Jag ska försöka blogga ikapp litet, tänkte jag. Har haft så otroligt mycket som hänt sista tiden. Inte minst på det privata planet. Hela jättestormen kring tvångssteriliseringsfrågan har inte direkt gjort livet enklare och jag har verkligen haft svårt att känna att jag kunnat andas på sistone. Inte minst för att det blev så privat. Men också för att det blev så sjukt stort. Det är ett under, egentligen. Det här är en fråga transsexuella aktivister och berörda har försökt att lyfta i många år. Ofta har de bemötts av total tystnad, en axelryckning eller en gäspning.
Att det nu verkligen blev ett sådant liv som det blev är kanske litet märkligt för mig och många andra berörda, just för att vi varit så nedgrävda i detta så länge. Men jag tror att det beror på att världen omkring oss börjar hinna ikapp nu. Vi har många fantastiska människor inom transcommunityn som nu börjat synas betydligt mer. Vi har börjat göra vår egen röst hörd, vilket varit ett problem tidigare. Vi har inte vågat vara öppna med vår historik och har därför blivit tvungna att gömma oss. Ingen har då fört vår debatt eller argumenterat för våra rättigheter och friheter. Det har varit fritt fram att håna, fördöma och diskriminera mot gruppen transsexuella. Mycket har dock förändrats sedan jag för första gången försökte mig på en transition för sisådär 16 år sedan.
Då var jag livrädd. Jag sprang gatlopp för nazister på gatorna i centrala Stockholm, vågade inte komma ut för min gymnasieklass, råkade ständigt ut för våld och hot, försökte dölja vad jag höll på med för stora delar av familjen och hade ett himla sjå med att försöka leva någon slags dubbelliv. Å ena sidan försökte jag vara en man, vilket inte fungerade sådär väldigt bra. Några veckor in på gymnasiet släpades jag iväg till ett hamburgerhak av ett par klasskompisar som bestämt sig för att ge mig en makeover. De insåg nog inte riktigt hur allvarligt det var, men någonstans ifrån kom det där. Och då tyckte jag att jag var jättehemlig och inte hade en chans att bli upptäckt för vad jag var och vem jag var.
Under de kommande tio åren eller så försökte jag mig på att antingen leva som någon slags påklistrad überman eller som hyfsat androgyn. Det sista fungerade betydligt bättre. Jag hade liksom inte så mycket manlighet i mig och det blev bara väldigt obekvämt att försöka vara något jag inte var. Inte minst för omgivningen som säkert inte förstod varför, men visste att de tyckte att det var något jäkligt märkligt och skumt med hela mig och mitt sätt att vara. På arbetet kallades jag konstant för "tjejen", vänner och kollegor förundrades över att jag då mestadels levde med kvinnor när jag själv var så outsägligt feminin. De fick inte ihop det, vilket säkerligen kanske snarare hade med deras föreställningar om manligt och kvinnligt samt någon slags gaynessnorm att göra.
När jag insåg att det gick så långt att mitt mående skadades mer och mer för var dag som gick och att jag inte längre stod ut, att min kropp höll på att implodera och jag bara ville slita huden av mig själv i ett försök att komma ur mitt mentala fängelse så rann bägaren över. Allting brast och en fruktansvärt snabb utveckling tog vid. Ett par år senare stod jag på mina egna ben, var mig själv, kände stolthet och kunde för första gången se mig själv i spegeln utan att magen knöt sig, tårarna började rinna och ångesten formligen exploderade i bröstet på mig. För första gången i mitt liv ville jag inte längre dö. För första gången i mitt liv var jag stark nog att kunna stå för vem jag var och vad jag var. Det var en otrolig förändring.
Helt plötsligt hade jag modet att möta människor, göra min röst hörd, prata med folk, diskutera, dra igång projekt och ställa mig på barrikaderna sådär mer på riktigt. Resultatet blev Människorättsnätverket Svart Måndag, ett engagemang inom integritetsrörelsen, Liberati och Folkpartiet. Helt plötsligt var jag riksdagskandidat och helt plötsligt började saker och ting hända.
Att helt plötsligt vara en relativt välfungerande människa efter åratal av allvarliga psykiska problem och känna att man liksom läker ihop, att man blir hel, att man kan andas och att man fungerar... det går liksom inte att beskriva. Det är som att vakna upp efter 30 år av konstant akut influensa, återupprepa den lidnerska knäppen och sedan ta sina första steg i solskenet på en nyklippt gräsmatta under en vacker sommardag. Helt plötsligt liv!
Det enda jag lämnade bakom mig som jag verkligen saknar är förstås möjligheten att få vara en människa. En individ. En medborgare med rättigheter och möjligheter. En varelse med känslor, tankar, idéer, värderingar och drömmar. Och möjligheten att få barn förstås. Jag har blivit berövad allt det.
Idag är jag inte alltid sedd som en hel människa till att börja med, fastän jag själv äntligen känner att jag kan vara det för första gången i mitt liv. Idag särbehandlas jag inom min egen kommunala partigrupp och trycks ned genom att hållas tillbaka från politiska uppdrag på grund av att jag tydligen riskerar skrämma omgivningen och alla andra politiker och tjänstemän i kommunen. Fruktansvärt kränkande och en källa till oerhörd ilska, frustration och sorg hos mig. De där riktiga människorna skulle tydligen inte våga arbeta med mig, säger man. Så det är för min egen skull jag stoppas aktivt från att ens komma på tal till dessa uppdrag.
Jag kommer alltså inte få möjligheten att stå till förfogande för några förtroendeuppdrag inom styrelser och nämnder inom kommunen. Inte för att jag någonsin ens lyft frågan eller inbillat mig att jag i min nuvarande situation har tid. Men ändå har detta lyfts. Inte av mig. Inte som svar på en önskan att få delta i just den delen av arbetet. Utan helt enkelt som svar på att jag är den ickeperson jag tydligen är.
Då är jag ändå en av kommunens toppkandidater från Fp efter provvalen tidigare i år och jag står på valbar plats. Jag kommer att sitta upphängd över hela kommunen på stora plakat och det kommer att delas ut foldrar och visitkort till höger och vänster med mitt namn och min bild på. Jag undrar litet grann hur den begränsning jag belagts med kommer att te sig och fungera om jag nu ändå mot all förmodan skulle bli invald i kommunfullmäktige i höst.
Tyvärr räknar jag med att jag dessutom åter kommer att gå in i arbetslöshet efter att min projektanställning för Liberala Ungdomsförbundet tar slut i samband med valet och att jag därefter kommer få mycket svårt att finna en fungerande anställning igen. Jag kommer sörja tiden i Luf med tanke på det enorma stöd jag fått och med tanke på de ställningstaganden man gjort inom förbundet. Det har varit ovärderligt för mig på många vis. Och det är ett otroligt roligt arbete jag gör. Luf är en fantastisk miljö där jag känner att jag fått en chans att växa på ett sätt som jag aldrig tidigare känt på en arbetsplats. Och de vänskaper jag fått möjligheten att nära genom detta arbetet kommer jag förhoppningsvis att bära med mig under många år hädanefter.
Men då uppdraget är slut är det så dags att återgå till arbetsförmedlingen och socialförsäkringssystemen som verkligen inte är anpassade för att stötta och hjälpa minoriteter som den gruppen jag själv tillhör. Stället där arbetsförmedlare ägnar timmar åt att försöka tala eventuella blivande arbetsgivare ut ur beslutet att vilja anställa mig på grund av att jag är en sådan där sjuk och pervers sak som säkerligen inte kan vara aktuell för ett vanligt arbete. Stället där en arbetspsykolog så sent som i vintras skrev i ett internt presentationsdokument att jag behövde en arbetsplats där jag på heltid kunde ägna mig åt sexuella aktiviteter och där mina perversioner kunde få utlopp i lugn och ro. Jag får bilden av att hon tänkte sig ett låst, slutet och helmadrasserat rum med ståldörr där jag kunde ägna mig åt att springa runt i orange hotpants, en rosa boa och nitar och där jag kunde ägna större delen av dagen åt att masturbera.
Detta alltså på grund av min transsexualism. Ett medicinskt tillstånd som beror på att en genetisk pekare knuffats från av till på under moderlivet. Och som jag nu alltså riskerar straffas för igen. Och igen och igen. Jag tror att dagen då jag tvångsoutades av tidningen Metro år 2008 var en av de värsta dagarna i mitt liv. Om inte den allra värsta. För att där dog en stor del av hoppet om att kunna leva ett normalt liv. Där dog möjligheten för mig att vara bara människa, bara kvinna, bara Amanda. Idag har jag inte den möjligheten. Idag kan jag inte vara anonym. Idag kan jag inte gömma mitt medicinska förflutna. Idag sitter jag fast i de fördomar samhället har för människor som befinner sig i min situation.
Jag antar att man utan att ta i kan hävda att jag idag är en av landets allra mest välkända transpersoner. Jag har svårt att förlika mig med det. Men jag har ännu svårare att förlika mig med att det ska innebära att jag ständigt går och oroar mig över min framtid, min säkerhet och mina möjligheter att leva ett anständigt liv.
Amanda Simpson som idag arbetar högt upp inom President Obamas administration hävdade för en tid sedan att "being first sucks"! Och det stämmer. Att vara bland de första riktigt ohyggligt välkända transpersonerna i landet suger. Riktigt rejält. Och för stunden undrar jag om det verkligen är eller någonsin alls har varit värt det.
Det finns mycket att göra för transsexuellas rättigheter och levnadssituation i detta landet. Jag är glad att jag kunnat vara en röst såhär länge. Jag vet dock inte vad som händer efter valet i höst. Risken finns att jag blir tvungen att åter byta namn, följa rådet om att skaffa en skyddad identitet och därefter fly all offentlighet och uppmärksamhet som skapats kring min person. Jag har länge talat om att emigrera. Därför att en tillvaro i ett annat land där min historik inte kan spåras lika lätt ter sig så oändligt mycket enklare och säkrare. Det är, så att säga en realistisk möjlighet att jag kommer att gå i landsflykt på grund av min medicinska historia. Liksom så många andra svenska transpersoner har gjort innan mig. Det kan vara det enda sättet för mig att överleva. Det enda sättet för mig att kanske kunna återgå i arbete. Det enda sättet att kunna leva ett eget liv utan att utsättas för hot, våld, förföljelser, hatkampanjer och flaming.
Någonstans hoppas jag på förändring. Men återigen tvivlar jag på möjligheten att överhuvudtaget ha en chans att överleva de fördomar som finns mot mig och mina bröder och systrar i Sverige idag.
Vi har kommit långt jämfört med för ett par decennier sedan. Men vi har inte kommit på långa vägar tillräckligt långt för att tillvaron ens ska kunna föreställa hållbar.
Gå en stund i mina skor. Men se till att ladda med plåster för alla skavsår.
Intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Manuell trollkontroll är aktiverad. ;)