Vem firar egentligen Columbus Day?

Ju mer jag lär mig om mitt ursprung och om de människor som gått före mig, vilkas fotspår jag fortfarande vandrar i så inser jag att det jag periodvis råkat och råkar ut för idag följer samma mönster och samma värderingsgrunder. Visst har mycket förändrats och visst blir vissa saker bättre. Men historien sätter spår. Och nutiden sätter spår. Inför imorgon.

Ju mer jag lär mig av vårt förflutna och vårt ursprung, så inser jag också att vi alla är väldigt mycket summan av en lång historia som på olika vis påverkat oss genom de människor som gått före oss. Ingen kan helt och hållet förhålla sig helt och hållet neutral till historien. Till vad som skett genom tiderna. Till det som sker idag. Det är samma historia som återupprepas. Gång på gång på gång. Det är samma värderingar som lever kvar. Och människan förundrar genom sin förmåga att lära och samtidigt sin oförmåga att göra just detsamma.

Efter alla dessa år av funderingar och tankar kring vad som varit och kring vem jag är, efter alla år av att kämpa för en förståelse för de vis jag är annorlunda på och ber om rättigheter på samma villkor som alla andra omkring mig har mycket av mitt sökande handlat om att ersätta förluster nära mig med någon form av basal plattform i det som fanns där innan. Att lära mig mer om min släkthistoria och de gamla traditioner som funnits bland mina förfäder har blivit ett sätt att hantera ett utanförskap idag. Och har samtidigt kommit att stärka mig på sätt jag inte någonsin hade kunnat föreställa mig.

Att känna till historien och sitt ursprung kan i många fall fungera på så vis att det stärker min nutida identitet och därmed tryggheten i att bara vara jag. Det finns ett lugn där numera som jag inte haft förr. Det finns en självklarhet och en känsla av att ändå höra hemma. Att vara en del i allting. Att vara en del av samma värld, samma samling möjligheter, samma plats och samma jord. Det finns en helhet där. Och att bära en börda blir alltid lättare då man delar den med fler.






Under det sista årets skapade andrum, då jag hållit mig borta från partipolitiken till stor del, har jag kommit att lära mig väldigt mycket mer om de människor i vilkas fotspår jag går än idag. Teton och Oglala Sioux, stäppfolket av den rödbrända jorden i den nuvarande amerikanska mellanvästern. Den judiska gemenskapen en del av min familj en gång tillhörde. Det muslimska arv som jag numera kommit att bli en del av. Det samiska som på många vis återbinder väldigt starkt till det nordamerikanska prekolonistiska arvet. En hel värld emellan, men ändå så nära knutna. De östafrikanska band jag har genom mina syskon idag och som jag när med odelad stolthet. Och flera andra bitar av det som idag skapar en komplex sammansättning som kommit att bli mitt jag.

Det som är intressant i detta grävande efter en grogrund att växa i är kanske inte minst, för min egen del, de historier jag möter om människor som liksom jag utmanat könsbaserade normer på olika vis. Hur man inom Sioux, liksom på många andra håll, haft en helt annan öppenhet och förståelse för variationer kopplade till genus och identiteter. Hur det tycks vara något som går tillbaka genom årtusendena inom alla kulturer, etniska och religiösa grupper. Hur missförhållanden, förföljelser och oförståelse för könsrelaterade variationer är något historiskt förhållandevis nytt och allt annat än konsekvent.

Allt hänger ihop. Om vi bara vill lära oss av historien. Om vi bara vill lära oss av det förflutna.

Vi kan börja med att erkänna de oförrätter som varit och kanske sluta fira dem. Vi kan börja med att hylla de grenar av vår historia som vi själva utgör ett bladverk uppå. Och inse att ingen av oss är en ö. Vi är alla del av något mycket större. Vi har alla ett mycket bredare ursprung än vi ibland vill och vågar se. Vi är alla ett. Ett folk. En jord. En uppsjö av möjligheter.

Ibland kan det krävas återblickar för att förstå att vi behöver börja blicka framåt. Ibland behöver vi revidera och faktakolla vår historia för att kunna bygga en framtid. Ibland behövs en bas för att vi ska känna fast mark nog under fötterna för att våga ta sats mot stjärnorna.

Vi har alla sådana ursprung. Vi har alla de där märkliga kopplingarna som vi kanske inte alltid vet så mycket om. Men ingen människa en ö. Inget öde utan historia. Ingen framtid utan tillbakablick. Låt oss lära av historien. Och ta sats mot en annan och bättre framtid som skapar utrymme för oss alla.

Allra helst redan idag och imorgon.

KIM - Kön, Identitet, Mångfald

Kul.

Det verkar som om Föreningen KIM - Kön, Identitet, Mångfald, börjar få stadigare ben igen. Årsmöte igår och ny styrelse med stora ambitioner. Genuskamp, normkritik och transpolitik med tradition, hjärta och litet lagom mycket galenskap. 

Då känns det extra hedrande att ha blivit betrodd som del av den alldeles nya valberedningen som ska arbeta för att fortsätta skapa förutsättningar att ta KIM in i framtiden. Mycket smickrande. Otroligt hedrande. Och faktiskt riktigt häftigt.

Sverige behöver en stark förening som arbetar för transpersoners rättigheter, samt för alla som på ett eller annat vis avviker från köns-, cis- och heteronormer. KIM kom till för nu ett halvt decennium sedan med just det målet i åtanke. Det har varit litet småstökigt, som så ofta med nya organisationer i en väldigt brokig och diversifierad grupp som verkligen är allt annat än homogen. Men nu verkar det som att något är på väg att hända. En gnutta ny livskraft har ingjutits föreningen och nu verkar mer vilja och motivation finnas än någonsin tidigare. Det är verkligen jättekul att få chansen att låna ut min tid och mitt engagemang till förmån för något jag tycker är så viktigt och värdefullt och som jag tror faktiskt kan bli väldigt bra.

Vill du för övrigt bli medlem, så vill jag verkligen uppmuntra dig att bli det. Det spelar ingen roll om du själv är berörd på så vis att du bryter mot någon slags norm som är kopplad till cis, hetero eller annat. Det viktiga är att du tycker att det är viktigt att stödja människors rätt att vara sig själva, uttrycka sig och identifiera sig som de själva vill, behöver och mår bra av.

Det är oförskämt billigt att vara medlem i KIM. Faktiskt kostar det bara 50 kronor per år. Så gå med, vet jag! Du får hänga med väldigt coola människor och förmodligen lära dig miljoner saker som du aldrig skulle få chansen att veta annars. Även om du trodde att du kunde allt, allt, allt!

Såhär gör du:

Föreningens plusgironummer är: 311018-6IBAN-nr (kontonummer för internationella betalningar): SE50 9500 0099 6042 0311 0186

Maila sedan till föreningen på medlem@kim.nu och berätta att du betalat in medlemsavgiften, så blir det enklare att ha koll. 

(Du bestämmer själv om du anser att vissa personuppgifter känns litet känsliga för att dela med dig av och kan således välja bort det, men det är bra att ha någon hum om att du finns och att du vill vara medlem, förstås).

Medborgarskapet och den medborgarskapslöse transgenderisten

Jag har suttit och funderat litet grann under ett par års tid över de krav som ställs på transsexuella för att man enligt lag (1972:119) ska ha rätten att byta kön juridiskt.

På den som byter kön ställer man krav om att han/hon/hen ska vara ogift (man tvingas till skilsmässa även om man tänkt sig fortsätta leva tillsammans med en mångårig partner även efter ena partens byte och i praktiken tycks gälla att i vissa fall paret i fråga också måste visa upp att man gjort detta grundligt; det vill säga genom fullständig bodelning).

Man ska också vara steriliserad. Vi har pratat om det en stund nu. Socialstyrelsen utreder dessutom hur man ska kunna garantera att patienter i gruppen följer lagen om fortplantningsförbud om man bara steriliserar och om inte lagen ändras snart finns en risk att lagen tolkas om till att gälla även kastrering. Vilket förstås SOU 2007:16 föreslog av samma skäl. Även äggstockar ska alltså opereras bort, för säkerhets skull. Även om detta innebär en stark risk för komplikationer och i värsta fall dödsfall för de berörda patienterna. So much för det där med att Sverige inte ägnar sig åt fysisk kroppsbestraffning.

Man måste dessutom vara svensk medborgare. Och det kan ju förstås härledas till att en stat inte har rätten att göra vilka ingrepp som helst på en annan stats medborgare. Det kan bli känsligt? Eller kan det ha att göra med ekonomi - fel land: fel kostnadsställe? Humanism lämnar ofta walkover för ekonomiska intressen nuförtiden. Tyvärr. Vilket i sig är skamligt.

Eller kan det vara så att en transsexuell person som ber om hjälp ju faktiskt förlorar stora delar av de fri- och rättigheter som är förknippade med ett medborgarskap annars. Och kanske är det så att det kan vara oförsvarbart att utsätta ett annat lands medborgare för ingrepp för att förminska människan kroppsligt och även mentalt? Individen - den odelade - blir helt plötsligt divid; hon blir delad. Uppstyckad. Skändad. Hon blir oskadliggjord då den hela individen inte längre är hel. Hela samhällets läkningsprocess bygger på ett påtvingat utanförskap lastat på den normbrytare som svikit och som står upp för sitt eget varande. Skärandet är det enda kravet. Och genom skärandet genomgår samhället katharsis och kan därefter lämna avfällingen åt sitt öde. Oskadliggjord, tillintetgjord, sårad, skadad, halv. Utan rätt till fortplantning och med övergrepp gjorda för att decimera kroppen och dess inbyggda värde. Förty nog har vi tidigare ofta sett att en människa i avsaknad av förmåga till fortplantning även varit att betrakta som mindervärdig, inte fullt mänsklig, skamlig, syndig och värd att förkasta. Den barnlöse smädas, är inte riktig man eller kvinna. Kan inte uppfylla naturens mirakel och kan därmed ses ned på utan smärta för det omgivande samhället.

Den perversa avfällingen som samhället omkring fruktar så måste tas ned på jorden, skändas, förfördelas, styckas och avskäras från en stor del av personen själv ifråga (individ, odelad) för att kunna vara greppbar, hanterbar och ofarlig (oskadliggjord, inte längre hel, divid, halv).

En halv människa. Divid. Delad. Ofarlig.

Är det därför Sverige kräver medborgarskap för att genomföra juridiska byten för transsexuella? Rädslan för den hela individen som är bredare och har ett annat perspektiv och en annan levnadshistoria än hennes normativa syster intill?

För att inte skulle en annan nation gå med på att en människa måste styckas upp, delas, skändas och återskapas som enbart en halv människa (divid, untermensch)? Åtminstone finns ingen väg för staten Sverige att chansa. Att våga ta risken.

Därmed, måhända, ett svenskt medborgarskap som krav för juridiska könsbyten. Ett sätt att garantera att övergrepp och skändning av hela individers, hela människors, hela kroppar och deras rätt till sin egen kropp, sin egen sexualitet, sin egen förmåga till fortplantning inte ifrågasätts och att staten Sverige ska stå skadeslös om det visar sig att rädslan drivit den skrämda människan till att agera fel. Om det visar sig att det genomförda steriliserings- och kastreringskravet var fattat på fel grunder och att rädslan tog överhanden över humanismen, medkännandet och medmänskligheten som sådan.

Intressant.

Scaber Nestor, JensO, JensO, Helena von Schantz, Beijbom, AB, HBT-S, Bengt Held, Liberati, Svart Måndag, P2, Amanda S, Froby, Catrine Norrgård, Adam Cwejman, Mathias Sundin, Helena von Schantz, Sneibjerg, Louise P, Carina B,

Det där med Sverige och tvångssteriliseringarna

Alltid fantastiske Trollhare skriver fantastiskt om det här.

Utdrag:

"Jag minns också att han sa att Socialstyrelsen kräver att man tar bort äggstockarna för att få nytt juridiskt kön. När jag invände att den nya lagen inte är införd än, och att jag har hört talas om ett fall där en person ganska nyligen fått godkänt med bara sterilisering skruvade både han och sköterskan på sig lite. De började förklara att det visserligen var sant, men att Socialstyrelsen inte ens själva riktigt vet vad som gäller och vad som borde gälla, och att hur man egentligen ska tolka lagen är under utredning, och att man tar stora risker om man behåller livmoder och kanske äggstockar. Det kan bli problem med hormonbalansen, med att gå till en gynekolog om man lever som man, med att ingen läkare vill skriva ut testosteron till en person som har livmoder och äggstockar och planerar att behålla dem, och så vidare.

Jag förstod att de tänker mycket på cancerrisken, men det blev inte bättre av att kirurgen plötsligt sa något i stil med ”Jag tycker ju att om det vore jag, så skulle jag ju tänka att om jag är man i huvudet så skulle jag vilja vara man i hela kroppen också”. Det är hans åsikt som privatperson, och inte hans professionella bedömning som läkare. Det är hans tolkning av sin egen könsidentitet, och den är inte automatiskt överförbar på alla som identifierar sig som män."

För mig ger det bara fruktansvärda vibbar. Och jag blir lätt illamående. En massa moraliserande och en massa normer som säger hur man borde vara och vilka människor som passar in i samhället och vilka som inte gör det.

En massa fördomar som säger att somliga människor inte får förorena den svenska genpoolen. En massa föråldrade lagar från tiden innan mina föräldrar ens var födda och som styr vem som får reproducera sig och vem som inte får det. Vem som är människa och vem som inte är det!

En dag ska vi ha vunnit striden. En dag ska vi ha ersättning av svenska staten för vad vi genomlidit och för vad som stulits ifrån oss. En dag ska även trans- och intersexuella få upprättelse.

En dag ska även jag få upprättelse. Jag hoppas att Trollhare inte ska behöva uppleva den dagen alls. Men då behöver vi er...

En dag ska även transpersoner i det post-folkhemska Sverige slippa bli tvångssteriliserade och en dag ska vi också stå upp stolta och kräva våra rättigheter tillbaka!

MARK MY BITTER FUCKING WORDS!!!

Woman's Last Stand: Dodge Charger Commercial Spoof

Dags för omvärlden att ta trans- och intersexuella på allvar

Jag kan bli så jäkla ledsen ibland...

När ska vi komma längre än såhär? När ska intersexuella och transsexuella tas på allvar av vården på riktigt? När ska samhället sluta att tyst acceptera det som pågår?

När kommer människor som jag och många andra med mig slippa bli tvångssteriliserade av staten på grund av någon sjuk moralism från omvärldens sida? När ska vi bli betraktade som vuxna och när ska vi få avgöra vad vi vill, vad vi behöver och huruvida vi vill det ena eller det andra?

När ska det ha betydelse vad vi tycker? När duger mitt ord lika bra som om det vore omvärldens?

Transsexualism som myt och sjukdom

Trollhare skriver en dubbel baserad på frågor som "är transsexualism en sjukdom?", samt "myter om transsexualism" och jag vill gärna förmedla dessa funderingar och en hel massa fakta till er andra för den händelse att det kan vara någon som funderat. En del av det han finner är faktiskt rätt störande, måste jag säga, men jag lämnar det till er att tänka kring.

Alltid lika kloke Trollis är bra på att gräva och förklara och är väl värd en genomläsning för den som är intresserad av könsidentitetsfrågor.

Tack, Trollhare, för sammanfattningen:

Den medicinska definitionen av Transsexualism (F64.0 i ICD-10 och i Socialstyrelsens kodsystem) ochKönsidentitetsstörning hos barn resp. hos ungdomar och vuxna (302.6 och 302.85 i DSM-IV) passar mycket väl in i detta.

”Transsexualism

En önskan om att leva och bli accepterad som en medlem av det motsatta könet, ofta åtföljt av en känsla av obehag eller otillräcklighet med det egna anatomiska könet och en önskan om hormonell eller kirurgisk behandling för att kroppsligen likna det prefererade könet så mycket som möjligt.”

Detta är alltså den definition som WHO (som ger ut diagnosmanualen ICD) och Socialstyrelsen förespråkar. Det låter enkelt och utan så mycket fokus på lidandet, men när man tittar på definitionen i DSM-IV blir det tydligare att det förutsätts mer än en vilja att leva i en viss könsroll. DSM är den diagnosmanual som den amerikanska psykiatrikerföreningen APA ger ut, och den är mer detaljerad:

”Gender Identity Disorder

* A. A strong persistent cross-gender identification (not merely a desire for any perceived cultural advantages of being the other sex). In children, the disturbance is manifested by four (or more) of the following:
1. Repeatedly stated desire to be, or insistence that he or she is, the other sex.
2. In boys, preference for cross-dressing or simulating female attire; In girls, insistence on wearing only stereotypical masculine clothing.
3. Strong and persistent preferences for cross-sex roles in make believe play or persistent fantasies of being the other sex.
4. Intense desire to participate in the stereotypical games and pastimes of the other sex.
5. Strong preference for playmates of the other sex.

In adolescents and adults, the disturbance is manifested by symptoms such as a stated desire to be the other sex, frequent passing as the other sex, desire to live or be treated as the other sex, or the conviction that he or she has the typical feelings and reactions of the other sex.

* B. Persistent discomfort with his or her sex or sense of inappropriateness in the gender role of that sex.

In children, the disturbance is manifested by any of the following:
In boys, assertion that his penis or testes are disgusting or will disappear or assertion that it would be better not to have a penis, or aversion toward rough-and-tumble play and rejection of male stereotypical toys, games, and activities.
In girls, rejection of urinating in a sitting position, assertion that she has or will grow a penis, or assertion that she does not want to grow breasts or menstruate, or marked aversion toward normative feminine clothing.

In adolescents and adults, the disturbance is manifested by symptoms such as preoccupation with getting rid of primary and secondary sex characteristics (e.g., request for hormones, surgery, or other procedures to physically alter sexual characteristics to simulate the other sex) or belief that he or she was born the wrong sex.

* C. The disturbance is not concurrent with physical intersex condition.
* D. The disturbance causes clinically significant distress or impairment in social, occupational, or other important areas of functioning.”

Sedan kan man ju alltid fråga sig om det verkligen är värt att sjukdomsklassa transsexualism i längden. Det är inte tillståndet i sig som utgör sjukdomen, utan reaktioner på bemötande och individens plats i samhället. Det är alltså effekterna av transsexualismen och inte tillståndet i sig som ger symtom i form av depressioner, suicidrisk och liknande. Men att det är mer lönsamt för samhället att acceptera företeelsen, sprida kunskap, bistå med adekvat vård, et c. känns som ganska basic. Även ur ett rent samhällsekonomiskt perspektiv, så som Immanuel (Trollhare) också påpekar i sina inlägg.