Du styr samhällets inriktning idag och imorgon

Jag satt och gick igenom min feed-läsare nu på morgonen och fastnade litet grann på något Svart Måndag-kollegan tillika piratpartisten Göran Widham skrivit. Ni vet... bloggen Sagor Från Livbåten. Jag roar mig också åt att ett Obamacitat ledde tankarna vidare till en samling citat kopplade till mina egna, personliga husgudar Depeche Mode från 1986.

One voice can change a room, and if one voice can change a room, then it can change a city, and if it can change a city, it can change a state, and if it can change a state, it can change a nation, and if it can change a nation, it can change the world. Your voice can change the world.

- Barack Obama

You can't change the world
But you can change the facts
And when you change the facts
You change points of view
If you change points of view
You may change a vote
And when you change a vote
You may change the world

- Martin Lee Gore (Depeche Mode)

Dagens inlägg hos Livbåten och Widham handlar litet grann om viljan att förändra och frustrationen över att saker och ting går för långsamt, att man blir tystad om man tycker fel enligt den allmäna uppfattning den nuvarande pendelrörelsen ger utslag i. För att... världen består av åsiktspendlingar som en klassisk pendel som går fram och tillbaka. Som på farmor och farfars gamla jätteur i vardagsrummet. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Med en åsiktsextrem på den ena sidan och en på den andra. Och mellan dessa extremer kastas vi, liksom vi kastats mellan reaktioner och motreaktioner i så många andra fall genom världshistorien. Det kan röra alla konstens "ismer" där reaktion möts av motreaktion, som i sin tur mötts av en motreaktion i sin tur sedan många herrans hundra år och längre.

Ett klassiskt visuellt exempel på en samhällelig pendelrörelse.

Det finns litet olika tolkningar av vad som är att betrakta som extremer på det där spektrat. Somliga ser konservatismen som en motsats till anarkismen. Andra ser konservatism som en motståndspunkt till socialismen eller möjligen liberalismen och så vidare. Av någon anledning är det sällan mellanläget, normalen eller medianen man väljer att fokusera på då man utser dessa punkter. Snarare tycks det så att någondera part i diskussionen väljer att utse en motståndare som får agera fixpunkt på ena sidan spektrat och den målsägande parten väljer att placera sig antingen i mitten eller till sidan på den andra extremen. På så sätt föddes också höger/vänster-skalan litet grann. Med små lokala underligheter som att de konservativa republikanerna i USA bär rött och ofta företräds av de fattiga, samtidigt som de liberala och litet mer socialistiska grupperna rör sig inom det blå spektrat på andra sidan Atlanten och ofta kallar sig demokrater. Men då är det ofta den högutbildade gruppen och medelklassen som representerar dessa och även röstar så. Kulturella skillnader finns således. Detta är en grov förenkling, förstås, men jag tror inte jag klarar av att skriva en hel bok i blogginläggsform och som dessutom håller sig inom läsbara ramar.

På många vis kan man hävda att varje individ, varje grupp och varje samhälle har sin egen skala och sin egen pendel att förhålla sig till. Men det är först då en mängd människor enas om en relativ gemensam skala som man kan börja tala om egentliga samhällsrörelser.

De lärde kommer oavsett våra egna tolkningar av fenomenet och skalornas betydelse och förhållande till varandra att tvista om detta i säkerligen tusen år till. Men vad man kan göra är dock att konstatera att vi idag befinner oss i vilket fall, och på ett eller annat vis, kring en sådan extrem på spektrat enligt en större del av inte minst den yngre delen av befolkningen i stora delar av världen. Man kan säga att idag befinner vi oss ganska nära en slags nervös kontrollsamhällesextrem på det litet mer gemensamma åsiktsspektra som binder oss samman även över nationsgränserna, men vi kan också skönja tecken på att vi är på väg tillbaka. Att återgången faktiskt har börjat. Ett normalläge eller en annan extrem på detta spektrat, skulle man kunna säga, närmar sig.

Med förändringar kommer också krav ställas på individen att följa med i den nya utvecklingen. De tidigare revoltörerna kommer att framstå som gammaldags och förstenade i sina åsikter och värderingar. Den nya tidens revoltörer slår tillbaka och skapar ett nytt sammanhang och en ny världsordning. Men inget är nytt under solen och vi går i regel tillbaka till någonting vi tidigare upplevt och som vår föräldrageneration i sin tur upplevt som hopplöst föråldrat.

Det kan ta en stund, förstås. Det går inte att genomföra ens en halv eller en tiondels pendelrörelse över natt. Och faktum är att det vill vi nog kanske inte heller. Går det för fort, så blir helt enkelt samhället för svårförutsägbart för att vi ska ha en chans att överleva som samhällsmedborgare i de snabba kasten. Utan en viss förutsägbarhet faller dels de ekonomiska och dels de politiska systemen snart ner i kaos. Historien har lärt oss att det definitivt inte är att föredra. Ett samhälle höljt i totalt kaos kan ofta skada och även om syftet med en revolt kan upplevas positivt är det inte ovanligt att det slutar helt och hållet annorlunda då man väl står inför fullbordat faktum. För att skydda en ny samhällsstruktur som inte fått möjlighet att vinna folkets förtroende blir man tvungen att sätta upp skydd för det nya samhället. Detta sker ofta med hjälp av våldsmedel, övervakning och en hauss kring specifika normer och värderingar som samhällets medborgare sägs må bäst av att följa och hedra. Normbrytare straffas ut och på så sätt ska en konstlad normalitet skapas. Samhällets pendelrörelser brukar dock inte nöja sig med att betslas, utan ett sådant samhälle brukar bli förhållandevis kortlivat.

Det finns andra sätt. Att lära och utifrån lärandet ta ställning kring vad man anser i ena eller andra sakfrågan för egen del är ofta en förutsättning för att alls kunna orientera sig och veta vilken riktning man känner att ett samhälle i stort borde ta. Ofta kan människan känna sig vilsen om samhällets pendelrörelser rör sig i diametralt motsatt riktning till hur man själv önskar att samhällslinjen borde röra sig. Många ger då upp. Många väljer att knyta näven i fickan, förkasta systemet, nationen, det politiska systemet och sin tilltro till att förändring faktiskt är möjlig. Soffliggaren och politikerföraktet är typiska exempel på detta. Vilket kan sägas, i sin tur, vara en pendelextrem i förhållande till de mer revolutionära krafterna i samhället som slår tillbaka mot samhällsutvecklingen genom att bestiga barrikaderna och arbeta för en mer direkt och omfattande förändring. Beroende på historieskrivaren och vem som sedan vann konflikten kommer dessa grupper sedan att kallas för antingen revolutionära hjältar eller terrorister. Och det är välkänt att det ju av uppenbara skäl oftast är vinnaren i en konflikt som senare får något av ett monopol på den "korrekta" historieskrivningen. Historien skrivs av segraren. Segraren riskerar dock med tiden att falla då pendeln svänger och historien går på så vis i repris litet grann. Har vi lärt något av historien, brukar det sägas, så är det just att vi inte lär någonting av historien. Pendelns gång är sluten.

Det återspeglas bra i den egentliga betydelsen av ordet revolution: Cyklisk återgång. Re står för åter och Volution, liksom Volt, är relaterat till en cyklisk rörelse. En revolution är alltså inte ett steg framåt, i regel, utan snarare ett återtagande av något som vi tidigare som samhälle valt att förkasta.

Idag börjar pendelrörelsen sakta svänga åt ett nygammalt håll igen då alltfler gör sin röst hörd i försöken att motverka en samhällsutveckling många inte längre kan stå för. Vi väljer att slå tillbaka mot övervakningssamhället i högre grad då gränserna för vad samhället anser rimligt överträds gång efter annan. Det påpekas ideligen att den samhälleliga doktrinen och indelningen i rätt och fel inte står i proportion till den egentliga faran. Men framför allt står den inte i proportion till den samlade övertygelsen hos befolkningen. Vox populi.

Och nog kan det framstå som märkligt att vi överlevde 1970-talets terrorvågor utan att nakenscanna på flygplatser och i alla andra offentliga rum, införa total censur, begränsa tillgång och åtkomst till information, kontrollera hela befolkningars privata konversationer, bedriva korståg på svaga grupper i samhället och driva hets mot folkgrupper som var annorlunda än vi?
Lika konstigt som att vi faktiskt inte dog som flugor på den tiden vi kunde hoppa på och av en spårvagn i farten eller då vi hade vänstertrafik på svenska gator.
Mycket idag upplevs som väldigt farligt, fastän vi faktiskt inte kan hävda att det var så mycket farligare på den tiden det var tillåtet eller ansågs vara en normaliserad företeelse i samhället i stort. Kanske består en del av vårt samhälles stora problem idag av överrädsla?

 World AIDS Day Ribbon Poster

Den sexuella revolutionen tog inte livet av särskilt många heller, trots oron för HIV som dök upp på vägen och agerade en slags utlösare för ännu en motvåg. HIV är en otäck sjukdom, vilken dock egentligen aldrig hotat västvärlden så mycket som den hotat länder i exempelvis Afrika och Asien. HIV visade sig ta fler liv på grund av exempelvis den katolska kyrkans motstånd mot avvikare och sexuellt frivolt beteende. Det var normalismen och moralkonservatismen som slog emot människor vilka fortfarande levde under oket av ett överhetens bestämmande genom att man inte tilläts skydda sig och genom en stigmatisering av offer för seuxellt våld och drabbade av sjukdomen. 

Den sexuella revolutionen visade sig, satt i ett sammanhang, vara en lätt bris ur hälsohänseende, även om det då och då lyfts frågor kring vad som egentligen hände med den sexuella lusten då det sexualiserade blev normaliserat. Jag känner mig väldigt oroad över att så många som hälften av alla unga kvinnor som påbörjar p-pillerbehandling tappar sin lust till sex. Något jag själv ser som en enorm hälsorisk likaså. Hur mår dessa tjejer och hur förhåller de sig till tillvaron omkring dem och de krav som ställs på dem? Vilka effekter har det på deras självbild och deras sociala liv och familjeliv? Påverkar det även arbetssitution, studieresultat och annat. Rapporterna finns där, men vi har fortfarande inte tagit problemet på allvar. Vilken slags utslag på pendeln kan vi förknippa en sådan utveckling med?

Jag som tämligen avvikande från det samhälleliga normbygget får ständigt också förhålla mig till liknande frågor. Hur påverkar det mig att ständigt bli motarbetad av människor inom mitt eget parti, av att vänner inte vågar gå bredvid mig på stan för att de inte vill kännas vid att de känner "transan", då vården förväntar sig att jag varken har liv, behov eller önskemål och att jag förstås inte är en sexuell person på något som helst plan? Hur påverkas jag av att vänner och familj inte vill kännas vid mig, att jag har otroligt svårt för att finna ett traditionellt arbete där jag kan känna mig välkommen, önskvärd, produktiv och som en naturlig del i verksamheten och gemenskapen? Hur påverkar mig alla hoten, alla fördomar, alla nedsättande ord, all diskriminering, alla kränkningar och övergrepp?

Jag ska ändå tillstå att jag har tur i förhållande till många andra i min situation. Jag har ett enormt kontaktnät, jag har vänner och jag befinner mig aldrig mer än ett samtal bort från regeringens öra. Något jag är väl medveten om är få förunnat. Men påverkan är ofta betydligt svårare att förhålla sig till än så. Ett helt samhälles påverkan sätter förstås spår inom mig även med de vänner och kollegor jag har och jag kan knappast sägas vara oberörd.

I'M NOT CRAZY - I'M JUST NORMALITY CHALLENGED. 

Ett linne jag hittade hos Zazzle.com och som jag verkligen funderat på att köpa och bära nu lagom till valrörelsen, Almedalen, Pride och allt annat som händer omkring mig och min egen lilla värld.

Vad vi dock tycks ha lärt genom den sexuella revolutionen är dock exempelvis en eller annan läxa rörande den kvinnliga sexualiteten och överhuvudtaget dess existens, synen på homo- och bisexuella och även en hel del om rätten till sin egen kropp, sin egen sexualitet, sin egen fortplantning och sitt eget liv. Något vi dock aldrig kan ta för självklart då pendeln fortsätter sitt eviga lopp från extrem till extrem med korta besök i någon sorts mellanläge. Ett mellanläge som i sin tur förstås också kan ses som en slags extrem. Normalitetens terror. Det normalas makt över det som sticker ut. Moralkonservatismen och kampen mot det ickenormativa, det icke normala, det normbrytande.

Rädslan för allt som är farligt, rädslan för allt som bryter av. Rädslan för allt som berör.

Det är något som drabbar mig dagligen genom att jag utan att själv kunnat välja blivit något av ett slagträ i debatten kring normaliteten. Som autistisk transsexuell kvinna som lever med flera partners är det förstås att betrakta som självklart enligt denna tidens normer och värderingar att jag får ta en bit av sleven när det ska ställas till doms. Jag hävdar att i alla tider och i alla lägen där en sådan pendel kan uppenbaras finns någon som kommer att få stå till svars och någon som kommer att befinna sig utanför. I denna tiden är det, bland andra, jag.

Men imorgon kan det vara någon annan som får stå till svars. Ingen vet idag om påsen med det rena mjölet kommer visa sig vara besudlad på ett opassande vis imorgon.

Det kan vara svårt att välja vilken väg man själv ska gå eller vill gå i ett komplicerat samhälle. För min del har jag gjort mitt val. Jag valde att stiga upp på barrikaderna efter att min normalitet ifrågasatts offentligt och jag tvingats att stå till svars för mina ställningstaganden, för min medicinska historik, för mitt sätt att vara. Jag valde att ta strid för att motverka en alltför fast och orörlig normalitet. Jag valde att ta strid mot den i mina ögon överdrivna oron för terrorism, folkgrupper, religioner, sexuell frigjordhet, den fria kommunikationen och det fria samhället. Mitt val innebar att jag motsatt mig alla former av överstatlig kontroll, normgivning, signallagar och ingrepp i den personliga integriteten och det personliga fria valet.

Jag vet att fler tänker som jag. Vi är många därute och det är snart val. Vi har möjligheten att påverka landets inriktning i dessa frågor i väldigt hög grad i det kommande valet.

Men frågan, i den nya tiden, är egentligen mer och mer sällan en fråga om vilket parti man bör välja för att finna den rätta vägen. Snarare har det att göra med vilken typ av individ, vilken typ av medvetandenivå man vill ska representera sina egna farhågor och sina egna önskemål inför framtiden.

Det spelar egentligen ingen roll vilket parti du röstar på i årets val. Eller för den delen vilket block. Det kan tyckas att partierna blivit alltmer likriktade och att de ofta står alltför nära varann i vattendelande frågor som påverkar samhället mer genomgripligt, som i frågor kring normer och rädslor.

Där finns medvetenhet i samtliga partier idag, nära nog. Men har du fått nog av oro, hotbilder, batonger och proaktiv övervakning från statens sida i ett försök att skydda sig mot den egna befolkningen; välj då att rösta på en kandidat som driver dina värderingar. Oavsett parti. Knuffa pendeln åt ditt håll. Det är den skyldighet vi som medborgare har. Du är Vox Populi. Du är en del av folkets röst. Du kan stå emot en utveckling du inte vill se. Du kan stå för dina egna värderingar. Och du kan göra din röst hörd. Tillåt dig själv att ha inflytande. Låt oss förändra världen.

Och du! Glöm inte handduken...




Intressant.