Ett sista call-out för Sakineh

Skriv gärna under. Vi är snart uppe i 300.000 underskrifter från hela världen. Ännu lever Sakineh. Hennes avrättning har skjutits upp ett otal gånger. Den senast planerade tiden för verkställandet av hennes dödsdom var idag!

Tiden rinner iväg. Sakineh lever bara så länge som vi alla fortsätter att uppmärksamma, skrika och bråka. Så länge Iran känner pressen från omvärlden, så länge det inte finns en möjlighet att en avrättning av Sakineh kommer att passera obemärkt.

Vi alla som skakar av ilska över att denna vansinniga mardröm fortsätter och som kämpar för att Sakineh ska släppas behöver din hjälp. Skriv under. Det är värt det. Jag ber dig.

Så Bildt ni är om handen...

På order av överste Nätrot ber jag härmed Jensen, Klamberg och Ankersjö att infinna sig i Aula Magna för aggressiv metalallsång till utrikesministerns ära. Absolut. Självklart. Jag är på. Det var länge sedan jag fick sjunga falskt publikt.

Men allvarligt talat. Jag börjar känna att det kan ligga en del i att Bildt faktiskt borde fundera på en timeout trots allt. Om inte annat för den enorma uppståndelsen och det faktum att det blir jäkligt svårt att sköta sitt arbete med den bördan på axlarna. Det ser inte bra ut och jag kan tänka mig att det känns.

Jag kan dock inte föregå en domstols slutsatser och döma innan en juridisk dom fallit. Jag har för litet fakta för att kunna säkert döma eller fria i fallet Bildt.

Jag tycker det är jäkligt tragiskt att behöva konstatera att det ser jäkligt illa ut för Lundin Oil och jag känner absolut en sorg, en förtvivlan och en oerhörd ilska över vad som skett. Ansvar ska utkrävas av de som bär ansvar. Det innebär att är utrikesministern skyldig, så ställer jag mig bakom en fällande dom.

Jag bara hoppas att rättvisa skipas och att ansvar utkrävs av rätt person(er) och att inte världens demokratiska och juridiska väv får skämmas i efterhand för att för tidigt ha dragit förhastade slutsatser.

Jag håller på, så sakteliga, att sätta mig in i vad som hände under de där fruktansvärda åren. Det finns en del att läsa. Det finns en del att smälta. Vad jag annars kan konstatera är att det absolut inte kan gå ostraffat vad som skedde. Under inga som helst omständigheter. Jag bara hoppas på att det blir rättssäkerheten och minnet och respekten för de drabbade som vinner och inte häxjakter, bílliga partipolitiska poänger och drev.

Mänskliga rättigheter är partipolitiskt obundna!

Mänskliga rättigheter är partipolitiskt obundna. Och ska vara lika förbaskat viktiga för oss alla, i alla lägen. Något mindre kommer jag aldrig någonsin att köpa. Därför är jag glad idag. Väldigt glad, lättad och stolt.


Natten mellan den 24 och 25 april 1915 greps ett drygt hundratal armeniska intellektuella i Konstantinopel, deporterades och avrättades. Några veckor senare hade tusentals armenier i ledande positioner mördats. Det absoluta flertalet av forskarna hävdar att mellan 800 000 och en miljon armenier dog. År 1915 dog det största antalet men folkmordet fortsatte efter första världskrigets slut och fram till 1923. Armeniska myndigheter menar att mellan 1,5 och 2 miljoner armenier dödades i folkmordet medan Turkiet hävdar att det endast var 400 000.
Utöver detta tvångsassimilerades, det vill säga tvångsomvändes till islam, 200 000 människor.
Folkmordet bottnade i olika religioner där muslimer ville utrota den kristna minoriteten av Armenier, Assyrier/Syrianer/Kaldéer och Greker.


Jag bara måste yttra mig om den diskussion som pågått i riksdagen, bloggosfären och i viss mån gammelmedia inför och efter omröstningen igår om huruvida ovanstående ska räknas som folkmord eller inte. Ett svenskt parlamentariskt ställningstagande som visserligen inte ändrar på den inhemska tolkningen ett dyft, men som över tid kan ha en stor betydelse även i Turkiet.

Men hörrni. Jag är ledsen att breaka det till er. Det gäller folkmord. Det gäller mänskliga rättigheter. Det gäller massmord på kristna armenier och andra i vad som idag är Turkiet. Oerhörda brott mot mänskligheten begångna från år 1915 och nästan tio år framåt.

När det rör sådana saker kan jag liksom inte hålla mig snäll och tyst. Jag hade kunnat tänka mig att man valt en smidigare väg att göra det om nu inte Turkiet valt att föra en så hårdför linje själva. Att man vägrar erkänna det som hänt och även förbjuder människor att ens yttra att så har skett är för mig fullständigt orimligt. Det är under all värdighet att agera på ett sådant sätt och det fungerar inte för EU att vi ska behandla en potentiell medlem i unionen med silkeshandskar bara för syns skull då de agerar på ett så verklighetsfrämmande sätt.

Visserligen har nu ambassadören kallats hem, vår ambassadör kallats till turkiska UD och ett planerat statsbesök har ställts in. Min första reaktion är... so?! Inte för att det inte känns för Sverige. Men våra principer, våra värderingar, vår demokrati och vår möjlighet att kunna sträcka på oss och hävda att vi tror på mänskligheten och folkrättsliga värden är värda så ofantligt mycket mer än de eventuella handelsförluster vi gör. Turkiet kommer att inse det vartefter, att de inte har råd att hantera sina affärer på det viset. Jag tror faktiskt, och hoppas, på det.

Jag har absolut inget emot Turkiet av idag. Det var länge sedan nu som folkmordet skedde. Och jag vill gärna se Turkiet som medlem i EU i framtiden. Men det förutsätter trots allt att man gör upp med sin historia och att man gör upp med de förföljelser och missförhållanden som existerar idag rörande minoritetsgrupper inom landet. Enda sättet för oss att agera för att så sker tycks idag vara att just sätta ner foten och säga Stopp! Kan inte Sverige och kan inte svenska politiker göra det, så förtjänar inte vi heller omvärldens respekt och erkännande. Vi förtjänar inte heller vår frihet och våra folkrättsliga värden om vi inte har mod nog att stå upp för dem!

Det som berört mig mest är att så många människor haft så infernaliskt svårt för att stå upp för sina värderingar och åsikter. Att så få haft råg i ryggen att verkligen stå emot retoriken att vi ska vända bort blicken och strunta i det. Jag förstår inte alls att politiker inte ska uttala sig om historien eller om sådana saker som övergrepp och massmord på hela befolkningar. Besluten att genomföra dessa brott mot mänskligheten och även besluten att vägra göra upp med eller ens tillåta omnämnanden av historien visar också på att detta är en politisk fråga. Det är politiker som beslutar att tysta ner. Det är politiker som beslutar att än idag förfölja etniska och religiösa minoriteter. Och då är det vårt ansvar som politiker att agera för att våra kollegor i Turkiet ska vakna upp och börja ta sitt ansvar. Det är ohyggligt viktigt att så faktiskt sker.

Oavsett vilket folk eller vilken grupp som än råkar ut för övergrepp och förföljelser så är det vår förbannade plikt att se till att dessa övergrepp stoppas! Vi måste våga göra det!
Lika mycket är det vår plikt att ge drabbade och efterlevande ett tydligt erkännande i efterhand för vad som redan skett och för vad vi inte varit kapabla att stoppa.

Det är svårt för mig att inte göra kopplingar till andra världskriget, Baltikum på 90-talet eller Rwanda. Där finns också många andra händelser i världshistorien som idag, liksom händelserna vid Ottomanska rikets sammanbrott, tillåts förtigas. Och för mig, som dessutom är människa då jag inte är politiker, så är det viktigt att stå upp för och respektera andra människor oavsett var de befinner sig i världen och oavsett i vilken tid de lever.

Överallt där förföljelser och folkmord sker är det lika illa och lika fruktansvärt. Det är lika illa oavsett vilken grupp det berör. Nationalitet, kultur, religion och liknande har ingenting med saken att göra. Ett övergrepp är ett övergrepp är ett övergrepp!

Etnisk och religiös rensning är ett hån mot allt som gör oss till människor. Att det än idag ska vara så svårt att förstå det. Att vara så grundläggande och självklar.
Det är inte svårare än så. Att sitta med benen i kors, rulla tummarna och inte erkänna att så är fallet är skamligt på en nivå som vida överstiger allt annat. Därför är jag ohyggligt stolt över alla de som röstade för ett erkännande igår. Det må vara diplomatiskt illa, men det var den enda rätta vägen. Det var det enda rimliga. Även om relationerna med Turkiet, beklagligtvis, far illa en tid framöver. I just detta specifika fallet tycker jag nog att det är Turkiets förlust mer än Sveriges eller EU's.

Detta var också ett oerhört viktigt steg för den svenska interna demokratin. Det var en seger för det svenska politiska och parlamentariska systemet. Att politiker vågade vara sina egna, stå upp för sina värden och sin tro på något var viktigt. Efter FRA-debatten och många andra frågor är det viktigt att tar ett kliv bort från partipiskor och strategitänk. Sverige och världen är inte enbart ett livlöst schackspel. Det handlar om människor. Som ska ledas av människor. Vi har 349 ledamöter i riksdagen av det simpla skälet att deras åsikter och deras väljares åsikter ska representeras i kammaren.

Vi har haft en väldigt olycklig utveckling under lång tid nu där ledamöter inte vågar rösta med hjärtat eller utifrån sina ideologiska och medmänskliga egna ställningstaganden. Där ledamöter blivit tvungna att rösta emot sina egna ståndpunkter. Det är inte hållbart i längden.

Att frågan om Turkiet blev en sådan laddad symbolfråga som sas hota regeringens vara eller inte vara är ett tydligt exempel på hur demokratin på sätt och vis satts ur spel. För att återvinna den blir vi tvungna att återigen skapa förutsättningar för våra ledamöter att ta ställning och stå för sina värderingar och sin egen tro på vad som är rätt eller fel. Det handlar om att återvinna förtrondet för hela det politiska skrået, vilket jag ser som en oerhört viktig fråga för oss alla inför framtiden.

Det handlar om att ge upp på den låt gå-mentalitet vi så länge haft inom svensk politik och som bygger på att man i stort sett ska acceptera vad som helst. Det handlar om att vi har ett enormt behov av att sätta ned foten nu och faktiskt hylla personliga åsikter. Att hylla värderingar, ideologi och medmänsklighet. Även om somliga inte håller med om just den åsikt riksdagen beslutade sig för igår, så är förmodligen de flesta överens om att åsikter och rakryggad konsekvens faktiskt inte skadar i längden. Annat än någon enstaka partilednings självkänsla då och då, kanske. Ett billigt pris för demokratin.

Vi kan inte längre ha ett system som helt och hållet styrs av partipiskor och som bygger på att vi ska ha politiker som bara snällt trycker på knappen då pappa partiet talar. Det är inte hållbart längre. Jag vill ödmjukast möjligt be alla partister, oavsett färg, att skaffa en egen vilja, åsikt och ryggrad.


Och alltså, tillslut. Ett stort grattis till folkrättskämparna i riksdagen, samt förstås de berörda grupperna som nu tillslut kommit ett steg närmre ett erkännande av sitt lidande och sina umbäranden. Och även ett grattis till parlamentarismen, demokratin, Sverige och världssamfundet. Kanske är detta början på något nytt och något bättre för oss alla?

Även här:
Martin Moberg, Mikke Schirén, André Assarsson, Röda Berget, Kulturbloggen, awickedone, Jöran Fagerlund, Gulan Avci, Seved Monke, Mathias Sundin, Jan Rejdnell, Gulan Avci på Newsmill, Runo Johansson, Agneta Berliner, Liberati, Scaber Nestor, DN, SvD,

Intressant.

Får jag tillåta mig att bli litet privat en stund?

Jag har väldigt ofta funderat på att sluta blogga. På att sluta engagera mig politiskt. På att sluta vara politisk. Med betoning på att verkligen just VARA politisk och inte bara ägna mig åt politik. Jag insåg för länge sedan att hur jag än bär mig åt, så är jag väldigt ofta inte bara någon som arbetar med politik. Min varelse och min historik har ofta varit ren politik - i sig. Något jag inte riktigt menade skulle hända. Och något jag kanske inte var beredd på och inte riktigt alltid har klarat av.

Det kanske ni har märkt, att jag varit borta från bloggosfären väldigt mycket under en förhållandevis lång tid. Jag har inte riktigt orkat med att ständigt per definition vara politisk, inte hunnit med eller orkat med att ständigt sköta min "plikt" och blogga. Många bitar har varit viktiga i mitt liv för att det skulle bli såhär. Det finns många bakomliggande faktorer


En bit är förstås att jag arbetat väldigt mycket politiskt men på andra plan. Mycket lobbying, långa rader mail i inboxen, möten på riksdagen, kanslier, byråer och allt vad det varit. Demonstrationer, resor, telefonsamtal.
Det har varit mycket.

Jag har arbetat mycket med integritetsfrågan också. Förstås. Det känner många av er till, och det är säkerligen för många av er orsaken till att ni överhuvudtaget läst eller läser mig. Men jag har även arbetat mycket aktivt som hbt- och transaktivist. Jag har arbetat mycket med folkrätt. Jag har ägnat mycket tid åt att agera stödperson för andra som sitter i min situation och som behövt vägledning på sin resa till sig själva. Jag har även arbetat för att läsa upp kring klimat och energi, integration och mycket annat.

Det har funnits mycket annat också. En tung transitionsprocess med målet att byta juridiskt kön. Inklusive hormonbehandlingar, eviga samtal med vårdgivare, smärtsamma epileringar, en tvångssterilisering. Tre tunga kirurgier på ett och ett halvt år har jag avverkat. En på grund av omfattande skador efter en överfallsvåldtäkt för ganska snart ett år sedan. Genus- och identitetsrelaterade konflikter inom arbete, familj, vänkrets och på många andra håll har också spelat in i hög grad. Övergrepp. Stalkers. Hot av olika slag riktade mot min privata person som droppat in i rent löjliga mängder. Där har som bekant funnits en eller två väldigt kraftfulla konflikter på det politiska planet som tog väldigt mycket kraft från mig och som jag är glad har somnat in nu. De var helt och hållet onödiga, men de skadade mig på ett vis som jag har svårt att helt och fullt beskriva och uttala.

Faktum är att... jag har inte riktigt orkat med pressen. Det har varit litet mycket nu under en stund. Jag har fallit. Jag har ramlat och på många vis slagit mig. Fysiskt, psykiskt, känslomässigt.
Ofta har jag undrat om jag alls är redo för det jag givit mig in i. Jag har undrat om jag är skapt för det. Om jag är stark nog. Om jag klarar det. Oftast har svaret varit nej. Jag är inte så stark. I alla fall inte för det mesta. Det finns alldeles för många delar av mig som är alldeles för mjuka, alldeles för sköra, alldeles för lätta att klippa till och skära i så att de faller i tusen och åter tusen bitar. En mosaik av rester från ett liv jag inte alltid längre känner att jag har och som jag till stor del sörjer.

Jag har lyckats komma tillbaka till bloggandet en stund nu på sistone.
Det känns skönt. Jag behöver det. Varje morgon då jag vaknat, har jag tänkt mig att jag ska börja blogga igen. Att jag ska skriva om vad jag tänker och tycker.
Men också till viss del om vad som händer i mitt liv. Det har sällan blivit så, och därför har jag också haft en oerhört tung känsla av otillräcklighet och dåligt samvete också. För att jag inte orkat. För att en stor del av min tid på sistone gått åt till läkarbesök, behandlingar, samtal med psykologer och så himla mycket annat.
För att jag även försökt att periodvis vara privat. Egen. Fri.

Den sista tiden har jag insett att just det där med att få vara privat och skyddad är oerhört
viktigt för mig. Det har att göra med så många fler bitar än att driva en blogg. Det har att göra
med att vara just sådär kontroversiell, just sådär omänsklig som man blir då man skapat sig någon sorts offentligt namn och någon sorts bas. Med offentligheten dör den privata människan bakom. Jag har känt mig som om jag periodvis har slutat att existera. Åtminstone på det privata planet. Jag tappade bort mig själv, min identitet, mitt liv, min framtid och det som var allra mest privat. Jag är just nu på jakt efter att återvinna den delen av mitt liv. Eller att skapa den på nytt om jag nu måste det. Det innebär att jag längtat efter att inte bli stoppad på gatan, jagad på gatan av människor som inte uppskattar sexuella minoriteter, att slippa bli stalkad av grannar och liknande. Att slippa att alltid ha rättsprocesser liggande i pipeline mot olika människor som inte vill mig väl.

Ofta har jag funderat på att lägga ner. Att bara sluta med allt det här. Att byta namn - igen - och att bara sjunka ner under jorden och försvinna från alltihop. Jag har drömt om en total anonymitet någonstans långt, långt borta. Jag har velat flytta någonstans, försöka än hårdare än jag redan gör för att finna ett nytt arbete och sedan nöja mig om jag har råd att betala mina räkningar, ha mat på bordet och kanske med litet tur fylla mitt liv med kärlek.

Och under tiden hittade jag faktiskt kärleken. Den finns där nu, tillslut. Men jag är orolig att min stress ska hindra mig att förvalta och uppskatta den så som jag borde.

Problemet är att jag inte riktigt har de möjligheterna jag behöver för att skapa mig ett fungerande liv idag. Har just kikat på en debatt på tv som handlade om arbetsmarknaden. Mycket av debatten handlade om utanförskapet. Det där hemska ordet som alla tydligen slåss om att göra till sitt numera. Jag trodde aldrig att jag skulle tillhöra det utanförskapet. Jag slogs gärna för de som var drabbade, därför att det är viktigt för mig och för många av mina nära vänner och även delar av min egen familj. Men jag trodde inte att jag skulle hamna där själv. Att jag skulle bli diskvalificerad på arbetsmarknaden på grund av den jag är och det jag är. Det
har varit ett uppvaknande. Ett mycket bryskt uppvaknande. Jag tänker inte hymla med det. De gjorde väldigt ont.

Så även om jag idag känner mer och mer att jag måste ta mitt behov av att vara privat och fri och ledig på fullt allvar, så kan jag inte det. Jag tillåts inte. Och därför måste jag slåss för min rätt att kunna göra det. Inte förrän jag har återvunnit den rätten för mig själv och för andra i min situation kan jag vila.




Inte förrän dess jag vunnit rätten för människor som jag att:

• Skaffa sig och behålla ett arbete

• Få tillgång till en fungerande vård i rätt tid (Av troligen upp till 50000 individer i den nuvarande populationen får f.n. upp till 50-60 personer en ny fastställd könsidentitet varje år. Totalt har inte ens 1000 individer fått den möjligheten i Sverige sedan 1960-talet)

• Få skapa en familj (det inbegriper ett stopp för tvångssteriliseringar och en möjlighet att adoptera eller att bli godkänd som fosterfamilj, få rätten att spara undan könsceller i samband med ett könsbyte, få hjälp via surrogatmödraskap och liknande)

• Få delta i det politiska livet utan att bli klappade på huvudet

• Kunna gå på svenska gator utan risk för att bli nedslagen, våldtagen eller mördad

• Få möjligheten att få hjälp inom psykiatri och annan vård för att undvika att fler försöker ta sitt liv (enligt den internationella statistiken kan så många som 50% av de människor som står i skor liknande mina ha tagit livet av sig innan de fyllt 30 år om de inte fått adekvat hjälp - enligt en rätt begränsad rapport från svenska FHI har åtminstone 52% verkligen försökt och mörkertalet är som alltid enormt)

• Jag kan heller inte med att se hur vi fortsätter att förneka de problem vi skapat klimatmässigt.
• Jag kan inte med att acceptera den intolerans som genomsyrar samhället.
• Jag kan inte med att se hur kvinnor förtrycks och hur jag själv gått från att vara en vuxen människa till att bara vara kvinna i samhällets ögon. Skillnaden är tyvärr än idag väldigt påtaglig, är jag rädd.
• Jag kan inte med att se människor lida för att de inte får tillgång till rätt vård, oavsett sjukdom och oavsett skäl.
• Jag kan inte med att se att människor far illa för att de inte anses passa in i samhället och kanske har råkat falla utanför normen, utanför arbete, utanför det normala radhuslivet.
• Jag kan inte med att se hur våra friheter och vår rätt till en egen identitet och ett eget privatliv mer och mer inskränks.
• Jag kan inte tillåta att vår demokrati slås i spillror av människor som är rädda för sin egen skugga.
• Jag kan inte tillåta att vi idag på fullt allvar tycker att det är bäst att stifta morallagar vars enda syfte går ut på att stigmatisera de människor som idag anses stå allra längst ner i den samhälleliga pyramiden och där vi inte bryr oss ett skit om att faktiskt hjälpa transpersoner, sexsäljare, narkomaner, invandrarungdomar eller vad det nu kan handla om för grupp. Min inställning är att vi alla är människor. Då ska vi inte stigmatiseras och då ska vi inte ställas utanför samhället. Särdeles viktigt är det att vi inte påstår att vi hjälper dem genom att fortsätta att trycka ned dem än mer.
• Jag vill inte tillåta ett svenskt apartheidsystem. Jag vill inte tillåta ett Fort Europa. Jag vill inte tillåta att vi pratar om människor utanför Sveriges gränser som mindre vetande eller mindre värda.
• Jag vill inte tillåta att Sverige och Västvärlden går in i en ny medeltid för att vi sticker huvudet i sanden och vägrar inse att vi blir teknologiskt och kulturellt omsprungna av omvärlden. Vi lever i en global värld. Vi måste lära oss att vara en del av den.

Det finns mycket annat jag vill kunna påverka och jag har insett att jag har en unik position att göra det. Jag har en unik position att göra skillnad för andra könsöverskridare, för stora delar av den mindre kända sidan av hbt-världen, men också för många liberaler, demokratikämpar, folkrättskämpar, feminister och andra. Just för att jag är den jag är. Just för min ovanliga bakgrund. Just för att jag tar mig uttryck och tar mig utrymme som många andra inte har tagit eller kanske har turen att kunna ta sig.

Därför är det viktigt för mig att inte försvinna. Inte just nu. Jag kommer att stanna kvar en stund, men jag måste göra det i än högre grad på mina egna villkor.

Jag kandiderar till riksdagen för Folkpartiet i Stockholms Län.

Jag kandiderar från plats 42 på länslistan, vilket innebär ytterligare en lång resa. Med all sannolikhet ingen riksdagsplats, men dock en möjlighet att föra fram min kamp för ett mänskligare och varmare samhälle och min kamp för en framtid och en värld som jag och många med mig vill se och hoppas på. Fortfarande hoppas på. Och det tänker jag göra. Jag tänker vara där och kampanja med alla mina vänner inom Folkpartiet. Och jag kommer även att fortsätta driva många av mina hjärtefrågor även partipolitiskt obundet och blocköverskridande. Jag arbetar så. Jag ser människor. Inte politiska färger.

Jag hoppas på en möjlighet att fortsätta driva mina frågor en stund till. Så länge jag känner att jag orkar det. Men om jag även i fortsättningen försvinner understundom, så ber jag om ert överseende och er förståelse. Jag finns här ute i skuggorna även om jag behöver tid att andas och samla mig ibland.

Jag har valt att inte återkandidera till ordförandeposten i Nätverket Svart Måndag i samband med årsmötet 2010. Dels för att jag inte hinner och orkar. Dels för att Svart Måndag är partipolitiskt obundet och kanske rimligen inte borde styras av någon som kandiderar till en plats i riksdagen för ett politiskt parti. Jag lämnar alltså över till nya krafter, lämnar presidiet och känner efter vilken roll jag kommer att vilja och kunna ha i ledningen för Svart Måndag därefter.

Jag får se hur jag känner att mitt engagemang i Liberati fungerar. Jag är inte säker på att jag har den kraft och energi som behövs för att verkligen hinna och samtidigt må bra. Det innebär dock ingen konflikt med Liberati att jag inte skrivit på Liberatis blogg på ett tag. Jag bara omprioriterar i mitt liv och skapar utrymme för mig själv i första hand, mina nära och kära i andra hand och resten av mitt liv i tredje till sjuttiotionde plats i en inbördes lämplig ordning.

Jag kommer att i högre grad fokusera på att finna en fungerande tillvaro som får mig att må bra. Det innebär sysselsättning, en ekonomi som fungerar, ett schema som inte gör min (smarta)telefon förvirrad nog för att kasta bort hälften av alla appointments jag skriver in i den. Jag har börjat undra om den faktiskt inte är smartare än jag och helt enkelt har börjat prioritera åt mig istället för att lita på min egen förmåga att hålla ordning på mig själv och mitt liv...

Jag kommer helt enkelt att i högre grad lyssna på mig själv.

Nu har jag rensat ut litet grann och delat med mig av mitt liv. Varför jag egentligen gör det vet jag kanske inte säkert. Mest för alla de frågor jag har fått. Mest för att så många undrar vad som händer och var jag varit. Hur jag mår och vart jag egentligen tog vägen då jag försvann i så hög grad. Jag inbillar mig att ni förtjänar att veta det.

Jag har haft ett väldigt snurrigt och stressigt liv under de sista åren. Det har varit väldigt känslomässigt och psykiskt påfrestande. Det har varit för mycket periodvis. Och jag var aldrig egentligen tänkt att vara den där offentliga personen. Jag var inte redo för vad det skulle innebära. Jag var inte redo att möta den press från omgivningen och omvärlden som helt plötsligt omgärdade mig. Jag är inte byggd för att vara den offentliga Amanda som jag nu blivit. Jag var inte redo eller stark nog att klara av det. Det var inte jag. Och den bilden av mig som ofta skapats hos mina politiska motståndare, i media och på andra håll har ofta kanske inte riktigt motsvarat verkligheten i någon högre grad.

Eller så har den det. Det kanske är så att det finns två av mig. En offentlig Amanda och en privat Amanda. Problemet är att samtidigt som den offentliga Amanda blivit väldigt upphaussad här och var och väldigt ifrågasatt här och var, så har den privata Amanda dels blivit väldigt undanskuffad. Dels har hon blivit väldigt mycket blygare, mer försiktig och kanske även till stor del alltmer rädd. Tillbakadragen.

Det är skönt att veta att människor runtomkring mig ändå har till viss del uppskattat det jag gjort. Det jag har stått för. Det är viktigt för mig att det jag gör inte enbart ses som väldigt kontroversiellt eller att jag blir stämplad som en total foliehatt. Jag anser att jag har en väl grundmurad ideologi och en världsbild som jag kan stå för. Att jag har något att säga och något att tillföra. Även om jag inte alltid har kraften och den känslomässiga orken att stå upp och faktiskt göra just det - att tillföra något vettigt.

Det är skönt att veta att jag faktiskt inte alltid har varit ute och cyklat ändå. Det är tufft nog ibland som det är.

Därför blev jag också så himla glad när min vän och folkpartikollega Jessica skrev ner ett par rader åt mig på Facebook efter mitt senaste utbrott här på bloggen. Hon skrev att:

"Ditt engagemang är helt underbart och ditt sätt att skriva väcker engagemang
hos andra. Det får mig att le, skratta, fnysa och hoppa högt och att kunna
skriva så att andra reagerar är en en otroligt värdefull kompetens för vem vill
lämna sin omgivning oberörd. Jag håller inte alltid med dig (det hade både varit
orealistiskt och tråkigt) men tycker alltid att det är givande att läsa det du
skrivit eftersom det ibland vidgar mitt eget sätt att se på omgivningen. Stor
kram!"

Det kom verkligen precis i rätt tid. Jag vet att jag får många att hoppa högt ibland då jag skriver. Men jag är väl helt enkelt en väldigt känslomässig människa och jag skriver från hjärta, mage och skrev till stor del.

Jag antar att jag är såväl barfotabarn, estet, gothjävel och hippie i samma person. Ganska mycket av en övervintrad hippie är jag nog innerst inne. Och inte alls gjord för de fina sociala rummen, även om jag ständigt skapar mycket uppmärksamhet och tumult när jag väl är där - till nytta eller till last för många och inte minst mig själv.

Och det är ju förstås på gott och ont. Så är det. Men att jag berör och att jag faktiskt säger saker på ett sätt som människor kan ta till sig och om saker som faktiskt spelar roll... det är viktigt. När jag tappar den förmågan eller för den delen min motivation att göra det, så finns en risk att jag lämnar och lägger av. Så länge jag fortfarande kan beröra och göra skillnad, så väljer jag att fortsätta. Om än i en något liten annan takt. Förstås. Det är ändå livsviktigt för mig att vila en aning nu. Att ta det litet lugnare.

Men all cred till Jessica som verkligen är en bidragande orsak till att jag orkar fortsätta. Dina ord gav mig orken att fortsätta en stund till när jag funderade på att stänga av och lägga av. De gav mig också mer motivation att fortsätta arbeta för en valseger 2010 och för ett varmare och mer värdigt Folkparti inför framiden.

Tack! Och tack till er andra som också stöttat en tid. Ni är ovärderliga och ni är otroliga. Jag är oerhört glad att ni finns, allihopa.

All min värme! Vi ses på de politiska barrikaderna. Åtminstone en stund till.

Vår mörka historia

Ytterligare trolltyg kommer att beskäras

Det tycks mig som om jag har fått hela det nationalsocialistiska och nationalromantiska trolltåget på mig nu efter att jag markerat mot allianssamarbete med Sverigedemokraterna. Är det tänkt att jag ska bäva?

Det är faktiskt litet gulligt på något vis. Själv är jag stolt över att vara liberal nog att varken bära bruna eller röda glasögon, oavsett namn. Och nej, jag kommer inte att ändra mig.

Jag propagerar aktivt för demokrati i detta landet och tänker fortsätta göra det. Ett viktigt led i det är att inte arbeta med ickedemokratiska krafter som dessutom propagerar för att sådana som jag inte har rätten att existera.

Därmed är det slutdiskuterat.

Ytterligare trolltyg kommer att beskäras.

M + Sd = Skamligt!

Och nu börjar tongångarna röra sig allt mer högerut på skalan. Så långt från alla rimliga proportioner att jag själv börjar undra om det är jag eller om hela världen runtomkring blivit totalt jäkla tondöv.

Moderaterna i Skåne och eventuellt på riksnivå börjar nu uppvakta Sverigedemokraterna inför valet till riksdagen 2010 och det pratas nu om att Moderaterna mycket väl kan tänka sig att samregera med Sd.

Om de absolut känner sig roade av det, så kan jag inte hindra dem. Denna posten går dock ut på en sak och en sak allena.

Den går ut på att jag härmed förklarar att jag under inga omständigheter kan, tänker, vill eller någonsin kommer att samarbeta med ett parti som aktivt förespråkar att människor som jag saknar en rätt att existera.

Det går inte och det kommer aldrig att ske.

Om Moderaterna fortsätter sitt ideologiska korståg högerut (förmodligen tätt åtföljda av Kristdemokraterna), blir jag tvungen att agera på ett eller annat vis. Följa mitt samvete och tänka på min egen säkerhet, integritet, trygghet och rätt till en existens överhuvudtaget.

Jag kommer ALDRIG NÅGONSIN att stödja en Alliansregering som arbetar tillsammans med Sverigedemokraterna. Även om det gör ont att behöva hota med att lämna Alliansen har jag helt enkelt inget annat val.

Jag hade heller aldrig gått med på att i min situation hjälpa fram det nationalsocialistiska partiet i Tyskland på 30-talet, helt enkelt på grund av att det då hade inneburit min dödsdom. Jag ser inte att jag kan, vill, måste, tänker eller kommer kunna agera på något annat vis nu - här - idag.

Ett parti med rötterna i en nazistisk och fascistisk rörelse, såsom Sd har sina rötter där, kommer aldrig någonsin att få mitt stöd. Varken direkt eller indirekt och jag blir därmed tvungen att dra öronen åt mig.

Jag hoppas innerligt att de två liberala partierna i Alliansen idag tar avstånd från Moderaternas senaste högerextrema flirt och tydligt sätter ned foten gentemot detta vansinnet. Ett sådant ställningstagande kan mycket väl rädda alliansen. Om ett sådant ställningstagande inte görs, vet jag inte hur jag ska kunna gå till val 2010 som allianspolitiker, trots allt. Och kommer definitivt att börja se om mitt skepp.

JAG KOMMER ALDRIG NÅGONSIN STÖDJA NAZISTER I MIN EGEN REGERING!

VILL MODERATERNA SAMARBETA MED SD LÄMNAR JAG ALLIANSEN!

JAG KRÄVER ETT OMEDELBART OCH OTVETYDIGT SVAR AV SAMTLIGA PARTILEDARE I ALLIANSEN NU!

JAG KOMMER ALDRIG ATT ÄNDRA STÅNDPUNKT!

------------------------------------------------------------------------------------------

First they came for the communists, and I did not speak out—because I was not a communist;

Then they came for the socialists, and I did not speak out—because I was not a socialist;

Then they came for the trade unionists, and I did not speak out—because I was not a trade unionist;

Then they came for the Jews, and I did not speak out—because I was not a Jew;

Then they came for me—and there was no one left to speak out for me.

------------------------------------------------------------------------------------------

Amanda Brihed

Kandidat nummer 42, Folkpartiet i Stockholms Län.

Andra skriver:

Aftonbladet, Aftonbladet 2, HD, Dagen, Skånskan, SvD, DN, Min luktar oxo fisk!, Scaber Nestor, Jinge, jj.n, Johan Westerholm, In Your Face, Angie Roger, John Johansson, Alliansfritt Sverige