Christine Sahlström - Öppet brev till ärkebiskop Anders Wejryd

Här ett öppet brev från Christine Sahlström (transaktivist, ledamot i Svart Måndag och aktiv i Regnbågsmässan i Stockholm). Ger kanske en eller annan sak att fundera över för Svenska Kyrkan (pdf-varning) och de övriga kyrkliga grupperna i landet inför att nu Socialstyrelsens nya utredning rörande transpersoners hälsa och vård ska ut på remiss. Tydligen litet känsligt och kusligt, har jag hört, från somliga håll inom kyrkan. Men det åtminstone jag leva med. Det är dags att göra upp med omänskligheten i kyrkligheten och inse att det är dags att gå tillbaka till grundkonceptet för kristendomen.

- Medmänsklighet är A och O. Skulle Jesus Kristus dissa transsexuella eller förhindra dem att få bilda familj? När jag läser om alla mirakel i Bibeln, så har jag svårt att tro det. Vi transsexuella lär knappast vara mindre värda än de andra människor som Kristus hjälpte? Ge synen tillbaka, bota spetälska, värna den svage. Det var så det var tänkt, har jag för mig. Men hur gick det nu sedan?

- Skapelsen är helig enligt kristendomen. Om jag inte minns helt fel är det en stor anledning till tveksamheten i att tillåta aborter. Och för den delen preventivmedel. Men en av dessa svaga grupper som jag tror att kyrkligheten, åtminstone enligt Jesus Kristus själv, skulle värnat och skyddat ska alltså tvångskastreras (inte ens bara steriliseras) och förhindras att spara undan könsceller? Det saknar fullkomligt logik, är totalt oacceptabelt och under all värdighet! För mig som troende är det en ren skam!

Vilka möjligheter finns det att kyrkan kan mötas åtminstone en bit på vägen? Måste det till att bryta mot hela kyrkans värdegrund för att skydda sig mot något man uppenbarligen inte förstår och uppenbarligen inte har kunskap nog att påstå att man satt sig in i?

Jag hoppas att Anders Wejryd och vännerna i Svenska Kyrkan tar sitt förnuft till fånga när nu Socialstyrelsens utredning går ut på remiss. Det är dags att visa att Svenska Kyrkan inte helt och hållet förlorat sin medmänsklighet, sin värdegrund, sin aktualitet och sitt existensberättigande.

Är det möjligt?

Intressant

Galt eller kvinna?

Jo, det här är väl kanske inte något nytt under himlen i det stora hela, men kyrkan fortsätter verkligen att göra allt annat än överraska. Tänk att vi inte har hunnit längre.

Aftonbladet skriver idag om församlingen i Övertorneå och om komminister Arne Hällefors som snart kommer att lämna församlingen då han går i pension. Så långt allt fint.

Men så blossar den där fantastiska striden upp igen om att kvinnor ska sitta ner i församlingen och tiga. De ska absolut inte vara präster. Eftersom ordföranden i kyrkorådet, Kent Alanentalo, redan intervjuat Birgitta Pirhonen (kvinna och idag präst i Haparanda) inför en kommande anställning har nu Hällefors gått i taket. Och med honom fyra kyrkorådsmedlemmar som valt att reservera sig mot beslutet att genomföra intervjun och troligen anställa Pirhonen.

Det är skrämmande att kyrkan än idag är en så patriarkal och förlegad institution. Det är skrämmande att man tror sig kunna rädda en tydligen rätt tynande församling genom att fortsätta på samma väg som man gått länge redan. Man oroar sig helt enkelt för att många av de trogna besökarna inte ska vilja gå i kyrkan i fortsättningen om där finns en kvinnlig präst.

En stilla undran är... om kyrkan nu går på sina bara knän och är splittrad av inbördes strider sedan tidigare... är det inte dags då att skapa en plattform för nya grupper att söka sig in i kyrkan? Är det inte på tiden att man river upp de gamla fördomarna? Är det inte dags att man öppnar upp för alla de som säkert skulle vara intresserade av att gå i kyrkan om den nu inte var en så nattsvart medeltida företeelse att moderna människor helt enkelt inte kan förlika sig med eller identifiera sig med den?

Bara en stilla tanke...

Själv tror jag att kyrkan skulle må alldeles utmärkt av att få än fler kvinnliga präster. Och jag tror att kyrkan även skulle må bra av att bli litet bättre på att spegla samhället i stort. Exempelvis genom att bjuda in grupper som idag på många håll alls inte är välkomna överhuvudtaget. Exempelvis homosexuella och transpersoner. Förebilden är Regnbågsmässan i Sofia Församling i Stockholm. Där leds hbt-vänliga gudstjänster en gång i månaden av en kvinnlig präst och nyligen hade man även besök av den nytillträdda biskopen i Stockholm, Eva Brunne. Om biskoparna i svenska kyrkan kan och vill - varför ska då gamla förtorkade fördomsmaskiner som Hällefors sätta sig över dem? Oavsett om det gäller kvinnliga präster eller om det handlar om vem som känner sig välkommen till församlingen som troende eller sökande till att börja med.

Angelica Karlsson skriver fantastiskt bra:

"Övertorneå församling ska tillsätta en ny präst, och problemet är inte vem det ska bli utan ifall man kan tillsätta en kvinna.

- Det är vår övertygelse att komminister inte är en kvinnas plats i församlingen. Jag personligen och många andra är beredda att lämna församlingen om det blir en kvinna, säger kristdemokraten Lage Ollinen.

Och kvinnoprästmotståndaren Ollinen är långt ifrån ensam om att tycka såhär. Till och med den avgående komministern Arne Hällefors är motståndare eftersom "Övertorneå inte är redo för en kvinna".

- Min ärliga mening är att församlingen behöver någon hårdhudad. Det finns mycket struligheter och många viljor. Det behövs jämnmod och tillförsikt.

Say what? Den avgående prästen menar alltså att kvinnor inte kan vara "hårdhudade"? Att han dessutom hävdar att "jämnmod" och "tillförsikt" är något som Gud bara försett män med ger mig kalla kårar. Han och jag tror absolut INTE på samma Gud!"


Jag kan bara instämma. Han och jag tror definitivt inte på samma Gud.


Även här:
Trollhare, F! Västra Götaland, Callistos betraktelser, Annica Tigers Blog, Angelica Karlsson, NSD.