Li Sam, bekant och vapensyster i kampen för transsexuellas rättigheter har nyss lyckats vinna en omfattande seger som kan komma att bli vägledande för liknande beslut i framtiden.
Efter många års kamp har Li, som liksom jag valde att göra sin transition utomlands på grund av trassel med den svenska vården, fått besked om att hon härmed är att betrakta som kvinna. Detta trots att hon vägrat skilja sig från sin fru, som hon varit gift med i många år.
Lagen från 1972 som reglerar transsexuellas rätt till juridiskt könsbyte säger att vi dels måste sakna all förmåga att fortplanta oss, dels vara svenska medborgare och dels måste vara ogifta för att ett juridiskt könsbyte ska komma på fråga. Det innebär att den person som är gift och som beslutat sig för att genomgå ett könsbyte är tvingad enligt lag att skilja sig. Allra helst ska eländet bevisas genom boskillnad därutöver.
För somliga innebär detta att deras rätt att få vara sig själva kan tas som gisslan genom att en livspartner helt enkelt vägrar skilja sig och därmed upphäver alla möjligheter att få genomföra korrigering och könsbyte.
För andra, som Li, har det aldrig någonsin funnits på kartan att hon eller hennes livspartner sedan många år skulle gå med på att tvingas skilja sig mot sin vilja. Oavsett vilka krav lagen ställer. Observera att detta alltså är något som är ett obligatorium i ett land vi medborgare brukar betrakta som jämställdhetens, demokratins och de mänskliga rättigheternas högborg. Ibland lever vi bara inte upp till den självbilden.
Li har hävdat sin rätt att byta kön i många år, trots att hon vägrar skilja sig. I ett land som för en tid sedan började godkänna samkönade äktenskap och som långt tidigare godkänt partnerskap för samkönade har alltså inte lagen hängt med.
Detta fick omfattande och mycket vass kritik då Socialstyrelsen i somras släppte sin rapport rörande transsexuellas rättigheter och vår vårdsituation. Nu har länsrätten, efter överklagande av Rättsliga Rådets beslut, valt att gå på Li Sams linje och därmed har hon alltså tillslut fått rätt mot den förlegade lagstiftning som hindrat henne att få bära exempelvis en legitimation med rätt namn, personnummer och könsmarkör. Passet lär ska vara rättat nu och hon är alltså fullt ut kvinna.
Tänk att det ska ta sådan förbaskad tid! På lördag uppmärksammas Transgender Day of Remembrance. För oss som lever mitt i eländet är det en viktig dag. Vi minns och uppmärksammar de som inte orkat kämpa, de som givit upp eller som råkat illa ut på grund av sin önskan att få vara sig själva och uttrycka sig själva. Alla de människor som inte finns ibland oss längre.
Kanske kan denna segern göra att vi har färre att sörja i framtiden. Färre som kämpar men inte når hela vägen fram. Färre som helt enkelt ger upp. Kanske kan detta hjälpa till att skapa en värld av ännu en gnutta mer förståelse ändå. Vi kan bara hoppas.
Till Li vill jag tacka för allt du gjort för oss alla som lider av transsexualism eller intersexualism och gratulera till segern. Det betyder mycket för dig, för din familj, men också för många andra.
Rock on!!
Visar inlägg med etikett Könsneutrala äktenskap. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Könsneutrala äktenskap. Visa alla inlägg
2010-11-18
2010-08-10
2010-08-06
Kort sammanställning av det genomslag Luf och Fp haft rörande tvångssteriliseringarna
Det blir en ganska diger lista om man lägger ihop alla de artiklar som skrivits. Och då har jag säkert missat en hel del av dem (vilket innebär att den som känner sig manad gärna får höra av sig med tips på fler ställen där vi eller vårt arbete rörande tvångssteriliseringarna uppmärksammas).
Jag har även inkluderat, nertill, en liten kort sammanställning av relaterade länkar. Men uppetill ligger Folkpartiet, Luf och våra medarbetare med. Det är en liten del i det arbete vi gjort för att förändra lagen så att tvångssterilisering av transsexuella tillslut kan upphöra. För att nog är det väl dags att lämna det förflutna bakom oss ändå?
Utöver det har förstås Människorättsnätverket Svart Måndag, Liberati, RFSL och Föreningen KIM varit delaktiga och ska absolut ha en stor eloge för sitt engagemang.
Fyrtio års kamp är snart över. 16 års aktiv kamp för min del. Nu börjar nästa kamp. Nu ska vi se till att de drabbade av steriliseringarna får upprättelse, ekonomisk ersättning samt möjligheten att bilda familj ändå. Trots att det egentligen, så att säga, redan är försent.
För att den nya lagen kommer inte att beröra mig eller hjälpa mig. Den kommer dock att hjälpa många tusen andra som kommer efter mig.
Jag tänker dock inte ge upp drömmen om en familj. Jag anser att möjligheten stals ifrån mig. Jag får ofta höra att det inte är en mänsklig rättighet att få barn. Det är sant. Men det är en mänsklig rättighet att slippa att staten gräver sig ner i människors trosor (95% av alla nästan 64000 steriliserade mellan 1934-2010 har varit kvinnor eller transpersoner) och stjäl möjligheten genom påtvingad sterilisering eller kastrering.
Ett stort steg har vi tagit genom detta. Nu ska vi driva följande frågor:
1. Fungerande adoptioner för alla HBT-personer. En lag som ger homosexuella rätten att adoptera har funnits i nio år. Inte en enda adoption har genomförts, på grund av de avtal och den praxis som råder idag. Transsexuella och intersexuella är inte i praktiken inkluderade alls, i vilket fall som helst.
2. Inhemska adoptioner. Det skulle underlätta oerhört för många HBT-personer om vi tillät inhemsk adoption. Att slussa runt barn till än det ena familjehemmet och än det andra och ibland flera stycken på ett år är inte en välfungerande lösning. Inte heller de gruppboenden som finns idag. Adoptionsmöjligheten i Sverige av svenska barn måste ses över.
3. Värdmödraskap eller surrogatmödraskap. Det kan hända att detta är känsligt för de grupper i samhället som hävdar att allt som har med en kvinnas sexualitet och barnafödande är extremt känsligt och laddat. Det finns de som hävdar att det handlar om förnedring och slaveri. Jag har mycket svårt att föreställa mig att särskilt många kvinnor som ställer upp upplever det så. Självklart kan man se över reglering, men ett totalt förbud är absurt! Och det skulle kunna vara en fungerande lösning för många människor som idag lider av ofrivillig barnlöshet. Inklusive de grupper som redan är steriliserade idag.
Som sagt. Första steget är taget. Nu tar vi nästa steg.
Vårt arbete hittills finns redovisat här nedtill. Förhoppningsvis kanske jag får tips på ytterligare ett par ställen där våra ansträngningar givit genomslag.
Fortsätt att driva kampen tillsammans med oss även i framtiden. Jag hoppas på ett eller ett par kryss för våra liberala hjältar i samband med valet om en dryg månad. Vi förtjänar det. Men det gör också de som i slutändan blir berörda av vad vi lyckas med att åstadkomma.
Intressant.
Länkningar:
Kvinnor, kvinnor, kvinnor - i Prideparaden
QX 1 Augusti 2010
40 000 gick i Prideparaden
QX 31 Juli 2010
Transsexuella: Kanske ett svenskt rekord i synliggörande
Dagens Nyheter Ledare 31 Juli 2010
Nyheterna 22:00
TV4 Nyheterna 30 Juli 2010
Har samhället sagt ja till könsbyte, måste man ställa upp på allt
Expressen 29 Juli 2010
Aftonbladet TV
Aftonbladet 28 Juli 2010
Folkpartiet: Tio punkter för att stärka HBT-personers rättigheter
Politikerbloggen 28 Juli 2010
FP lovar ökat skydd för transpersoner
Dagens Nyheter 28 Juli 2010
Krönika: Mänskliga rättigheter går inte och lägger sig
Aftonbladet Wendela 27 Juli 2010
RFSL:s utmaning: Att bli fler, för att kunna göra mer
Makthavare 27 Juli 2010
Jag fick heta Trollhare, men inte Immanuel...
Makthavare 27 Juli 2010
Sveket mot de transsexuella
Expressen Ledare 27 Juli 2010
Makten över din integritet
Stockholm Pride 26 Juli 2010
Intervju med Amanda Brihed
Malmö Gay Radio 14 Juli 2010
Årets lobbyist
Liberala Nyhetsbyrån 2 Juli 2010
Per Pettersson: Det är dags för Lex Amanda
Newsmill 1 Juli 2010
Folkpartiet Liberalerna: Nu river vi lagen om tvångssterilisering!
Kyrkpressen 1 Juli 2010
FP: Vi river lagen om tvångssteriliseringar
Aftonbladet Debatt 1 Juli 2010
Amanda tvångssteriliserades: "En otrolig sorg"
Dagens Nyheter 30 Juni 2010
Villkorad vård är oförsvarbart
Aftonbladet Debatt 30 Juni 2010
Alliansen sviker transpersoner
Aftonbladet Debatt 18 Juni 2010
Lisa Olsson: När livet blir bättre förlorar vissa rätten till barn
Newsmill 17 Juni 2010
Transpersoner ska bemötas bättre
Aftonbladet Debatt 17 Juni 2010
Staten låter mig inte bli mamma
Aftonbladet Debatt 13 Juni 2010
Relaterat:
Tvångssteriliseringar kan slopas
Expressen 30 Juli 2010
Tvångssterilisering kan slopas
Dagens Nyheter 30 Juli 2010
Göran Hägglund öppnar för slopat krav på skilsmässa
Dagens Nyheter 30 Juli 2010
KD öppet för stopp av sterilisering vid könsbyte
Sveriges Radio Ekot 30 Juli 2010
Att behöva sterilisera sig känns väldigt fel
Dagens Nyheter 28 Juli 2010
Rapport
SVT 28 Juli 2010
Föråldrad tvångslag ifrågasätts
Dagens Nyheter 28 Juli 2010
Politiker vill slopa krav på sterilisering vid könsbyte
Dagens Medicin 28 Juli 2010
Hbt-personer får inte den vård de har rätt till
Dagens Nyheter Debatt 26 Juli 2010
Ett omskrivet Pride
Makthavare.se 26 Juli 2010
Könsbyte: Låt pappa få rätt att bli mamma
Dagens Nyheter 2 Juli 2010
Könsbytare måste steriliseras
SvD 30 Juni 2010
Transsexuella ska inte tvingas sterilisera sig
Dagens Nyheter 30 Juni 2010
Förslag: Könsbytare bör slippa sterilisering
Dagen 30 Juni 2010
RFSL: Hägglund, här är din chans att stoppa tvångssteriliseringarna
Aftonbladet Debatt 30 Juni 2010
Jag har även inkluderat, nertill, en liten kort sammanställning av relaterade länkar. Men uppetill ligger Folkpartiet, Luf och våra medarbetare med. Det är en liten del i det arbete vi gjort för att förändra lagen så att tvångssterilisering av transsexuella tillslut kan upphöra. För att nog är det väl dags att lämna det förflutna bakom oss ändå?
Utöver det har förstås Människorättsnätverket Svart Måndag, Liberati, RFSL och Föreningen KIM varit delaktiga och ska absolut ha en stor eloge för sitt engagemang.
Fyrtio års kamp är snart över. 16 års aktiv kamp för min del. Nu börjar nästa kamp. Nu ska vi se till att de drabbade av steriliseringarna får upprättelse, ekonomisk ersättning samt möjligheten att bilda familj ändå. Trots att det egentligen, så att säga, redan är försent.
För att den nya lagen kommer inte att beröra mig eller hjälpa mig. Den kommer dock att hjälpa många tusen andra som kommer efter mig.
Jag tänker dock inte ge upp drömmen om en familj. Jag anser att möjligheten stals ifrån mig. Jag får ofta höra att det inte är en mänsklig rättighet att få barn. Det är sant. Men det är en mänsklig rättighet att slippa att staten gräver sig ner i människors trosor (95% av alla nästan 64000 steriliserade mellan 1934-2010 har varit kvinnor eller transpersoner) och stjäl möjligheten genom påtvingad sterilisering eller kastrering.
Ett stort steg har vi tagit genom detta. Nu ska vi driva följande frågor:
1. Fungerande adoptioner för alla HBT-personer. En lag som ger homosexuella rätten att adoptera har funnits i nio år. Inte en enda adoption har genomförts, på grund av de avtal och den praxis som råder idag. Transsexuella och intersexuella är inte i praktiken inkluderade alls, i vilket fall som helst.
2. Inhemska adoptioner. Det skulle underlätta oerhört för många HBT-personer om vi tillät inhemsk adoption. Att slussa runt barn till än det ena familjehemmet och än det andra och ibland flera stycken på ett år är inte en välfungerande lösning. Inte heller de gruppboenden som finns idag. Adoptionsmöjligheten i Sverige av svenska barn måste ses över.
3. Värdmödraskap eller surrogatmödraskap. Det kan hända att detta är känsligt för de grupper i samhället som hävdar att allt som har med en kvinnas sexualitet och barnafödande är extremt känsligt och laddat. Det finns de som hävdar att det handlar om förnedring och slaveri. Jag har mycket svårt att föreställa mig att särskilt många kvinnor som ställer upp upplever det så. Självklart kan man se över reglering, men ett totalt förbud är absurt! Och det skulle kunna vara en fungerande lösning för många människor som idag lider av ofrivillig barnlöshet. Inklusive de grupper som redan är steriliserade idag.
Som sagt. Första steget är taget. Nu tar vi nästa steg.
Vårt arbete hittills finns redovisat här nedtill. Förhoppningsvis kanske jag får tips på ytterligare ett par ställen där våra ansträngningar givit genomslag.
Fortsätt att driva kampen tillsammans med oss även i framtiden. Jag hoppas på ett eller ett par kryss för våra liberala hjältar i samband med valet om en dryg månad. Vi förtjänar det. Men det gör också de som i slutändan blir berörda av vad vi lyckas med att åstadkomma.
Intressant.
Länkningar:
Kvinnor, kvinnor, kvinnor - i Prideparaden
QX 1 Augusti 2010
40 000 gick i Prideparaden
QX 31 Juli 2010
Transsexuella: Kanske ett svenskt rekord i synliggörande
Dagens Nyheter Ledare 31 Juli 2010
Nyheterna 22:00
TV4 Nyheterna 30 Juli 2010
Har samhället sagt ja till könsbyte, måste man ställa upp på allt
Expressen 29 Juli 2010
Aftonbladet TV
Aftonbladet 28 Juli 2010
Folkpartiet: Tio punkter för att stärka HBT-personers rättigheter
Politikerbloggen 28 Juli 2010
FP lovar ökat skydd för transpersoner
Dagens Nyheter 28 Juli 2010
Krönika: Mänskliga rättigheter går inte och lägger sig
Aftonbladet Wendela 27 Juli 2010
RFSL:s utmaning: Att bli fler, för att kunna göra mer
Makthavare 27 Juli 2010
Jag fick heta Trollhare, men inte Immanuel...
Makthavare 27 Juli 2010
Sveket mot de transsexuella
Expressen Ledare 27 Juli 2010
Makten över din integritet
Stockholm Pride 26 Juli 2010
Intervju med Amanda Brihed
Malmö Gay Radio 14 Juli 2010
Liberati 6 Juli 2010
Årets lobbyist
Liberala Nyhetsbyrån 2 Juli 2010
Per Pettersson: Det är dags för Lex Amanda
Newsmill 1 Juli 2010
Folkpartiet Liberalerna: Nu river vi lagen om tvångssterilisering!
Kyrkpressen 1 Juli 2010
FP: Vi river lagen om tvångssteriliseringar
Aftonbladet Debatt 1 Juli 2010
Amanda tvångssteriliserades: "En otrolig sorg"
Dagens Nyheter 30 Juni 2010
Villkorad vård är oförsvarbart
Aftonbladet Debatt 30 Juni 2010
Alliansen sviker transpersoner
Aftonbladet Debatt 18 Juni 2010
Lisa Olsson: När livet blir bättre förlorar vissa rätten till barn
Newsmill 17 Juni 2010
Transpersoner ska bemötas bättre
Aftonbladet Debatt 17 Juni 2010
Staten låter mig inte bli mamma
Aftonbladet Debatt 13 Juni 2010
Relaterat:
Tvångssteriliseringar kan slopas
Expressen 30 Juli 2010
Tvångssterilisering kan slopas
Dagens Nyheter 30 Juli 2010
Göran Hägglund öppnar för slopat krav på skilsmässa
Dagens Nyheter 30 Juli 2010
KD öppet för stopp av sterilisering vid könsbyte
Sveriges Radio Ekot 30 Juli 2010
Att behöva sterilisera sig känns väldigt fel
Dagens Nyheter 28 Juli 2010
Rapport
SVT 28 Juli 2010
Föråldrad tvångslag ifrågasätts
Dagens Nyheter 28 Juli 2010
Politiker vill slopa krav på sterilisering vid könsbyte
Dagens Medicin 28 Juli 2010
Hbt-personer får inte den vård de har rätt till
Dagens Nyheter Debatt 26 Juli 2010
Ett omskrivet Pride
Makthavare.se 26 Juli 2010
Könsbyte: Låt pappa få rätt att bli mamma
Dagens Nyheter 2 Juli 2010
Könsbytare måste steriliseras
SvD 30 Juni 2010
Transsexuella ska inte tvingas sterilisera sig
Dagens Nyheter 30 Juni 2010
Förslag: Könsbytare bör slippa sterilisering
Dagen 30 Juni 2010
RFSL: Hägglund, här är din chans att stoppa tvångssteriliseringarna
Aftonbladet Debatt 30 Juni 2010
2010-07-15
Ja till kärleken i Argentina!
Och så är det då dags för nästa land att äntligen ta steget mot könsneutrala äktenskap. Glad över att höra att Argentina nu accepterar samkönade äktenskap efter ett beslut i senaten. Det känns skönt att kärleken vunnit ytterligare en stor seger i världen, men ännu finns mycket kvar att göra.
Trollhare skriver bra om det här och på Wikipedia finns mer information i allmänhet.
Gammal karta och ny karta som visar förhållningssättet till könsneutrala äktenskap och samkönade relationer runtom i världen. Sedan kan man ju invända mot att Sverige borde platsa på den kartan om man inte bara ska räkna H- och B-personer. Förstås. Eftersom trans- och intersexuella fortfarande måste skilja sig och genomgå boskillnad som krav för att överhuvudtaget få ha rätt att göra en könskorrigering. Sverige älskar traditionellt särlagstiftningar för att kunna komma åt utsatta grupper litet extra och jag för min del ser inte att vi förtjänar att se så vackra ut förrän den dagen då vi gjort upp med vårt transfoba arv på allvar.
No information
Trollhare skriver bra om det här och på Wikipedia finns mer information i allmänhet.
Gammal karta och ny karta som visar förhållningssättet till könsneutrala äktenskap och samkönade relationer runtom i världen. Sedan kan man ju invända mot att Sverige borde platsa på den kartan om man inte bara ska räkna H- och B-personer. Förstås. Eftersom trans- och intersexuella fortfarande måste skilja sig och genomgå boskillnad som krav för att överhuvudtaget få ha rätt att göra en könskorrigering. Sverige älskar traditionellt särlagstiftningar för att kunna komma åt utsatta grupper litet extra och jag för min del ser inte att vi förtjänar att se så vackra ut förrän den dagen då vi gjort upp med vårt transfoba arv på allvar.
Litet föråldrad karta
CC - Silje m.fl.
Uppdaterad karta
No information
| Homosexuality legal Same-sex marriage Other type of partnership (or unregistered cohabitation) Foreign same-sex marriages recognized No recognition of same-sex couples |
Homosexuality illegal Minimal penalty Large penalty Life in prison Death penalty
2010-06-15
Hur många är lagom?
Jag har fått en del märkliga diskussioner på halsen rörande tvångssteriliseringar efter de sista två veckornas diskussioner. Det har diskuterats en hel del rörande var gränsen för behovet av steriliseringar ska gå. Inte om huruvida de ska finnas alls, utan var gränsen ska gå. Det blir en väldigt skrämmande frågeställning, tycker jag. En mörkerföreteelse som naturligtvis i vilken tur i ordningen återigen kopplas till barnens rätt till bra föräldrar och bra uppväxt. Eller till behovet av att rensa ut genetiska defekter. Ni vet... genetiska defekter sådana som jag. Grupper av människor som ska utrotas från samhället. Som jag.
De diskussionerna kan vara en stor orsak till de senaste dagarnas frustration på den här kanten, no doubt. Om än inte den enda anledningen.
Än så länge är det inte dödsstraff på transsexualism i Sverige. Det finns och har funnits i andra länder, dock. Precis som för sexuell läggning.
Men utrensningsaktionerna pågår för fullt.
Jag får höra, under dessa diskussioner, att det är en svår fråga. Att den inte är så enkel. Jag anser att det är fel. Fruktansvärt fel.
Den här frågan är tämligen enkel. 63000 personer steriliserades av sådana skäl under ett par decennier på 1900-talet. Ett knappt tusental trans- och intersexuella har också steriliserats sedan slutet av sextiotalet. Fast då räknar vi förstås inte de intersexuella barn som opererats om redan kort efter födelsen. Räknar vi in även dem, så lär antalet kirurgiska steriliseringar sticka iväg ytterligare en bra jäkla bit. Även personer inom den slutna psykiatrin steriliseras systematiskt än idag. Och det har lett till vaddå?
Att vi har blivit fria från genetiska defekter (som ofta är slumpvisa och inte ärftliga)? Att vi blivit av med trans- och intersexualism? Att vi blivit av med alla dåliga föräldrar? Att vi blivit av med vad? Självklart inte. Det är ju bara att kika på hur samhället därute ser ut, inte sant? Så varför inte ta i hårdare? Varför inte satsa större resurser på att rensa mer effektivt och forska på vilka grupper vi bör sterilisera för att åstadkomma bättre resultat?
Var ska gränsen gå? Räcker det att sterilisera en miljon människor? Eller ska vi säga två? Tre? Hur många ska steriliseras? Var ska gränsen gå?
Hur ska vi göra med defekter som bruna ögon, mörk hy, märkliga och okända religiösa och kulturella yttringar? Kan vi kanske göra något åt alla som har dåliga knän? Eller kanske litet korta ben, för det är inte ritkigt stilistiskt snyggt och rätt på våra stränder på somrarna. För att inte tala om parkerna.
Själv vill jag stoppa alla arvsanlag som hör ihop med människor som stoppar upp flytet av människor i och intill rulltrappor. Ni vet de där som går av rulltrappan och sedan står och funderar på var de ska medan alla andra där bakom krockar med varann och packas som sillar. Sådana där stoppklossar som åstadkommer sådana situationer kan vi ju förstås rensa ut också. Eller de störande momenten i skolan. Alla bokstavsbarn och alla med andra former av neuropsykiatriska sjukdomar. Förstås. Det blir väldigt ekonomiskt försvarbart, förmodligen.
Och kanske är steriliseringarna en bra lösning på den höga arbetslösheten?
Hur många steriliseringar behöver vi göra för att garantera perfekta barn och perfekta föräldrar och ett perfekt samhälle? Vårt eget lilla Pleasantville?
Exakt vilka fel ska en människa ha för att bli tvångssteriliserad? Exakt vilka sjukdomar och genetiska defekter vill du stoppa? Vilken sorts slumpgenerator ska avgöra vem som ska steriliseras för att stoppa de slumpmässiga genetiska felen som kan drabba barn i moderlivet? För att vi måste ju stoppa dem? De får ju inte komma till?
Förlåt, men jag köper det inte. Jag köper det inte alls. Förespråkare och medmänniskor som sitter där tysta borde verkligen fundera en lång stund till, för det där är verkligen helt fel väg att gå.
Även om jag vet att du inte menar riktigt så, så är jag ledsen att behöva säga det... det där är inkörsporten till ett fruktansvärt samhälle byggt på fascism. Och det vill definitivt inte jag ha idag, imorgon eller någon annan gång. Någonstans.
Oj, just det... jag glömde... Det har jag ju. Jag har ju redan blivit drabbad. Jag är redan uträknad. Redan steriliserad. Jag är redan straffad. Bra så?
Jag vet inte. Men ett helt samhälle som sitter tyst och accepterar, ett helt politiskt system som sitter tyst och accepterar, ett samhälle där diskussionerna går om vilka som är lönsamma och samhällsmässigt försvarbara att sterilisera har jag omkring mig. Och de tycks fortfarande tycka att saker och ting är så bra, så bra så.
Vad tycker du?
Intressant.
Människorättsnätverket Svart Måndag, Cwejman, Westerholm, Nätverket Cis People for Transgender Rights, P2, JensO, Zetterman, Zetterman, Carina B, Trollhare, Svensk Myndighetskontroll, Lisa Olsson, Helene Svanberg, Helena von Schantz, Federley, Lisa Olsson, Froby, JensO, Helena von Schantz, Människorättsnätverket Svart Måndag, HBT-S, Juvas & Brihed, Karin Långström Vinge, Romson, Trollhare, Maloki, Wonderkarin, Philip Wendahl, Trollhare, SvD, ProjO, Michael Gajditza, Nya flickrummet, Hej Jag är Roger, Liberati, Nakna sanningen, P2,
Jag passar för övrigt på att hylla islänningarna litet grann. Efter kriser och vulkaner kan de verkligen förtjäna att hissas litet grann också, tycker jag. Och detta är en mycket bra anledning. Könsneutrala äktenskap nu även på Island.
De diskussionerna kan vara en stor orsak till de senaste dagarnas frustration på den här kanten, no doubt. Om än inte den enda anledningen.
Än så länge är det inte dödsstraff på transsexualism i Sverige. Det finns och har funnits i andra länder, dock. Precis som för sexuell läggning.
Men utrensningsaktionerna pågår för fullt.
Jag får höra, under dessa diskussioner, att det är en svår fråga. Att den inte är så enkel. Jag anser att det är fel. Fruktansvärt fel.
Den här frågan är tämligen enkel. 63000 personer steriliserades av sådana skäl under ett par decennier på 1900-talet. Ett knappt tusental trans- och intersexuella har också steriliserats sedan slutet av sextiotalet. Fast då räknar vi förstås inte de intersexuella barn som opererats om redan kort efter födelsen. Räknar vi in även dem, så lär antalet kirurgiska steriliseringar sticka iväg ytterligare en bra jäkla bit. Även personer inom den slutna psykiatrin steriliseras systematiskt än idag. Och det har lett till vaddå?
Att vi har blivit fria från genetiska defekter (som ofta är slumpvisa och inte ärftliga)? Att vi blivit av med trans- och intersexualism? Att vi blivit av med alla dåliga föräldrar? Att vi blivit av med vad? Självklart inte. Det är ju bara att kika på hur samhället därute ser ut, inte sant? Så varför inte ta i hårdare? Varför inte satsa större resurser på att rensa mer effektivt och forska på vilka grupper vi bör sterilisera för att åstadkomma bättre resultat?
Var ska gränsen gå? Räcker det att sterilisera en miljon människor? Eller ska vi säga två? Tre? Hur många ska steriliseras? Var ska gränsen gå?
Hur ska vi göra med defekter som bruna ögon, mörk hy, märkliga och okända religiösa och kulturella yttringar? Kan vi kanske göra något åt alla som har dåliga knän? Eller kanske litet korta ben, för det är inte ritkigt stilistiskt snyggt och rätt på våra stränder på somrarna. För att inte tala om parkerna.
Själv vill jag stoppa alla arvsanlag som hör ihop med människor som stoppar upp flytet av människor i och intill rulltrappor. Ni vet de där som går av rulltrappan och sedan står och funderar på var de ska medan alla andra där bakom krockar med varann och packas som sillar. Sådana där stoppklossar som åstadkommer sådana situationer kan vi ju förstås rensa ut också. Eller de störande momenten i skolan. Alla bokstavsbarn och alla med andra former av neuropsykiatriska sjukdomar. Förstås. Det blir väldigt ekonomiskt försvarbart, förmodligen.
Och kanske är steriliseringarna en bra lösning på den höga arbetslösheten?
Hur många steriliseringar behöver vi göra för att garantera perfekta barn och perfekta föräldrar och ett perfekt samhälle? Vårt eget lilla Pleasantville?
Exakt vilka fel ska en människa ha för att bli tvångssteriliserad? Exakt vilka sjukdomar och genetiska defekter vill du stoppa? Vilken sorts slumpgenerator ska avgöra vem som ska steriliseras för att stoppa de slumpmässiga genetiska felen som kan drabba barn i moderlivet? För att vi måste ju stoppa dem? De får ju inte komma till?
Förlåt, men jag köper det inte. Jag köper det inte alls. Förespråkare och medmänniskor som sitter där tysta borde verkligen fundera en lång stund till, för det där är verkligen helt fel väg att gå.
Även om jag vet att du inte menar riktigt så, så är jag ledsen att behöva säga det... det där är inkörsporten till ett fruktansvärt samhälle byggt på fascism. Och det vill definitivt inte jag ha idag, imorgon eller någon annan gång. Någonstans.
Oj, just det... jag glömde... Det har jag ju. Jag har ju redan blivit drabbad. Jag är redan uträknad. Redan steriliserad. Jag är redan straffad. Bra så?
Jag vet inte. Men ett helt samhälle som sitter tyst och accepterar, ett helt politiskt system som sitter tyst och accepterar, ett samhälle där diskussionerna går om vilka som är lönsamma och samhällsmässigt försvarbara att sterilisera har jag omkring mig. Och de tycks fortfarande tycka att saker och ting är så bra, så bra så.
Vad tycker du?
Intressant.
Människorättsnätverket Svart Måndag, Cwejman, Westerholm, Nätverket Cis People for Transgender Rights, P2, JensO, Zetterman, Zetterman, Carina B, Trollhare, Svensk Myndighetskontroll, Lisa Olsson, Helene Svanberg, Helena von Schantz, Federley, Lisa Olsson, Froby, JensO, Helena von Schantz, Människorättsnätverket Svart Måndag, HBT-S, Juvas & Brihed, Karin Långström Vinge, Romson, Trollhare, Maloki, Wonderkarin, Philip Wendahl, Trollhare, SvD, ProjO, Michael Gajditza, Nya flickrummet, Hej Jag är Roger, Liberati, Nakna sanningen, P2,
Jag passar för övrigt på att hylla islänningarna litet grann. Efter kriser och vulkaner kan de verkligen förtjäna att hissas litet grann också, tycker jag. Och detta är en mycket bra anledning. Könsneutrala äktenskap nu även på Island.
2010-01-12
Kaliforniens kamp för könsneutrala äktenskap berör oss alla
DN (TT-AFP) skriver idag om den nyligen påbörjade rättsliga processen rörande rätten till könsneutrala äktenskap i Kalifornien.
Fallet Kalifornien är intressant av flera anledningar. Dels för att det tidigare under en kort period fanns en lagstiftning som tillät homosexuella att gifta sig, men som sedan avskaffades - med resultatet att redan ingångna äktenskap per automatik annulerades. Dels för att denna processen förväntas överklagas hela vägen upp till den amerikanska högsta domstolen.
Om så sker kommer dess utslag att bli prejudicerande inte enbart för Kalifornien utan för hela USA. Det vore en sensation om en sådan dom innebar att det till stora delar kristet fundamentalistiska USA kom att få en unionstäckande könsneutral lagstiftning. Men det är med oro jag tyvärr måste konstatera att de ofta rätt konservativa ledamöterna i den högsta domstolen troligen skulle välja att döma i en helt annan riktning och att en trolig dom snarare skulle innebära dödsstöten för kampen om könsneutrala äktenskap och en rättvis och jämlik äktenskapslagstiftning för hela USA.
Samtidigt är det bra att frågan kommer upp till diskussion och att den mediala uppmärksamheten toppar mer idag än den gjort någonsin tidigare. HBT-organisationen Lambda Legal har uttalat sig i frågan och konstaterar att den nu pågående processen ger allmänheten möjligheten att lyssna och lära sig mer från bägge sidor om den sexualpolitiska holmgången.
Där kan jag instämma. Det är otroligt viktigt att föra fram de här frågorna och se till att de når allmänhetens öron. Först då vi öppet och utan förutfattade meningar kan diskutera kring vad detta egentligen handlar om och vad det innebär kan vi också på allvar ta kloka beslut.
Idag är könsneutrala äktenskap tillåtna i Massachusetts, Connecticut, Vermont, New Hampshire och Iowa.
Med litet tur väger förståndet över. Med litet tur lämnar den mediala cirkusen efter sig en aning mer kunskap och skapar förutsättningar för en jämlik och rättvis politik tillslut. Om så blir fallet, ser vi snart en möjlighet för alla amerikaner att få gifta sig med vem de vill, oberoende av könet på den människa de älskar.
Oavsett utfallet av de kommande rättsliga drabbningarna kommer förmodligen konsekvenserna för kampen om homo- och bisexuellas samt transpersoners rättigheter globalt sett att bli omfattande.
Fallet Kalifornien är intressant av flera anledningar. Dels för att det tidigare under en kort period fanns en lagstiftning som tillät homosexuella att gifta sig, men som sedan avskaffades - med resultatet att redan ingångna äktenskap per automatik annulerades. Dels för att denna processen förväntas överklagas hela vägen upp till den amerikanska högsta domstolen.
Om så sker kommer dess utslag att bli prejudicerande inte enbart för Kalifornien utan för hela USA. Det vore en sensation om en sådan dom innebar att det till stora delar kristet fundamentalistiska USA kom att få en unionstäckande könsneutral lagstiftning. Men det är med oro jag tyvärr måste konstatera att de ofta rätt konservativa ledamöterna i den högsta domstolen troligen skulle välja att döma i en helt annan riktning och att en trolig dom snarare skulle innebära dödsstöten för kampen om könsneutrala äktenskap och en rättvis och jämlik äktenskapslagstiftning för hela USA.
Samtidigt är det bra att frågan kommer upp till diskussion och att den mediala uppmärksamheten toppar mer idag än den gjort någonsin tidigare. HBT-organisationen Lambda Legal har uttalat sig i frågan och konstaterar att den nu pågående processen ger allmänheten möjligheten att lyssna och lära sig mer från bägge sidor om den sexualpolitiska holmgången.
Där kan jag instämma. Det är otroligt viktigt att föra fram de här frågorna och se till att de når allmänhetens öron. Först då vi öppet och utan förutfattade meningar kan diskutera kring vad detta egentligen handlar om och vad det innebär kan vi också på allvar ta kloka beslut.
Idag är könsneutrala äktenskap tillåtna i Massachusetts, Connecticut, Vermont, New Hampshire och Iowa.
Med litet tur väger förståndet över. Med litet tur lämnar den mediala cirkusen efter sig en aning mer kunskap och skapar förutsättningar för en jämlik och rättvis politik tillslut. Om så blir fallet, ser vi snart en möjlighet för alla amerikaner att få gifta sig med vem de vill, oberoende av könet på den människa de älskar.
Oavsett utfallet av de kommande rättsliga drabbningarna kommer förmodligen konsekvenserna för kampen om homo- och bisexuellas samt transpersoners rättigheter globalt sett att bli omfattande.
2009-12-02
Könsneutrala äktenskap i Skottland?
På twitter läser jag att lgbtnetwork flaggar för möte mellan förespråkare och den ansvariga ministern. Det kan hända att detta är en öppning för könsneutrala äktenskap även i Skottland.
Man kan ju hoppas.
2009-11-23
Missionskyrkan öppnar för könsneutrala vigslar
På Dagen.se läser jag om att även Missionskyrkan nu öppnar upp för homovigslar och kan inte låta bli att känna att det hugger till litet grann i magen. Det är lycka att det äntligen börjat hända nu. Öppenhet, jämlikhet, kärlek på lika villkor. Värme.
Det är dags nu. Det har inte varit många religiösa samfund som verkligen varit öppna för något liknande tidigare, men nu har mycket satts i rullning och helt plötsligt känns Sverige som ett mycket varmare och mer tolerant land. Jag är glad och jag hoppas att arbetet med att framställa en ny vigselordning för vigsel av samkönade par kommer att gå undan.
Svenska kyrkan och Baptisterna arbetar vidare också, vilket jag tycker är väldigt trevligt.
Nu pratas det även om att Svenska Kyrkans Regnbågsmässa (just nu inhyst under Sofia Kyrka på Söder i Stockholm) kan komma att bygga upp en HBT-inriktad konfirmationsundervisning. Tack till min mycket goda vän Christine som sliter häcken av sig för att tillsammans med de andra vid Regnbågsmässan få till stånd detta. Det ligger litet i pipeline och kyrkan har nog aldrig i modern tid varit så nära att återvinna en bild av sig som relevant även för den moderna tidens människor.
Man talar nu också inom Kyrkostyrelsen om att Sveriges Kristna Råd ska verka för civilrättslig registrering av äktenskap. Det känns som om vi är på väg åt rätt håll. Fantastiskt!
Det är ju faktiskt så att kristendomen och samtliga andra samfund alltid har utvecklats för att bli en del av en ny verklighet då världen omkring dem har förändrats. Att så inte skulle ske idag är förstås dumheter. Det är skönt att se att det går att anpassa sig till en ny verklighet och en ny värld eftersom det också innebär att många nya generationer slipper känna sig allienerade i förhållande till religionen. Det förbättrar möjligheterna för de religiösa samfunden att fortsätta vara aktuella och intressanta för människorna i morgondagens samhälle och det skapar utrymme för individen att kunna finna ett mål för sitt andliga sökande. Det tror jag är jätteviktigt.
Jag kan bara applådera.
----------------------------------------------------
Pingstkyrkefolket skriker förstås i högan sky över detta, liksom många andra. Tydligen frågar man sig vad Missionskyrkan och Svenska kyrkan har för bibelsyn. Jag kan bara konstatera att de läser bibeln helt rätt. För jag har svårt att se att Jesus själv skulle ha nekat en sådan sak. Hela Bibelns kärleksbudskap handlar om att öppna upp för, tolerera och acceptera den som är annorlunda. Den som är svag. Den som sticker ut. Den som bryter mot traditioner. Man kan ju inte direkt hävda att Jesus själv var särskilt konventionell eller ens traditionell. Hela pointen med Jesus sätt att agera var ju den att han på ett väldigt tydligt sätt bröt mot alla traditioner och alla fördomar och på så vis blev så kontroversiell att han tillslut avrättades genom korsfästelsen.
Och så sliter nu förstås Vatikanen för att öka på sina skaror av stenåldersfanatiker som nu lämnar de öppna kyrkorna i protest mot medmänsklighet och jämställdhet. Jaja. Bättre att de samlas på ett och samma ställe. Ni som känner mig vet att jag inte är något större fan av Benedikt XVI, men jag kan stå för det. Och med Ratzinger vet jag ändå vart jag har honom. Honom och alla de där övriga fördomsfulla vildarna. Hur man än tänker på det, så är det bra om alla människor som inte tror på lika människovärde samlas under Ratzingers kåpa. Då får vi litet ordning och de övriga trosförbunden lär få litet mer lugn och ro att anpassa sig efter verkligheten och 2000-talet.
SR Sjuhärad, Alatheia, Karin Långström Vinge, Dagen, Dagen 2, Dagen 3, Dagen 4, Vatikanradion, Manhattandeklarationen, EFS Idag, Berno Vidén, Emmausvandrarna, Kyrkans tidning om Metodistkyrkans (åter)hållning, Hela Pingsten, Bluefree, AB, DN, GP, Sändaren, Baronens hörna..., jj.n, HD
--------------------------------------------------------
På annat håll visar Svenska kyrkan återigen framfötterna genom att demonstrera för en säkrare asylprövning och i allmänhet för asylsökandes rättigheter. Strålande initiativ som värmer litet extra i höstrusket. Att det också skedde i höstruskets (och min) förlovade huvudstad gör bara saken än bättre.
Det är Svenska Kyrkans nätverk "Ny i Sverige" som anordnade en manifestation med tända ljus, mycket värme och ett hundratal deltagare (enligt uppgift) på Götaplatsen i Göteborg.
Kyrkans flykingrörelse har också i dagarna anordnat manifestationer i bland annat Norrköping, Sundsvall, Linköping, Filipstad, Södertälje, Umeå och Jönköping.
Det framgår dock inte om dessa manifestationer även gav utrymme för ett ställningstagande till förmån för människor som söker asyl på grund av sin sexuella läggning, identitet eller könsutryck. Det skulle vara fint om någon ville uppdatera mig kring det. Men hur som helst...
En eloge. Verkligen en stor eloge. Jag kan inte annat än vara stolt och glad över dessa initiativen. Tack för att ni finns!
Intressant!
Dagen, SR, SR 2, GP, Karin Långström Vinge, Baronens hörna, Tankar i natten, jj.n, Bengt Sjöberg
Det är dags nu. Det har inte varit många religiösa samfund som verkligen varit öppna för något liknande tidigare, men nu har mycket satts i rullning och helt plötsligt känns Sverige som ett mycket varmare och mer tolerant land. Jag är glad och jag hoppas att arbetet med att framställa en ny vigselordning för vigsel av samkönade par kommer att gå undan.
Svenska kyrkan och Baptisterna arbetar vidare också, vilket jag tycker är väldigt trevligt.
Nu pratas det även om att Svenska Kyrkans Regnbågsmässa (just nu inhyst under Sofia Kyrka på Söder i Stockholm) kan komma att bygga upp en HBT-inriktad konfirmationsundervisning. Tack till min mycket goda vän Christine som sliter häcken av sig för att tillsammans med de andra vid Regnbågsmässan få till stånd detta. Det ligger litet i pipeline och kyrkan har nog aldrig i modern tid varit så nära att återvinna en bild av sig som relevant även för den moderna tidens människor.
Man talar nu också inom Kyrkostyrelsen om att Sveriges Kristna Råd ska verka för civilrättslig registrering av äktenskap. Det känns som om vi är på väg åt rätt håll. Fantastiskt!
Det är ju faktiskt så att kristendomen och samtliga andra samfund alltid har utvecklats för att bli en del av en ny verklighet då världen omkring dem har förändrats. Att så inte skulle ske idag är förstås dumheter. Det är skönt att se att det går att anpassa sig till en ny verklighet och en ny värld eftersom det också innebär att många nya generationer slipper känna sig allienerade i förhållande till religionen. Det förbättrar möjligheterna för de religiösa samfunden att fortsätta vara aktuella och intressanta för människorna i morgondagens samhälle och det skapar utrymme för individen att kunna finna ett mål för sitt andliga sökande. Det tror jag är jätteviktigt.
Jag kan bara applådera.
----------------------------------------------------
Pingstkyrkefolket skriker förstås i högan sky över detta, liksom många andra. Tydligen frågar man sig vad Missionskyrkan och Svenska kyrkan har för bibelsyn. Jag kan bara konstatera att de läser bibeln helt rätt. För jag har svårt att se att Jesus själv skulle ha nekat en sådan sak. Hela Bibelns kärleksbudskap handlar om att öppna upp för, tolerera och acceptera den som är annorlunda. Den som är svag. Den som sticker ut. Den som bryter mot traditioner. Man kan ju inte direkt hävda att Jesus själv var särskilt konventionell eller ens traditionell. Hela pointen med Jesus sätt att agera var ju den att han på ett väldigt tydligt sätt bröt mot alla traditioner och alla fördomar och på så vis blev så kontroversiell att han tillslut avrättades genom korsfästelsen.
Och så sliter nu förstås Vatikanen för att öka på sina skaror av stenåldersfanatiker som nu lämnar de öppna kyrkorna i protest mot medmänsklighet och jämställdhet. Jaja. Bättre att de samlas på ett och samma ställe. Ni som känner mig vet att jag inte är något större fan av Benedikt XVI, men jag kan stå för det. Och med Ratzinger vet jag ändå vart jag har honom. Honom och alla de där övriga fördomsfulla vildarna. Hur man än tänker på det, så är det bra om alla människor som inte tror på lika människovärde samlas under Ratzingers kåpa. Då får vi litet ordning och de övriga trosförbunden lär få litet mer lugn och ro att anpassa sig efter verkligheten och 2000-talet.
SR Sjuhärad, Alatheia, Karin Långström Vinge, Dagen, Dagen 2, Dagen 3, Dagen 4, Vatikanradion, Manhattandeklarationen, EFS Idag, Berno Vidén, Emmausvandrarna, Kyrkans tidning om Metodistkyrkans (åter)hållning, Hela Pingsten, Bluefree, AB, DN, GP, Sändaren, Baronens hörna..., jj.n, HD
--------------------------------------------------------
På annat håll visar Svenska kyrkan återigen framfötterna genom att demonstrera för en säkrare asylprövning och i allmänhet för asylsökandes rättigheter. Strålande initiativ som värmer litet extra i höstrusket. Att det också skedde i höstruskets (och min) förlovade huvudstad gör bara saken än bättre.
Det är Svenska Kyrkans nätverk "Ny i Sverige" som anordnade en manifestation med tända ljus, mycket värme och ett hundratal deltagare (enligt uppgift) på Götaplatsen i Göteborg.
Kyrkans flykingrörelse har också i dagarna anordnat manifestationer i bland annat Norrköping, Sundsvall, Linköping, Filipstad, Södertälje, Umeå och Jönköping.
Det framgår dock inte om dessa manifestationer även gav utrymme för ett ställningstagande till förmån för människor som söker asyl på grund av sin sexuella läggning, identitet eller könsutryck. Det skulle vara fint om någon ville uppdatera mig kring det. Men hur som helst...
En eloge. Verkligen en stor eloge. Jag kan inte annat än vara stolt och glad över dessa initiativen. Tack för att ni finns!
Intressant!
Dagen, SR, SR 2, GP, Karin Långström Vinge, Baronens hörna, Tankar i natten, jj.n, Bengt Sjöberg
2009-11-17
Transgender Day of Remembrance
Nu börjar det dra ihop sig inför årets Transgender Day of Remembrance.
Det är en dag som syftar till att hedra de människor som fallit offer för hatbrott, för fördomar och för diskriminering på grund av sin könsidentitet och för sin kamp att få vara sig själva.
Även i år finns där många människor som fallit offer för hatbrotten och som vi vill hedra. Där finns de som jag vill hedra.
Idag är Transgender Day of Remembrance inte enbart en sorgedag. Världen omkring oss förändras och fler vågar gå ut och möta världen. Fler vågar bryta mot de normer och de förväntningar som binder oss. Ju mer vi syns och ju mer vi tar oss rätten att skapa vårt eget utrymme ökar också acceptansen.
Sverige har verkligen förändrats under de sista tio-femton åren och det är lättare att vara ute och att vara transperson i Sverige idag än någonsin tidigare. Åtminstone om du bor i storstaden. Ute på landsbygden har vi fortfarande långt att gå.
Många mår fortfarande väldigt dåligt. Många lever under hot. Många lever med en oerhörd inneboende ångest och än idag är suicidrisken och även antalet som avslutar sitt eget liv alldeles för höga. Jag känner alltför många. Alltför många. Jag kommer att hedra dem under TDoR även i år.
Men vi pratar också mer och mer om en ny rörelse. Vi pratar mer och mer om ett identitetsskapande. Jag har förstått under den sista tiden att fler och fler som arbetar med sin identitet och sin egen process har börjat uppmärksamma oss som lever ute i samhället och står för de vi är. Och vi är några stycken. Både i Sverige och internationellt finns det numera en växande grupp individer som bryter mot gränserna och som slår sig fria - som syns och som hörs och som tar sitt självklara utrymme. På sätt och vis har vi börjat nå en situation där vi äntligen kan börja prata om ett identitetsskapande också för transpersoner. Vi har börjat skapa förebilder.
Jag tror att det är väldigt, väldigt viktigt.
Jag minns då jag fortfarande gick på gymnasiet i mitten av nittiotalet. Jag flyttade hemifrån då jag var 16 år för att flytta in till storstaden och påbörja mitt nya liv. Jag var ensam i storstaden, fick äntligen utrymme att gå min egen väg och börja om på nytt. Hell, this was my chance to transition!
Men jag var litet försiktig på den tiden. Jag vågade inte riktigt göra en sådan sak i skolan. Så var det ju. Man var rädd på den tiden. Jag visste heller inte så mycket. Det här var innan Googles tid och den enda dator jag hade var en Atari 520, definitivt utan möjlighet till uppkoppling på internet. I skolbiblioteket fanns inte heller mycket att läsa om vad jag kände att jag ville genomgå. Eller ville och ville. Jag ville inte genomgå. Jag ville bara få vara jag. Jag visste inte ens om det var möjligt. Och tänk om någon kom förbi och såg mig läsa om något sådant? Det gick ju bara inte. Det fanns inte på kartan!
Så vad gör man?
-----------------------------------------------
Jag insåg tidigt att jag var annorlunda. Att det var något som inte stämde med mig. Att jag inte var som de andra tjejerna. Jag ville vara, men jag var inte som alla andra tjejer. Och det märktes snabbt i de "grupper" jag rörde mig i. Det märktes på förväntningar och på omvärldens reaktioner. Det märktes i sådana basala saker som att jag inte fick bära samma kläder, och på så himla många andra vis som snarare var kopplade till sociala koder, acceptans och liknande. Jag lärde mig att hålla tyst. Jag har frågat mamma nu i efterhand om ett par av de saker jag själv minns. Jag trodde jag var fem år då mitt uppvaknande skedde. Det visade sig att jag var tre.
När jag genomgått den långa resan till den punkten att jag förberedde mig att flytta hemifrån och börja mitt nya liv som en mycket ung vuxen insåg jag också något annat. Jag var inte bara konstig och kände mig fast i en märklig kropp till vilken jag inte kunde referera till. Jag var också intresserad av kvinnor. Innan dess hade jag mest försökt att vara det för att det passade sig bättre så. Jag var inte säker på vad jag var och de första minnena jag har av att falla för någon alls involverade trots allt killar. Jag kom fram till att jag inte var bisexuell för att jag föll för killar utan för att jag föll för tjejer. Och herregud... Helt plötsligt fanns risken att jag dels skulle bli tvungen att försöka leva crossdressande och fel och hånad resten av livet. Jag skulle dessutom bli sedd som flata om jag fortsatte på det här sättet. Det var inte det att jag var bisexuell i sig. Det hade jag anat sedan jag var liten. Men helt plötsligt liksom snurrade spelplanen ett halvt varv och hela världen såg helt plötsligt annorlunda ut. Jag var inte egentligen på väg att bli bög, utan snarare att pendla mellan att vara hetero eller flata. Det var ett nytt sätt att förhålla sig till sig själv och till omvärlden ändå. Tankevurpa. Det skakade mig.
På den tiden... Vad fanns det för förebilder då? Boxarbettan? Det kändes väl bara inte riktigt som jag... Självklart fanns fler, men bara utomlands. Eller i de slutna kretsarna till vilka jag absolut saknade alla former av tillträde.
Så dök de upp. De två första riktiga homosexuella förebilderna som talade rakt in i mitt eget hjärta. De första som verkligen tog tag i mig och skakade om mig och fick mig att andas lugnt igen. Som fick mig att känna att jag inte var ensam.
Under tiden jag började min transition för första gången - i mycket maklig takt och enbart på fritiden - fann jag mina första riktiga förebilder. Eva och Efva. De första svarta rubrikerna om det lesbiska paret. Konstigt, kanske. Men på den tiden fanns det få lesbiska eller för den delen bisexuella kvinnor som verkligen lyste som förebilder i den världen där jag levde. Åtminstone för mig var det dessa två som verkligen blev de första riktiga förebilderna. Och det var stort. Ännu hade jag ingen aning om att det faktiskt gick att göra en könskorrigerande kirurgi, det fanns ingen information att tillgå någonstans och det fanns definitivt inga transförebilder. Inte efter vad jag kunde se.
Därför var också Eva och Efva viktiga för mig på många vis. Det var som om jag fick ett helt träd i huvudet på något vis. Jag var helt ställd och helt och hållet förvirrad. Det var en stjärnsmäll som jag inte riktigt klarar av att beskriva. Man kan väl säga att det var den allra första i en rad av lidnerska knäppar i mitt liv. Det borde ha hörts på en kilometers håll.
Det var med någon sorts minnets varma vemod och med en väldig massa inneboende känslor jag läste här om dagen om hur mina två första riktiga förebilder tillslut fick chansen att gifta sig i söndags. Det var en jättestor grej för mig bara att minnas tillbaka och jag grät faktiskt en stund och sände ut ett tyst tack till dem. Ett grattis. Ja, och allt det där. Jag är väl litet mushy, men jag får så lov att stå för det.
Idag har mitt liv förändrats något oerhört. Jag är visserligen inte igenom alltihop riktigt än. Framför allt måste jag lösa sådana saker som att kunna starta upp mitt yrkesliv igen och börja skapa mig en trygghet och en bas igen. Men idag är jag den jag vill vara. Jag har rätt kropp, jag har rätt identitet och jag är ute, fri och stolt. Och det har jag faktiskt dessa två kvinnorna att tacka för till viss del... Förebilder är så viktiga.
----------------------------
Jag lärde mig mycket under det där första året. Jag levde ett väldigt aktivt och vilt liv. Jag rörde mig ute på krogar, gick på fester, skaffade nya vänner. Jag läste allt jag kunde läsa, jag sökte nya förebilder, jag gömde mig själv i någon sorts trenchcoatdold intergenderistisk figur som bara var... konstig. Förlåt mig om jag säger det, men det var faktiskt ingen hit - det väsen jag blev under den här tiden. Men jag började höra rykten. Om att andra runtomkring mig kom ut som homo- eller bisexuella. Att det fanns fler därute. Jag lyssnade och jag sökte och jag såg. Intensivt. Samtidigt höll jag tyst och jag vägrade prata om det. Jag ville absolut inte att någon... Jag borde ha insett. Jag borde förstått. Det gick bara inte att dölja. Alla förstod utom jag. Jag förstod inte att så många andra redan hade förstått. Allt.
Men jag var väl för upptagen med mig själv, kan jag tänka mig. Det var en smärtsam uppväxtprocess på många vis. Jag vet inte hur många gånger jag läste Karin Boye på den tiden. Det var många. Men jag läste i smyg. Samtidigt viskades det här och var. Det var mycket vaga beskrivningar av att det fanns ytterligare något annat därute i mörkret. Människor som faktiskt bytte kön. Människor som faktiskt levde i rätt identitet oavsett hur de föddes. Det skulle dröja ytterligare en stund innan jag förstod att det inte var ren science fiction - rena vandringssägner. Man kunde faktiskt genomgå en transition, en könsresa, en omvandling - METAMORFOS!
Tillslut lärde jag mig. Tillslut förstod jag. Internet är jäkligt bra ändå. Undergroundrörelser är bra. För där frodas berättelserna för den som är invigd och där kan man lära sig mycket. Det är för den som är på väg att ta det första steget som förebilderna fortfarande saknas. Det är för den som tar det första steget som det fortfarande saknas en hand, en ledstjärna, en idé om vad det kan innebära att befinna sig på andra sidan.
Det är bland de som ännu inte vet och som inte är invigda i en inre krets som det ska vara självklart att där finns förebilder och människor att se upp till. Det är bland dessa "nyfödda" transgenderister som det behövs ledljus och en tilltro och ett hopp. Ett hopp om att allt en dag ska bli bra och att det finns en chans att få leva ett helt och ett värdigt liv. Ett liv utan hot och krav på anpassning till normer som helt enkelt inte är relevanta för någon som jag.
Vi behöver bygga hopp. Vi behöver bygga tilltro. Vi behöver bygga en värld där vi inte längre är rädda att gå ut på krogen, rädda för att dejta, rädda att berätta för svärmor, rädda att skaffa oss nya vänner eller gå på politiska möten. Vi behöver bygga en värld där även jag kan gå på stan utan att riskera att bli misshandlad, hotad, våldtagen, jagad eller rent av mördad.
Vi har en lång bit kvar att gå. Därför firar jag i år Transgender Day of Remembrance. Men jag gör det i hoppets ljus ändå. För det har hänt mycket på väldigt kort tid. Kan mitt politiska arbete fortsätta att åstadkomma förändringar gör det mig stolt. Samtidigt finns det många andra därute. Och för alla dem kanske det inte ens behöver vara självklart att skämmas och vara rädda om ytterligare tio-femton år. Men då behöver vi vara många. Och vi behöver omvärldens stöd. Och vi måste vara rädda om de få positiva förebilder vi har. Och nära dem. Nära oss själva. Skapa en ny och bättre värld för oss alla. En värld där även transpersoner är välkomna och självklara och kan leva i full värdighet.
Det är min dröm.
Hur ser din ut?
2009-09-17
HBTH 2009
Nu är det dags: HBTH 2009 – Efter bröllopet
Välkommen till årets spretiga sexualpolitiska snack helgen 17–18 oktober på Clarion hotel Stockholm! Läs mer på www.hbth.se
Det är sju år sedan en brokig skara på hbth-skalan representerade, synliggjorde och insisterade på nya perspektiv under helgen HBTH på Kulturhuset i Stockholm. Sedan dess har vi sett queer bli vardagsbegrepp, identitetspolitiken regera, normkritik, en rad diskrimineringslagar och könsneutralt äktenskap. Då är det dags att samlas igen, för att fråga vad som hände - och vart vi är på väg. Hur viktiga är identiteterna idag? Hur radikalt förändras vår syn på kön egentligen? Vilka omfattas av den fria sexualiteten och hur stor plats får kroppar och sexuella praktiker ta upp i samhället egentligen?
Missa inte fyra brännande seminarier med kringaktiviteter, fikamingel och lördagens kvällsfestligheter. Kom och lyssna på Roger Wilson, Ulrika Dahl, Anna-Maria Sörberg, Tiina Rosenberg, Devrim Mavi, Victoria Kawesa, Sara Edenheim, Amanda Brihed, Finn Hellman, Carlos Diaz, Kai Bergendal, Athena Farrokhzad, Suzann Larsdotter, Ester Martin Bergsmark, Robert Fux, Siri Hjorton-Wagner, Lena Lennerhed, Leila Brännström, Sternfall, ÖFA-kollektivet med flera, med flera! Läs mer, följ programuppdateringarna och köp biljett redan nu på www.hbth.se
HBTH 2009 anordnas i samarbete med RFSU och RFSL med stöd av Genusvetenskap vid Södertörns högskola, Folkhälsoinstitutet, ABF och *Zie*
Välkommen till årets spretiga sexualpolitiska snack helgen 17–18 oktober på Clarion hotel Stockholm! Läs mer på www.hbth.se
Det är sju år sedan en brokig skara på hbth-skalan representerade, synliggjorde och insisterade på nya perspektiv under helgen HBTH på Kulturhuset i Stockholm. Sedan dess har vi sett queer bli vardagsbegrepp, identitetspolitiken regera, normkritik, en rad diskrimineringslagar och könsneutralt äktenskap. Då är det dags att samlas igen, för att fråga vad som hände - och vart vi är på väg. Hur viktiga är identiteterna idag? Hur radikalt förändras vår syn på kön egentligen? Vilka omfattas av den fria sexualiteten och hur stor plats får kroppar och sexuella praktiker ta upp i samhället egentligen?
Missa inte fyra brännande seminarier med kringaktiviteter, fikamingel och lördagens kvällsfestligheter. Kom och lyssna på Roger Wilson, Ulrika Dahl, Anna-Maria Sörberg, Tiina Rosenberg, Devrim Mavi, Victoria Kawesa, Sara Edenheim, Amanda Brihed, Finn Hellman, Carlos Diaz, Kai Bergendal, Athena Farrokhzad, Suzann Larsdotter, Ester Martin Bergsmark, Robert Fux, Siri Hjorton-Wagner, Lena Lennerhed, Leila Brännström, Sternfall, ÖFA-kollektivet med flera, med flera! Läs mer, följ programuppdateringarna och köp biljett redan nu på www.hbth.se
HBTH 2009 anordnas i samarbete med RFSU och RFSL med stöd av Genusvetenskap vid Södertörns högskola, Folkhälsoinstitutet, ABF och *Zie*
2009-07-22
Tiarafeministen Linnéa
För den som undrar huruvida det är ok i världen för HBT-personer idag och för den som undrar om vi verkligen behöver problematisera heteronormen och kyrklig moralism i lagböckerna här och utomlands egentligen. För den som tror att Sveriges införande av könsneutral lagstiftning innebar ett slut för den envetna kampen för HBT-personers rättigheter.
Nu skulle väl allting vara bra? Nu skulle kampen vara över? Nu skulle heterosamhället kunna vila och bara koppla av - inget mer behov av hysteriska parader och festivaler och en massa demonstrativt kyssande på stan som skär så i ögonen. För ingen vill väl ha det där homosamhället uppkört i ansiktet hela tiden?
Reflektera litet grann och läs vad Linnéa skriver om hur det är att semestra i ett av Sveriges närmsta grannland.
Tiarafeministen Linnéa om HBT-semester i Baltikum
Intressant
Nu skulle väl allting vara bra? Nu skulle kampen vara över? Nu skulle heterosamhället kunna vila och bara koppla av - inget mer behov av hysteriska parader och festivaler och en massa demonstrativt kyssande på stan som skär så i ögonen. För ingen vill väl ha det där homosamhället uppkört i ansiktet hela tiden?
Reflektera litet grann och läs vad Linnéa skriver om hur det är att semestra i ett av Sveriges närmsta grannland.
Tiarafeministen Linnéa om HBT-semester i Baltikum
Intressant
2009-07-20
Liberatis glödheta seminarium under Prideveckan
HBT-kampen efter det könsneutrala äktenskapet?
Nätverket Liberati sätter en straight kvinna och feminist, en bög som aldrig behövde komma ut, en bög som fick kämpa med att komma ut, och en flata och transperson, i en gemensam panel.
Seved Monke, Amanda Brihed, Louise Persson och Alexander Bard diskuterar HBT-kampens framtid efter genomförandet av det könsneutrala äktenskapet.
Varför kopplar ingen ihop feminismen, gayrörelsen och HBT-kampen idag? Har vi missat att alla tre krafterna måste samverka för att en gång för alla slå hål på den förhatliga heteronormativiteten? Hur exponerar vi inte bara förtrycket utifrån och ovanifrån utan även inifrån oss själva? Varför jävlas vi med varandra, när vi borde hålla ihop?
Varför har vi överhuvudtaget kvar könet i den svenska lagboken? Är det inte hög tid att skrota könet? Men hur går vi tillväga i så fall?
Kom och lyssna och delta själv i debatten i Prideveckans hetaste, djupaste och mest orädda seminarium.
Lokal: Klarabiografen, Kulturhuset, Stockholm.
Datum: Onsdag 29 juli. Tid: Kl 16.15-17.45.
Varmt välkomna!
Liberati
2009-07-17
Svar på min kritik mot anglikanska kyrkan
Jag fick ett väldigt välformulerat svar på min kritik av anglikanska kyrkans attack gentemot svenska kyrkan rörande debatten om könsneutrala (samkönade) äktenskap.
Se även breven här.
Jag tycker att det är viktigt att föra upp den debatten och diskutera den. Inte minst som vi nu ser fram emot Stockholm Pride om bara någon dryg vecka och då årets tema är Hetero.
Stockholm Pride ställer frågan "Hur Hetero är du?" och söker just problematisera hur normerna påverkar inte bara bögar eller flator utan hela samhället - dig och mig - i vardagen. Här och nu. Det svar jag fick på gårdagens inlägg är ju ett tydligt exempel på just detta i mitt fall.
Debatten kunde inte bli mer aktuell än nu, varför jag hoppas att det är ok för Peter att jag lyfter den annars fullt offentliga (annars hade jag tvekat att publicera den utan att höra mig för direkt, förstås) kommentaren från inlägget nedan och helt enkelt väljer att svara på den även på denna plats.
Jag vill också uppmuntra er läsare som besöker Stockholm Pride i år att komma förbi den 29 juli och se den paneldebatt där jag debatterar med Alexander Bard, Louise Persson och Seved Monke om just kampen för homo-, bi- och transpersoners fortsatta kamp för lika rättigheter efter de könsneutrala äktenskapen. Arrangerar gör HBT-liberalerna tillsammans med Liberati.
Tid och plats: Klarabiografen på Stockholms Stadsteater/Kulturhuset, klockan 16.15 - 17.45 den 29 juli 2009.
Peter skriver följande:
och jag väljer att svara sisåhär:
Hej Peter.
För mig som för bara ett litet antal år sedan blev exkommunicerad från svenska kyrkan på grund av att jag tillhör en sexuell minoritet och så sent som för ett drygt år sedan blev tvångssteriliserad av svenska staten är det tyvärr inte helt lätt att hålla med.
Som därutöver djupt troende tycker jag att en sådan märklig, ickeinkluderande eller rentav separatistisk, hållning är väldigt problematisk. Jag själv tilltalas inte minst av det kärleksbudskap som genomströmmar Bibeln och tycker inte att jag kan se något skäl till att Jesus själv skulle ha tagit annan ställning än jag. Budskapet är tänkt att vara kärlek, inkludering och jämställdhet med den utsatte, den annorlunda, den icketroende, den som tror på något eller någon annan och den som befinner sig i minoritet. Det var vad Jesus predikade sist jag kikade efter.
Jag respekterar din åsikt, men tycker själv att saker går åt alldeles rätt håll när nu alla människor de facto får samma värde, samma rättigheter, friheter och skyldigheter. Om vi ska diskutera risken för repressalier, är jag rädd att tonläget från Anglikanska Kyrkan varit allt annat än diplomatiskt hittills, vilket jag tycker är väldigt olyckligt. Jag får tyvärr inte känslan av att anglikanerna varken är särdeles diskussionssugna eller intresserade av att ge bistånd till en autentisk och självständig svensk andlighet. Att bli påtvingad någonting av en annan eller tredje part är inte något jag brukar definiera som varken autentiskt eller självständigt. Inte i min bok.
Jag tycker inte att det är för mycket begärt, å andra sidan, att vi kan föra denna diskussionen utan att hota med, eller anklaga varandra för att kasta runt med repressalier mot varann. Det leder liksom ingenvart.
Jag har svårt att förstå varför en exkluderande och i grunden diskriminerande norm från urminnes tider ska få fortsätta stå oemotsagd i all evighet bara för att den upphöjts till religiös (eller annan) tradition.
Allt väl!
Amanda
Intressant?
Se även breven här.
Jag tycker att det är viktigt att föra upp den debatten och diskutera den. Inte minst som vi nu ser fram emot Stockholm Pride om bara någon dryg vecka och då årets tema är Hetero.
Stockholm Pride ställer frågan "Hur Hetero är du?" och söker just problematisera hur normerna påverkar inte bara bögar eller flator utan hela samhället - dig och mig - i vardagen. Här och nu. Det svar jag fick på gårdagens inlägg är ju ett tydligt exempel på just detta i mitt fall.
Debatten kunde inte bli mer aktuell än nu, varför jag hoppas att det är ok för Peter att jag lyfter den annars fullt offentliga (annars hade jag tvekat att publicera den utan att höra mig för direkt, förstås) kommentaren från inlägget nedan och helt enkelt väljer att svara på den även på denna plats.
Jag vill också uppmuntra er läsare som besöker Stockholm Pride i år att komma förbi den 29 juli och se den paneldebatt där jag debatterar med Alexander Bard, Louise Persson och Seved Monke om just kampen för homo-, bi- och transpersoners fortsatta kamp för lika rättigheter efter de könsneutrala äktenskapen. Arrangerar gör HBT-liberalerna tillsammans med Liberati.
Tid och plats: Klarabiografen på Stockholms Stadsteater/Kulturhuset, klockan 16.15 - 17.45 den 29 juli 2009.
Peter skriver följande:
Jag mottar för min del Engelska Kyrkans kraftfulla initiativ med glädje. Svenska kyrkan har alldeles spårat ur och blivit en filial till den världsliga makten med Politisk Korrekthet som dogmatiskt ramverk i bibelns ställe. Homosexuella skall i fråga om materiella förhållanden ha samma faktiska rättigheter som alla andra, så det är inte alls ifrågasatt, varför man inte skall svamla om "förtryck av minoritet". Däremot skall avvikelsen ICKE helgas med något slags metafysisk normativitet den helt enkelt inte har, och så enkelt är det, och det SKALL kunna sägas rent ut utan risk för mediala och pseudojuridiska repressalier från Överhetens sida.
Svenska Kyrkan ansluter sig till den politiska Överhetens åsiktstyranni över Sveriges folk. Den beställsamma opportunismen förtjänar ingen som helst respekt, och den engelska kyrkans bistånd till en autentisk och självständig svensk andlighet är därför oerhört välkommet.
Det är också en kamp som bara börjat!
- Peter Ingestad, Solna
och jag väljer att svara sisåhär:
Hej Peter.
För mig som för bara ett litet antal år sedan blev exkommunicerad från svenska kyrkan på grund av att jag tillhör en sexuell minoritet och så sent som för ett drygt år sedan blev tvångssteriliserad av svenska staten är det tyvärr inte helt lätt att hålla med.
Som därutöver djupt troende tycker jag att en sådan märklig, ickeinkluderande eller rentav separatistisk, hållning är väldigt problematisk. Jag själv tilltalas inte minst av det kärleksbudskap som genomströmmar Bibeln och tycker inte att jag kan se något skäl till att Jesus själv skulle ha tagit annan ställning än jag. Budskapet är tänkt att vara kärlek, inkludering och jämställdhet med den utsatte, den annorlunda, den icketroende, den som tror på något eller någon annan och den som befinner sig i minoritet. Det var vad Jesus predikade sist jag kikade efter.
Jag respekterar din åsikt, men tycker själv att saker går åt alldeles rätt håll när nu alla människor de facto får samma värde, samma rättigheter, friheter och skyldigheter. Om vi ska diskutera risken för repressalier, är jag rädd att tonläget från Anglikanska Kyrkan varit allt annat än diplomatiskt hittills, vilket jag tycker är väldigt olyckligt. Jag får tyvärr inte känslan av att anglikanerna varken är särdeles diskussionssugna eller intresserade av att ge bistånd till en autentisk och självständig svensk andlighet. Att bli påtvingad någonting av en annan eller tredje part är inte något jag brukar definiera som varken autentiskt eller självständigt. Inte i min bok.
Jag tycker inte att det är för mycket begärt, å andra sidan, att vi kan föra denna diskussionen utan att hota med, eller anklaga varandra för att kasta runt med repressalier mot varann. Det leder liksom ingenvart.
Jag har svårt att förstå varför en exkluderande och i grunden diskriminerande norm från urminnes tider ska få fortsätta stå oemotsagd i all evighet bara för att den upphöjts till religiös (eller annan) tradition.
Allt väl!
Amanda
Intressant?
2009-07-02
Indien avkriminaliserar homosexuella handlingar
Och så vill jag bara gratulera Indien som just har tagit ett stort steg framåt genom att avskaffa ytterligare en av de forntida brittiska tvångslagar som dröjt kvar alldeles för länge.
Nu ska det inte längre vara kriminellt att dela sin kärlek med en person av samma kön, vilket känns skönt på många vis. Låt mig gissa att det tar en stund innan även Indien har infört rätten till könsneutrala äktenskap eller en civilrättslig äktenskapslagstiftning. Ändå är det ett stort steg framåt och jag blir jublande glad, precis som alltid då jag nås av sådana nyheter. Finhet, helt enkelt.
Grattis, Indien, till ett stort steg taget för de mänskliga fri- och rättigheterna. Ni har all min kärlek.
Lagen tillkom under brittiskt överinseende för 148 år sedan och kunde ge upp till 10 års fängelse vid en överträdelse.
Nu ska det inte längre vara kriminellt att dela sin kärlek med en person av samma kön, vilket känns skönt på många vis. Låt mig gissa att det tar en stund innan även Indien har infört rätten till könsneutrala äktenskap eller en civilrättslig äktenskapslagstiftning. Ändå är det ett stort steg framåt och jag blir jublande glad, precis som alltid då jag nås av sådana nyheter. Finhet, helt enkelt.
Grattis, Indien, till ett stort steg taget för de mänskliga fri- och rättigheterna. Ni har all min kärlek.
Lagen tillkom under brittiskt överinseende för 148 år sedan och kunde ge upp till 10 års fängelse vid en överträdelse.
2009-05-17
Bloggar på Liberati.se om HBT-kampen efter den könsneutrala äktenskapslagstiftningen
Kika gärna in på Liberatis hemsida och kika på vad jag skriver om den svenska HBT-politiken efter den könsneutrala äktenskapslagstiftningen. Är kampen över nu? Har vi uppnått våra mål och kan luta oss tillbaka?
Knappast.
Kampen har bara börjat.
Knappast.
Kampen har bara börjat.
2009-04-04
Vårkänslor och varningstecken
Så kan det gå. Alliansen anar våren under den blixtrande solen. Det känns varmt och skönt och som om framtiden är ganska ljus ändå. Trots allt.
Ändå är det väl litet märkligt, eller? Visserligen måste jag säga att jag tycker att regeringen sköter sitt jobb bra än så länge på de flesta vis. Åtminstone när det gäller den nuvarande krisen och den allmäna politiken.
Vad jag tycker om synen på demokrati och mänskliga fri- och rättigheter inom regeringen idag är väl däremot ingen stor hemlighet?
Samtidigt kan jag inte annat än roat rycka på smilbanden idag. På något vis känns det märkligt mycket som att det säger mer om sossarna av idag än om alliansen att de borgerliga går framåt så mycket idag. Saknade visioner och förlorade drömmar kontra det enda stabila och rimliga alternativet.
Borde det inte vara ett obligatorium att vänsterland går framåt i dåliga tider, om vi kikar på det här historiskt? Vi måste nog konstatera att man inte kan leverera något sammanhängande alternativ från oppositionshåll idag, och därför dyker man.
Jag kan tycka att det dessutom är väldigt synd att Wanja ska fortsätta kämpa vidare i den situation hon satt sig i. Dels för sossesfärens och den fackliga rörelsens förtroendes skull, men även för sin egen. Hur mycket kan en människa ta av stormvindar på en väldigt ensam kulle... Är det inte dags att stiga ner, om inte annat för hennes egen skull? Är det verkligen värt att kämpa vidare och fortsätta ta smäll efter smäll efter smäll? Det gör nästan ont att se på när det här eländet fortsätter rulla vidare.
Att centern och Kd går litet knackigt är tråkigt för alliansen, men det som skrämmer mest med allting är utan tvekan att Sd går framåt. Det gillar jag verkligen inte alls... Herregud, nog kan man väl tycka att det borde finnas bättre sätt att visa sitt missnöje med världsordningen? Visst måste det finnas andra vägar att gå än att stödja en så föråldrad, stelbent, konservativ och fördomsfull politik? Jag kommer aldrig kunna förlika mig med den sortens strömningar i samhället ändå. Det kommer bara inte att gå.
Därför gläder det mig att det sker positiva saker i samhället ändå. Vi har fått en ny äktenskapslagstiftning som äntligen bejakar kärlek och lika värde. Den amerikanska delstaten Iowa följer efter, och i Nepal är en lagstiftning på gång som ger utrymme för definitionen av ett tredje kön. På andra håll i Sverige har vi sett att namnlagstiftningen äntligen har börjat luckras upp och att det nu blivit betydligt enklare att välja att bära det namn man vill.
Det ligger kärlek i luften idag. Och hopp. Jag kan inte annat än gilla.
Nu ska jag ta ett kort bad och sedan ge mig ut i solen igen. Bara för att njuta.
Ändå är det väl litet märkligt, eller? Visserligen måste jag säga att jag tycker att regeringen sköter sitt jobb bra än så länge på de flesta vis. Åtminstone när det gäller den nuvarande krisen och den allmäna politiken.
Vad jag tycker om synen på demokrati och mänskliga fri- och rättigheter inom regeringen idag är väl däremot ingen stor hemlighet?
Samtidigt kan jag inte annat än roat rycka på smilbanden idag. På något vis känns det märkligt mycket som att det säger mer om sossarna av idag än om alliansen att de borgerliga går framåt så mycket idag. Saknade visioner och förlorade drömmar kontra det enda stabila och rimliga alternativet.
Borde det inte vara ett obligatorium att vänsterland går framåt i dåliga tider, om vi kikar på det här historiskt? Vi måste nog konstatera att man inte kan leverera något sammanhängande alternativ från oppositionshåll idag, och därför dyker man.
Jag kan tycka att det dessutom är väldigt synd att Wanja ska fortsätta kämpa vidare i den situation hon satt sig i. Dels för sossesfärens och den fackliga rörelsens förtroendes skull, men även för sin egen. Hur mycket kan en människa ta av stormvindar på en väldigt ensam kulle... Är det inte dags att stiga ner, om inte annat för hennes egen skull? Är det verkligen värt att kämpa vidare och fortsätta ta smäll efter smäll efter smäll? Det gör nästan ont att se på när det här eländet fortsätter rulla vidare.
Att centern och Kd går litet knackigt är tråkigt för alliansen, men det som skrämmer mest med allting är utan tvekan att Sd går framåt. Det gillar jag verkligen inte alls... Herregud, nog kan man väl tycka att det borde finnas bättre sätt att visa sitt missnöje med världsordningen? Visst måste det finnas andra vägar att gå än att stödja en så föråldrad, stelbent, konservativ och fördomsfull politik? Jag kommer aldrig kunna förlika mig med den sortens strömningar i samhället ändå. Det kommer bara inte att gå.
Därför gläder det mig att det sker positiva saker i samhället ändå. Vi har fått en ny äktenskapslagstiftning som äntligen bejakar kärlek och lika värde. Den amerikanska delstaten Iowa följer efter, och i Nepal är en lagstiftning på gång som ger utrymme för definitionen av ett tredje kön. På andra håll i Sverige har vi sett att namnlagstiftningen äntligen har börjat luckras upp och att det nu blivit betydligt enklare att välja att bära det namn man vill.
Det ligger kärlek i luften idag. Och hopp. Jag kan inte annat än gilla.
Nu ska jag ta ett kort bad och sedan ge mig ut i solen igen. Bara för att njuta.
2008-12-14
Luciapojkarna
Det här med alla pojklucior har tydligen hamnat riktigt ordentligt på tapeten i år. Tänk att det ska vara så himla farligt. För bara en kort stund sedan... då, på den tiden då jag växte upp, så ansågs det vara sött. Och tjejer hade inga problem att vara stjärnflickor och alla kunde vara tomte och pepparkaka. Lucia som pojke var liksom inget märkvärdigt. Men i ett land som blir alltmer konservativt, alltmer religiöst högdraget, alltmer reaktionärt borde vi kanske inte vara förvånade?
Well... I ett land där vi fortfarande tvångssteriliserar (snart kallar vi det visserligen för tvångskastrering, vilket säkert är mycket bättre) transsexuella och där man som transperson inte kan byta namn på sina bankkonton på två månader efter att ny juridisk person är fastställd är det föga förvånande att det ska vara så jäkla märkligt hugget i sten.
Helt plötsligt är det farligt att vara könskrigare, heter det. Helt plötsligt ska det vara fullkomligt omöjligt att tänja på de inrotade gränserna.
Vi har ett regeringsledande parti som slåss med salongsnazister om rösterna och vi tror att vi lever i en demokrati. Det kanske vi gör förresten. Men den demokratin är enbart reserverad för några få. Numera är det farligt att stå litet vid sidan av normerna och samhället. Numera är det 30-tal som stinker i det här landet. Ändå vågar inte ett enda etablerat parti ta upp kampen.
Jag har utmanat de politiska partierna förr. Jag har skrikit och gapat här på bloggen. Jag vet att såväl riksdagsledamöter som ungdomsförbundsordföranden läser det jag skriver här.
Men inte en enda person, inte ett parti eller ungdomsförbund, har verkligen vågat ta på sig utmaningen. Eller också är det inte viktigt nog.
Vart tog det varma, liberala och demokratiska Sverige vägen? Det land som slogs för de mindre grupperna. Som kämpade för mänskliga rättigheter?
Är det inte dags att ni antar utmaningen? Jag vänder mig direkt till er, återigen. Ber er att plocka upp handsken. Vem vill bli könsöverskridarnas riddare och förkämpe?
Snälla ni... låt mig nu inte börja skämmas.
2008-11-07
Kan bara hylla regeringens tre frihetliga partier...
...folkpartiet, centern och moderaterna. Det är snyggt att det äntligen lyckats genomdrivas en överenskommelse sinsemellan kring det könsneutrala äktenskapet. Att kristdemokraterna inte gillar det och i den här frågan lämnas på efterkälken är något man får ta när sex av riksdagspartierna idag stöder en könsneutral lagstiftning.
Jag tycker om tanken på att jag kanske kan komma att få rätten att gifta mig inom en relativt snar framtid och kan inte riktigt låta bli att känna att det här är en fräsch och positiv utveckling inte bara för Sverige, utan för hela världen.
Samtidigt sörjer jag för Kalifornien som i samband med presidentvalet blev av med sitt nyligen instiftade könsneutrala äktenskap i en lokal omröstning. Jag kan bara hoppas att de amerikanska bakåtsträvarna inte kommer att initiera en process för att annulera de äktenskap som redan ingåtts. Vidrigt att det finns så starka strömningar än idag. Man hade hoppats på något bättre...
För min del tycker jag det är litet extra tydligt att det här inte är en lag som fungerar. Som i första hand homosexuell kvinna (även om jag visserligen faller mer för personlighet än för en viss kroppstyp), så skulle mina preferenser ha satt mig i en sits där jag för ett par år sedan hade kunnat gifta mig för att jag då var en man rent kroppsligt och även juridiskt. För ett kort tag sedan opererades jag, men hade fortfarande inte fått en juridisk fastställelse som kvinna. Alltså hade jag en kvinnlig kropp, men ett juridiskt manligt kön. Alltså hade jag fått gifta mig med en kvinna, som kvinna.
Sedan några veckor tillbaka skulle jag däremot inte få gifta mig igen, därför att jag juridiskt sett alltså är kvinna idag.
Men om jag nu träffar en person som befinner sig i samma situation som jag då?
Säg att vi träffades för ett par år sedan. Då hade vi bägge ansetts vara i den situationen att vi inte fick gifta oss med varann, utan fick registrera partnerskap istället. Sedan hinner den ena litet grann i förväg och vi tvingas avregistrera oss, planera in ett nytt bröllop och sedan kort därefter begära skilsmässa igen! För att återigen registrera partnerskap. Tredje förbundet för samma två individer, på grund av en jäkligt fånig lag med fundamentalistisk religiositet i grunden. Totalt och miserabelt jäkla vansinne!
Hängde ni alls med? Verkar det vettigt?
Jag som troende kristen vill inget hellre än att kyrka och stat verkligen, på alla plan, skiljs från varann på alla punkter. Även när det gäller kyrklighetens inflytande över andra människors rätt att leva med varann under äktenskapliga former.
Tack för löftet, c, m, fp, s, v och mp. Jag är stolt över er alla. Och tack till kd för att ni ändå tycks ta det här som goda förlorare ändå. Jag ogillar er inte, men jag ogillar er ålderdomliga syn på människor och människors rätt att leva sina egna liv med lika rättigheter.
Pingat på intressant.se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
