Galt eller kvinna?

Jo, det här är väl kanske inte något nytt under himlen i det stora hela, men kyrkan fortsätter verkligen att göra allt annat än överraska. Tänk att vi inte har hunnit längre.

Aftonbladet skriver idag om församlingen i Övertorneå och om komminister Arne Hällefors som snart kommer att lämna församlingen då han går i pension. Så långt allt fint.

Men så blossar den där fantastiska striden upp igen om att kvinnor ska sitta ner i församlingen och tiga. De ska absolut inte vara präster. Eftersom ordföranden i kyrkorådet, Kent Alanentalo, redan intervjuat Birgitta Pirhonen (kvinna och idag präst i Haparanda) inför en kommande anställning har nu Hällefors gått i taket. Och med honom fyra kyrkorådsmedlemmar som valt att reservera sig mot beslutet att genomföra intervjun och troligen anställa Pirhonen.

Det är skrämmande att kyrkan än idag är en så patriarkal och förlegad institution. Det är skrämmande att man tror sig kunna rädda en tydligen rätt tynande församling genom att fortsätta på samma väg som man gått länge redan. Man oroar sig helt enkelt för att många av de trogna besökarna inte ska vilja gå i kyrkan i fortsättningen om där finns en kvinnlig präst.

En stilla undran är... om kyrkan nu går på sina bara knän och är splittrad av inbördes strider sedan tidigare... är det inte dags då att skapa en plattform för nya grupper att söka sig in i kyrkan? Är det inte på tiden att man river upp de gamla fördomarna? Är det inte dags att man öppnar upp för alla de som säkert skulle vara intresserade av att gå i kyrkan om den nu inte var en så nattsvart medeltida företeelse att moderna människor helt enkelt inte kan förlika sig med eller identifiera sig med den?

Bara en stilla tanke...

Själv tror jag att kyrkan skulle må alldeles utmärkt av att få än fler kvinnliga präster. Och jag tror att kyrkan även skulle må bra av att bli litet bättre på att spegla samhället i stort. Exempelvis genom att bjuda in grupper som idag på många håll alls inte är välkomna överhuvudtaget. Exempelvis homosexuella och transpersoner. Förebilden är Regnbågsmässan i Sofia Församling i Stockholm. Där leds hbt-vänliga gudstjänster en gång i månaden av en kvinnlig präst och nyligen hade man även besök av den nytillträdda biskopen i Stockholm, Eva Brunne. Om biskoparna i svenska kyrkan kan och vill - varför ska då gamla förtorkade fördomsmaskiner som Hällefors sätta sig över dem? Oavsett om det gäller kvinnliga präster eller om det handlar om vem som känner sig välkommen till församlingen som troende eller sökande till att börja med.

Angelica Karlsson skriver fantastiskt bra:

"Övertorneå församling ska tillsätta en ny präst, och problemet är inte vem det ska bli utan ifall man kan tillsätta en kvinna.

- Det är vår övertygelse att komminister inte är en kvinnas plats i församlingen. Jag personligen och många andra är beredda att lämna församlingen om det blir en kvinna, säger kristdemokraten Lage Ollinen.

Och kvinnoprästmotståndaren Ollinen är långt ifrån ensam om att tycka såhär. Till och med den avgående komministern Arne Hällefors är motståndare eftersom "Övertorneå inte är redo för en kvinna".

- Min ärliga mening är att församlingen behöver någon hårdhudad. Det finns mycket struligheter och många viljor. Det behövs jämnmod och tillförsikt.

Say what? Den avgående prästen menar alltså att kvinnor inte kan vara "hårdhudade"? Att han dessutom hävdar att "jämnmod" och "tillförsikt" är något som Gud bara försett män med ger mig kalla kårar. Han och jag tror absolut INTE på samma Gud!"


Jag kan bara instämma. Han och jag tror definitivt inte på samma Gud.


Även här:
Trollhare, F! Västra Götaland, Callistos betraktelser, Annica Tigers Blog, Angelica Karlsson, NSD.