Drygt 180 dagar kvar till valet. Nu handlar det för oss som tror på kunskap i skolan, att arbeta ska löna sig och att människor ska få mer makt över sin vardag att kavla upp ärmarna. Från Allianspartierna kommer vi nu se till att bli öppnare för att människor ska kunna göra en direkt insats för Alliansen. Om Alliansen blir återvald i höst så har vi gjort något historiskt -då har vi för första gången brutit socialdemokratins maktinnehav på allvar. Den tiden då det naturliga i Sverige var att statsministern var s-märkt kommer då vara förbi.
Med vänlig hälsning
Erik Ullenhag
Visar inlägg med etikett Alliansregeringen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Alliansregeringen. Visa alla inlägg
2010-03-15
Alliansens pressträff 15 mars
Nu är partisekreterarna på plats på Café Kofi. Följ pressträffen på http://bambuser.com/channel/alliansen.
Pressträff med Alliansens partisekreterare Per Schlingmann (M), Anders Flanking (C), Erik Ullenhag (FP) och Lennart Sjögren (KD) måndagen den 15 mars. Vid pressträffen presenteras Alliansens nya grafiska profil och hemsida samt Alliansens utgångspunkter inför valrörelsen.
Förra valet handlade om enighet. I år behöver vi inte slåss för att visa enighet - det har fungerat bra i fyra år, säger Schlingmann. I årets valrörelse handlar det i mycket högre grad om innehållet i politiken.
Pressträff med Alliansens partisekreterare Per Schlingmann (M), Anders Flanking (C), Erik Ullenhag (FP) och Lennart Sjögren (KD) måndagen den 15 mars. Vid pressträffen presenteras Alliansens nya grafiska profil och hemsida samt Alliansens utgångspunkter inför valrörelsen.
Förra valet handlade om enighet. I år behöver vi inte slåss för att visa enighet - det har fungerat bra i fyra år, säger Schlingmann. I årets valrörelse handlar det i mycket högre grad om innehållet i politiken.
2010-02-03
Och så var det Libyen
Nu när vi ändå är så igång och på så bra humör, så måste jag passa på att bara göra ett kort nedslag i regeringens allra mörkaste dumheter igen.
Det där med synen på människor, integritet, folkrätt och demokrati. Det står mer och mer klart att i Sverige kan vi glömma mänskliga rättigheter även i framtiden. Om regeringen inte lärt sig ett skit av FRA-stormen de sista åren och anser att det är okej att sälja toppmodern övervakningsutrustning från statligt ägda företaget Rymdbolaget till Libyen så är vi verkligen jäkligt illa ute. Jag medger det.
Min partiledning lär inte bli glad över att jag går loss på det här viset, men jag kan verkligen inte låta bli. Amnesty har helt rätt. FN's flyktingorgan har helt rätt. Det är totalt oacceptabelt att Sverige kränker mänskliga rättigheter och bryter mot internationell rätt på det viset man gör i och med den här affären.
Har inga problem med att Sverige handlar i allmänhet med Libyen, faktiskt. Det i sig är inga problem för mig. Men så är jag av övertygelsen att handel och utbyte i allmänhet stärker relationer och lär länder och folk att kommunicera med varann. Det i sin tur kan leda till att åsikter och värderingar ändras och det i sin tur är bra för demokrati och mänskliga rättigheter i längden.
Men hur i hela friden tänkte ni nu? Snälla regeringen, kan ni svara mig på det?
Jag blir ibland så himla mörkrädd. Kan ingen väcka mig snart och tala om att detta bara var en ond dröm? Jag vill verkligen inte att Sverige ska vara så himla lost och att vi ska vara ett så förtvivlat förvirrat land av ren och skär dumhet och okunnighet. Litet bättre kan vi väl ändå förvänta oss från våra folkvalda ledare?
Hjälp!
Det är dags för våra ledare att vakna nu. Det här kan inte fortgå. Vi räddar inte demokratin i världen genom att proaktivt avrätta densamma. När ska vi lära oss det?
Jag har gjort det. Men kan jag förvänta mig att det ska ta mig till riksdagen? Fasen ska veta att jag verkligen behövs där.
Alliansfritt, Alliansfritt, Alliansfritt, Troberg, Scabernestor, Futuriteter, Frispinn, Svensk Myndighetskontroll, OlofB.
Alltså... Övervakning och förtryck på export. Från demokratins högborg Sverige till en av världens mest ökända diktaturer, där flyktingar dagligen riskerar spärras in på helt och hållet obestämd tid och under förhållanden vi inte ens kan föreställa oss. Hur i all världen är detta möjligt?
Nej, snälla... Regeringen, kära vänner. Förlåt mig, men nu borde ni verkligen skämmas!
Intressant.
Det där med synen på människor, integritet, folkrätt och demokrati. Det står mer och mer klart att i Sverige kan vi glömma mänskliga rättigheter även i framtiden. Om regeringen inte lärt sig ett skit av FRA-stormen de sista åren och anser att det är okej att sälja toppmodern övervakningsutrustning från statligt ägda företaget Rymdbolaget till Libyen så är vi verkligen jäkligt illa ute. Jag medger det.
Min partiledning lär inte bli glad över att jag går loss på det här viset, men jag kan verkligen inte låta bli. Amnesty har helt rätt. FN's flyktingorgan har helt rätt. Det är totalt oacceptabelt att Sverige kränker mänskliga rättigheter och bryter mot internationell rätt på det viset man gör i och med den här affären.
Har inga problem med att Sverige handlar i allmänhet med Libyen, faktiskt. Det i sig är inga problem för mig. Men så är jag av övertygelsen att handel och utbyte i allmänhet stärker relationer och lär länder och folk att kommunicera med varann. Det i sin tur kan leda till att åsikter och värderingar ändras och det i sin tur är bra för demokrati och mänskliga rättigheter i längden.
Men hur i hela friden tänkte ni nu? Snälla regeringen, kan ni svara mig på det?
Jag blir ibland så himla mörkrädd. Kan ingen väcka mig snart och tala om att detta bara var en ond dröm? Jag vill verkligen inte att Sverige ska vara så himla lost och att vi ska vara ett så förtvivlat förvirrat land av ren och skär dumhet och okunnighet. Litet bättre kan vi väl ändå förvänta oss från våra folkvalda ledare?
Hjälp!
Det är dags för våra ledare att vakna nu. Det här kan inte fortgå. Vi räddar inte demokratin i världen genom att proaktivt avrätta densamma. När ska vi lära oss det?
Jag har gjort det. Men kan jag förvänta mig att det ska ta mig till riksdagen? Fasen ska veta att jag verkligen behövs där.
Alliansfritt, Alliansfritt, Alliansfritt, Troberg, Scabernestor, Futuriteter, Frispinn, Svensk Myndighetskontroll, OlofB.
Alltså... Övervakning och förtryck på export. Från demokratins högborg Sverige till en av världens mest ökända diktaturer, där flyktingar dagligen riskerar spärras in på helt och hållet obestämd tid och under förhållanden vi inte ens kan föreställa oss. Hur i all världen är detta möjligt?
Nej, snälla... Regeringen, kära vänner. Förlåt mig, men nu borde ni verkligen skämmas!
Intressant.
Dinosaurier lade ägg, Kjöller och Sternberg!
Nu har väl den kristna högern totalt skjutit sig i huvudet ändå?
Jag kan bli allergisk av många saker och den som normalt sett läser min blogg är nog inte främmande för att hålla med mig om det. Men är det någonting som jag verkligen inte klarar av, så är det brottslig jävla dumhet!
Läser på Expressens sidan 4 hur Eva Sternberg sågar kvinnor som arbetar och på fullt allvar hävdar att kvinnors plats minsann är vid spisen där de ska stå och föda barn. För kvinnors plats är tydligen i år 2010 i hemmet. En kvinna duger enbart till att vara mamma och stanna hemma - ingenting mer.
Hanne Kjöller följer upp, som hon så gärna gör, på DN idag. Dock inte i nätupplagan, så jag tar mig friheten att citera hemskheten här:
Alltså...
Till att börja med fick dinosauriemammor ägg, snälla Hanne Kjöller. För det andra har vi ett par miljoner år av evolution emellan oss och dinosaurierna. Du vet sånt som alla utom ni kristdemokr.... kreationister tror på. Förb.....de sågspån!
Kjöller kandiderar väl i valet för Kd nu, efter vad jag hört. Undrar om ett krav för att få kandidera är att man gått med på att bli hjärntvättad i Hägglunds verklighetsmaskin?
Och så Sternberg som en gång i tiden trodde att "Kvinnor kan". Vad i hela friden hände egentligen? Vad råkade människan slinta med foten på? Och framför allt... vad var det hon slog huvudet i när hon väl föll?
(Jag antar att det är för mycket begärt att kräva att en kreationist faktiskt vet åtminstone ABC om vad dinosaurier faktiskt är, men det skulle inte förvåna mig om de flesta av dem visade sig ha svårt att skilja på en T-rex och en fiskpinne).
Att en kvinna idag på fullt allvar sedan kan springa runt och vräka ur sig sådan totalt vilsen semiseriös kritik mot en annan kvinna för att hon är en yrkesmänniska och har andra drömmar än att slava vid spisen och föda barn... det är ingenting mindre än rent patetiskt.
Det säger förstås en hel del om hur långt kvar kristdemokraterna har till att förstå sig på såväl den feministiska kampen och dess ursprung. Det säger också en hel del om vad de anser om kvinnor, mammor och män.
Att så totalt slakta alla världens män i rollen som föräldrar på det sätt Sternberg sedan gör är på gränsen till så brottsligt dumt att det gör fysiskt ont i mig.
Men vad vet jag? Med tanke på att jag själv är diskvalificerad som förälder enligt Kristdemokraterna och deras kreationistiska anhang antar jag att jag saknar talan?
Ibland börjar jag undra vad som skulle krävas för att knuffa Kd ur riksdagen och ersätta dem i alliansen med ett par gröna, sjyssta liberaler. Hallelujah!
Ansats, Unni Drougge, Linnéa Darell, Utsikt från höjden, Calle Fridén, Feminix, Philip Wildenstam, Barcelona - Stockholm, Trollhare, Palena Inn, UNT - ledarbloggen, Karin Sennefelt, Politik och poesi, Mellan Sabb och Skogis, Another CyborgManifesto, Helena Bergman, John Johansson, Per Pettersson, HBT-sossen, Liberati, Maria Abrahamsson, Carina Boberg, Adventskalendern, Kraschkurs, Skriet från kärnfamiljen, Intersektionell Solidaritet och frihetlig socialism, Linus Fremin, F! Västra Götaland, Christian Valtersson, Runo, Ansats, Rooten, Anna Kaagaard Kristensen, Maria Byström, Yami och pandorna.
(Ta det lugnt, vänner. Jag är lugn. Jag är sansad. Jag bara... behöver... ventilera litet grann. Igen!)
Intressant!
Jag kan bli allergisk av många saker och den som normalt sett läser min blogg är nog inte främmande för att hålla med mig om det. Men är det någonting som jag verkligen inte klarar av, så är det brottslig jävla dumhet!
Läser på Expressens sidan 4 hur Eva Sternberg sågar kvinnor som arbetar och på fullt allvar hävdar att kvinnors plats minsann är vid spisen där de ska stå och föda barn. För kvinnors plats är tydligen i år 2010 i hemmet. En kvinna duger enbart till att vara mamma och stanna hemma - ingenting mer.
Hanne Kjöller följer upp, som hon så gärna gör, på DN idag. Dock inte i nätupplagan, så jag tar mig friheten att citera hemskheten här:
"Dinaurier fick ungar
Jag har en modern man, inte en dinosaurie. Det säger
Sveriges nya EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) apropå det faktum att hon
förväntas föda barn halvvägs in i det blotta halvår som återstår av
mandatperioden.
Själv funderar jag lite över vad det betyder. Oavsett
manlig modernitet är detta med att få barn en av de mest känslostormande
upplevelserna i livet för de flesta kvinnor. Kvinnor, precis som
dinosauriehonor, fylls av omhändertagandehormoner oavsett hur moderna deras män
är.
Jag tror inte att barnet mår det minsta sämre av att
tas om hand av sin pappa eller någon annan vårdnadshavare direkt efter
förlossningen. Men jag undrar hur många mammor som mäktar med att vinka adjö
till den lilla och åka direkt från BB till en nattmangling i
Bryssel.
Det ska nog till en hårdhudad dinosauriemamma till det.
Om ens det.-Hanne Kjöller"
(Förlåt mig, Fader, ty jag har syndat genom att referera sådana avskyvärda monstrositeter på min blogg).
Alltså...
Till att börja med fick dinosauriemammor ägg, snälla Hanne Kjöller. För det andra har vi ett par miljoner år av evolution emellan oss och dinosaurierna. Du vet sånt som alla utom ni kristdemokr.... kreationister tror på. Förb.....de sågspån!
Kjöller kandiderar väl i valet för Kd nu, efter vad jag hört. Undrar om ett krav för att få kandidera är att man gått med på att bli hjärntvättad i Hägglunds verklighetsmaskin?
Och så Sternberg som en gång i tiden trodde att "Kvinnor kan". Vad i hela friden hände egentligen? Vad råkade människan slinta med foten på? Och framför allt... vad var det hon slog huvudet i när hon väl föll?
(Jag antar att det är för mycket begärt att kräva att en kreationist faktiskt vet åtminstone ABC om vad dinosaurier faktiskt är, men det skulle inte förvåna mig om de flesta av dem visade sig ha svårt att skilja på en T-rex och en fiskpinne).
Att en kvinna idag på fullt allvar sedan kan springa runt och vräka ur sig sådan totalt vilsen semiseriös kritik mot en annan kvinna för att hon är en yrkesmänniska och har andra drömmar än att slava vid spisen och föda barn... det är ingenting mindre än rent patetiskt.
Det säger förstås en hel del om hur långt kvar kristdemokraterna har till att förstå sig på såväl den feministiska kampen och dess ursprung. Det säger också en hel del om vad de anser om kvinnor, mammor och män.
Att så totalt slakta alla världens män i rollen som föräldrar på det sätt Sternberg sedan gör är på gränsen till så brottsligt dumt att det gör fysiskt ont i mig.
Men vad vet jag? Med tanke på att jag själv är diskvalificerad som förälder enligt Kristdemokraterna och deras kreationistiska anhang antar jag att jag saknar talan?
Ibland börjar jag undra vad som skulle krävas för att knuffa Kd ur riksdagen och ersätta dem i alliansen med ett par gröna, sjyssta liberaler. Hallelujah!
Ansats, Unni Drougge, Linnéa Darell, Utsikt från höjden, Calle Fridén, Feminix, Philip Wildenstam, Barcelona - Stockholm, Trollhare, Palena Inn, UNT - ledarbloggen, Karin Sennefelt, Politik och poesi, Mellan Sabb och Skogis, Another CyborgManifesto, Helena Bergman, John Johansson, Per Pettersson, HBT-sossen, Liberati, Maria Abrahamsson, Carina Boberg, Adventskalendern, Kraschkurs, Skriet från kärnfamiljen, Intersektionell Solidaritet och frihetlig socialism, Linus Fremin, F! Västra Götaland, Christian Valtersson, Runo, Ansats, Rooten, Anna Kaagaard Kristensen, Maria Byström, Yami och pandorna.
(Ta det lugnt, vänner. Jag är lugn. Jag är sansad. Jag bara... behöver... ventilera litet grann. Igen!)
Intressant!
2009-11-23
Men här är regeringen ute och snurrar
Och riskerar att drunkna på för djupt vatten. Nog är det väl fruktansvärt märkligt att man fortfarande inte lärt sig vad demokrati faktiskt innebär...
Det var tydligen ett jäkla tjohej när folk började lämna a-kassorna i strid ström för något år sedan. Ingen rocket scientist behövdes för att förstå varför. Det var för dyrt, helt enkelt, och ingen hade då ännu förutspått den ekonomiska krisen.
När regeringen ville få ut information om vilka som var medlemmar i a-kassorna och facken blev det förstås ett ramaskri och ett stort fett nej. Precis som det ska vara då en regering får för sig att kartlägga, åsiktsregistrera eller på annat vis ge sig in i människors föreningsfrihet. Det är helt enkelt under all kritik och värdighet för en regering att göra en sådan sak. Börjar man tumma på den sortens grundmurade pelare inom en demokrati riskerar man snart att öppna upp Pandoras ask. Ingen av oss vill verkligen veta vilka konsekvenser en sådan dumhet skulle kunna leda till.
Där borde det hela ha slutat. Ett dumt felsteg av något pundhuvud inom regeringen med omnejd som kommit på den briljanta idén utan att alls minnas vad han eller hon lärt sig under åren i grundskola och gymnasium. Men ett misstag kan väl kanske alla göra?
Nu är dock regeringen på väg tillbaka - with a vengeance!
Nu ska ett lagförslag röstas igenom imorgon (!) som ska påtvinga alla a-kassor en skyldighet att redovisa sina medlemsregister till Statistiska Centralbyrån. Hej och hå för åsiktsregistreringen och det totala övervakningssamhället.
Det får fanimej vara nog nu för dessa dumheter. Denna hysterin om att övervaka och detaljstyra varje individ och varje liten händelse i landet är så löjlig, men också så oerhört skrämmande att jag snart inte kan finna ord för det. Vad i hela friden håller ni på med? Vad i allsin dar är ni så in i bomben rädda för?
Varför i hela helvetet har vi en statsminister som så kapitalt tycks ha misslyckats med potträningen att han inte klarar av att släppa sargen och lita på samhället och människorna i landet Sverige för ens den blekaste och snabbaste sekund?
Ta er i kragen nu och väx upp, era fega ynkryggar! Klarar ni inte av att styra ett litet lilleputtland som Sverige utan att leka Stasi så har ni absolut ingenting där att göra! Lämna över styret till en grupp, en generation, som inte är så totalt likblek av skräck för att gå ute på gatorna i Stockholm att de riskerar att svimma. För såhär kan det faktiskt inte få fortgå.
Lägg ner!
Jag har sällan skämts så mycket som borgerlig politiker som när jag läser sådana här dumheter. Möjligen med undantag för ett par diskussioner som oftast kan förkortas med mellan tre eller fem bokstäver. Men det är samma planhalva. Det är sånt här trams som gör att jag får ont i magen av att kalla mig liberal eller borgerlig. Det är sånt här jag alls inte kan stå för och som får mig att flyga i luften så kapitalt att jag riskerar att inte ens lämna några atomer efter mig. (Fortsätt i denna takten och Sverige kan få sin egen partikelaccelerator alldeles söder om huvudstaden, för min frustration börjar bli så stor nu att jag är på väg att implodera och endast efterlämna ett litet svart hål).
Frågan är... Är det inte dags att lämna sandlådan nu och försöka sträcka sig hela vägen bortom 30-skyltarna?
Snart riskerar Sverige och den övervakningskåta lilla kärnan av politiker som driver detta obehagliga och samhällsfarliga kontrollexperiment att bli omskrivna som vinnare av en Darwin Award. Problemet är att de inte gör detta med fara enbart för sig själva utan med fara för hela det svenska samhället, den svenska demokratin och i förlängningen även hela den västerländska civilisationen. Jag säger bara Grattis!
Lasses blogg, Nattis 2.0, jj.n,
Det var tydligen ett jäkla tjohej när folk började lämna a-kassorna i strid ström för något år sedan. Ingen rocket scientist behövdes för att förstå varför. Det var för dyrt, helt enkelt, och ingen hade då ännu förutspått den ekonomiska krisen.
När regeringen ville få ut information om vilka som var medlemmar i a-kassorna och facken blev det förstås ett ramaskri och ett stort fett nej. Precis som det ska vara då en regering får för sig att kartlägga, åsiktsregistrera eller på annat vis ge sig in i människors föreningsfrihet. Det är helt enkelt under all kritik och värdighet för en regering att göra en sådan sak. Börjar man tumma på den sortens grundmurade pelare inom en demokrati riskerar man snart att öppna upp Pandoras ask. Ingen av oss vill verkligen veta vilka konsekvenser en sådan dumhet skulle kunna leda till.
Där borde det hela ha slutat. Ett dumt felsteg av något pundhuvud inom regeringen med omnejd som kommit på den briljanta idén utan att alls minnas vad han eller hon lärt sig under åren i grundskola och gymnasium. Men ett misstag kan väl kanske alla göra?
Nu är dock regeringen på väg tillbaka - with a vengeance!
Nu ska ett lagförslag röstas igenom imorgon (!) som ska påtvinga alla a-kassor en skyldighet att redovisa sina medlemsregister till Statistiska Centralbyrån. Hej och hå för åsiktsregistreringen och det totala övervakningssamhället.
Det får fanimej vara nog nu för dessa dumheter. Denna hysterin om att övervaka och detaljstyra varje individ och varje liten händelse i landet är så löjlig, men också så oerhört skrämmande att jag snart inte kan finna ord för det. Vad i hela friden håller ni på med? Vad i allsin dar är ni så in i bomben rädda för?
Varför i hela helvetet har vi en statsminister som så kapitalt tycks ha misslyckats med potträningen att han inte klarar av att släppa sargen och lita på samhället och människorna i landet Sverige för ens den blekaste och snabbaste sekund?
Ta er i kragen nu och väx upp, era fega ynkryggar! Klarar ni inte av att styra ett litet lilleputtland som Sverige utan att leka Stasi så har ni absolut ingenting där att göra! Lämna över styret till en grupp, en generation, som inte är så totalt likblek av skräck för att gå ute på gatorna i Stockholm att de riskerar att svimma. För såhär kan det faktiskt inte få fortgå.
Lägg ner!
Jag har sällan skämts så mycket som borgerlig politiker som när jag läser sådana här dumheter. Möjligen med undantag för ett par diskussioner som oftast kan förkortas med mellan tre eller fem bokstäver. Men det är samma planhalva. Det är sånt här trams som gör att jag får ont i magen av att kalla mig liberal eller borgerlig. Det är sånt här jag alls inte kan stå för och som får mig att flyga i luften så kapitalt att jag riskerar att inte ens lämna några atomer efter mig. (Fortsätt i denna takten och Sverige kan få sin egen partikelaccelerator alldeles söder om huvudstaden, för min frustration börjar bli så stor nu att jag är på väg att implodera och endast efterlämna ett litet svart hål).
Frågan är... Är det inte dags att lämna sandlådan nu och försöka sträcka sig hela vägen bortom 30-skyltarna?
Snart riskerar Sverige och den övervakningskåta lilla kärnan av politiker som driver detta obehagliga och samhällsfarliga kontrollexperiment att bli omskrivna som vinnare av en Darwin Award. Problemet är att de inte gör detta med fara enbart för sig själva utan med fara för hela det svenska samhället, den svenska demokratin och i förlängningen även hela den västerländska civilisationen. Jag säger bara Grattis!
Lasses blogg, Nattis 2.0, jj.n,
Är ditt system verkligen bättre, Helle Klein?
Helle Klein skriver idag på Aftonbladet om det hon kallar Alliansregeringens nedmontering av den generella välfärden.
Jag måste tillstå att det trots allt finns vissa poänger där. Det har funnits problem i det nya system som skapats för att ge utrymme för alliansens arbetslinje. Men att det skulle ha varit så jäkla mycket bättre förr vet jag faktiskt inte.
Kanske är jag litet färgad av alla år då jag själv mått väldigt dåligt eller haft problem på olika vis. Det kan säkert spela in, men jag kan inte riktigt hjälpa att undra hur generell den forna välfärden egentligen var.
Går man tillbaka till den tiden då makarna Myrdal skapade sitt drömsamhälle med Sverige som målarduk, så tycks det på avstånd som något väldigt vackert och fint och idylliskt. Men att det här makalösa folkhemmet bara gällde somliga är det fortfarande få som verkligen vill kännas vid. Det var ju väldigt mycket flirtar med fascismen på den tiden. Det var fortfarande väldigt mycket dumheter rörande rasbiologi, diskriminering mot "tattare", fattiga, funktionshindrade och mentalsjuka. Ett förakt gentemot HBT-personer fanns ständigt där. Och så alla dessa tvångssteriliseringar. En företeelse som fortfarande lever kvar idag och som jag själv förra året blev ett levande minne av. Det är få som tvångssteriliseras idag, men jag är en av dem. Detta skedde år 2008 och jag är bara en av alla de som idag tvångssteriliseras på grund av att jag tillhör en sexuell minoritet som fortfarande inte är önskvärd i landet Sverige. Ett kallslaget minne av en tid som borde ha flytt för länge sedan.
Det folkhem som Helle Klein pratar om och som handlar om att alla ska ha samma rättigheter och samma tryggheter - det var aldrig någonsin riktat till mig. Jag och mina medsystrar, medbröder och andra var aldrig någonsin välkomna. Vi hörde aldrig dit. Därför kan jag ibland bli stött då människor omkring mig skriker om det fördelaktiga med den vänsterpolitik som låg till grund för folkhemmet. Det gör ont. Än idag. Och kommer fortsätta att göra det under resten av mitt liv.
Att man idag inte längre talar om tvångssterilisering och halvt om halvt undangömdhet eller deportation av de misslyckade i samhället utan gärna vill hjälpa rätt många fler än förr är visserligen säkert sant. Till viss del i alla fall. Men jag funderar fortfarande kring på vilket sätt man vill hjälpa dessa människor än idag.
Är det inte så att den som är arbetslös och den som är sjuk ska in i skyddade system där de bara blir apatiska och avställda som ytterligare en del i det socialistiska maskineriet? Att man ska in i bidragssystem och sättas på någon sorts bänk vid sidan av avbytarbänken om man en gång fallit istället för att fortfarande ha rätten att ses som en resurs. Någon som är värd något. Någon som fortfarande har en tillstymmelse till verkligt värde och en möjlighet till en framtid. Jag tycker ofta att de där eviga bidragssystemen i min värld blir väldigt kvävande. Åtminstone för den som inte vill dit. Och det har jag aldrig köpt.
Jag vågar mig på att säga så eftersom jag själv av olika skäl räknas som just en sådan där defekt kugge. Jag har mina handikapp som gör att jag inte klarar av vad som helst. Jag har också efter många år av fackligt sanktionerad diskriminering gått ner mig rätt hårt inte minst psykiskt och jag är idag arbetslös och mår riktigt dåligt för det mesta. Nu är jag outad. Nu vet ni.
Men är det något jag vill idag, till vilket pris som helst, så är det att kunna komma tillbaka i arbete igen. Jag behöver få komma igång med ett riktigt och seriöst arbete igen. Som en av landets mest kända transpersoner, som en minst sagt kontroversiell politisk bråkstake av rang och som redan orsakat parlamentarisk kris är jag inte direkt het på den ordinarie arbetsmarknaden. Vi behöver ju inte hymla om att så är fallet ändå?
Men jag tänker inte ge upp. Det må hända att jag inte kommer kunna få ett arbete någonsin igen som arbetsledare, butiksansvarig eller projektledare, men det skiter jag högaktningsfullt i. Jag ska ha ett arbete till vilket pris som helst. Jag har motivationen, längtan, drömmen och visionerna.
I det gamla socialistiska systemet jag växt upp i har man försökt övertyga mig om att det bästa för mig är att sjukpensionera mig och sätta mig på någon sorts dekistillvaro där jag kan sitta och tugga chips i soffan dagarna i ända. Långa rader av företrädare för det svenska socialförsäkringssystemet och vården har slagits om att försöka förklara det fantastiska i den så kallade drömmen. Jag borde väl ändå se fördelarna i det? Jag skulle ju trots allt bli omhändertagen av staten och behövde inte oroa mig för att behöva arbeta längre. Det var inte svårt att få en permanent förtidspension på den tiden. Som 17 år gammal slogs jag redan för att få ha rätten att INTE bli uträknad.
För mig var det den värsta sortens dystopi. Den övertalningskampanjen påbörjades inom vården redan under grundskoleåren och den pågår fortfarande. Tack och lov har jag nu funnit ett par vettiga kontakter inom vården, kommunen och hos arbetsförmedlingen som försöker möjliggöra en vettig rehabilitering för min del. Som kämpar för att bryta upp dödläget och hjälpa mig till en fast anställning igen.
Jag gick in i detta med samma syn som så många andra har haft omkring mig. Jag har aldrig någonsin varit arbetslös tidigare och detta är första gången i mitt liv som jag är tvungen att ha med exempelvis Arbetsförmedlingen att göra. Jag trodde också att jag skulle bli utkastad, dömd, utlämnad och glömd. Det är ju det man ofta hör och det är den enda bilden som någonsin alls visas utåt. Den enda som tilltalar medierna.
Därför är det lustigt att jag så snabbt blivit inkluderad i omfattande sociala skyddsnät som plockar upp mig, bär mig och verkligen anstränger sig för att finna en lösning som fungerar för just mig.
Varför lyfts aldrig den sidan upp? Att det faktiskt finns de som vill någonstans. Att det finns de som verkligen känt sig instängda och som verkligen känt sig avpolletterade och som inget annat önskar än att komma vidare, ha ett fullvärdigt liv och en framtid?
Jag vet att det finns många som absolut inte kan och som absolut inte klarar av att arbeta på grund av exempelvis fysiska skador eller funktionshinder, eller kanske väldigt allvarliga problem rent mentalt eller känslomässigt som inte alltid är så himla enkla att reda ut. Jag har legat och balanserat på den gränsen personligen under många år nu. Försök genomföra en transition i ett samhälle som det svenska och det framstår som tämligen naturligt. Där finns många skäl till att jag varit nära att falla ner på fel sida av den tunna linjen.
Jag hoppas innerligt att vi ska kunna skapa en grundtrygghet även för den som absolut inte kan återrehabiliteras också. Inte bara för människor som jag som kanske kan och som ger sig fasen på att göra och vilja även om det så är det sista vi gör. Bokstavligt talat. Det finns de som inte har min tur och de människorna måste förstås plockas upp.
Därför driver jag så gott jag kan också aktivt en linje som innebär att vi ska ta hand om de som inte fungerar i ett normalt yrkesliv igen. Om det innebär hel eller delvis arbetsoförmåga beror ju på från fall till fall. Jag hoppas att vi ska kunna skapa ett system där individen själv ska kunna styra över detta i någon mån för att kunna behålla en aktiv bas i sitt liv i den mån det nu är möjligt. Men det ska vara ett system som också ger tryggheten att kunna stå vid sidan då det verkligen är nödvändigt. Utan att individens liv fullständigt faller samman.
Det viktiga är dock att vi som samhälle i så hög grad som möjligt arbetar för att skapa en trygg och fungerande tillvaro för så många vi alls kan. Det innebär också att vi måste skapa utrymmet att kunna komma tillbaka. Att faktiskt arbeta. Att kunna ha tryggheten i rutinerna i ett arbete eller studier. Att kunna ha tryggheten i det sociala nätverk det faktiskt innebär. Den stolthet det innebär att kunna gå till arbetet och göra något man är stolt och glad över. Det har med människovärde att göra.
Att bli systematiskt avpolletterad och placerad utanför samhället ger inte mycket människovärde, trots allt. Det ger inte mycket självkänsla åt särskilt många. Det är ett problem vi måste lösa. Rimligen genom att skapa möjligheter att återgå till ett arbete om möjligt. Det är den viktigaste biten i arbetslinjen i mina ögon. Och förstås att den ska gälla alla. Inte bara de välskapta ariskt blonda muskelknytena som avbildades på de där affischerna under den glada mitten av nittonhundratalet. Inte bara för de som passar in i normen och de som inte sticker ut och som inte på något vis är annorlunda.
För att... jag vill kunna arbeta. Fastän att jag är annorlunda. Fastän jag sticker ut. Fastän jag är otroligt kontroversiell och bryter mot alla de där förväntningarna om vad en människa, man eller kvinna ska vara. Fastän jag har problem med såväl kropp som psyke. Jag vill. Och det hade jag aldrig kunnat under den tiden då Helle Kleins älskade folkhem var den svenska modellen. På den tiden stod jag och många med mig vid sidan. På den tiden var jag och vi inte inkluderade.
Min dröm är att vi ska kunna skapa ett samhälle där alla har en möjlighet att skapa en tillvaro och en framtid. Där alla är lika mycket värda. Där alla har samma utgångsläge. Där arbete förstås belönas, liksom studier, liksom kunskap. Men där den som faller också kan lita på att där finns en hjälpande hand. En hand som hjälper oss upp då vi behöver hjälp. En famn som styrker och när oss och en hand som kan ge oss en knuff i ryggen då vi verkligen behöver den som bäst.
Det förutsätter också att den som verkligen inte kan resa sig har en uttalad och grundmurad trygghet som innebär att livet inte tar slut den dagen vi inte längre klarar att stå upp själva, inte klarar att gå, inte klarar att springa.
Där ska finnas ett system som tar hand om den som inte kan. Den som inte mår bra nog. Absolut. Men det ska vara ett system för alla. Där ingen längre blir exkluderad. Och där samhället och de sociala försäkringssystemen inte tar för givet att den som en gång fallit för alltid är ute ur leken.
Jag är inte ute ur leken (än) och jag är tacksam över att Alliansregeringen har börjat bygga ett system som ger mig möjligheten att komma tillbaka. På riktigt.
Om jag sedan faller permanent, så hoppas jag att vi ska ha hunnit bygga ett system som även då skyddar mig och hjälper mig om jag inte längre klarar att arbeta. Förstås. Men även om systemet är långt ifrån perfekt och även om jag inte köper den stenhårda linje som moderaterna gärna driver så vill jag ändå hävda att vi är på väg åt rätt håll. Det finns tusen saker kvar att se över och slipa på. Det finns mycket som behöver fixas och åtgärdas. Men grunden i det nya systemet är bra. Nu ska vi bara se till att föra det till nästa nivå och se till att vi har en trygg grund i detta system som verkligen når ut till alla som behöver det och som idag fortfarande hamnar mellan stolarna.
Intressant.
Fredrik Segerfeldt, jj.n
Jag måste tillstå att det trots allt finns vissa poänger där. Det har funnits problem i det nya system som skapats för att ge utrymme för alliansens arbetslinje. Men att det skulle ha varit så jäkla mycket bättre förr vet jag faktiskt inte.
Kanske är jag litet färgad av alla år då jag själv mått väldigt dåligt eller haft problem på olika vis. Det kan säkert spela in, men jag kan inte riktigt hjälpa att undra hur generell den forna välfärden egentligen var.
Går man tillbaka till den tiden då makarna Myrdal skapade sitt drömsamhälle med Sverige som målarduk, så tycks det på avstånd som något väldigt vackert och fint och idylliskt. Men att det här makalösa folkhemmet bara gällde somliga är det fortfarande få som verkligen vill kännas vid. Det var ju väldigt mycket flirtar med fascismen på den tiden. Det var fortfarande väldigt mycket dumheter rörande rasbiologi, diskriminering mot "tattare", fattiga, funktionshindrade och mentalsjuka. Ett förakt gentemot HBT-personer fanns ständigt där. Och så alla dessa tvångssteriliseringar. En företeelse som fortfarande lever kvar idag och som jag själv förra året blev ett levande minne av. Det är få som tvångssteriliseras idag, men jag är en av dem. Detta skedde år 2008 och jag är bara en av alla de som idag tvångssteriliseras på grund av att jag tillhör en sexuell minoritet som fortfarande inte är önskvärd i landet Sverige. Ett kallslaget minne av en tid som borde ha flytt för länge sedan.
Det folkhem som Helle Klein pratar om och som handlar om att alla ska ha samma rättigheter och samma tryggheter - det var aldrig någonsin riktat till mig. Jag och mina medsystrar, medbröder och andra var aldrig någonsin välkomna. Vi hörde aldrig dit. Därför kan jag ibland bli stött då människor omkring mig skriker om det fördelaktiga med den vänsterpolitik som låg till grund för folkhemmet. Det gör ont. Än idag. Och kommer fortsätta att göra det under resten av mitt liv.
Att man idag inte längre talar om tvångssterilisering och halvt om halvt undangömdhet eller deportation av de misslyckade i samhället utan gärna vill hjälpa rätt många fler än förr är visserligen säkert sant. Till viss del i alla fall. Men jag funderar fortfarande kring på vilket sätt man vill hjälpa dessa människor än idag.
Är det inte så att den som är arbetslös och den som är sjuk ska in i skyddade system där de bara blir apatiska och avställda som ytterligare en del i det socialistiska maskineriet? Att man ska in i bidragssystem och sättas på någon sorts bänk vid sidan av avbytarbänken om man en gång fallit istället för att fortfarande ha rätten att ses som en resurs. Någon som är värd något. Någon som fortfarande har en tillstymmelse till verkligt värde och en möjlighet till en framtid. Jag tycker ofta att de där eviga bidragssystemen i min värld blir väldigt kvävande. Åtminstone för den som inte vill dit. Och det har jag aldrig köpt.
Jag vågar mig på att säga så eftersom jag själv av olika skäl räknas som just en sådan där defekt kugge. Jag har mina handikapp som gör att jag inte klarar av vad som helst. Jag har också efter många år av fackligt sanktionerad diskriminering gått ner mig rätt hårt inte minst psykiskt och jag är idag arbetslös och mår riktigt dåligt för det mesta. Nu är jag outad. Nu vet ni.
Men är det något jag vill idag, till vilket pris som helst, så är det att kunna komma tillbaka i arbete igen. Jag behöver få komma igång med ett riktigt och seriöst arbete igen. Som en av landets mest kända transpersoner, som en minst sagt kontroversiell politisk bråkstake av rang och som redan orsakat parlamentarisk kris är jag inte direkt het på den ordinarie arbetsmarknaden. Vi behöver ju inte hymla om att så är fallet ändå?
Men jag tänker inte ge upp. Det må hända att jag inte kommer kunna få ett arbete någonsin igen som arbetsledare, butiksansvarig eller projektledare, men det skiter jag högaktningsfullt i. Jag ska ha ett arbete till vilket pris som helst. Jag har motivationen, längtan, drömmen och visionerna.
I det gamla socialistiska systemet jag växt upp i har man försökt övertyga mig om att det bästa för mig är att sjukpensionera mig och sätta mig på någon sorts dekistillvaro där jag kan sitta och tugga chips i soffan dagarna i ända. Långa rader av företrädare för det svenska socialförsäkringssystemet och vården har slagits om att försöka förklara det fantastiska i den så kallade drömmen. Jag borde väl ändå se fördelarna i det? Jag skulle ju trots allt bli omhändertagen av staten och behövde inte oroa mig för att behöva arbeta längre. Det var inte svårt att få en permanent förtidspension på den tiden. Som 17 år gammal slogs jag redan för att få ha rätten att INTE bli uträknad.
För mig var det den värsta sortens dystopi. Den övertalningskampanjen påbörjades inom vården redan under grundskoleåren och den pågår fortfarande. Tack och lov har jag nu funnit ett par vettiga kontakter inom vården, kommunen och hos arbetsförmedlingen som försöker möjliggöra en vettig rehabilitering för min del. Som kämpar för att bryta upp dödläget och hjälpa mig till en fast anställning igen.
Jag gick in i detta med samma syn som så många andra har haft omkring mig. Jag har aldrig någonsin varit arbetslös tidigare och detta är första gången i mitt liv som jag är tvungen att ha med exempelvis Arbetsförmedlingen att göra. Jag trodde också att jag skulle bli utkastad, dömd, utlämnad och glömd. Det är ju det man ofta hör och det är den enda bilden som någonsin alls visas utåt. Den enda som tilltalar medierna.
Därför är det lustigt att jag så snabbt blivit inkluderad i omfattande sociala skyddsnät som plockar upp mig, bär mig och verkligen anstränger sig för att finna en lösning som fungerar för just mig.
Varför lyfts aldrig den sidan upp? Att det faktiskt finns de som vill någonstans. Att det finns de som verkligen känt sig instängda och som verkligen känt sig avpolletterade och som inget annat önskar än att komma vidare, ha ett fullvärdigt liv och en framtid?
Jag vet att det finns många som absolut inte kan och som absolut inte klarar av att arbeta på grund av exempelvis fysiska skador eller funktionshinder, eller kanske väldigt allvarliga problem rent mentalt eller känslomässigt som inte alltid är så himla enkla att reda ut. Jag har legat och balanserat på den gränsen personligen under många år nu. Försök genomföra en transition i ett samhälle som det svenska och det framstår som tämligen naturligt. Där finns många skäl till att jag varit nära att falla ner på fel sida av den tunna linjen.
Jag hoppas innerligt att vi ska kunna skapa en grundtrygghet även för den som absolut inte kan återrehabiliteras också. Inte bara för människor som jag som kanske kan och som ger sig fasen på att göra och vilja även om det så är det sista vi gör. Bokstavligt talat. Det finns de som inte har min tur och de människorna måste förstås plockas upp.
Därför driver jag så gott jag kan också aktivt en linje som innebär att vi ska ta hand om de som inte fungerar i ett normalt yrkesliv igen. Om det innebär hel eller delvis arbetsoförmåga beror ju på från fall till fall. Jag hoppas att vi ska kunna skapa ett system där individen själv ska kunna styra över detta i någon mån för att kunna behålla en aktiv bas i sitt liv i den mån det nu är möjligt. Men det ska vara ett system som också ger tryggheten att kunna stå vid sidan då det verkligen är nödvändigt. Utan att individens liv fullständigt faller samman.
Det viktiga är dock att vi som samhälle i så hög grad som möjligt arbetar för att skapa en trygg och fungerande tillvaro för så många vi alls kan. Det innebär också att vi måste skapa utrymmet att kunna komma tillbaka. Att faktiskt arbeta. Att kunna ha tryggheten i rutinerna i ett arbete eller studier. Att kunna ha tryggheten i det sociala nätverk det faktiskt innebär. Den stolthet det innebär att kunna gå till arbetet och göra något man är stolt och glad över. Det har med människovärde att göra.
Att bli systematiskt avpolletterad och placerad utanför samhället ger inte mycket människovärde, trots allt. Det ger inte mycket självkänsla åt särskilt många. Det är ett problem vi måste lösa. Rimligen genom att skapa möjligheter att återgå till ett arbete om möjligt. Det är den viktigaste biten i arbetslinjen i mina ögon. Och förstås att den ska gälla alla. Inte bara de välskapta ariskt blonda muskelknytena som avbildades på de där affischerna under den glada mitten av nittonhundratalet. Inte bara för de som passar in i normen och de som inte sticker ut och som inte på något vis är annorlunda.
För att... jag vill kunna arbeta. Fastän att jag är annorlunda. Fastän jag sticker ut. Fastän jag är otroligt kontroversiell och bryter mot alla de där förväntningarna om vad en människa, man eller kvinna ska vara. Fastän jag har problem med såväl kropp som psyke. Jag vill. Och det hade jag aldrig kunnat under den tiden då Helle Kleins älskade folkhem var den svenska modellen. På den tiden stod jag och många med mig vid sidan. På den tiden var jag och vi inte inkluderade.
Min dröm är att vi ska kunna skapa ett samhälle där alla har en möjlighet att skapa en tillvaro och en framtid. Där alla är lika mycket värda. Där alla har samma utgångsläge. Där arbete förstås belönas, liksom studier, liksom kunskap. Men där den som faller också kan lita på att där finns en hjälpande hand. En hand som hjälper oss upp då vi behöver hjälp. En famn som styrker och när oss och en hand som kan ge oss en knuff i ryggen då vi verkligen behöver den som bäst.
Det förutsätter också att den som verkligen inte kan resa sig har en uttalad och grundmurad trygghet som innebär att livet inte tar slut den dagen vi inte längre klarar att stå upp själva, inte klarar att gå, inte klarar att springa.
Där ska finnas ett system som tar hand om den som inte kan. Den som inte mår bra nog. Absolut. Men det ska vara ett system för alla. Där ingen längre blir exkluderad. Och där samhället och de sociala försäkringssystemen inte tar för givet att den som en gång fallit för alltid är ute ur leken.
Jag är inte ute ur leken (än) och jag är tacksam över att Alliansregeringen har börjat bygga ett system som ger mig möjligheten att komma tillbaka. På riktigt.
Om jag sedan faller permanent, så hoppas jag att vi ska ha hunnit bygga ett system som även då skyddar mig och hjälper mig om jag inte längre klarar att arbeta. Förstås. Men även om systemet är långt ifrån perfekt och även om jag inte köper den stenhårda linje som moderaterna gärna driver så vill jag ändå hävda att vi är på väg åt rätt håll. Det finns tusen saker kvar att se över och slipa på. Det finns mycket som behöver fixas och åtgärdas. Men grunden i det nya systemet är bra. Nu ska vi bara se till att föra det till nästa nivå och se till att vi har en trygg grund i detta system som verkligen når ut till alla som behöver det och som idag fortfarande hamnar mellan stolarna.
Intressant.
Fredrik Segerfeldt, jj.n
2009-11-08
Litet bättre svar än såhär?
Alltså.... Såhär!
Jag tycker att vi faktiskt förtjänar ett bättre svar än såhär. Hur ska jag annars kunna hålla mig från att gå i affekt nästa gång något smartskaft får för sig att vilt flirta med Sverigedemokraterna?
Jag bara... vädjar. Helt enkelt.
All cred till Mary och Kent
Är glad över att exempelvis Mary tar så stark ställning från sitt håll efter det klumpiga moderatutspelet jag gick så i affekt emot tidigare idag.
Det är fint att Moderaterna åtminstone i Stockholms Län tar ställning emot de här dumheterna och jag hoppas att partiet även centralt tar litet tydligare avstånd än man gjort hittills. Det finns en del att göra även i mitt eget parti, måste jag erkänna, men det hindrar inte att jag arbetar för det. Jag tar konsekvent avstånd ifrån alla sådana här idéer därför att mitt eget liv och min egen trygghet faktiskt de facto hänger på det i framtiden. Liksom många av mina vänners. Jag tänker inte börja sträcka fram mina fingrar bara för att det numera är kostymer som är på modet snarare än bomberjackor eller bruna skjortor.
Kent Persson skriver att Appelros helt enkelt är en bitter avhoppad riksdagsledamot som vill bita tillbaka mot partiet han inte längre kandiderar för i nästkommande val. Vad vet jag? Det kan hända att det är så. Om det ligger till på det sättet, så är jag den första att erkänna att det är tragiskt. Och skrämmande på så många vis. Även Scaber Nestor skriver.
Men om Moderaterna därmed, som Kent antyder, tar sin hand ifrån honom och den retoriken han för, så är jag betydligt nöjdare. Jag måste erkänna det - jag är väl inte större än så, som Mary uttrycker det.
Ett sådant människoförakt hör helt enkelt inte hemma i ett regeringsparti och jag kommer alltid att reagera mot människor som sprider människohat, hbt-hat och på andra sätt agerar rent ickedemokratiskt och pratar om förtryck och diskriminering som vore det rätt hyvens idéer. Jag kommer alltid att reagera mot den som är beredd att sälja hela sin ideologi för att garantera att han eller hon sitter kvar vid makten.
Liksom Peter Andersson tycker jag mig nämligen höra litet grann av en "one-more-time" på grund av den otydligheten som visats och det kan jag inte säga är särdeles betryggande i mina ögon.
Har börjat rensa ut en del inlägg nedanför. Låter de rena foliehattarna och trollen stå kvar och se söta ut, men ren hatpropaganda och hets mot folkgrupp kommer att ryka all världens väg. Så får det bli just nu i alla fall. Blir det för ostädat, så ryker rubbet.
Ytterligare trolltyg kommer att beskäras
Det tycks mig som om jag har fått hela det nationalsocialistiska och nationalromantiska trolltåget på mig nu efter att jag markerat mot allianssamarbete med Sverigedemokraterna. Är det tänkt att jag ska bäva?
Det är faktiskt litet gulligt på något vis. Själv är jag stolt över att vara liberal nog att varken bära bruna eller röda glasögon, oavsett namn. Och nej, jag kommer inte att ändra mig.
Jag propagerar aktivt för demokrati i detta landet och tänker fortsätta göra det. Ett viktigt led i det är att inte arbeta med ickedemokratiska krafter som dessutom propagerar för att sådana som jag inte har rätten att existera.
Därmed är det slutdiskuterat.
Ytterligare trolltyg kommer att beskäras.
M + Sd = Skamligt!
Och nu börjar tongångarna röra sig allt mer högerut på skalan. Så långt från alla rimliga proportioner att jag själv börjar undra om det är jag eller om hela världen runtomkring blivit totalt jäkla tondöv.
Moderaterna i Skåne och eventuellt på riksnivå börjar nu uppvakta Sverigedemokraterna inför valet till riksdagen 2010 och det pratas nu om att Moderaterna mycket väl kan tänka sig att samregera med Sd.
Om de absolut känner sig roade av det, så kan jag inte hindra dem. Denna posten går dock ut på en sak och en sak allena.
Den går ut på att jag härmed förklarar att jag under inga omständigheter kan, tänker, vill eller någonsin kommer att samarbeta med ett parti som aktivt förespråkar att människor som jag saknar en rätt att existera.
Det går inte och det kommer aldrig att ske.
Om Moderaterna fortsätter sitt ideologiska korståg högerut (förmodligen tätt åtföljda av Kristdemokraterna), blir jag tvungen att agera på ett eller annat vis. Följa mitt samvete och tänka på min egen säkerhet, integritet, trygghet och rätt till en existens överhuvudtaget.
Jag kommer ALDRIG NÅGONSIN att stödja en Alliansregering som arbetar tillsammans med Sverigedemokraterna. Även om det gör ont att behöva hota med att lämna Alliansen har jag helt enkelt inget annat val.
Jag hade heller aldrig gått med på att i min situation hjälpa fram det nationalsocialistiska partiet i Tyskland på 30-talet, helt enkelt på grund av att det då hade inneburit min dödsdom. Jag ser inte att jag kan, vill, måste, tänker eller kommer kunna agera på något annat vis nu - här - idag.
Ett parti med rötterna i en nazistisk och fascistisk rörelse, såsom Sd har sina rötter där, kommer aldrig någonsin att få mitt stöd. Varken direkt eller indirekt och jag blir därmed tvungen att dra öronen åt mig.
Jag hoppas innerligt att de två liberala partierna i Alliansen idag tar avstånd från Moderaternas senaste högerextrema flirt och tydligt sätter ned foten gentemot detta vansinnet. Ett sådant ställningstagande kan mycket väl rädda alliansen. Om ett sådant ställningstagande inte görs, vet jag inte hur jag ska kunna gå till val 2010 som allianspolitiker, trots allt. Och kommer definitivt att börja se om mitt skepp.
JAG KOMMER ALDRIG NÅGONSIN STÖDJA NAZISTER I MIN EGEN REGERING!
VILL MODERATERNA SAMARBETA MED SD LÄMNAR JAG ALLIANSEN!
JAG KRÄVER ETT OMEDELBART OCH OTVETYDIGT SVAR AV SAMTLIGA PARTILEDARE I ALLIANSEN NU!
JAG KOMMER ALDRIG ATT ÄNDRA STÅNDPUNKT!
------------------------------------------------------------------------------------------
First they came for the communists, and I did not speak out—because I was not a communist;
Then they came for the socialists, and I did not speak out—because I was not a socialist;
Then they came for the trade unionists, and I did not speak out—because I was not a trade unionist;
Then they came for the Jews, and I did not speak out—because I was not a Jew;
Then they came for me—and there was no one left to speak out for me.
------------------------------------------------------------------------------------------
Amanda Brihed
Kandidat nummer 42, Folkpartiet i Stockholms Län.
Andra skriver:
2009-04-05
Haltande Mona ger giftbägare till syndabock
Jag skrev igår om att jag inte riktigt var övertygad om att det låg i Wanja Lundby-Wedins intresse att fortsätta kämpa sig kvar på sin post efter den senaste tidens skandaler.
Framförallt tycker jag att det är synd att en människa ska behöva ta så många och hårda smällar, oavsett hur saker och ting ligger till med de där styrelsebesluten. Det kan inte rimligen inte vara värt det, skrev jag.
Nu kan vi idag konstatera att Mona har räckt fram giftbägaren till Wanja och krävt hennes avgång från AMF Pension. Förmodligen är det bara en tidsfråga innan kraven på att lämna även LO blir verklighet.
Oavsett vad jag tycker om de fantastiskt märkliga avtalen inom AMF, så måste jag säga att jag fortfarande tycker synd om LO-ordföranden idag. Det var litet grann det här vi alla väntade på, misstänker jag. Och kanske litet grann det jag menade på inte skulle vara gynnsamt för Wanja som person. Det hade varit bättre att gå själv än att i praktiken bli kickad genom proxy, då Mona nu försöker rädda sitt eget skinn efter de senaste opinionssiffrorna. Det kanske är en lösning som ser smidig ut i det korta loppet. Jag kallar det feghet.
Men hur det nu ligger till med det här... Visst kan Wanjas del i AMF-historien ha spelat en viss roll i Socialdemokraternas fall på sistone. Men knappast kan man lägga hela skulden där?
Om så varit fallet borde, vilket också hävdas i Aftonbladet idag, många väljare ha flytt till vänstern snarare än högerut.
Nej, att Socialdemokraterna idag faller tillbaka kommer sig förmodligen snarare av ett svagt ledarskap. Inga klara alternativ. Bråk internt inom vänsterblocket. Inga tillräckligt starka och tydliga ledare som kan smitta folket med hjälp av sin karisma och förmåga att inspirera och bygga en känsla av hopp och tro.
Samtidigt visar Alliansen om och om igen att man för en långsiktig och stabil politik i den världsekonomiska stormens öga. (Snart är vi inte längre skyddade och vid sidan och det behövs handlingskraft och stabilitet för att kunna ro skutan Sverige i hamn då vindarna blåser upp ordentligt runtomkring). Man visar stabilitet, möjlighet att samarbeta internt och en förmåga att se på händelserna runtomkring oss på ett mer långsiktigt vis. Det är orsaken till att Alliansen går framåt trots krisen. Vilket nog nästan måste vara en "World First" i den svenska politiken ändå?
Visst kommer svåra tider inom kort. Även för Alliansen. Det kommer att bli tufft att hantera de ökande arbetslöshetssiffrorna när nu varsel leder till uppsägningar tillsist. Men jag har en känsla av att den sittande regeringen har koll på läget även inför den käftsmällen, så att säga. En känsla jag inte får från oppositionen, fastän jag faktiskt har letat.
Och framförallt... Sossarna har tappat en stor del av sin själ. Det finns anledning att misstänka att många gamla socialdemokratiska väljare idag inte känner igen sig i det nya SAP och att man därför väljer andra alternativ. Väljargruppen i sig är dessutom betydligt mer rörlig än förr och mycket mera otrogen. Väljaren lägger idag sin sympati där den gör mest nytta för tillfället, där frågor som berör den egna individen hanteras på ett bra vis just nu. Partitillhörighet som den såg ut förr om åren finns inte längre.
Det ger förstås alliansen orsak att tänka till innan man jublar för mycket, då det ännu är ett och ett halvt år kvar till Riksdagsvalet. Inför Europaparlamentsvalet ser det å andra sidan väldigt positivt ut. Alliansen har helt enkelt visat att man för en bra och trovärdig politik. Man har starka ledare som syns på ett positivt vis och som alltså skapar den våg av väljarsympatier som behövs idag.
Vi står inför oroliga tider, inte minst ekonomiskt, en bra stund framöver. Vi har inte råd med en velande och ansiktslös massa som regeringsalternativ idag. Speciellt som den har svårt att hålla sams med sig själv. Det ingjuter inget vidare förtroende, är jag rädd. Och i jakten på en syndabock, får Wanja alltså klä skott för den interna kritiken. Osjysst, kanske. Och långt ifrån den enkla och helbrägdagörande lösning som Mona Sahlin förmodligen hoppas på. Snarare sjunker hennes och Socialdemokraternas aktier ytterligare i folkets ögon.
Så liberal jag nu är, tycker jag att det är synd. Alla mår bra av en aktiv och konstruktiv opposition som sätter press och ser till att agera blåslampa i baken på den sittande regeringen. Det skapar utrymme för diskussion. Det skapar dynamik. Det skapar kampvilja och vässar ideologin.
Idag saknar Sverige en fungerande opposition, och de senaste turerna i Wanja-affären bekräftar återigen att så är fallet.
Framförallt tycker jag att det är synd att en människa ska behöva ta så många och hårda smällar, oavsett hur saker och ting ligger till med de där styrelsebesluten. Det kan inte rimligen inte vara värt det, skrev jag.
Nu kan vi idag konstatera att Mona har räckt fram giftbägaren till Wanja och krävt hennes avgång från AMF Pension. Förmodligen är det bara en tidsfråga innan kraven på att lämna även LO blir verklighet.
Oavsett vad jag tycker om de fantastiskt märkliga avtalen inom AMF, så måste jag säga att jag fortfarande tycker synd om LO-ordföranden idag. Det var litet grann det här vi alla väntade på, misstänker jag. Och kanske litet grann det jag menade på inte skulle vara gynnsamt för Wanja som person. Det hade varit bättre att gå själv än att i praktiken bli kickad genom proxy, då Mona nu försöker rädda sitt eget skinn efter de senaste opinionssiffrorna. Det kanske är en lösning som ser smidig ut i det korta loppet. Jag kallar det feghet.
Men hur det nu ligger till med det här... Visst kan Wanjas del i AMF-historien ha spelat en viss roll i Socialdemokraternas fall på sistone. Men knappast kan man lägga hela skulden där?
Om så varit fallet borde, vilket också hävdas i Aftonbladet idag, många väljare ha flytt till vänstern snarare än högerut.
Nej, att Socialdemokraterna idag faller tillbaka kommer sig förmodligen snarare av ett svagt ledarskap. Inga klara alternativ. Bråk internt inom vänsterblocket. Inga tillräckligt starka och tydliga ledare som kan smitta folket med hjälp av sin karisma och förmåga att inspirera och bygga en känsla av hopp och tro.
Samtidigt visar Alliansen om och om igen att man för en långsiktig och stabil politik i den världsekonomiska stormens öga. (Snart är vi inte längre skyddade och vid sidan och det behövs handlingskraft och stabilitet för att kunna ro skutan Sverige i hamn då vindarna blåser upp ordentligt runtomkring). Man visar stabilitet, möjlighet att samarbeta internt och en förmåga att se på händelserna runtomkring oss på ett mer långsiktigt vis. Det är orsaken till att Alliansen går framåt trots krisen. Vilket nog nästan måste vara en "World First" i den svenska politiken ändå?
Visst kommer svåra tider inom kort. Även för Alliansen. Det kommer att bli tufft att hantera de ökande arbetslöshetssiffrorna när nu varsel leder till uppsägningar tillsist. Men jag har en känsla av att den sittande regeringen har koll på läget även inför den käftsmällen, så att säga. En känsla jag inte får från oppositionen, fastän jag faktiskt har letat.
Och framförallt... Sossarna har tappat en stor del av sin själ. Det finns anledning att misstänka att många gamla socialdemokratiska väljare idag inte känner igen sig i det nya SAP och att man därför väljer andra alternativ. Väljargruppen i sig är dessutom betydligt mer rörlig än förr och mycket mera otrogen. Väljaren lägger idag sin sympati där den gör mest nytta för tillfället, där frågor som berör den egna individen hanteras på ett bra vis just nu. Partitillhörighet som den såg ut förr om åren finns inte längre.
Det ger förstås alliansen orsak att tänka till innan man jublar för mycket, då det ännu är ett och ett halvt år kvar till Riksdagsvalet. Inför Europaparlamentsvalet ser det å andra sidan väldigt positivt ut. Alliansen har helt enkelt visat att man för en bra och trovärdig politik. Man har starka ledare som syns på ett positivt vis och som alltså skapar den våg av väljarsympatier som behövs idag.
Vi står inför oroliga tider, inte minst ekonomiskt, en bra stund framöver. Vi har inte råd med en velande och ansiktslös massa som regeringsalternativ idag. Speciellt som den har svårt att hålla sams med sig själv. Det ingjuter inget vidare förtroende, är jag rädd. Och i jakten på en syndabock, får Wanja alltså klä skott för den interna kritiken. Osjysst, kanske. Och långt ifrån den enkla och helbrägdagörande lösning som Mona Sahlin förmodligen hoppas på. Snarare sjunker hennes och Socialdemokraternas aktier ytterligare i folkets ögon.
Så liberal jag nu är, tycker jag att det är synd. Alla mår bra av en aktiv och konstruktiv opposition som sätter press och ser till att agera blåslampa i baken på den sittande regeringen. Det skapar utrymme för diskussion. Det skapar dynamik. Det skapar kampvilja och vässar ideologin.
Idag saknar Sverige en fungerande opposition, och de senaste turerna i Wanja-affären bekräftar återigen att så är fallet.
2009-04-04
Vårkänslor och varningstecken
Så kan det gå. Alliansen anar våren under den blixtrande solen. Det känns varmt och skönt och som om framtiden är ganska ljus ändå. Trots allt.
Ändå är det väl litet märkligt, eller? Visserligen måste jag säga att jag tycker att regeringen sköter sitt jobb bra än så länge på de flesta vis. Åtminstone när det gäller den nuvarande krisen och den allmäna politiken.
Vad jag tycker om synen på demokrati och mänskliga fri- och rättigheter inom regeringen idag är väl däremot ingen stor hemlighet?
Samtidigt kan jag inte annat än roat rycka på smilbanden idag. På något vis känns det märkligt mycket som att det säger mer om sossarna av idag än om alliansen att de borgerliga går framåt så mycket idag. Saknade visioner och förlorade drömmar kontra det enda stabila och rimliga alternativet.
Borde det inte vara ett obligatorium att vänsterland går framåt i dåliga tider, om vi kikar på det här historiskt? Vi måste nog konstatera att man inte kan leverera något sammanhängande alternativ från oppositionshåll idag, och därför dyker man.
Jag kan tycka att det dessutom är väldigt synd att Wanja ska fortsätta kämpa vidare i den situation hon satt sig i. Dels för sossesfärens och den fackliga rörelsens förtroendes skull, men även för sin egen. Hur mycket kan en människa ta av stormvindar på en väldigt ensam kulle... Är det inte dags att stiga ner, om inte annat för hennes egen skull? Är det verkligen värt att kämpa vidare och fortsätta ta smäll efter smäll efter smäll? Det gör nästan ont att se på när det här eländet fortsätter rulla vidare.
Att centern och Kd går litet knackigt är tråkigt för alliansen, men det som skrämmer mest med allting är utan tvekan att Sd går framåt. Det gillar jag verkligen inte alls... Herregud, nog kan man väl tycka att det borde finnas bättre sätt att visa sitt missnöje med världsordningen? Visst måste det finnas andra vägar att gå än att stödja en så föråldrad, stelbent, konservativ och fördomsfull politik? Jag kommer aldrig kunna förlika mig med den sortens strömningar i samhället ändå. Det kommer bara inte att gå.
Därför gläder det mig att det sker positiva saker i samhället ändå. Vi har fått en ny äktenskapslagstiftning som äntligen bejakar kärlek och lika värde. Den amerikanska delstaten Iowa följer efter, och i Nepal är en lagstiftning på gång som ger utrymme för definitionen av ett tredje kön. På andra håll i Sverige har vi sett att namnlagstiftningen äntligen har börjat luckras upp och att det nu blivit betydligt enklare att välja att bära det namn man vill.
Det ligger kärlek i luften idag. Och hopp. Jag kan inte annat än gilla.
Nu ska jag ta ett kort bad och sedan ge mig ut i solen igen. Bara för att njuta.
Ändå är det väl litet märkligt, eller? Visserligen måste jag säga att jag tycker att regeringen sköter sitt jobb bra än så länge på de flesta vis. Åtminstone när det gäller den nuvarande krisen och den allmäna politiken.
Vad jag tycker om synen på demokrati och mänskliga fri- och rättigheter inom regeringen idag är väl däremot ingen stor hemlighet?
Samtidigt kan jag inte annat än roat rycka på smilbanden idag. På något vis känns det märkligt mycket som att det säger mer om sossarna av idag än om alliansen att de borgerliga går framåt så mycket idag. Saknade visioner och förlorade drömmar kontra det enda stabila och rimliga alternativet.
Borde det inte vara ett obligatorium att vänsterland går framåt i dåliga tider, om vi kikar på det här historiskt? Vi måste nog konstatera att man inte kan leverera något sammanhängande alternativ från oppositionshåll idag, och därför dyker man.
Jag kan tycka att det dessutom är väldigt synd att Wanja ska fortsätta kämpa vidare i den situation hon satt sig i. Dels för sossesfärens och den fackliga rörelsens förtroendes skull, men även för sin egen. Hur mycket kan en människa ta av stormvindar på en väldigt ensam kulle... Är det inte dags att stiga ner, om inte annat för hennes egen skull? Är det verkligen värt att kämpa vidare och fortsätta ta smäll efter smäll efter smäll? Det gör nästan ont att se på när det här eländet fortsätter rulla vidare.
Att centern och Kd går litet knackigt är tråkigt för alliansen, men det som skrämmer mest med allting är utan tvekan att Sd går framåt. Det gillar jag verkligen inte alls... Herregud, nog kan man väl tycka att det borde finnas bättre sätt att visa sitt missnöje med världsordningen? Visst måste det finnas andra vägar att gå än att stödja en så föråldrad, stelbent, konservativ och fördomsfull politik? Jag kommer aldrig kunna förlika mig med den sortens strömningar i samhället ändå. Det kommer bara inte att gå.
Därför gläder det mig att det sker positiva saker i samhället ändå. Vi har fått en ny äktenskapslagstiftning som äntligen bejakar kärlek och lika värde. Den amerikanska delstaten Iowa följer efter, och i Nepal är en lagstiftning på gång som ger utrymme för definitionen av ett tredje kön. På andra håll i Sverige har vi sett att namnlagstiftningen äntligen har börjat luckras upp och att det nu blivit betydligt enklare att välja att bära det namn man vill.
Det ligger kärlek i luften idag. Och hopp. Jag kan inte annat än gilla.
Nu ska jag ta ett kort bad och sedan ge mig ut i solen igen. Bara för att njuta.
2008-11-23
Transsexualism och pedofili
Ja, så har nu alltså Socialstyrelsen lyckats lista ut att könsuttryck inte är ett farligt och obotligt sjukligt beteende utan högst normalt. Grattis! Det tog bara till år 2008. Nästan bra. Nästan så att jag är imponerad.
Det här innebär nu alltså att vi nu har rätt att crossdressa, piska varann litet lagom, klä oss i lack, gummi och läder osv, utan att vi blir klassade som mentalt störda. Vilket faktiskt är ett enormt framsteg. Vad folk gör i sängkammaren har ju faktiskt inte staten och dess institutioner med att göra. Så långt allt bra. Fattar bara, som sagt, inte varför det tog så himla länge...
Men i samma andetag som Socialstyrelsen lämnade medeltiden med ena foten och hamnade någorlunda i fas med 2000-talet, så såg man till att fastna ordentligt i skiten med den andra foten och hävdar alltså på fullt allvar att transsexualism inte ska tas bort från listan över mentala sjukdomar i Sverige - egentligen någonsin. Orsak?
För att det alltså är ett perverst beteende som nämns i samma andetag som exempelvis pedofili... Fantastiskt!
Tydligen är det så perverst att det idag och även i framtiden är helt ok att fortsätta tvångssterilisera transsexuella mot deras vilja i Sverige. Ett massivt ingrepp i våra liv och i vår integritet. Ett onödigt ingrepp för många och något som strider mot folkrätten å det grövsta, men som ligger kvar där och puttrar vidare för att vi helt enkelt envisas med att det är charmigt att ha kvar en gammal religiös drogdimma raktigenom den svenska lagboken. Jag blir skrämd!
Och inte lär det bli ens en gnutta bättre så länge vi har Kd's egen överstepress som ansvarig för sådana här frågor i den så kallade liberala regeringen vi valt att låta styra det här landet. Och inte lär det bli bättre så länge i stort sett samtliga partier i det här landet fortsätter tiga och acceptera så som de gör idag.
Vem skulle idag acceptera tvångssterilisering av någon annan grupp i det här landet? Skulle vi acceptera att folkgrupper som judar och muslimer steriliserades med tvång? Eller människor som lider av Asperger eller Downs syndrom? Eller de deprimerade? Eller kanske finnar, ryssar, etiopier, thailändare eller whatnot? Det var en stund sedan sist. Tack och lov. Men när ska politikerna i det här landet vakna? När ska socialstyrelsen vakna? När ska vi sluta göra våld på en grupp människor som kan vara så stor som 1/500 människor?
Nej, upp och hoppa! Se till att vakna nu!
Det räcker inte med en massa jäkligt flådiga transplaner och manifest som partikanslierna i stort sett bara använder som dasspapper. Jag vill se litet action nu. Upp och rör på er, för nu ter ni er faktiskt bara löjliga! Och jag vet ju att ni absolut inte vill te er som just löjliga, trots allt. Eller hur?
Eller egentligen är det riktiga skälet att man anser att det behövs en psykiatrisk diagnos för att kunna bota eller åtgärda en fysisk åkomma. Ungefär som andeutdrivning för att bota en inflammerad tå. Well... Eftersom det här landet på så många andra vis styrs av häxdoktorer och gamla vansinniga religiösa föreställningar om vad som är rätt och fel och hur saker och ting ska botas, så kan jag inte säga att jag är förvånad.
Men nog fan botar man väl ett sackande hjärta utan att konstatera alzheimer? Visst opererar man en hand med ett extra finger utan att man skyller på borderline? Visst har vi väl alla hört talas om att fotsvamp snarare brukar kunna botas med svampdödande salva snarare än med en diagnos som hävdar allvarlig depressiv sjukdom?
Jag vet inte... men är det inte dags att vi slänger ut alla häxkonster ur svensk lagstiftning och ur rättspraxis nu? Är det inte dags att socialstyrelsen och även våra lagstiftare vaknar upp och känner den avgasindränkta morgonluften och inser att det var ett jävla tag sedan Sverige styrdes från ett litet kloster och en kungsgård utanför Alvastra i Östergötland?
Transsexualism är en perversion och en mental sjukdom ungefär lika mycket som en illa klämd tumme. Det är dags att socialstyrelsen inser det och i likhet med resten av världen inser att det går att bota transsexualism genom juridiska, medicinska och kirurgiska åtgärder utan att det sitter en uppsjö av psykologer och psykiatriker där och funderar på huruvida vi allihopa är dumma i huvudet eller inte.
Visserligen har ett gäng knallhattar bestämt sig för att mordhota mig sista månaderna på grund av vad jag ägnar mig åt politiskt och visst har jag fått ett eller annat märkligt sms eller facebookmeddelande av folk som tycker att jag är störd på än det ena och än det andra viset. Men det är inte särskilt många som konstaterat att jag skulle vara särskilt mycket mer vrickad än någon annan för att jag valt att leva som mig själv och därmed skapat mig ett liv som kulturellt och socialt stämmer bättre överens med min person.
Jag kan känna mig litet lagom konstig periodvis, men åt helvete att jag gör det på grund av att jag hellre har en fitta än en kuk och att jag föredrar tjejmiddagar, hårfärgningskvällar och pyjamaspartyn mer än att stå och skryta på gymmet över mina muskler och min fantastiska kotlettfrilla... (ok, nu är jag litet grann stereotypifierande och det är faktiskt medvetet men inte illa ment - utan helt enkelt en extremt kortfattad beskrivning av vad det här faktiskt handlar om i den litet mer kulturella och samhälleliga aspekten).
Jag accepterar inte socialstyrelsens beslut om att transsexualism ska kvarligga som psykiatrisk diagnos och jag protesterar å det grövsta mot att jag blir nämnd i samma andetag, av Socialstyrelsens generaldirektör, som pedofiler och liknande. Tack så jäkla mycket, men jag avsäger mig uppfattningen om att du är klok nog att sköta ditt jobb och hävdar att det är dags för dig att avgå!
I övrigt, förstås, är jag superglad för alla mina vänner som crossdressar, utöver bdsm eller liknande. Ni har vunnit en självklar rättighet att få vara er själva och att få vara fria och stolta människor och ni har fått rätt till er njutning och er egen välmåga. Äntligen har staten lämnat era sovrum och er vardag ifred och det är onekligen ett stort steg i rätt riktning.
Nu ska vi bara se till att det där liket som kallas staten vaknar upp ur sina ålderdomligt normativa och präktigt och löjligt pseudoreligiösa åsiktsdimmor en gång till. Länge nog för att ta ytterligare ett kliv med den andra foten - tillräckligt länge för att de ska kunna stå stadigt i 2000-talet och börja känna doften av nutiden och kanske även framtiden tillsist.
Det vore ju rätt intressant och anmärkningsvärt. Inte sant?
Det här innebär nu alltså att vi nu har rätt att crossdressa, piska varann litet lagom, klä oss i lack, gummi och läder osv, utan att vi blir klassade som mentalt störda. Vilket faktiskt är ett enormt framsteg. Vad folk gör i sängkammaren har ju faktiskt inte staten och dess institutioner med att göra. Så långt allt bra. Fattar bara, som sagt, inte varför det tog så himla länge...
Men i samma andetag som Socialstyrelsen lämnade medeltiden med ena foten och hamnade någorlunda i fas med 2000-talet, så såg man till att fastna ordentligt i skiten med den andra foten och hävdar alltså på fullt allvar att transsexualism inte ska tas bort från listan över mentala sjukdomar i Sverige - egentligen någonsin. Orsak?
För att det alltså är ett perverst beteende som nämns i samma andetag som exempelvis pedofili... Fantastiskt!
Tydligen är det så perverst att det idag och även i framtiden är helt ok att fortsätta tvångssterilisera transsexuella mot deras vilja i Sverige. Ett massivt ingrepp i våra liv och i vår integritet. Ett onödigt ingrepp för många och något som strider mot folkrätten å det grövsta, men som ligger kvar där och puttrar vidare för att vi helt enkelt envisas med att det är charmigt att ha kvar en gammal religiös drogdimma raktigenom den svenska lagboken. Jag blir skrämd!
Och inte lär det bli ens en gnutta bättre så länge vi har Kd's egen överstepress som ansvarig för sådana här frågor i den så kallade liberala regeringen vi valt att låta styra det här landet. Och inte lär det bli bättre så länge i stort sett samtliga partier i det här landet fortsätter tiga och acceptera så som de gör idag.
Vem skulle idag acceptera tvångssterilisering av någon annan grupp i det här landet? Skulle vi acceptera att folkgrupper som judar och muslimer steriliserades med tvång? Eller människor som lider av Asperger eller Downs syndrom? Eller de deprimerade? Eller kanske finnar, ryssar, etiopier, thailändare eller whatnot? Det var en stund sedan sist. Tack och lov. Men när ska politikerna i det här landet vakna? När ska socialstyrelsen vakna? När ska vi sluta göra våld på en grupp människor som kan vara så stor som 1/500 människor?
Nej, upp och hoppa! Se till att vakna nu!
Det räcker inte med en massa jäkligt flådiga transplaner och manifest som partikanslierna i stort sett bara använder som dasspapper. Jag vill se litet action nu. Upp och rör på er, för nu ter ni er faktiskt bara löjliga! Och jag vet ju att ni absolut inte vill te er som just löjliga, trots allt. Eller hur?
Eller egentligen är det riktiga skälet att man anser att det behövs en psykiatrisk diagnos för att kunna bota eller åtgärda en fysisk åkomma. Ungefär som andeutdrivning för att bota en inflammerad tå. Well... Eftersom det här landet på så många andra vis styrs av häxdoktorer och gamla vansinniga religiösa föreställningar om vad som är rätt och fel och hur saker och ting ska botas, så kan jag inte säga att jag är förvånad.
Men nog fan botar man väl ett sackande hjärta utan att konstatera alzheimer? Visst opererar man en hand med ett extra finger utan att man skyller på borderline? Visst har vi väl alla hört talas om att fotsvamp snarare brukar kunna botas med svampdödande salva snarare än med en diagnos som hävdar allvarlig depressiv sjukdom?
Jag vet inte... men är det inte dags att vi slänger ut alla häxkonster ur svensk lagstiftning och ur rättspraxis nu? Är det inte dags att socialstyrelsen och även våra lagstiftare vaknar upp och känner den avgasindränkta morgonluften och inser att det var ett jävla tag sedan Sverige styrdes från ett litet kloster och en kungsgård utanför Alvastra i Östergötland?
Transsexualism är en perversion och en mental sjukdom ungefär lika mycket som en illa klämd tumme. Det är dags att socialstyrelsen inser det och i likhet med resten av världen inser att det går att bota transsexualism genom juridiska, medicinska och kirurgiska åtgärder utan att det sitter en uppsjö av psykologer och psykiatriker där och funderar på huruvida vi allihopa är dumma i huvudet eller inte.
Visserligen har ett gäng knallhattar bestämt sig för att mordhota mig sista månaderna på grund av vad jag ägnar mig åt politiskt och visst har jag fått ett eller annat märkligt sms eller facebookmeddelande av folk som tycker att jag är störd på än det ena och än det andra viset. Men det är inte särskilt många som konstaterat att jag skulle vara särskilt mycket mer vrickad än någon annan för att jag valt att leva som mig själv och därmed skapat mig ett liv som kulturellt och socialt stämmer bättre överens med min person.
Jag kan känna mig litet lagom konstig periodvis, men åt helvete att jag gör det på grund av att jag hellre har en fitta än en kuk och att jag föredrar tjejmiddagar, hårfärgningskvällar och pyjamaspartyn mer än att stå och skryta på gymmet över mina muskler och min fantastiska kotlettfrilla... (ok, nu är jag litet grann stereotypifierande och det är faktiskt medvetet men inte illa ment - utan helt enkelt en extremt kortfattad beskrivning av vad det här faktiskt handlar om i den litet mer kulturella och samhälleliga aspekten).
Jag accepterar inte socialstyrelsens beslut om att transsexualism ska kvarligga som psykiatrisk diagnos och jag protesterar å det grövsta mot att jag blir nämnd i samma andetag, av Socialstyrelsens generaldirektör, som pedofiler och liknande. Tack så jäkla mycket, men jag avsäger mig uppfattningen om att du är klok nog att sköta ditt jobb och hävdar att det är dags för dig att avgå!
I övrigt, förstås, är jag superglad för alla mina vänner som crossdressar, utöver bdsm eller liknande. Ni har vunnit en självklar rättighet att få vara er själva och att få vara fria och stolta människor och ni har fått rätt till er njutning och er egen välmåga. Äntligen har staten lämnat era sovrum och er vardag ifred och det är onekligen ett stort steg i rätt riktning.
Nu ska vi bara se till att det där liket som kallas staten vaknar upp ur sina ålderdomligt normativa och präktigt och löjligt pseudoreligiösa åsiktsdimmor en gång till. Länge nog för att ta ytterligare ett kliv med den andra foten - tillräckligt länge för att de ska kunna stå stadigt i 2000-talet och börja känna doften av nutiden och kanske även framtiden tillsist.
Det vore ju rätt intressant och anmärkningsvärt. Inte sant?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
