Tidstypisk lobbyistbloggare - Kandidat42 utsatt för Peer Review

"tidstypisk lobbyistbloggare som under våren lyckats driva på och aktualisera frågan om tvångssterilisering av transsexuella – visar hur aktiva bloggare kan skugga och påverka politiker".

Det här med erkännande genom Peer Review. Den allra största äran inom de nya medierna.

Blir stolt över att läsa om hur Brit Stakston hävdar att jag skulle tillhöra de där viktiga förebilderna bland politiskt aktiva inom politiken. Oavsett om folk ser mig som lobbyist/aktivist eller som någon slags politiker i mer traditionell mening, så har jag kommit in i detta med politiken via mitt intresse för människorättsfrågor och jämställdhet. Jag vill att det ska vara en sammanhängande röd tråd genom hela samhällsväven och arbetar aktivt för att det ska kunna bli verklighet. Oavsett om det gäller nätdemokrati, rätten till sin egen kropp eller kommunikation. Hamnade nu inte på SvD's stora sammansatta lista, men det hade jag inte räknat med. Däremot väger Stakstons ord väldigt tungt i min egen värld då hon är en inspiration och förebild på många vis.

Det är förstås otroligt smickrande, även om jag också håller med Brit om att det är väldigt vanskligt med den här formen av listor. Speciellt som de skapas av experterna på området, vilka redan är insatta och har stenkoll på sfären. Det vore förstås mer intressant att se en lista skapad av politiker själva, eller av väljarna därute i samhället. Utifrån faktisk synlighet och resultat snarare än bara antalet tweets eller inlänkningar.

Fram till dess de listorna dyker upp, vilket inte borde dröja alltför länge, så är jag fortfarande jätteglad. Det innebär framför allt att jag känner att jag kanske gör något rätt ändå, att jag har skäl att fortsätta arbeta som jag gör och utveckla mitt arbete med sociala medier ytterligare. Det är en positiv och uppmuntrande knuff i ryggen, förstås. Och jag kan inte annat än gilla det.

Tack till alla andra som lyfter mig och alla andra som jobbat med mig under de sista åren. Med FRA, med tvångssteriliseringarna och transpersoners rättigheter. Och allt annat vi varit involverade i tillsammans. Det är ju så med sociala medier att det ändå handlar om peer acceptance. Att det är omvärlden, de andra användarna, de andra aktiva, som skapar en storhet på grund av att de ser värdet av vad man gör. På grund av att de anser att man gör rätt saker, har kloka åsikter eller vad det nu kan vara. Utan att bli accepterad och uppburen av de andra inom branschen kommer man helt enkelt ingenstans. Meritokrati, helt enkelt.

Hör jag hemma på Brits lista över inflytelserika politiskt aktiva inom sociala medie-världen, så beror det på att jag fått ett förtroende och en massa kärlek från min SM-omvärld. Och för det är jag tacksam. Och stolt.

Förstår att Brit inte är jätteladdad inför att skriva liknande listor, men har själv ändå blivit litet extra motiverad nu inför framtiden. Genom att få ta del av någon slags erkännande från omgivningen och sfären som arbetar med de nya medierna ändå.

I pajkastningsland

Kent Persson (M) och Johan Westerholm (S) skriver på Brännpunkt idag för att vädja om en lugnare valrörelse något friare från all skitkastning som liksom på något vis kommit att höra valrörelser till. Det är nog bra, på många vis.

Visserligen kan man, som Mary, oroa sig över att det finns en viss risk att det blir alldeles för mjäkigt och snällt och rosablommigt gullifierat. Men jag tycker nog inte det är det allt detta handlar om . Det har varit sjukt mycket angrepp, flaming, förtal och annat fånigt i denna valrörelsen redan. Redan om den situation som råder då det inte är valrörelse på gång brukar jag säga att stämningen är rå men hjärtlös.

Frågan är om våra väljare verkligen uppskattar det vi håller på med? Frågan är om de köper det? Jag kan inte riktigt se att det tjänar något annat till än som någon slags ganska sjuk humor. Men den sortens humor kanske faktiskt just inte vinner val. Så vad är vår point med att jobba på ett sådant vis? Vad vill vi uppnå? Annat än att vinna pris som drygast och elakast på stan och få se den där specifika politikern eller bloggaren lägga av och ge upp. Vilken tillfredsställelse. Vilken vinst. Vilken stolthet. Hur då?

Inte fasen vinner vi på att uppföra oss som småbarn? Jag är så infernaliskt jäkla trött på alla personangrepp som ofta tar betydligt hårdare än de flesta inbillar sig. Bakom skärmen är vi otroligt mycket elakare än vi skulle vara i verkliga livet. Vi inbillar oss att vi är anonyma. Men det är vi inte. Och framför allt... det är inte den människan du ger dig på.

Efter att själv ha fått utstå en del spott på sistone, kombinerat med en del hatiska attacker, ett inbrottsförsök och stenkastning mot mitt sovrumsfönster (vilket förmodligen beror just på näthat och uppvigling av olika slag) så kände jag själv nyligen att min gräns var nådd.

I förrgår natt skrev jag så denna Facebookstatus och kände att jag i stort sett hade bestämt mig:

Börjar fundera på vad jag ska bli då jag blir stor. Med tanke på att hela politiska Sverige gått i barndom på grund av det vi vuxna kallar valrörelse och jag är så innerligt trött på politisk flaming, skuldbelägganden, barnsliga personangrepp och hot, så känner jag att politiken nog kanske får klara sig utan mig efter september.

Det är så det kan kännas rätt ofta. Jag har ingen elefanthud som står emot allt folk kastar efter mig. Jag har ingen jäkla rustning. Jag kom in i politiken halvt om halvt av en slump. Jag skulle ordna en demo mot en övervakningslag och sedan bara exploderade allt i ansiktet på mig. Jag var van vid att ägna mig åt vanligt traditionellt arbete som vem som helst och kanske aktivista en del. Jag hade dessutom just genomgått en enorm påfrestning med en transtionsprocess på grund av min numera välkända transsexualism, var nyopererad och mådde ganska unket. Helt plötsligt satt jag mitt i smeten och kunde inte egentligen trassla mig ur det, hur mycket jag än ville och också försökte.

Innebär det att jag får skylla mig själv om politiker och bloggare uppviglar så till den milda grad att jag sedan inte ens kan vara trygg i mitt eget hem? Innebär det att jag ska tåla vad som helst och gör jag inte det så får jag leva med att fly landet eller sänka mig totalt med sobril?

Jag tycker det är absurt. Jag tänker inte ta den skiten. Och jag tycker inte att någon annan ska behöva göra det heller. Vi vinner ingenting på det, annat än att vi får chansen att uppföra oss som obstinata snorungar. Och jag tycker det är så billigt...

Jag har ofta gjort mig känd för en vass penna. Jag är dock väldigt sparsam med att attackera personer. Jag kan vara fruktansvärt aggressiv mot ett parti eller en företeelse, men sällan mot individer. För att jag vet själv hur det är att leva med en hud som blöder redan då den knappt rispats. Att leva med ett psyke som inte tål.

Om jag nu ska lämna politiken för det... vad blir då kvar? Och vilket samhälle har vi tänkt ska ta vid då drömmarna om ett samhälle även hos och för sådana som jag fått vika på foten?

Intressant.

Spam och innehållstomma pingbacks duger inte, SD

Bara för att jag liksom känner att jag måste kommentera detta. Jag inser hur många totaldeprimerade och självömkande troll jag kommer att få över mig från det sverigedemokratiska lägret för detta, men jag känner att jag kan ge dem det. De är ju faktiskt litet gulliga, de små liven. Och någonstans måste även trollen få skrika.

Det visar sig alltså att SvD har lyckats slänga ihop en totalt meningslös artikel idag där de hävdar att SD är det bästa partiet på att utnyttja sociala medier. En artikel som borde vara en skam för varenda journalist som någonsin hört om begreppet faktakoll.

Att hänga ut misstänkta brottslingar kan i och för sig vara gångbart för att få läsare, men ger det så mycket? Att publicera en fruktansvärd massa hatiska youtube-videor som relativt få tittar på om och om igen betyder liksom ingenting. Att copy-pasta samma kommentar på hundratals bloggar är inte mycket att skryta med heller. Speciellt inte när det bara handlar om självömkan. Alla de där satans pingbacklänkarna jag drabbas av för egen del... jag vet inte, men jag tycker mest att det bara är nuissance. Skadedjur på plantagen.

Hatgrupper på Facebook har alltid dragit folk. Men har någon brytt sig om att försöka kika efter hur många av de registrerade medlemmarna som har samma IP-adress och hur många av dem som är sig själva, barn, döda eller bara i allmänhet påhittade och kompletterande alter egon? Frågan är om de säger något överhuvudtaget om folket och om omröstningar eller val? Vet just inte.

Människorättsnätverket Svart Måndag har cirka 60.000 medlemmar runtom i landet och världen. Utspridda på ett flertal communities, mailinglistor, partiorganisationer, ungdomsförbund andra föreningar, företag, et.c. Det räcker långt ifrån till att bilda ett parti, även om vi visserligen aldrig ens försökt. Om dryga 24.000 mentala kalhuvuden lyckas med konststycket att klicka på en join-länk på Facebook, så är det visserligen en bedrift, men det är verkligen ingenting jag skulle bygga upp förhoppningar om riksdagsmandat på.

Vem talar å andra sidan om verklighetsförankring?

De som går med i sådana där hatgrupper som SD's på Facebook är ändå oftast inte så ambitiösa när det kommer till att gå till vallokaler till att börja med. De är för upptagna med att tycka att livet är meningslöst. Gloomy, gloomy world. Jag föredrar Johnny Depp som Edward Scissorhands any day. Han är iaf snygg och jäkligt gullig.

SD tycks vara helt och hållet oförmögna att skaffa sig och uttrycka egna åsikter överhuvudtaget. Vilket förstås kanske inte är så konstigt. Bygger hela ideologin på att det är synd om mig och jag vill ha allt för mig själv och jag vill bomba hela världen för jag är tung och svår, så lyckas man till och med att gå om somliga svåra och mediekåta poeter i meningslöshet. Det, mind you, är å andra sidan en bedrift. Så jag antar att där har de vunnit.

SD har just vunnit en kollektivistisk målarlåda. Priset hämtas på expeditionen.

Annars kan man ju undra om det verkligen är värt att vara nummer ett i vilket fall som helst. Att vara så kontroversiell och svår som möjligt bara för att man vill upp på bloggtopplistorna är ganska fånigt, tycker jag. Som lyckas med konststycket att vara kontroversiell bara för att jag är jag och allra mest längtar till en lugn stuga på landet där jag slipper bry mig. Jag har redan börjat fundera på vad jag ska göra med mitt liv den dag jag tröttnar på politiken. För att jag gör det här så länge det är kul och sen har tänkt att utnyttja det faktum att jag faktiskt har ett liv.

Jag bryr mig för det mesta inte vidare mycket om var jag ligger på topplistor och liknande, men blir förstås smickrad av att jag tycks ha något att säga som folk ändå faller för. Då och då får jag påpekat av folk i min omgivning att jag minsann ligger där eller där på den eller den listan. Det kan kännas litet kul då och då. Det är finhet, förstås.
Men räknar jag med en riksdagsplats? Nej, inte ens som grundare av Svart Måndag räknar jag med det.
Räknar jag med att vinna stora bloggpriset? Jag har hittills aldrig ens blivit inbjuden till galan. Räknar jag med att jag är så jäkla big bum special? Nä, knappast. Men jag har kul på vägen och jag har märkt att jag har en möjlighet att påverka och faktiskt åstadkomma reell skillnad för många människor därute. Till det bättre allt som oftast. Det är min drivkraft. Att göra skillnad snarare än att sitta i riksdagen. Visst vore det kul att hamna där en dag. Visst skulle jag göra ett helt ok arbete när jag väl var där. Men står och faller mitt liv med det på något vis? (...)

Eh...neh.

Därför kan jag lugnt luta mig tillbaka och skratta litet förtjust åt jublet hos de stackars hatarna. De har inte ens tillräckligt att ge för att provocera mig som annars kan bli provocerad av det mesta, så hur ska en valseger genom sura gnälligheter gå till?

Visst kan man påverka väljare genom sitt bloggande och via sociala medier. Klart man kan. Herregud, jag har ett gäng fanklubbar utomlands som jag aldrig skulle haft annars. De vet vem jag är tack vare att jag arbetar så mycket online då jag väl gör något. FRA var ett bra exempel på att det går att påverka. Och det måste man ge Netroots cred för också, att det gäller ju faktiskt även för socialförsäkringsstriden. Och så vidare. Men vinner man väljare genom att springa runt och gnälla och be mamma byta blöja på en för att man inte ids själv? Knappast. Det händer liksom inte.

Sociala medier är en kompletterande länk i ett betydligt större sammanhang. Det måste man trots allt förstå. Det är inte en guldklädd surfbräda som tar någon av oss raka vägen in i något parlament alls. Någonstans i världen. Men det kan vara ett hjälpmedel i kommunikationen mellan politiker och människor som kan tänkas vara intresserade av att rösta på dem osv. Det är något helt annat än att hävda att en youtubevideo skulle kunna vinna valet. Det är så naivt att man häpnar.

Seriöst... Om vi visar upp en lista på vilka politiska bloggare som är mest länkade, mest lästa, har flest underbyggda egna åsikter osv, så inte fasen dyker det upp värst många sverigedemokrater där då... Inte ens om vi litar på turen och lägger vårt sökarsinnes fulla förtroende på en slumpgenerator, så dyker det upp en enda av dem.


Störst och bäst på sociala medier? *host* As if!

Och SvD... Jag gillar ju er. Ni brukar ju skriva bra och ha vettigt underlag för det ni skriver. Krossa nu inte mina illusioner! Please.

Soilander, Utsikt från ett tak, Kent Persson, Brit Stakston, Peter Andersson, Anders Svensson, MaryXJ, Ann-Sofie, Quero, Tiockendroppe, Gester med ord, Martina Lind, Hans Kullin,

Intressant.

De talande kontroverserna och hederskulturen

Sanna Rayman skriver bra om den heta debatten kring Fadime och en eventuell staty till minne för hennes kamp och öde.

För en gångs skull, jag måste hålla med Sanna där, har vänsterfeministrörelsen lyckats träffa huvudet på spiken i sitt stöd för ett minnesmärke över Fadime. För en gångs skull gör de faktiskt rätt. Cred!

För en gångs skull tror jag faktiskt inte att det bara handlar om urvattnad och trött pseudoideologi modell vänster och jag tror inte att det handlar om att förtrycka någon part överhuvudtaget. Jag tror inte att det har att göra med relativisering av klasskamp, kriminalitet eller liknande. Jag tror inte att det har att göra med något överslätande av någonting alls bara för att kunna skaffa ytterligare en meningslös symbol för ingenting alls.

Amine Kakabaveh och alla de andra som driver kampen för att utmärka Fadime som en förebild i kampen för frihet från hedersvåld och hedersförtryck ska istället ha all positiv uppmärksamhet för sitt arbete. Varken hora eller kuvad är lätt att se som en frisk fläkt genom att de vågar stå för något som egentligen borde vara så uppenbart och så självklart för alla i det här landet. Rätten till sin egen vilja. Rätten till sin egen framtid. Rätten till sin egen åsikt. Rätten till sin egen kropp. Rätten till sitt eget liv. Även om man råkar bära runt på en snippa.

Det har inte med kulturer, etnicitet eller religioner att göra. Det har att göra med en föråldrad världsbild och en föråldrad kvinnosyn som vi bör och måste förpassa till forntiden.

Läs Sanna Raymans ledare på SvD idag och ta ställning, du också.

Det behövs fler positiva initiativ för att få fart på en aktuell och värdig feministiskt debatt i Sverige och i Världen igen.

--------------------------------------------------------

Sverige behöver det.

Därför att Sverige och svenskarna har själva inte gjort sig av med sin hederskultur idag. Hederskulturen är ingenting vi bara importerat i samband med immigrantströmmarna under de sista decennierna. Vi har vår alldeles egna fantastiska hedersvåldskultur. Inte minst underbyggd av socialdemokrater och kristdemokrater.

Idag talar vi om verklighetens folk på lika självklara villkor som vi talar om måndagskvällens inköpslista inför besöket på ICA. Vi talar om att alla som inte passar in i våra normer är värda att förtrycka till dess de förstår bättre. Jag själv ska tydligen aktivt hindras från en karriär i mitt eget parti om jag får tro den lokala partiledningen. Jag är nämligen för kontroversiell inte på grund av mina åsikter utan på grund av att jag genomfört en könskorrigerande behandling och juridiskt bytt könstillhörighet.

Idag förskjuts hundratals homo-, bi- och transsexuella varje år av sina familjer. Liksom jag blivit förskjuten av stora delar av min.

Idag riskerar transsexuella barn som ropar på hjälp att tas ifrån sina stöttande föräldrar av socialtanter med fördomar hemmahörande långt tillbaka i den kristna världens allra första och mörka tidevarv.

Idag drabbas hbt-personer som utsatts för övergrepp av dubbla bestraffningar då de hånas och baktalas av rättsapparatens företrädare (från polis till domstolar). Idag bestraffas de dubbelt då de nekas vård och ambulansfärder.

Idag får unga kvinnor som blir våldtagna höra att de får skylla sig själva eller att de borde ha klätt sig annorlunda. Att det är deras fel. Att de är horor. Att de får skylla sig själva och att de är sabbade för all framtid. Och än idag mobbas unga våldtäktsoffer ut av hela samhällen, samtidigt som de unga manliga gärningsmännen hyllas som hjältar. Har vi inte redan haft den debatten nu under de sista veckorna?

Än idag lever vi i ett samhälle där människor som jag, som bryter mot normerna, inte har rätten till ett vanligt arbete. Inte har rätten till en politisk karriär. Inte har rätten att kalla sig äkta människor. Inte har rätten att skaffa barn. Inte har rätten att slippa bli kallade horor, offer, untermensch efter ett övergrepp. Inte har rätten att bara få vara oss själva och vara stolta över det vi är.

Idag får unga mammor ofta spydiga kommentarer och nedsättande blickar på stan. Idag är fortfarande en sexuellt aktiv kvinna en hora, en trofé, en docka utan vilja. Idag är en kvinna per automatik ett våp, en lägre stående varelse och ett offer. Just offerskapet runt kvinnorna i dagens Sverige är skrämmande. Per automatik är vi alla offer - alltid.

På något skumt vis har den där första vågen av feminister för hundra år sedan misstolkats så till den höga och grova grad att alla former av penetration än idag anses som en skymf, som ett övergrepp och som en skam.

Än idag saknar kvinnor rätten att själva vilja ha sex och att avgöra när, var, hur och varför. Att själva vara i egenbestämmande över sin egen sexualitet. Att själva få styra över sin egen kropp, sin egen fortplantning, sina egna känslor och sina egna värderingar.

Än idag ska kvinnor straffas ut från arbetsmarknaden för att de föder och fostrar sina barn. Och än idag är det skamligt för en mamma att arbeta. EU-ministern Birgitta Ohlsson är inte det enda exemplet på det. Men ett väldigt talande sådant.

Än idag får småflickor höra att det är fult att peta sig "därnere" eller att de måste ha trosorna på så att det inte kommer in skit i slidan. Pojkarna, däremot, får gärna leka på. Trams!

Överallt i samhället idag förhärskar samma igenpyrda skitsnack och hedersideologi som vi sedan sitter och hävdar inte har med Sverige att göra. Kunde vi fortfarande bränna flickor på bål med lagens goda minne, skulle vi förmodligen inte ha en enda kvinna kvar här i landet. Möjligen med undantag för justitieminister Beatrice Ask då...

Hedersvåld handlar om moralism och en djävulsk massa köns- och sexrelaterat förtryck. Det handlar om fördomar gentemot kvinnor och gentemot människor som strider mot etablerade könsroller och sexuella normer.

Och det finns det lika mycket av bland oss pursvenskar som det finns bland våra invandrare.

En minnesplats eller staty till minne av Fadime har inte enbart att göra med något inbillat specifikt (till stor del inbillat) kurdiskt förtryck att göra. Det har att göra med alla människor i landet som på ett eller annat vis bryter mot normer och mot omvärldens förlegade föreställningar och fördomar. Det har att göra med varenda människa av kvinnokön i detta landet. Oavsett alla andra former av identitet. Oavsett alla andra former av ursprung.

Det här är för alla oss normbrytare som sticker ut av miljoner olika skäl. Det har att göra med alla oss som kämpar så inihelvete mycket för vår rätt att bara få vara människor.

Som alla andra.


Mikael Eriksson, Helen Törnqvist, Robsten, Niklas,

Västvärlden måste visa vägen

Idag samlar sig tio Europaparlamentskandidater tillsammans med Svart Måndag i ett upprop för integritet, frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.

I en debattartikel på SvD Brännpunkt går vi gemensamt ut till försvar för det samhälle vi vill värna, men som vi upplever hotat i och med den uppsjö av lagförslag som nu mer och mer inskränker vår integritet, yttrandefrihet och rätt till våra egna liv.

Vi behöver ett Europa och ett Sverige som respekterar medborgarna och som arbetar för folket. Vi måste rycka i nödbromsen, ta ett par steg tillbaka och göra en bedömning av vart samhället är på väg. Därifrån måste vi aktivt börja arbeta för att återskapa det samhälle vi vill ha.

Läs artikeln. Tänk igenom den noggrant. Och när det nu närmar sig val till Europaparlamentet, se till att rösta på ett sådant sätt att du hjälper demokratin och de mänskliga rättigheterna att resa sig igen. Det är dags nu. Och Svart Måndag arbetar för att ge dig ett trovärdigt alternativ, oavsett vilket parti du i övrigt känner tillhörighet med.

Intressant.