Väntar du barn? Dags bli hemmafru, stå vid spisen och göra det enda kvinnor kan.

Bara en fundering jag inte kan låta bli att ha efter den skumma diskussionen som Sternberg, Kjöller och ett par vilsna män inom Kd fört sista dagarna angående Birgitta Ohlsson och utnämningen till EU-minister.

Om nu en kvinna, enligt Sternberg, inte har rätten att lämna hemmet eller ha en karriär efter att hon fått barn... innebär det då att hon återigen ska kedjas fast vid spisen, sära litet glatt med benen "vid behov" och föda ungar på löpande band? För ett yrkesliv kan ju vi kvinnor inte ha för allt i världen. Det är syndigt och det är fel och det traumatiserar barnen så dant att hela samhället kommer falla.

Men hej och hå och fram för hemmafruarna. Nu ska mannen betala uppehället och kvinnan ska stanna hemma och sära. (?)

Om jag nu går med på det... vad skiljer då mig från de där sexsäljarna som statsfeministerna envisas med att stigmatisera av moralskäl med hjälp av sexköpslagen?
Och om det nu helt plötsligt är okej att ha sex mot pengar och försörjning igen, finns det då alltså olika gradskillnader rörande förseelsen? Hur ska straffskalan se ut för män som betalar för att ha en kvinna hemma som sköter all groundservice och står till hands vid behov litet då och då, jämfört med om han köper sig litet eskorttid eller rentav bara betalar för en snabbis i mörkret invid Klara Kyrkogata? För nu pratar vi ju inte val, utan om en framtvingad ny yrkesgrupp av hemmamammor som ska förbjudas att arbeta. Och då finns det ju bara ett sätt att göra rätt för sin ranson varje dag. Att gladeligen putsa, feja, laga mat och ta hand om ungarna. Och att se till att mannen är nöjd nog att faktiskt behålla frugan och inte lämna henne för en ny och fräsch årsmodell som ler mycket sexigare.

Det kan bli litet lätt löjligt att argumentera på så vis, men faktum är att det här tankefelet visar på något som är grundläggande fel i resonemanget hos de vurmare för hemmakvinnor som dessutom gärna vill spinna på feminism och på barnets bästa. Det är 200 år av kvinnlig frigörelse, feministisk kamp, kamp för sitt eget liv, sin egen kropp och sin egen sexualitet som bara kastas åt vargarna. Men förstås... Några sådana finns förmodligen knappt kvar i Sverige inom en snar framtid, så det kanske går vägen?

Självklart skulle jag, om jag kunde och fick bli mamma, försöka spendera så mycket tid som möjligt med mitt barn. Så mycket tid jag alls kunde komma åt. Det känns som en självklarhet och jag skulle inte vilja förlora den tiden för allt i världen. Åren går dessutom så himla fort. Men skulle jag gå med på att bli tvingad att säga upp mig från mitt arbete och sluta vara en yrkeskvinna på grund av att jag fött barn? Aldrig!!!!

Skulle jag ens tänka tanken på att gå med på ett resonemang som halvt om halvt gör mig till livegen och en hemmavarande slav på grund av att jag tydligen inte bara fött barn utan dessutom skulle ha skitit ut såväl hjärna som förstånd på kuppen? Det finns inte på kartan.

Jag är och kommer fortsätta vara en yrkeskvinna på alla plan så länge jag alls orkar. Jag är dessutom en sån där galen alliansmänniska som tror på arbetslinjen i det stora hela och som är övertygad om att Sverige behöver sin arbetskraft och alla kompetenta huvuden och all handkraft vi kan åstadkomma i framtiden. Även kvinnors.

Jag hävdar också på fullaste allvar att kvinnor kan. På riktigt. Och att kvinnor kan betydligt mycket mer än att dammsuga och suga på annat. Kvinnor kan vara hemma om vi vill. Kvinnor kan arbeta om vi vill. Kvinnor kan bestämma över sig själva och sina egna livsval om vi vill. Och för det mesta så gör vi faktiskt det. Konstigt, eller hur? Welcome to a brave new world!

*Ironin flödar*

Ibland blir man litet lätt trött, helt enkelt. Konsekvensen av kristdemokratisk familjepolitik och av deras udda allians med radikalfeministerna blir anmärkningsvärt felriktad, tycks det mig.

Själv skulle jag visserligen älska chansen att få bli förälder, men eftersom jag är en fallen kvinna med en sexuell perversion (transsexualism), så är jag förstås inte lämplig. Alltså behöver jag inte oroa mig. Jag är liksom redan synderska. Vilket jag på något vis måste älska. Det är litet sött och gulligt någonstans.

Men hur man får ihop kvinnlig frigörelse och rätten till sin egen försörjning, sitt eget liv, sin egen sexualitet och reproduktion med hjälp av eventuella lagar eller moraliska pseudoregler som var omoderna redan innan Adam och Eva? Det förstår jag verkligen inte.

Jag vägrar kritisera såväl hemmafruar och hemmavarande mammor som yrkesarbetande kvinnor som vill behålla kontakten med arbete och karriär trots graviditeter och trots föräldraskap. Vi kan för guds skull bestämma över sådana saker själva. Tack så himla mycket!!!

Däremot tar jag mig friheten att kritisera rena och ogenomtänkta moraliserande dumheter som totalt saknar all tillstymmelse till konsekvens och logik på alla plan.

Det får räcka nu. Häxjakten på yrkesarbetande kvinnor (och på hemmavarande mammor) måste upphöra nu. Det här är så sjukt löjligt, missunnsamt och på gränsen till brottsligt dumt att det inte förtjänar mer uppmärksamhet nu.

Jag är stolt över Birgitta som följer sitt hjärta och som har bestämt sig för att verkligen satsa på att vara en arbetande morsa. Jag är precis lika stolt över de av mina vänner som väljer att i högre grad stanna hemma eller gå ner i arbetstid och liknande.

Jag skäms så att jag kan dö över alla kristenmoralistiska pundhuvuden och alla radikalfeminister som hävdar att det är farligt för en kvinna som fött barn att lämna hemma och fortfarande ha ett liv. Jag skäms över den låga nivån och jag skäms över att något liknande den här debatten kan förekomma i ett land som Sverige år 2010.

För övrigt skriver Aftonbladet om att två andra favoritministrar ska ha barn i vår. Men det har inte lett till varken debatt eller skandaler. Men förstås... de har ju penis då. Och det vet vi alla, att intelligensen och förmågan att ha flera dimensioner i ett och samma liv sitter ju faktiskt i snoppen.

Min politiska sida, Mörten, SVD Ledarblogg, Skriet från kärnfamiljen, Trollhare, Monica Green, Iniskogen, Per Pettersson, Carina Boberg, Maria Byström, Scaber Nestor, Charlie Weimers, Rasmus Jonlund, Linnéa Darell.

Och så litet länkkärlek till gårdagens upprörda skara, för att jag tycker att de förtjänar det:
Ansats, Unni Drougge, Linnéa Darell, Utsikt från höjden, Calle Fridén, Feminix, Philip Wildenstam, Barcelona - Stockholm, Trollhare, Palena Inn, UNT - ledarbloggen, Karin Sennefelt, Politik och poesi, Mellan Sabb och Skogis, Another CyborgManifesto, Helena Bergman, John Johansson, Per Pettersson, HBT-sossen, Liberati, Maria Abrahamsson, Carina Boberg, Adventskalendern, Kraschkurs, Skriet från kärnfamiljen, Intersektionell Solidaritet och frihetlig socialism, Linus Fremin, F! Västra Götaland, Christian Valtersson, Runo, Ansats, Rooten, Anna Kaagaard Kristensen, Maria Byström, Yami och pandorna.

Så säger Amanda. Som fortfarande är litet lätt upprörd, by the way. Om nu ingen hade kunnat lista ut det, förstås. Men jag bjuder på det.

Nu ska jag iväg till ett nomineringsmöte inför kommunalvalet i Huddinge och träffa en massa sköna folkpartister. Kan vara rätt skönt att gräva ner mig i gemenskapen av sunda och friska liberala tankegångar en stund. Vi ses och hörs litet senare.

Intressant.