Wikileaks, Assange, överklaganden och det öppna samhällets sista skälvande månader

Ja, vad ska man säga. Det finns många som är trötta på hela hysterin nu. Varför ska Wikileaks sammankopplas med Assange och den rättshysteri som blåser upp ikring honom?

Jag börjar få lätt ont i magen då något så otroligt viktigt som yttrandefrihet, källskydd, demokrati och ett fritt internet ligger i vågskålen och det samtidigt blir en sådan personhysteri, en massa konspirationsteorier och en massa fokus på något som alls inte borde påverka själva Wikileaks som organisation och den enorma frågan som kan påverka hela världen under oerhört lång tid framöver. Det är så oerhört snaskigt och så oerhört... onödigt. Ovärdigt ett rättssamhälle, trots allt. Ovärdigt en demokrati. Och i än högre grad rättssamhällen och demokratier. Det är många inblandade nu. Jag undrar om någon av dem vet det allra minsta om vad demokrati är för något till att börja med. Oavsett vilket fall man kikar på i detta. 

Jag orkar inte överhuvudtaget med fler turer kring Assange just nu. Försöker fokusera på allt det andra. Jag tänker inte döma eller fria utan bara undrar om man inte borde försöka göra allt man kan för att oavsett läget göra detta till en så rättssäker process som möjligt. Jag är böjd att hålla med om att det är svårt att undvika konspirationsteorier rörande hanteringen av det här eländet till historia, även om man vill och verkligen anstränger sig. Men är det vi härute som ska döma och fria, eller är det domstolarna?

Och vad med hela den här totalsmetiga biten med borgen eller inte borgen, överklaganden och allt vad det är? Jag blir bara inte klok på det. Jag blir inte klok. 

Oavsett vad, så vet jag att jag inte har en aning om huruvida Assange är skyldig eller inte. Jag kan inte nog om det. Det ser tunt ut utifrån, men jag har inte alla fakta. Och jag tänker inte döma eller fria. Det är inte upp till mig att göra och jag är glad att jag inte har det ansvaret på mina axlar. Men jag efterlyser mer sans mitt i allting. Och jag vill se starkare försök att skydda någon form av rättssäkerhet för alla inblandade. 

När det gäller vad som händer kring Wikileaks och yttrandefriheten, pressfriheten och allt som hänger samman där är jag säkrare. Faller vi i den striden är det över med det öppna samhället och demokratin och den frihetliga västern för en mycket lång tid framöver. Det har vi inte råd med. Det får inte hända. Jag kan bara hoppas. Jag kan bara be. Och fortsätta kämpa för att allt det jag tror på inte ska ta slut redan under det kommande året. Är det slutet på det öppna samhället vi ser nu? Vad vet jag... Men det ser inte bättre ut.

Johanna Nylander skriver, tycker jag, rätt så klokt idag. Torbjörn Jerlerup har gjort det tidigare. Hax är rätt mycket inne på ett liknande spår. Det kan vara värt att ta sig en funderare. Wikileaks och Julian Assange är inte samma sak. Jag är bekymrad över hur en möjlig rättssäkerhet eventuellt sätts ur spel just nu med den hysteri som blåst upp. Och jag är lika frustrerad över hur illa det här kan komma att bli rörande Wikileaks och hela soppan som kan komma att slå hål på internet som vi känner det och ställa till en oändlig oreda för tryckfrihet, pressfrihet, källskydd och det öppna och transparenta samhället som verkligen är grunden för all demokrati av idag. 

Hur i helvete kunde det gå så illa...?

DN, Mary, Vakare, Vardagskrig, Blogge, Svensson, Rudberg, Ann-Mari, Guardian, 

Medeltid, pirater och ett rättsväsende som får världen att hålla för ögonen

Jo, men visst var det väntat. Det var ingen som tvivlade på hur det i grunden skulle gå idag. Det var bara detaljerna vi egentligen var nyfikna på. Eller hur? Det är skrämmande, visst. Men det är inte så otroligt överraskande i en tidsålder som är så medeltida att man numera stavar ordet "Medeltid" genom att skriva "2010" att man inte kan skilja på teknisk lösning och mordvapen, så att säga. Och det ska ju till mörkermänniskor för att skapa medeltid ändå. Det har vi gott om i svenskt rättsväsende, inom politiken och inom upphovsrättsrörelsen. Ni vet... 

I historisk kontext var ju medeltiden annars den period av kunskapsmässig, vetenskaplig, arkitektonisk och kulturell tillbakagång och glömska som band ihop det gamla romerska riket och renässansen. Renaissance är ju "återupplivandet". Eller återfödelsen om vi ska vara litet mer bokstavliga. (Italian: Rinascimento, from ri- "again" and nascere"be born").

Och det är väl där vi är idag. I en medeltid där vi tappat kontakten med stora delar av resten av världen, är nöjda med vad vi har och har uppnått, har slutat utvecklas som svar på det och samtidigt lever vidare med en världsbild som blir allt äldre och allt mer inaktuell.

Att inte kunna skilja på utveckling och tillbakagång är en del i det hela. Att helt stänga ute befintlig teknologisk och kulturell utveckling är en annan del. Att glömma världen runtomkring är ytterligare en. Att bli mer och mer vidskeplig och hatisk hör också till, liksom höga murar, korståg och allt vad det kan vara. Vi har sett mönstren länge nu. Och jag hävdar bestämt att Pirate Bay-domen är ytterligare ett tydligt tecken på att vi faktiskt lever i en västlig medeltid.

Naturligtvis märker vi det inte riktigt lika tydligt som vi skulle gjort på 1400-talet. Vi får ju faktiskt iPhones levererade från Kina som åtminstone teknologiskt är på väg ut ur en relativt långvarig medeltid och på väg in i framtiden igen. Men det är de som levererar teknologiska, arkitektoniska, kulturella och andra framsteg idag. Make no mistake!

Hur ofta hör man en liberal säga att Kina är på väg åt rätt håll då västvärlden är på väg åt fel håll? Men även om avståndet varit avgrundsdjupt länge på det människorättsliga och även på det teknologiska planet, så är det i stora drag vad som är på gång. Demokrati, mänskliga rättigheter... fine. Avskyvärt. Men så lever vi i en värld där västvärlden tar gigantiska kliv bakåt och snart inte är bättre på något plan alls i vilket fall. Det är sorgligt. Och precis lika jävla avskyvärt det!

Vad har det att säga oss egentligen?

Jag ser inte egentligen piratrörelsen och den nya integritets- och frihetsrörelsen som en fildelarrörelse. Det är många andra som gjort det. Jag tror dock mer på frihetsrörelsen och pirateriet som en nödvändig katalysator och byggsten i något betydligt mycket större. En rörelse som är på väg framåt, som arbetar för förändring, utveckling, framtid och demokratisering även i en värld post nutida medeltid. En post-postmodernistisk ny renässansvåg, kanske man kan säga. Kan vi alla som deltar på ett eller annat hörn i den här brokiga skaran leva upp till det? Det återstår väl att se. Men lyckas vi inte ser det faktiskt jävligt dystert ut, så vi får kavla upp ärmarna nu och slita hund ytterligare ett tag. Kan vi? Yes, we can!

Jag vill bara rikta en särskild eloge till Rosemari Södergren idag. Läs detta. Det är exceptionellt bra!
Säg inget högt, men jag tror faktiskt att Rosemari är litet förbannad. ;-)

Själv är jag sugen på att ta tillvara på den gamla råttan-i-pizzan-historian om gamla damer som försöker torka sina blöta katter i mikrovågsugnar och helst anmäla hela vitvarubranschen för potentiellt djurplågeri!

För att självklart håller jag med om att teknik är farligt. Utveckling är vidrigt. Kultur är förkastligt. Framtid är en svordom! Jävlar vad vi måste värna våra rötter som samlare och jägare nu. Annars kommer vi alla att hamna i helvetet. Så låt oss... Låt oss kasta samhället ikull och slå ett slag för urtiden. Kanske ses vi ute i de öppna markerna tillsammans med älvorna, tomtarna och trollen.

Men vi kan ju vara glada i väntan på undergången, tänker jag. Har vi tur så blir vi inbjudna till fest hos någon av vinnarna i den nya fina piratdomen nu. (Visserligen ska den överklagas, men ändå). Somliga har ju trots allt fått en ökad omsättning på 17500% i sin verksamhet tack vare domen. De lär ha råd med de obligatoriska snittarna och litet sjysst rosé nu när de för stunden segrat ändå.
Vänner på Yellow Bird Films AB, visst får vi se er med ett eget solskensevent i någon av de vackra ruinerna i Visby under Almedalsveckan? Det ska bli kul att diskutera affärsmodeller med er. Vi har nog mycket att lära av varann. Om inte annat blir det ju litet bibliskt vackert på något vis. Fallna kyrkor i ruiner mot solnedgången och allt. Och så festen på det. Kan det bli mer poetiskt?

Och mitt i allt detta... bara vetskapen om att detta bara är början. Håll i er!

Eller! Eller så är det ju så att detta är det sista desperata tjuvnypet från en bransch som verkligen inte kommer ha en chans att överleva och vet om det. Detta är den första utbetalningen från den sista stora checken man kommer få ut innan dess att musiker och andra kulturskapare finner andra medier att arbeta via. Det är väl litet som med facket som delvis har spelat ut sin roll. När facket inte gör det de förväntas göra, så skapas något nytt och tar över. Litet så fungerar alla marknader. (Var det någon som hörde mig hosta något om Socialdemokrater, Kristdemokrater eller så? Säkerligen bara en felsägning). Är man irrelevant och agerar utdöende drake, finns alltid risken att man blir dräpt. Just nu doftar det självmord lång väg även här. Fast förstås... det är väl den lilla draken som gör så vad? Skorpionen som hugger gadden i sin egen nacke då hon känner sig hotad och trängd.

En affärsmodell som bygger på att en hel bransch skapar sina framtida vinster genom att skriva sina egna lagar och stämmer sina potentiella kunder, samt distributörer och marknadsförare tror jag inte på i längden. Den som gör det får gärna räcka upp en hand. Det finns en liten chans att ni lyckas väcka mig. Men jag vet inte om jag verkligen vill vakna. Det här är way beyond ett skämt och alltmer en mardröm, men vad finns där på andra sidan drömdimmorna egentligen?


Ravenna, Gubben vid Rämen, Opassande, Basse, Sysadmin, Stefan Tell, Röda Malmö, Tommy K, Troberg, Fredrik, Cybernormer, Lime, Magnihasa, Engström, NyTeknik, IDG, IDG, Troberg på Brännpunkt, Gun, Magnihasa, HAX, Vidde, Karl Sigfrid, Ecco, Annarkia, Mary, Filppu, Mary, Hogrelius, Fredrik, Sysadmin, IDG,

Intressant.

Amerikansk domare vill införa korrektiv våldtäkt av lesbiska i armén

Jo, ni läste rätt. I en artikel som publicerades i måndags på den konservativa nyhetssiten The Daily Caller skrev den amerikanska domaren Joe Rehyansky att han inte ville ha en massa bögar i armén. Men lesbiska kunde man gått släppa in, för att då fanns det ju gott om utrymme för deras manliga kollegor att konvertera dem och hjälpa dem att bli mer "mainstream" igen.

Jag har skrivit en del tidigare om den amerikanska vidrigheten vi är vana att kalla Don't Ask Don't Tell som hittills styrt över huruvida hbt-personer har fått tjänstgöra i de amerikanska väpnade styrkorna. Diskussionerna har gått heta den sista tiden, men detta måste nog vara ett av de totala lågvattenmärkena. Det kan vara värt att nämna att nyhetssiten tillslut fick skämmas litet grann och nu har redigerat den ursprungliga artikeln så att den inte framstår som riktigt lika way out:

The conservative news site The Daily Caller has removed part of an article that suggested lesbians be allowed into the US military so that their male colleagues can "convert" them.

Critics say the article went as far as to suggest corrective rape for lesbians.

"Lesbians should be allowed to serve, gay men should not," declared Joe Rehyansky in an article published Monday. Rehyansky, an Army veteran who served in Vietnam, is a part-time magistrate in Hamilton County, Tennessee, and a former assistant district attorney.

In the original article, Rehyansky concluded that his lesbians-only policy "would get the distaff part of our homosexual population off our collective ‘Broke Back,’ thus giving straight male GIs a fair shot at converting lesbians and bringing them into the mainstream."

Ett par av er som läser det här nu tror jag säkert har en vag aning om hur otroligt förbannad jag blir då jag hör om sånt här. För många av er kanske det räcker med att säga att... ni har ingen aning och det kanske är lika bra. Nu ska jag gå och koka sönder en stund, så hörs vi sen.

Läs mer här.

Obligatorium: Läs också Amanda Hess!

Intressant.

Alla vill ha en egen polis

Om inte annat för att de kan vara rätt snygga i sina uniformer, förstås.

Läs mig rätt nu. Jag gillar poliser. Det gör jag faktiskt. Men...

Socialdemokraterna har gjort självmål igen. Det är rätt spännande, faktiskt. De går ut hårt och berättar att de är för integritet, att de ska ta tag i all den där integritetskränkande lagstiftningen vi har överallt och att nu får det räcka med övervakningssamhället. Även, ironiskt nog, kallat Bodström-samhället.

Därefter går man ut stenhårt från sossarnas sida, med nämnde Bodström i spetsen, och talar om att nu ska det finnas poliskontakter på var skola. Alla barn ska ringa polisen. Alla ska ha tillgång till polisen. Alla ska känna polisen vaka över axeln. För då är det ett bra samhälle vi lever i?

Om saker har gått snett ska vi alltså ringa polisen, men polisen ringer man inte för att man misstänker något. Polisen finns där bara för att vara proaktiv. Förebyggande, alltså. Mm...

Något luktar ruttet här!

Det här systemet ska tydligen vara ett komplement till alla de där andra människorna som finns runt barnen . Lärare, rektor, skolsköterska, skolkurator, skolpsykolog, sociala myndigheter och kanske till och med de där föräldrarna som tydligen alltid glöms bort i debatten om våra barn.

Ett helt land av föräldralösa, således? - Ja, då kanske poliserna blir bra. Men är det polisens uppgift att uppfostra barnen? Och har de nu tid och resurser för det? Jag vet inte. Jag brukar annars vända mig just till föräldrarna. Och till pedagoger, förstås. Ni vet... Sådana där som brukar hänga på skolorna och förskolorna nuförtiden. En sjysst nymodighet.

Jag ser mest ett golarsystem i födelse nu. Proaktiv övervakning. Det brukar vi gilla. Vi brukar referera det till Orwell. Eller till FRA-debatten. Eller till gamla fina DDR. Ni vet? Eller till drogtester på barn, frihetsberövande av barn utan föräldrars och sociala mediers vetskap, gredelina kuvert. Allt det där.

Ännu en härlig passning till alla oss trygghetsknarkande normopater.

Alltså... visst. Problem finns i skolan. Problem som rör droger, exempelvis. Problem som rör alltför mycket drickande bland väldigt unga. Problem med mobbning och allt möjligt annat.
Men polisen kanske inte ska vara första instans om något sådant händer? Var är föräldrarna? Var är lärarna? Var är skolledningen? Var är barn- och ungdomspsykiatrin? Var är de sociala myndigheterna?

Har vi tappat bort dem alla och inte vet vart vi lagt dem, så kanske det är läge att ringa polisen och höra om de kan hjälpa oss hitta dem igen. Absolut. Det kanske var så Bodström menade?

Kvicktänkt.

Eller så är det så som Per Pettersson säger, att det kanske mest handlar om att införa kontakten med de gamla kvarterspoliserna igen? Hade en jättefin poliskonstapel som arbetade mitt distrikt en tid då jag bodde i Farsta söder om Stockholm då jag var liten. Tyvärr blev han skjuten vid ett rån mot Systembolaget i Högdalen i början av 90-talet. Därefter fick vi inga fler sådana kvarterspoliser i området där jag bodde. Men det var en bra kontakt. Det var det.

Han kikade förbi då och då och såg till att det var lugnt i bostadsområdena. Han sprang förbi skolan och lärde oss det ena och det andra om droger och om allt möjligt annat. Informationspolis, helt enkelt.

Om vi nu ska tolka Bodström väldigt snällt, så kanske det är en sådan poliskontakt han vill införa igen? I så fall kanske jag rent av kan få för mig att köpa det.

Men handlar det återigen om repressiva åtgärder mot den där okända och skrämmande djurarten vi kallar BARN och de där udda och jättefarliga världarna som kallas för SKOLOR och som vi måste hålla mycket hårdare koll och pli på för att se till att UTOMJORDINGARNA inte flyr ut och mördar oskyldiga politiker och pensionärer... ja, då är vi faktiskt litet illa ute.

Oj, oj, oj.... Vart är vi egentligen på väg? Jag bara undrar litet försiktigt. Och vill vi verkligen dit?

Intressant.

Liberati svarar Johan Pehrson om drogtester på barn

En kortare version av detta debattutspel finns publicerat i Tidningen NU den 1 april 2010. Eftersom Tidningen NU inte finns på webben publicerar vi härmed den kompletta texten på www.liberati.se. Länka gärna och sprid vidare.

Under rubriken “Liberaler får inte ducka för verkligheten” går Johan Pehrson till angrepp mot nätverket Liberati och dess 128 aktiva bloggare. Här svarar nio av Liberatis ledande företrädare på Pehrsons kritik.

Vi håller med Johan Pehrson om att Folkpartiets politik ska vara tydlig. Men den ska vara tydligt socialliberal, inte tydligt enfaldig och omänsklig. Ända sedan Johan Pehrson fick förtroendet att agera som Folkpartiets rättspolitiska talesperson har förslagen ensidigt handlat om hur polisen ska bli större, starkare och mäktigare. Pehrson har haft litet tid över för annat. Under FRA-bråket 2008 gjorde han sig till en hel generation ungdomars fiende. Folkpartiet hade stöd av 11% av de unga väljarna 2006, nu når vi knappt upp till 3%. Alla undersökningar pekar ut vår rättspolitik som det ungdomar med rätta har kommit att avsky.

Det stora problemet är att allt annat försvinner bakom denna enda fråga. Jan Björklunds och Tobias Krantz utmärkta utbildningspolitik, Cecilia Malmströms och Birgitta Ohlssons visionära Europapolitik, Nyamko Sabunis kreativa integrationspolitik, Camilla Lindbergs nyskapande IT- och datapolitik, Karin Pilsäters och Agneta Berliners engagemang för arbetsmarknadsreformer, Barbro Westerholms hjälteinsatser för de äldre, Jasenko Selimovics och Madeleine Sjöstedts nytänkande kulturpolitik: Allt detta förnämliga politiska arbete hamnar helt i skuggan av Pehrsons poliser och övervakningskameror. Unga och kvinnliga väljare associerar inte längre Folkpartiet med något annat. Och de flyr Folkpartiet eftersom det upplevs som helt oförstående för värdet av den personliga integriteten.

Opinionsläget lär knappast bli bättre av att det är ungdomarna själva som nu har hamnat i Pehrsons skottglugg. Eller snarare barnen (och därmed även deras föräldrar). För nu ska barnen också jagas av poliser med trubbiga provtagningsinstrument och nya befogenheter att kroppsbesiktiga i häkte. Det handlar inte om att ducka för någon verklighet, det här handlar om att Pehrson är tondöv. Det handlar om förslag som inte efterfrågas och inte behövs, åtgärder som är kontraproduktiva och strider mot grundläggande krav på rättssäkerhet. För att inte tala om att förslagen går på tvärs mot såväl FN:s Barnkonvention som Europakonventionen.

Liberalismen ska i första hand tillvarata barnets intressen, därefter föräldrarnas, sist statens. Pehrsons prioritering är den exakt motsatta. Polisen ska jaga ungarna utan inblandning från vare sig föräldrar eller socialtjänst. Det Pehrson ignorerar är att det finns ett barn bakom varje tvångsdrogtestning som görs. Pehrson sätter statens brottsbekämpning i första rummet, istället för värnandet av barnets bästa genom den sociala omsorgen.

Folkpartiets rättspolitiska talesperson bagatelliserar intrång i barnets rätt till integritet och beskydd. Samtidigt som vår utbildningsminister Jan Björklund talar om föräldraansvaret för barnen i skolan upphäver Folkparties rättspolitiska talesperson motsvarande ansvar för de ungdomar som har hamnat snett. Björklund och Pehrson skickar helt motsatta budskap. Det är inte konstigt om väljarna får en schizofren uppfattning om Folkpartiet. Var är tydligheten som Pehrson vurmar så mycket för?

Om man tror att man räddar barn med tvångsdrogtester (skola och socialtjänst vet redan vilka barn som befinner sig i ett utsatt läge) med hjälp av poliser, förstår man överhuvudtaget inte socialtjänstens roll. En tvångsdrogtestning kan aldrig tolkas som eller vara en förbyggande åtgärd. Johan Pehrson har blivit så fartblind i sin jakt på narkotika att alla andra hänsyn kastats på soptippen. Förslagen på buggning, drakoniska utegångsförbud för alla ungdomar som råkar bo i ett speciellt område och massdrogtestning av skolbarn avslöjar samma rättspolitiska torftighet. Längre bort från socialliberalismen än så här kan man överhuvudtaget inte komma.

Eftersom Pehrson inte förstår varför han ständigt hamnar på kollisionskurs med den stora majoriteten liberaler som värnar om barnens rättigheter och socialliberalismens hjärta, måste det sägas:

När Johan Pehrson stämplar Lagrådets kritik av sitt och Beatrice Asks förslag om tvångsdrogtester av barn med att ursinnigt peka ut Lagrådet som en samling drogliberaler, då ser vi behovet av en författningsdomstol mer än någonsin.

När Johan Pehrson i sitt senaste bloggutspel vill avskaffa rättspsykiatrin och rättspsykiatrisk vård som påföljd och ersätta denna med enbart fängelsestraff, då vill vi påpeka att Pehrson slänger psykiskt sjuka människor i fängelse, vilket skulle orsaka stort lidande både bland de sjuka och bland övriga intagna.

När Perhrson hela tiden utgår från hårdare tag, mer makt till polisen och en modell som alltmer liknar det amerikanska systemet, då måste vi lyfta barn- och individperspektivet.

Pehrsson ropar tillsammans med Moderaternas Beatrice Ask på hårdare tag och åberopar då ”individens bästa”. Fundamentala rättsprinciper som att personer är att betrakta som oskyldiga och okränkbara tills motsatsen är bevisad väger fjäderlätt i deras argumentation. Pehrsons överhetsvurm för oss snabbt till en polisstat där Staten alltid vet bäst och sätter sig på individerna. Är detta ett liberalt samhälle – eller bara en förvärring av socialdemokraternas redan förkvävande folkhem?

Som talesperson i partiet och gruppledare i Riksdagen måste Pehrson utgå från Folkpartiets partiprogram och Landsmötesbeslut. Vid senaste Landsmötet tog Folkpartiet beslutet att partiet ska driva att FN:s barnkonvention skrivs in i grundlagen. Det innebär i klartext att underordnade lagar som strider mot Barnkonventionen får ge vika. Det gäller naturligtvis alla idéer om att tvinga barn till drogtester. Åtminstone fyra artiklar i Barnkonventionen står i bjärt kontrast till drogtestning av barn under 15 år utan medgivande av föräldrar och sociala myndigheter.

Artikel 5 i konventionen lyder: Barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling och ska vägleda barnet då han/hon utövar sina rättigheter.” Staten får inte ta över ansvaret från föräldrarna när barnet ska utöva sina rättigheter. Polisen får inte egenmäktigt tvinga barnet att dra ner byxorna. Artikel 16 i konventionen lyder: “Varje barns rätt till privatliv ska respekteras.” Ett polisövervakat kissprov kan omöjligt betraktas som något annat än ett respektlöst intrång i privatlivet.

Artikel 26 i konventionen lyder “Varje barn har rätt till social trygghet.” Med tvång skapas ingen social trygghet. Tvärtom. Sociologen Jens Sjölander från Lund har undersökt effekterna på barnens psykiska hälsa från de “frivilliga drogtester” som Folkpartiet i Landskrona införde i sin kommun. Hans slutsats är en förödande kritik av experimentet. Barnen upplevde aldrig testerna som det minsta frivilliga. Däremot upplevde barnen testerna som ett grovt integritetsbrott och ett stort förtroendesvek från myndigheter och vuxenvärld. Och det hittades inte ett dugg mer narkotika. Detta är den verklighet som Johan Pehrson duckar för.

Artikel 40 i konventionen lyder: “Ett barn som är anklagat för brott eller blivit dömt för en straffbar handling har rätt att behandlas respektfullt och rättssäkert.” Att tvinga ett barn att kissa framför poliser kan knappast betraktas som respektfull behandling, och då rör det sig inte ens om anklagade eller dömda barn utan om de som ser osnutna ut enligt polisens subjektiva bedömning. Och att poliser använder drogtester helt godtyckligt som ett hot om bestraffning av ungdomar, har vi sett prov på redan tidigare.

Så nu frågar vi, som partikamrater och sympatisörer: Respekterar Johan Pehrson Landsmötets beslut om att placera FNs barnkonvention i grundlagen? Varför finns till att börja med inte landsmötesbeslutet om barnkonvention som grundlag överst på Folkpartiets rättspolitiska hemsida? Agerar Johan Pehrson i öppet trots mot Landsmötets beslut att sätta barnet först och hitta tillbaka till vårt socialliberala hjärta?

Om Johan Pehrson respekterar landsmötets beslut så ska Beatrice Asks lagrådskritiserade proposition om polisiära tvångsdrogtestningar av barn förpassas till papperskorgen. Och om Johan Pehrson fortsätter ignorera Landsmötets beslut bör Folkpartiet snarast välja en ny talesperson i rättspolitiska frågor. Principen att det är landsmötet och inte talespersonerna som bestämmer i Folkpartiet måste försvaras med kraft.

Jens Karlsson, Liberati
Malin Nävelsö, Liberati
Mårten Schultz, Liberati
Alexander Bard, Liberati
Jan Rejdnell, Liberati
Louise Persson, Liberati
Jan Söderqvist, Liberati
Jens Odsvall, Liberati
Amanda Brihed, Liberati

Intressant!


Liberati, Liberati, Maria Abrahamsson, OlofB, JensO, SMK, SMK, JensO,

Nödvärn eller inte nödvärn? - Dags att se över lagstiftningen

Jag tycks vara långt ifrån den enda som reagerar skarpt på den märkliga dom som drabbat Per-Anders Pettersson efter att han tydligen rätt rådigt ingripit för att skydda en äldre kvinna som som råkat ut för ett överfall. Tydligen var gärningsmannen tämligen aggressiv och upplevdes som påverkad av någonting.

Att man i ett sådant fall blir tvungen att ingripa för att skydda liv och lem på en annan medmänniska som råkar illa ut har ju länge varit något vedertaget och accepterat från samhällets och lagens sida, men tycks nu falla helt pladask till marken.

Jag tycker personligen att domen är märklig. Att en person som oprovocerat angriper en annan människa som till stor del saknar möjlighet att försvara sig och sedan kommer undan ostraffad och till och med med ett skadestånd som tröst begriper jag bara inte.

Att en person som agerar för att stoppa ett sådant angrepp sedan blir dömd till ett års fängelse... jag förstår det nästan än mindre.

Jag förstår att gärningsmannen i fråga ska ha varit passiv gentemot Per-Anders Pettersson själv, men gärningsmannen var väl ändå inte passiv gentemot det verkliga offret i situationen. Tydligen ligger tyngdpunkten i domen på det där andra slaget som ska ha tagit i huvudet på gärningsmannen och som anses vara ett slag för mycket. Men vad gör man under kort tidsrymd om man försöker stoppa en sådan person, misslyckas och upplever att personen sedan går till attack mot en själv?

Som jag ser det finns det säkerligen ett flertal domare som är beredda att fälla den ursprungliga gärningsmannen och fria Pettersson i det läget, men de har helt enkelt inte möjlighet att göra det med nuvarande lagstiftning.

Jag betvivlar egentligen inte att domarna har försökt göra en korrekt och bra bedömning av fallet, men saknar de medel att döma en angripare och att fria en person som ingriper för att rädda en annan människas liv - då måste de trots allt få de verktyg som behövs för att göra det. Rätten till nödvärn måste stärkas.

Om det sedan beror på hur lagen är skriven eller om det bara är en tolkning man gjort i rätten utifrån fallet eller sina egna värderingar lämnar jag osagt. Men saken är att vi måste göra något för att ändra på förutsättningarna för hur en sådan här situation hanteras i rätten i framtiden. Det här torde helt enkelt vara oacceptabelt från samhällets sida, vilket ger utrymme för en lagändring för att skärpa upp situationen.

Jag kanske inte alltid propagerar för högre straff, men jag propagerar sannerligen för att rätt person ska dömas och att en fungerande logik gäller rörande sådana här fall.

-----

Kanske var det på grund av att samhället och rättsväsendet ser ut som det gör som jag själv inte fick ett uns hjälp av de personer som gick förbi då jag blev utsatt för ett övergrepp mitt på ljusan dagen för snart ett år sedan - mitt i Stockholms city. Det kan mycket väl vara så att ingen vill ingripa just på grund av att lagen eller tillämpningen av lagen ser ut som den gör. Men oavsett vad är det orimligt och skrämmande och ger en otäck bild av vilket samhälle vi faktiskt lever i.

Ingen ingrep den gången. Ingen tog heller tag i mig då jag blödande, gråtande och med sönderslitna kläder tog mig hem efteråt, en resa på en timme med hjälp av kommunala färdmedel.

Jag hade gjort vad som helst för att ha haft en person som Per-Anders Pettersson till hands den gången. Men ingen ville eller vågade som sagt ingripa.

Man kan fundera över det där ett par varv och diskutera vad en lag som kräver ingripande av förbipasserande skulle kunna innebära. Det har varit uppe på tapeten ett par varv redan. Samtidigt verkar lagen rätt meningslös då ingen kan tvinga en människa som är livrädd att faktiskt ta steget och ingripa, med risk för sin egen hälsa. Och om man nu har skyldighet att ingripa till priset av att man själv blir dömd för sitt ingripande och gärningsmannen själv går fri?

Vi har mycket att tänka på och jag hoppas verkligen att det här är något som inte lämnar våra lagstiftare oberörda. Det kan vara värt att se över lagrummet. Helt enkelt för att något sådant här faktiskt inte får lov att hända.

-----

Gör din egen bedömning genom att läsa de aktuella domarna:

Mora Tingsrätt mål B67406_20070615 (pdf)

Svea Hovrätt dom B5321-07_20081029 (pdf)

Ett par klipp och stopp med synpunkter från folket därute (axplock):

Johan Westerholm, Intervju med Mårtens Schultz, Mårten Schultz på Expressen Sidan 4, Rola Brentlin i Västervikstidningen, Mårten Schultz, Stefan Stenudd, Carl på Minsalbei, jj.n, Monaspusselbit, T H I S N E Y - Jonna Jansson, Gameover, Marcus Fridholm - Sagor från livbåten, Medborgare X, liberum-weto, Wiccankraft, Gester... med ord, Folkpartiet Eslöv, The Hell of Hannastacia, Kloktok, Faidros - VeckoVis, Anything about nothing or everything, Gråvarg, Johan Linander, Antonia - Divage, Kulturbloggen, ProjO, Sänd mina rötter regn, Mathias Sundin, Anders Svensson, Johan Ingerö, Situation Norrland, DeepEdition, Hos Petra, Lingonte, Erik Svansbo - Pophöger, Nils Holmlöv, Majs

Det här är ett oerhört känsligt ämne och det diskuteras ju uppenbarligen hejvilt både här och där, men det är intressant att se hur många som hoppat på detta och att följa diskussionerna. Reaktionerna går verkligen över hela spektrat, vilket jag försökt skildra genom den lilla bloggväggen här ovanför. Ibland är det kul att hitta nya bloggare som man inte lagt märke till tidigare också, och i ett sådant här fall är det värt att hålla ögonen öppna. Man kan hitta rätt mycket spännande folk där ute då.