vi behöver och huruvida vi vill det ena eller det andra?

När ska det ha betydelse vad vi tycker? När duger mitt ord lika bra som om det vore omvärldens?

Om prostitution och barnporr

Det är rätt tung uppståndelse nu sedan kommunalrådet i min hemkommun Huddinge har blivit tvingad att avgå från alla politiska uppdrag efter den nu rätt välkända sexskandalen.

Det är klart att det blir väldigt viktigt att sätta ner foten för väldigt många och visa att det som skett inte alls är ok. Jag kan egentligen inte säga så mycket om det. Det finns mycket som inte nödvändigtvis är ok med att köpa sexuella tjänster och det är upp till var och en att ta ställning kring hur man ser på det. Jag kan säkert säga massor om vad jag tycker om sexsyn, kvinnosyn och annat. Jag tänker att jag väljer att låta bli.

Det som varit rätt mycket på tapeten för mig personligen annars, sedan det här uppmärksammades och smällde upp i fläkten, är att många frågat just mig vad jag tycker. Jag som ju faktiskt propagerat för ett upphävande av sexköpslagen. Ofta har det varit rätt spydiga kommentarer jag fått, inte minst via mail. "Jaha, och vad tycker DU nu då?"

För att nu ska jag ställas till svars för mina åsikter och mina värderingar, tycks det. Men vad ska jag säga? Jag hade ingenting med den här händelsen att göra och jag känner mig inte påverkad av den i särskilt hög grad. Annat än att jag är något litet bekant med Åke genom mitt engagemang i kommunen och partiet lokalt och att jag tycker det är en tragedi. För flera parter. Men har jag inte propagerat för att riva upp sexköpslagen då?

Jo. Det har jag. Det gör jag. Jag har propagerat för att sexköpslagen ska upphävas, alltså. Varför jag dock personligen ska stå till svars för Åke Blomqvists agerande vet jag faktiskt inte för det.

Jag har aldrig hävdat att jag uppskattar sexköp. Jag har aldrig sagt att det saknas en problematisering av vad sexköp beror på.

Mitt motstånd mot sexköpslagen ligger inte i att jag nödvändigtvis uppskattar att sexköp finns. Så jäkla roligt behöver det ju faktiskt inte vara, om vi nu ska vara sådana. Sedan finns det mycket annat som inte är roligt i tillvaron. Att bli diskvalificerad på arbetsmarknaden som följd av ett könsbyte, exempelvis.

Mitt motstånd ligger i en respekt och en vilja att skydda de personer som säljer. Män, kvinnor, transpersoner. Trots det omfattande drevet mot Blomqvist, som jag måste säga har blivit litet väl omfattande vid det här laget, finns det en person som blir ännu mer utsatt genom hela den här härvan. Och det är den 17-åriga tjej som blir den andra parten i detta. Det är där det verkliga stigmat sitter. Det är där de tunga fördömandena dyker upp vartefter. Det är i hennes familj, bland hennes vänner, grannar, studiekamrater, arbetskollegor som det verkliga eländet dyker upp och det är trots allt hennes situation som utsatt för omvärldens fördömanden som jag inte uppskattar. Det är det fördömandet som kommer att leva kvar och som inte kommer att försvinna.

Mitt motstånd mot sexköpslagen ligger i att vi inte kan skydda någon genom att stigmatisera henne. Det är ingen rocket science att det är så det ligger till. En person som sålt sex riskerar idag att bli vräkt, arbetslös, bli av med vårdnaden om sina barn och bli så oerhört fördömd av sin omgivning att det inte ens går att helt och hållet beskriva.

Att sälja sex i sig behöver inte vara så oerhört traumatiskt och fruktansvärt. Men omvärldens syn på det är sådan och det väger upp i en oerhörd omfattning. Övergreppet sker inte under akten eller vid betalningen. Övergreppet sker i den sekund omvärlden vänder ryggen till. Däri ligger mitt motstånd. I de vända ryggarna och i föraktet.

Och däri kommer mitt motstånd fortsätta ligga. Jag vill ta bort stämpeln som gör att den som säljer får så svårt att söka stöd och vård, som gör att hon blir ställd utanför samhället, som gör att hon blir rättslös.

För det ska vi komma ihåg att en person som köper sex blir inte rättslös. Det blir en skandal under en tid, inte minst för en offentlig person eller en högt uppsatt person. Men det är något som går över, trots allt. Och utöver det? Ett litet antal dagsböter för det mesta.

För sexsäljaren, om det kommer ut, gäller ett livslångt utanförskap. En evig förbannelse, ett evigt stigma som inte går att putsa bort. Inte på något vis. Och det löser vi inte med någon sexköpslag. Aldrig någonsin.

Inte heller är lagen riktad mot koppleri - för sådant finns andra lagar.

Och inte är den riktad mot trafficking - för det finns andra lagar.

Och inte är den riktad mot våldtäkter - för det finns andra lagar också.

Men de lagarna utnyttjas inte. För det är så himla mycket mer ok att förgripa sig på någon än att betala för sex eller att faktiskt sälja sex. Ett övergrepp är bara ett övergrepp och det är ett under om du lyckas bli dömd för det överhuvudtaget - oftast går det inte ens till domstol.

Men ett köp eller en försäljning och du kastas till vargarna.

Det är lustigt att det är så svårt att se den obalansen. Eller... olustigt? Det är rent ut sagt vidrigt. Skrämmande.

-----------------------------------

Det där leder mig faktiskt in på en annan sak jag funderat på sista dagarna. Nämligen den nya barnporrlagen som jag faktiskt inte tror kommer fungera. Johanna Sjödin beskriver det bra i sin fantastiska debattartikel på Expressens sidan 4.

Det blir så fel när en vuxengeneration vill moralisera över ungdomars sexualliv, deras identiteter och de uttryck de låter sexualiteten ta.

Kanske är jag litet väl sexualliberal för sånt här och kanske är jag för mycket 70-talist för att alls kunna se varför nakenhet till att börja med måste vara pornografisk. Jag kan inte köpa det. Jag vill inte vara pornofierad bara för att jag då och då är naken. Det blir så absurt. Jag tycker inte att nakenhet är fult och jag tycker inte att det ska behöva bli förknippat med något sådant som porr om jag själv inte vill det. Var ligger skammen i nakenheten?

Jag köper att man vill komma åt barnpornografi, att man vill skydda barn och att man vill stoppa övergrepp. Men två ungdomar som tillsammans har ett fungerande sexliv och som råkar blanda in en kamera ska väl för guds skull inte behöva bli fängslade för sina lekar? Och ska de behöva slänga sina minnen den dagen de fyller 18 år?

Om vi nu har en byxmyndighetsålder som går vid 15 år, och därmed anser att en människa är vuxen nog att ta ansvar för sin egen sexualitet nog för att sära - varför ska hon eller han då inte kunna besluta om den sexuella leken ska inbegripa sexleksaker, piskor, sexiga underkläder eller för den delen kameror? Varför är sådant inte upp till mig som individ?

Vad är det med denna moralpanik som hela tiden säger att en femtonåring kanske får ha sex, men absolut inte om... och så slänger man upp en fruktansvärd massa krav, regler och speciella förusättningar för vad som ska vara ok och vad som inte ska vara ok.

Mitt förslag till regeringen är att:

Antingen säger vi att vi höjer gränsen för byxmyndighet till 18 år och ser till att hålla hårt på den. Det kommer bli väldigt svårt att övertyga landets ungdomar om det sunda i en sådan ålder, men det blir åtminstone konsekvent - för första gången någonsin i världshistorien för svensk sexualpolitik.

Eller så sänker vi helt enkelt åldern för sexuella aktiviteter till 15 år och gör det konsekvent. Utan att lägga oss i hur dessa ungdomar har sex. Vi ska inte lägga oss i om de har analsex, bdsm-sex, leksakssex, oralsex, kamerasex, telefonsex eller vad det än är. Har man rätten att ha en sexualitet så ska den också vara ovillkorad. Den vuxna omvärlden har ingenting att göra i mina eller någon annans trosor. Punkt!

Det ska inte finnas några ultimatum från den vuxna omvärlden som säger att du får bara ha sex om du gör det på det sättet jag tycker att du ska göra det på. Jag får ruskigt dåliga vibbar av det tankesättet och jag inte annat än måste protestera mot den moralismen som styr våra liv varken vi vill eller inte.

Jag menar... Så ser hela min värld ut numera. Moralismen som i första hand är riktad mot kvinnor. Och inte minst unga kvinnor.

After att ha spenderat en stor del av mitt liv på andra sidan, så att säga, i ett manligt skal så har jag en rätt unik bild av hur en ung man behandlas av samhället idag. Den nya lagen är inte riktad till unga män. Så mycket kan vi nog troligen fastställa.

Men som ung kvinna får jag genast höra att efter att jag blivit våldtagen så är allting mitt fel och jag får skylla mig själv. Ett par av mina feministiska vänner valde att skrika åt mig att var historielös och illojal mot kvinnligheten då jag valde att försöka gå vidare efter övergreppet - de kunde inte låta mig göra det eftersom de förväntade sig ett offerskap. Ett martyrskap. Jag ville inte köpa det. Jag ville vara stark och gå vidare. Jag ville inte låta honom vinna.

Gör jag något bra (många anser att min kamp för integritet, folkrätt och demokrati är bra på många vis - ett exempel bra som något) så blir jag klappad på huvudet och får höra att "Ja, du är så duktig du, lilla gumman!".

Jag förväntas vara söt och go och snäll och sära för rätt män, men endast vid rätt tillfällen, och helst inte sära alls för några kvinnor. Jag får absolut inte leka runt så som jag kanske hade kunnat göra som man om det nu inte varit så att det var omöjligt för mig att verkligen göra något sådant på den tiden. Jag var inte vidare sexuell på den tiden jag inte kunde identifiera mig med min egen kropp. Det var ett klassiskt exempel på "wrong plumbing". Alla ni som varit på IKEA och köpt en bokhylla någon gång vet säkert hur jag menar. Fel delar, för få delar eller vad det nu kan vara. Det gick inget bra att få ihop åbäket.

Men visst är det lustigt att om jag satte ner foten och pratade för min eller någon annans sak för ett par år sedan, så lyckades min basröst på något vis gå i god för att det jag sa var viktigt och att jag sa det för att jag var smart, rentav intelligent och att jag med all sannolikhet hade rätt och var värd att lyssna på.

Idag lyssnar folk, men bara då jag använder mig av brösttoner. Och ofta - väldigt ofta - får jag höra att jag går för långt, att jag inte vet vad jag pratar om, att jag inte kan, att jag är ett offer, att jag försöker vara någon sorts martyr, att jag inte har rätten att... Och så vidare.

Det påtvingade och ofrivilliga martyrskapet kväver mig!

Och där har vi det stora problemet. Ingen tar mig på allvar. Jag har gått från att vara vuxen till att vara kvinna. Lika med lägre stående. Lika med mindre vuxen.

Det påverkar mitt sexliv också. Det påverkar hur jag beter mig. Det påverkar hur världen förväntar sig att jag ska bete mig och det påverkar vad jag har för möjligheter i vardagen - varje dag. Det gör mig frustrerad och det gör att jag blir ledsen, aggressiv och bitsk även då jag inte behöver vara det.

Och efter mina erfarenheter är det uppenbart att den nya lagen som ska styra ungdomars sexualitet syftar inte till att styra mäns sexualitet. Den finns där för att styra människor som jag. Unga kvinnor.

Jag klarar mig säkerligen. Jag har uppnått den aktningsvärda åldern av 31 år. Men snart kanske jag kan stämma mina gamla pojk- och flickvänner för att de teoretiskt sett kan ha sparat undan lättklädda bilder på mig från den tiden då jag var 16 eller 17 år. Och det ter sig tämligen absurt för min del. Jag förstår bara inte.

Självklart ska barn skyddas från övergrepp. Det finns få saker jag tycker är viktigare. Men en moralpanik som totalt förbjuder människor att alls se ett barn eller en ung kvinna naken under några som helst omständigheter... vad leder det till för samhälle? Vad gör det med våra barn, våra familjer, våra partners och våra vänner? Sluta för i helsike att dumma ut er kring ungdomars sexualitet och sluta för guds skull att göra all nakenhet till sexuell nakenhet. En naken kropp är inte en porrkropp. När ska vi begripa det? När ska vi acceptera det och tolerera det?

Jag måste säga att jag är mer rädd för lagen som sådan än vad jag är för att något av mina föräldrars gamla foton på mig som liten skulle råka bli visat eller publicerat någonstans. Trots allt. Och jag är rädd för den dagen då vi blir tvungna att anordna bokbål och fotografibål här i landet på grund av en sådan lag i moralpanikens namn för att rädda oss själva från massgripanden som säkerligen skulle kunna inbegripa en oerhörd majoritet av det svenska folket - inklusive, troligen, varenda människa som någonsin fått barn. För det blir resultatet. Vi kan inte sätta sådana gränser för att gränserna alltid kommer vara alldeles för luddiga. Ingen kommer veta vart gränsen går och det kan mycket väl sluta i ett samhälle som går alldeles för långt åt andra sidan också.

Min fråga är... är det verkligen värt det?

Nyheter24, Bokmasken, Isobel, Scaber Nestor, SvD, SvD2, DN, AB, Liberala Kvinnor på AB Debatt, Motpol, Beijbom, Metro, PB, PB2, Badlands Hyena, Motpol 2, Opassande, Sagor från Livbåten, Trollhare, Hax,

Hopp för alla transmän?

Och nu börjar det röra på sig i forskningen kring skapande och återskapande av det manliga könet. Inte en dag för tidigt, med tanke på hur svårt det är för exempelvis transsexuella män att skapa något som alls påminner om en riktig penis och som dessutom går att använda sig av vid exempelvis samlag.

Nu nämns det inte specifikt att tekniken är riktad till just transpersoner, men chefen för forskningsteamet på Wake Forest Baptist Medical Center i North Carolina hävdar att man förstås inte kan styra hur tekniken används utifrån patienters önskemål. Man hävdar också att tekniken med tiden kan förfinas nog för att forskarna ska kunna skräddarsy penisarna efter patientens behov.

Med mer arbete kring det estetiska utseendet, hudtransplantationer och liknande kan detta vara bland de sista bitar som behöver föras till bordet för att en rekonstruktiv kirurgi ska kunna genomföras. Sedan tidigare finns avancerad forskning som går ut på att odla urinrör, exempelvis, och hudtransplantationer har man redan använt sig av i hyfsat stor utsträckning. Det svåraste som återstår idag är alltså att skapa just svällkroppar som kan ge en fungerande erektion. Något vi får hoppas på snart ska vara löst, även om det säkert dröjer ytterligare en stund innan en ny, fungerande kuk verkligen är verklighet för de allra flesta.

Hittills har man i första hand tänkt sig att hjälpa patienter som lider av erektionssvårigheter, som har drabbats av cancer eller som har andra skador på penisen. Men för mig med mitt färgade öga ser jag en värld av möjligheter för en av världens mest bortglömda och förbisedda sexuella minoriteter och jag skulle vara oerhört glad om detta med tiden kan innebära att även trans- och intersexuella män får möjligheten att leva ett fullt och fungerande liv, ha en helt fungerande sexuell samvaro på det sätt så många drömmer om och längtar efter och därmed skapa sig en ny livskvalitet som går vida över vad som är möjligt att hjälpa dem till som det medicinska läget ser ut idag.

Det här kanske bara är önsketänkande från min sida, men jag kan faktiskt inte låta bli att hoppas.

Intressant?

Läs även:

Rena Rama Sanningen,

BWO censureras i Kina - hur länge dröjer det i Europa?

Och jodå. Det är inte bara i Sverige vi hittar på dumheter, trots allt. Vi har ännu inte - alltför ofta - någon totalcensur på specifika teman i Europa, även om många säkert skulle vilja se det hända. Det innebär alltså inte att det inte redan finns. Det är bara det att det inte talas lika högt om det. Tänk Marianne Mikko, Silvio Berlusconi eller HBT-politiken i flera östländer osv.

Jag brukar hävda att västvärlden går tillbaka (Australien sägs vara världens mest censurerade nation och EU kämpar för att hinna ikapp), medan resten av världen går framåt.

Det finns dock mycket kvar att göra på många håll fortfarande. Som i Kina där BWO nu censureras och blir tvungna att släppa nya albumet "Pandemonium" med 13 låter istället för 15. Detta efter att låtarna "Temple of Love" och "Give Me the Night" tydligen kommit att betraktas som exempel på låttexter som förespråkar sexuell skörlevnad och drogliberalism. Well...

Men det är ganska illa att det fortfarande går till så alls i världen idag och vi behöver fortfarande bedriva ett internationellt arbete för att komma tillrätta med censur och förtryck på många olika nivåer och i många olika länder. Jag bara önskar att vi inte var på väg åt samma håll även här i den så traditionellt frihetsvurmande västvärlden. Men det är förstås också "a thing of the past".

När får vi se BWO's låtar censurerade i delar av Europa?

Med tanke på att positiva omnämningar av exempelvis homosexualitet redan är förbjudna bara ett fåtal mil från Sveriges gränser känns det som ganska troligt att vi kommer få se mer av sådant en bit framöver även här. Dags att rensa framför egen dörr och sedan ta tag i att pressa bland andra Kina till en mer modern hållning rörande inte minst sexualiteten?

Pye pratar om sexköpslagen från sexsäljarens perspektiv

Bara måste släpa in denna i debatten. Fann den hos ProjO och tycker den är ett viktigt inlägg i debatten kring sexköp och sexköpslagen. Kika på den och tänk efter. Ville bara sprida denna litet till.