På order av överste Nätrot ber jag härmed Jensen, Klamberg och Ankersjö att infinna sig i Aula Magna för aggressiv metalallsång till utrikesministerns ära. Absolut. Självklart. Jag är på. Det var länge sedan jag fick sjunga falskt publikt.
Men allvarligt talat. Jag börjar känna att det kan ligga en del i att Bildt faktiskt borde fundera på en timeout trots allt. Om inte annat för den enorma uppståndelsen och det faktum att det blir jäkligt svårt att sköta sitt arbete med den bördan på axlarna. Det ser inte bra ut och jag kan tänka mig att det känns.
Jag kan dock inte föregå en domstols slutsatser och döma innan en juridisk dom fallit. Jag har för litet fakta för att kunna säkert döma eller fria i fallet Bildt.
Jag tycker det är jäkligt tragiskt att behöva konstatera att det ser jäkligt illa ut för Lundin Oil och jag känner absolut en sorg, en förtvivlan och en oerhörd ilska över vad som skett. Ansvar ska utkrävas av de som bär ansvar. Det innebär att är utrikesministern skyldig, så ställer jag mig bakom en fällande dom.
Jag bara hoppas att rättvisa skipas och att ansvar utkrävs av rätt person(er) och att inte världens demokratiska och juridiska väv får skämmas i efterhand för att för tidigt ha dragit förhastade slutsatser.
Jag håller på, så sakteliga, att sätta mig in i vad som hände under de där fruktansvärda åren. Det finns en del att läsa. Det finns en del att smälta. Vad jag annars kan konstatera är att det absolut inte kan gå ostraffat vad som skedde. Under inga som helst omständigheter. Jag bara hoppas på att det blir rättssäkerheten och minnet och respekten för de drabbade som vinner och inte häxjakter, bílliga partipolitiska poänger och drev.
Visar inlägg med etikett Rättssäkerhet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rättssäkerhet. Visa alla inlägg
2010-06-23
2010-06-18
FRA - har ni glömt? Ett slags manifest.
Idag är det två år sedan den sista omröstningen skedde i riksdagen rörande FRA. Jag är fortfarande inte alls glad över vad som hände då. Att eländet gick igenom, även med de få uppdateringarna i lagtexterna. Eller för den delen att det var det riktigt allvarliga startskottet för något som kommer ta mycket lång tid att mota och som vi fortsatt måste vara mycket vaksamma gentemot. Det är också trist på ett helt annat vis. På något vis tycks politiken i Sverige ha förändrats rätt mycket sedan dess. Det var så hårda strider och så mycket fulspel bakom alltihop att människor och relationer förändrats, och jag tror inte att det enbart beror på valet. Det är illa för att det också när ett misstänkliggörande och väldigt starka aversioner mellan människor. Och det är knappast en bra grund för att bygga vidare på ett bra samhälle. Ett samhälle som kan leva upp till de drömmar vi har, de önskningar vi hoppas ska gå i uppfyllelse.
Jag tycker det är sorgligt. Det gör ont i mig och jag vill så hemskt gärna se något annat, men inser att jag själv knappast har makt nog att styra över det. Jag behöver er hjälp.
Jag gav mig in i politiken från människorättshållet. Från aktivismen. Utifrån viljan att förändra och skapa något nytt. Något bättre. Jag hoppas på att jag en dag ska kunna leva upp till det. För det behöver jag dock en möjlighet att faktiskt ta mig dit där besluten fattas. Det är därför jag drömmer om att under en tid få låna en plats i riksdagen. För att jag tror på något. Brinner för något. Vill åstadkomma något utifrån den jag är och det jag känner inom är otvetydigt rätt.
Om vi kikar på den våg av övervakningshysteri som drabbat världen, så är det lätt att inse att vi västliga stater som demokratier i en så kallad modern värld verkligen är illa ute. Det kan inte sägas på något annat vis. Vi är sånär som på en hårsmån körda om vi inte fortsätter att kämpa för friheten från övervakning, censur och massregistreringar i proaktivt syfte.
FRA-lagstiftningen, Datalagringsinitiativet, ACTA, IPRED, Stockholmsprogrammet (med allt vad det innebär av federaliseringar av underrättelsetjänster till risken att Frontex spårar ur i sin jakt på "illegala människor"). Vad som nu skulle göra en människa illegal till att börja med. Och det finns massor av andra exempel. Registrering av information då du reser, nakenscanningar på flygplatser och snart på mängder av andra offentliga platser i samhället. I Italien är det halvt om halvt på väg att dyka upp nakenscanning i varje gathörn, sägs det. Helt enkelt strålande. Det vill säga... det strålar som en obeskrivlig smärta inom mig snarare. Jag vill motverka. Åstadkomma motbilder. Visa på en bättre väg. Mitt arbete Svart Måndag är ingen slump. Jag skiter i vilken färg människor omkring mig går och bär på, så länge jag kan arbeta med dem för en bättre värld.
Jag börjar bli trött på de politiska striderna. Jag börjar ge upp på det smutsiga valkriget. Jag är för trött och ledsen på omvärlden för att orka ta in det längre. Jag vill inte spela det spelet.
Det som är viktigt för mig är en värld som är värd att lämna efter sig till våra barn, en värld där vi bryr oss om varann och där frihet övervinner rädsla och kärlek övervinner hat. Det kan låta klatschigt, men jag bjuder på det. Med efterrätt. Bara jag får min vilja igenom och vi vinner tillbaka förnuftet och bara vi kan skapa liv och värld och finhet tillsmmans igen.
När man börjar tala om att frihetsberöva barn och ungdomar i proaktivt syfte, eventuellt utan misstanke och tvinga dem att kissa i burk inför publik, sära och genomgå tämligen intima kroppsundersökningar - då sitter man verkligen skört till på alltför många plan. Och detta hade till nyligen kunnat riskera bli en framtida verklighet, något som skulle kunnat ske utan att föräldrar och sociala myndigheter haft en chans att känna till vad som hänt barnen ifråga. Barn och ungdomar som mår dåligt, växer upp i stökiga hem eller på andra vis far illa råkar dessutom idag ännu mer illa ut då de tvingas bo på ungdomsvårdhem där de har sämre förhållanden och betydligt färre rättigheter än tunga brottslingar. Men barn och ungdomar som far illa är inte boskap och inte heller mördare eller monster. De är inga utomjordingar och vi ska inte behandla dem som om de vore det. Att vi vägrar ta hand om barn och ungdomar som far illa i vårt samhälle på ett vettigt sätt får mig att känna mig så sjukt förtvivlad.
Jag förstår inte vad det handlar om och jag tycker det känns förjävligt. När slutade vi vara ansvarskännande medmänniskor? När slutade vi bry oss om varann? När dog omtanken och kärleken och när dog tron på framtiden och på det myckna positiva som ändå finns och inte minst fanns i vårt samhälle till nyligen? Trots att de ofta inte är brottslingar överhuvudtaget utan snarare behöver omtanke, stöd och omvårdnad för att kunna få en chans att fungera så behandlar vi dessa barn och ungdomar som om de vore djävulens avfällingar. Vi stampar på dem som vore de kackerlackor. Vi har slutat tro på människans inneboende godhet och vi har slutat tro på en framtid för våra unga. Människovärdet har så kraftigt devalverats att jag undrar ibland om vi alls kan resa detta samhället igen. Det är absurt. Det är sjukligt. Och den sjukan i samhället måste vi tillsammans försöka bota.
Det vore förmodligen mindre strålande, milt uttryckt, också om vi avrättade rättssäkerheten och skickade gredelina kuvert till misstänkta brottslingar innan de prövats i domstol, bara för att "sätta åt de jävlarna" och för att de "fick skylla sig själva". Skit samma om de faktiskt är skyldiga eller inte. Misstanken räcker för att förstöra ett liv? Inte i min värld! Aldrig i min värld. Sjuka ska straffas? Inte i min värld.
Jag hjälper hellre än straffar. Jag knuffar hellre än håller tillbaka. Jag lyssnar hellre än hävdar att jag kan allt och vet allt.
Och hur som helst vore det katastrofalt om man började resonera som att det vore mycket enklare om vi kunde döma människor hejvilt ute på gatorna utan någon som helst rättslig prövning och process, för att det tar för lång tid och är för komplicerat att döma folk i domstol. Att bry sig om lagboken och andra petitesser... Rättsväsendet måste stärkas. På många plan. Inte genom hårdare straff eller genom dumheter om att montera ner rättssäkerheten. Utan genom att stärka rättssäkerheten, bygga ut vården och ta tag i de grundläggande problemen rent praktiskt innan man hunnit nå så långt att saker och ting spårar ur. Jag tror benhårt på förebyggande arbete och på att skapa ett varmt och tryggt samhälle där man ställer upp för varann och bryr sig om varann. Där den som faller alltid har en stabil hand att greppa och en trygg famn att styrka upp sig med för att kunna komma tillbaka. Jag tror på att en människa behöver få känna sig önskvärd, viktig, värdefull. Önskad i samhället, helt enkelt. Och rättvist behandlad med samma möjligheter som alla andra och med en möjlighet att välja själv vilken väg livet ska få färdas för var och en.
Låt oss i framtiden slippa stigmatisera sexsäljare, tvångsvräka barnfamiljer i terapeutiskt syfte (jodå, sånt gör vi också idag) och flirta med invandringsfientliga populistpartier. Censur, stopp för yttrandefriheten, internationella jakter för att komma åt medborgarjournalister och whistle blowers, ett blockerat internet och...
Anhyow. Put it all together and we go down SWIFT-ly if we do not act.
Jo, det är ett vackert samhälle vi håller på att skapa åt oss själva. Men om vi inte agerar kanske vi å andra sidan kan sägas förtjäna det. Inte minst med tanke på att tystnaden är så markant än idag. Två år efter FRA och tystnaden är precis så kompakt som den någonsin varit. Detta alltså, som jag så ofta skrivit om på sistone, i ett land som fortfarande inte grämer sig en sekund över att tvångssterilisera sexuella minoriteter och ägna sig åt genetisk rensning inom den egna befolkningen. Jag tycker nog det finns många därute som verkligen borde skämmas!
Det skrämmer mig. Detta samhället skrämmer mig. Det skrämmer mig mycket.
Är det inte dags att vakna nu, känna doften av kaffet och sommarmorgonen och försöka inse att det är ett annat liv vi verkligen vill ha. Och att om vi nu vill ha det annorlunda, så måste vi alla hjälpas åt. För detta går tamejfan inte längre.
Det är snart val. Det finns vettiga alternativ att rösta på. Det finns människor som faktiskt bryr sig. På riktigt. Bara gör ett aktivt val och rösta på en människa som står för vettiga värderingar och som verkligen inte låter sig ledas in i något vi alla kommer ångra. Jag skulle inte gråta om jag fick förtroendet. Jag är för envist och tröttsamt naiv i mitt sätt att inte förstå fulspelet i tillvaron för att alls kunna svika och fulspela själv. Jag är för envist fast i mina värderingar för att någonsin kunna göra annat än hålla de löften jag ger.
Men oavsett vem du röstar på eller vilket parti du röstar på, så glöm inte att rösta på en person som inte bara bryr sig om fildelare, utan som också ser det stora hela och som har en förståelse för hur världen därute fungerar. Utanför 50-skyltarna. Rösta inte av slentrian på någon bara för att. Rösta inte i ilska på någon du senare skulle kunna ångra att du givit ditt stöd och förtroende. Välj framtiden. Aktivt. Använd din rätt att kryssa.
Oavsett vem du röstar på i höstens val... se för guds skull till att rösta på en kandidat som verkligen vet, som förstår, som kan. Och som har tillräckligt mycket ryggrad för att stå upp för vad som är rätt och vad som är demokratiskt och folkrättsligt försvarbart. Rösta för mänsklighet och en morgondagens värld som vi alla kan stå för.
För allas vår skull.
Vakna, människor! Detta är mitt upprop till er alla. För att jag har inte glömt. Och det borde verkligen inte ni heller göra!
Intressant.
Troberg, Troberg, Livbåten, Futuriteter, Troberg, Tianmi, Sundin, Opassande, Mary, Mary, Alliansfritt, Scaber Nestor, Scaber Nestor, Människorättsnätverket Svart Måndag, Svart Måndag, JensO, Anders S. Lindbäck, P2, Klamberg, Klamberg, Svensk Myndighetskontroll,
Jag tycker det är sorgligt. Det gör ont i mig och jag vill så hemskt gärna se något annat, men inser att jag själv knappast har makt nog att styra över det. Jag behöver er hjälp.
Jag gav mig in i politiken från människorättshållet. Från aktivismen. Utifrån viljan att förändra och skapa något nytt. Något bättre. Jag hoppas på att jag en dag ska kunna leva upp till det. För det behöver jag dock en möjlighet att faktiskt ta mig dit där besluten fattas. Det är därför jag drömmer om att under en tid få låna en plats i riksdagen. För att jag tror på något. Brinner för något. Vill åstadkomma något utifrån den jag är och det jag känner inom är otvetydigt rätt.
Om vi kikar på den våg av övervakningshysteri som drabbat världen, så är det lätt att inse att vi västliga stater som demokratier i en så kallad modern värld verkligen är illa ute. Det kan inte sägas på något annat vis. Vi är sånär som på en hårsmån körda om vi inte fortsätter att kämpa för friheten från övervakning, censur och massregistreringar i proaktivt syfte.
FRA-lagstiftningen, Datalagringsinitiativet, ACTA, IPRED, Stockholmsprogrammet (med allt vad det innebär av federaliseringar av underrättelsetjänster till risken att Frontex spårar ur i sin jakt på "illegala människor"). Vad som nu skulle göra en människa illegal till att börja med. Och det finns massor av andra exempel. Registrering av information då du reser, nakenscanningar på flygplatser och snart på mängder av andra offentliga platser i samhället. I Italien är det halvt om halvt på väg att dyka upp nakenscanning i varje gathörn, sägs det. Helt enkelt strålande. Det vill säga... det strålar som en obeskrivlig smärta inom mig snarare. Jag vill motverka. Åstadkomma motbilder. Visa på en bättre väg. Mitt arbete Svart Måndag är ingen slump. Jag skiter i vilken färg människor omkring mig går och bär på, så länge jag kan arbeta med dem för en bättre värld.
Jag börjar bli trött på de politiska striderna. Jag börjar ge upp på det smutsiga valkriget. Jag är för trött och ledsen på omvärlden för att orka ta in det längre. Jag vill inte spela det spelet.
Det som är viktigt för mig är en värld som är värd att lämna efter sig till våra barn, en värld där vi bryr oss om varann och där frihet övervinner rädsla och kärlek övervinner hat. Det kan låta klatschigt, men jag bjuder på det. Med efterrätt. Bara jag får min vilja igenom och vi vinner tillbaka förnuftet och bara vi kan skapa liv och värld och finhet tillsmmans igen.
När man börjar tala om att frihetsberöva barn och ungdomar i proaktivt syfte, eventuellt utan misstanke och tvinga dem att kissa i burk inför publik, sära och genomgå tämligen intima kroppsundersökningar - då sitter man verkligen skört till på alltför många plan. Och detta hade till nyligen kunnat riskera bli en framtida verklighet, något som skulle kunnat ske utan att föräldrar och sociala myndigheter haft en chans att känna till vad som hänt barnen ifråga. Barn och ungdomar som mår dåligt, växer upp i stökiga hem eller på andra vis far illa råkar dessutom idag ännu mer illa ut då de tvingas bo på ungdomsvårdhem där de har sämre förhållanden och betydligt färre rättigheter än tunga brottslingar. Men barn och ungdomar som far illa är inte boskap och inte heller mördare eller monster. De är inga utomjordingar och vi ska inte behandla dem som om de vore det. Att vi vägrar ta hand om barn och ungdomar som far illa i vårt samhälle på ett vettigt sätt får mig att känna mig så sjukt förtvivlad.
Jag förstår inte vad det handlar om och jag tycker det känns förjävligt. När slutade vi vara ansvarskännande medmänniskor? När slutade vi bry oss om varann? När dog omtanken och kärleken och när dog tron på framtiden och på det myckna positiva som ändå finns och inte minst fanns i vårt samhälle till nyligen? Trots att de ofta inte är brottslingar överhuvudtaget utan snarare behöver omtanke, stöd och omvårdnad för att kunna få en chans att fungera så behandlar vi dessa barn och ungdomar som om de vore djävulens avfällingar. Vi stampar på dem som vore de kackerlackor. Vi har slutat tro på människans inneboende godhet och vi har slutat tro på en framtid för våra unga. Människovärdet har så kraftigt devalverats att jag undrar ibland om vi alls kan resa detta samhället igen. Det är absurt. Det är sjukligt. Och den sjukan i samhället måste vi tillsammans försöka bota.
Det vore förmodligen mindre strålande, milt uttryckt, också om vi avrättade rättssäkerheten och skickade gredelina kuvert till misstänkta brottslingar innan de prövats i domstol, bara för att "sätta åt de jävlarna" och för att de "fick skylla sig själva". Skit samma om de faktiskt är skyldiga eller inte. Misstanken räcker för att förstöra ett liv? Inte i min värld! Aldrig i min värld. Sjuka ska straffas? Inte i min värld.
Jag hjälper hellre än straffar. Jag knuffar hellre än håller tillbaka. Jag lyssnar hellre än hävdar att jag kan allt och vet allt.
Och hur som helst vore det katastrofalt om man började resonera som att det vore mycket enklare om vi kunde döma människor hejvilt ute på gatorna utan någon som helst rättslig prövning och process, för att det tar för lång tid och är för komplicerat att döma folk i domstol. Att bry sig om lagboken och andra petitesser... Rättsväsendet måste stärkas. På många plan. Inte genom hårdare straff eller genom dumheter om att montera ner rättssäkerheten. Utan genom att stärka rättssäkerheten, bygga ut vården och ta tag i de grundläggande problemen rent praktiskt innan man hunnit nå så långt att saker och ting spårar ur. Jag tror benhårt på förebyggande arbete och på att skapa ett varmt och tryggt samhälle där man ställer upp för varann och bryr sig om varann. Där den som faller alltid har en stabil hand att greppa och en trygg famn att styrka upp sig med för att kunna komma tillbaka. Jag tror på att en människa behöver få känna sig önskvärd, viktig, värdefull. Önskad i samhället, helt enkelt. Och rättvist behandlad med samma möjligheter som alla andra och med en möjlighet att välja själv vilken väg livet ska få färdas för var och en.
Låt oss i framtiden slippa stigmatisera sexsäljare, tvångsvräka barnfamiljer i terapeutiskt syfte (jodå, sånt gör vi också idag) och flirta med invandringsfientliga populistpartier. Censur, stopp för yttrandefriheten, internationella jakter för att komma åt medborgarjournalister och whistle blowers, ett blockerat internet och...
Anhyow. Put it all together and we go down SWIFT-ly if we do not act.
Jo, det är ett vackert samhälle vi håller på att skapa åt oss själva. Men om vi inte agerar kanske vi å andra sidan kan sägas förtjäna det. Inte minst med tanke på att tystnaden är så markant än idag. Två år efter FRA och tystnaden är precis så kompakt som den någonsin varit. Detta alltså, som jag så ofta skrivit om på sistone, i ett land som fortfarande inte grämer sig en sekund över att tvångssterilisera sexuella minoriteter och ägna sig åt genetisk rensning inom den egna befolkningen. Jag tycker nog det finns många därute som verkligen borde skämmas!
Det skrämmer mig. Detta samhället skrämmer mig. Det skrämmer mig mycket.
Är det inte dags att vakna nu, känna doften av kaffet och sommarmorgonen och försöka inse att det är ett annat liv vi verkligen vill ha. Och att om vi nu vill ha det annorlunda, så måste vi alla hjälpas åt. För detta går tamejfan inte längre.
Det är snart val. Det finns vettiga alternativ att rösta på. Det finns människor som faktiskt bryr sig. På riktigt. Bara gör ett aktivt val och rösta på en människa som står för vettiga värderingar och som verkligen inte låter sig ledas in i något vi alla kommer ångra. Jag skulle inte gråta om jag fick förtroendet. Jag är för envist och tröttsamt naiv i mitt sätt att inte förstå fulspelet i tillvaron för att alls kunna svika och fulspela själv. Jag är för envist fast i mina värderingar för att någonsin kunna göra annat än hålla de löften jag ger.
Men oavsett vem du röstar på eller vilket parti du röstar på, så glöm inte att rösta på en person som inte bara bryr sig om fildelare, utan som också ser det stora hela och som har en förståelse för hur världen därute fungerar. Utanför 50-skyltarna. Rösta inte av slentrian på någon bara för att. Rösta inte i ilska på någon du senare skulle kunna ångra att du givit ditt stöd och förtroende. Välj framtiden. Aktivt. Använd din rätt att kryssa.
Oavsett vem du röstar på i höstens val... se för guds skull till att rösta på en kandidat som verkligen vet, som förstår, som kan. Och som har tillräckligt mycket ryggrad för att stå upp för vad som är rätt och vad som är demokratiskt och folkrättsligt försvarbart. Rösta för mänsklighet och en morgondagens värld som vi alla kan stå för.
För allas vår skull.
Vakna, människor! Detta är mitt upprop till er alla. För att jag har inte glömt. Och det borde verkligen inte ni heller göra!
Intressant.
Troberg, Troberg, Livbåten, Futuriteter, Troberg, Tianmi, Sundin, Opassande, Mary, Mary, Alliansfritt, Scaber Nestor, Scaber Nestor, Människorättsnätverket Svart Måndag, Svart Måndag, JensO, Anders S. Lindbäck, P2, Klamberg, Klamberg, Svensk Myndighetskontroll,
2010-04-01
Liberati svarar Johan Pehrson om drogtester på barn
En kortare version av detta debattutspel finns publicerat i Tidningen NU den 1 april 2010. Eftersom Tidningen NU inte finns på webben publicerar vi härmed den kompletta texten på www.liberati.se. Länka gärna och sprid vidare.
Under rubriken “Liberaler får inte ducka för verkligheten” går Johan Pehrson till angrepp mot nätverket Liberati och dess 128 aktiva bloggare. Här svarar nio av Liberatis ledande företrädare på Pehrsons kritik.
Vi håller med Johan Pehrson om att Folkpartiets politik ska vara tydlig. Men den ska vara tydligt socialliberal, inte tydligt enfaldig och omänsklig. Ända sedan Johan Pehrson fick förtroendet att agera som Folkpartiets rättspolitiska talesperson har förslagen ensidigt handlat om hur polisen ska bli större, starkare och mäktigare. Pehrson har haft litet tid över för annat. Under FRA-bråket 2008 gjorde han sig till en hel generation ungdomars fiende. Folkpartiet hade stöd av 11% av de unga väljarna 2006, nu når vi knappt upp till 3%. Alla undersökningar pekar ut vår rättspolitik som det ungdomar med rätta har kommit att avsky.
Det stora problemet är att allt annat försvinner bakom denna enda fråga. Jan Björklunds och Tobias Krantz utmärkta utbildningspolitik, Cecilia Malmströms och Birgitta Ohlssons visionära Europapolitik, Nyamko Sabunis kreativa integrationspolitik, Camilla Lindbergs nyskapande IT- och datapolitik, Karin Pilsäters och Agneta Berliners engagemang för arbetsmarknadsreformer, Barbro Westerholms hjälteinsatser för de äldre, Jasenko Selimovics och Madeleine Sjöstedts nytänkande kulturpolitik: Allt detta förnämliga politiska arbete hamnar helt i skuggan av Pehrsons poliser och övervakningskameror. Unga och kvinnliga väljare associerar inte längre Folkpartiet med något annat. Och de flyr Folkpartiet eftersom det upplevs som helt oförstående för värdet av den personliga integriteten.
Opinionsläget lär knappast bli bättre av att det är ungdomarna själva som nu har hamnat i Pehrsons skottglugg. Eller snarare barnen (och därmed även deras föräldrar). För nu ska barnen också jagas av poliser med trubbiga provtagningsinstrument och nya befogenheter att kroppsbesiktiga i häkte. Det handlar inte om att ducka för någon verklighet, det här handlar om att Pehrson är tondöv. Det handlar om förslag som inte efterfrågas och inte behövs, åtgärder som är kontraproduktiva och strider mot grundläggande krav på rättssäkerhet. För att inte tala om att förslagen går på tvärs mot såväl FN:s Barnkonvention som Europakonventionen.
Liberalismen ska i första hand tillvarata barnets intressen, därefter föräldrarnas, sist statens. Pehrsons prioritering är den exakt motsatta. Polisen ska jaga ungarna utan inblandning från vare sig föräldrar eller socialtjänst. Det Pehrson ignorerar är att det finns ett barn bakom varje tvångsdrogtestning som görs. Pehrson sätter statens brottsbekämpning i första rummet, istället för värnandet av barnets bästa genom den sociala omsorgen.
Folkpartiets rättspolitiska talesperson bagatelliserar intrång i barnets rätt till integritet och beskydd. Samtidigt som vår utbildningsminister Jan Björklund talar om föräldraansvaret för barnen i skolan upphäver Folkparties rättspolitiska talesperson motsvarande ansvar för de ungdomar som har hamnat snett. Björklund och Pehrson skickar helt motsatta budskap. Det är inte konstigt om väljarna får en schizofren uppfattning om Folkpartiet. Var är tydligheten som Pehrson vurmar så mycket för?
Om man tror att man räddar barn med tvångsdrogtester (skola och socialtjänst vet redan vilka barn som befinner sig i ett utsatt läge) med hjälp av poliser, förstår man överhuvudtaget inte socialtjänstens roll. En tvångsdrogtestning kan aldrig tolkas som eller vara en förbyggande åtgärd. Johan Pehrson har blivit så fartblind i sin jakt på narkotika att alla andra hänsyn kastats på soptippen. Förslagen på buggning, drakoniska utegångsförbud för alla ungdomar som råkar bo i ett speciellt område och massdrogtestning av skolbarn avslöjar samma rättspolitiska torftighet. Längre bort från socialliberalismen än så här kan man överhuvudtaget inte komma.
Eftersom Pehrson inte förstår varför han ständigt hamnar på kollisionskurs med den stora majoriteten liberaler som värnar om barnens rättigheter och socialliberalismens hjärta, måste det sägas:
När Johan Pehrson stämplar Lagrådets kritik av sitt och Beatrice Asks förslag om tvångsdrogtester av barn med att ursinnigt peka ut Lagrådet som en samling drogliberaler, då ser vi behovet av en författningsdomstol mer än någonsin.
När Johan Pehrson i sitt senaste bloggutspel vill avskaffa rättspsykiatrin och rättspsykiatrisk vård som påföljd och ersätta denna med enbart fängelsestraff, då vill vi påpeka att Pehrson slänger psykiskt sjuka människor i fängelse, vilket skulle orsaka stort lidande både bland de sjuka och bland övriga intagna.
När Perhrson hela tiden utgår från hårdare tag, mer makt till polisen och en modell som alltmer liknar det amerikanska systemet, då måste vi lyfta barn- och individperspektivet.
Pehrsson ropar tillsammans med Moderaternas Beatrice Ask på hårdare tag och åberopar då ”individens bästa”. Fundamentala rättsprinciper som att personer är att betrakta som oskyldiga och okränkbara tills motsatsen är bevisad väger fjäderlätt i deras argumentation. Pehrsons överhetsvurm för oss snabbt till en polisstat där Staten alltid vet bäst och sätter sig på individerna. Är detta ett liberalt samhälle – eller bara en förvärring av socialdemokraternas redan förkvävande folkhem?
Som talesperson i partiet och gruppledare i Riksdagen måste Pehrson utgå från Folkpartiets partiprogram och Landsmötesbeslut. Vid senaste Landsmötet tog Folkpartiet beslutet att partiet ska driva att FN:s barnkonvention skrivs in i grundlagen. Det innebär i klartext att underordnade lagar som strider mot Barnkonventionen får ge vika. Det gäller naturligtvis alla idéer om att tvinga barn till drogtester. Åtminstone fyra artiklar i Barnkonventionen står i bjärt kontrast till drogtestning av barn under 15 år utan medgivande av föräldrar och sociala myndigheter.
Artikel 5 i konventionen lyder: Barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling och ska vägleda barnet då han/hon utövar sina rättigheter.” Staten får inte ta över ansvaret från föräldrarna när barnet ska utöva sina rättigheter. Polisen får inte egenmäktigt tvinga barnet att dra ner byxorna. Artikel 16 i konventionen lyder: “Varje barns rätt till privatliv ska respekteras.” Ett polisövervakat kissprov kan omöjligt betraktas som något annat än ett respektlöst intrång i privatlivet.
Artikel 26 i konventionen lyder “Varje barn har rätt till social trygghet.” Med tvång skapas ingen social trygghet. Tvärtom. Sociologen Jens Sjölander från Lund har undersökt effekterna på barnens psykiska hälsa från de “frivilliga drogtester” som Folkpartiet i Landskrona införde i sin kommun. Hans slutsats är en förödande kritik av experimentet. Barnen upplevde aldrig testerna som det minsta frivilliga. Däremot upplevde barnen testerna som ett grovt integritetsbrott och ett stort förtroendesvek från myndigheter och vuxenvärld. Och det hittades inte ett dugg mer narkotika. Detta är den verklighet som Johan Pehrson duckar för.
Artikel 40 i konventionen lyder: “Ett barn som är anklagat för brott eller blivit dömt för en straffbar handling har rätt att behandlas respektfullt och rättssäkert.” Att tvinga ett barn att kissa framför poliser kan knappast betraktas som respektfull behandling, och då rör det sig inte ens om anklagade eller dömda barn utan om de som ser osnutna ut enligt polisens subjektiva bedömning. Och att poliser använder drogtester helt godtyckligt som ett hot om bestraffning av ungdomar, har vi sett prov på redan tidigare.
Så nu frågar vi, som partikamrater och sympatisörer: Respekterar Johan Pehrson Landsmötets beslut om att placera FNs barnkonvention i grundlagen? Varför finns till att börja med inte landsmötesbeslutet om barnkonvention som grundlag överst på Folkpartiets rättspolitiska hemsida? Agerar Johan Pehrson i öppet trots mot Landsmötets beslut att sätta barnet först och hitta tillbaka till vårt socialliberala hjärta?
Om Johan Pehrson respekterar landsmötets beslut så ska Beatrice Asks lagrådskritiserade proposition om polisiära tvångsdrogtestningar av barn förpassas till papperskorgen. Och om Johan Pehrson fortsätter ignorera Landsmötets beslut bör Folkpartiet snarast välja en ny talesperson i rättspolitiska frågor. Principen att det är landsmötet och inte talespersonerna som bestämmer i Folkpartiet måste försvaras med kraft.
Jens Karlsson, Liberati
Malin Nävelsö, Liberati
Mårten Schultz, Liberati
Alexander Bard, Liberati
Jan Rejdnell, Liberati
Louise Persson, Liberati
Jan Söderqvist, Liberati
Jens Odsvall, Liberati
Amanda Brihed, Liberati
Intressant!
Liberati, Liberati, Maria Abrahamsson, OlofB, JensO, SMK, SMK, JensO,
2010-03-29
En rak feministisk och allmänmänsklig essä om Sveriges tillstånd
Den svenska jämställdheten är illa ute. Jag har skrivit om det förr vid ett antal tillfällen, men kan ändå inte upprepa det nog många gånger. Vi har problem. Stora problem.
Det är märkligt. Politik tycks idag handla om att alla ska tänka som och känna som alla andra. Individualism, frihet och människovärde har gått och blivit något fult. Likriktning är ordet som beskriver det hela bäst. Oändliga krav på likriktning och därtill en allestädes närvarande populism som med bestämda och tämligen långa fingrar söker fösa oss alla in i ett litet fåtal bekvämt indelade fack och därefter sälja till oss färdiga paketlösningar av ofta tvivelaktig kvalitet. Ändå var det länge sedan vi lämnade det socialdemokratiska folkhemsbygget bakom oss. Den samhällsbyggnad som allra mest annars kan förknippas med just likriktning, utrensning av normbrytare och ett perfekt samhälle för de få som bäst passar in. Och tur är väl det. Att vi lämnat folkhemsåren bakom oss, alltså.
Om vi ska vara helt och hållet ärliga så var Folkhemmet en avart inom vårt samhälle som vi inte har råd att försöka oss på igen. Ett exkluderande, rasistiskt, homofobt, antifeministiskt troll som band och bestal oss till den milda grad och som vi halvt om halvt bara lyckades ta oss ur händerna på i blotta förskräckelsen. Bilbo och trollen, drar jag mig till minnes. Trollen som grälade så länge om på vilket vis de skulle tillaga sitt byte att de tillslut överraskades av solen och därmed förvandlades till sten. Jag uppmuntrar den som inte läst Tolkiens bok om hobbiten att göra det, eller att åtminstone springa på bio så snart den nya filmen släpps om något år.
Folkhemsbygget var ju visserligen en hemskt vacker fasad, ett perfekt sceniskt tillrättalagt Pleasantville för de bäst anpassade och mest anpassningsbara normativisterna i samhället. Det viktiga var att vi alla skulle stämma i bäcken, hylla Jante som en kombinerad Gud och Konung och göra precis vad pappa staten sa åt oss att göra. Kuggar i det socialistiska maskineriet, utan namn och enbart tilltalade som nummer. Personnumret blev inte, som i resten av världen, en personlig angelägenhet utan offentlig egendom. Förstås skulle personnumret även spegla kön och allra helst också utländskt ursprung.
Vi medborgare skulle förstås noga se till att dölja eventuella utstickande färdigheter eller för den delen ögonstickande säregenheter. Problem uppstod redan tidigt då det tillrättalagda gärna kolliderade med full kraft in i en verklighet som snarare mer skulle kunna liknas vid ett Wonder Boys för de mindre knäsvaga. Kaskaderna av damm och betong då dessa världar möttes fick ofta enorma proportioner, men det hela sopades snabbt under mattan med en aningen stel mun och en stramt bister blick syftandes att säga oss alla att detta har vi nu inte sett (oavsett hur högt mattan sedan buktade och hotade att anfalla oss så snart de vakande blickarna vändes bort).
Att i folkhemssverige ha ett annorlunda etniskt eller religiöst ursprung än de flesta var en närmast onämnbar hemskhet och måste till vilket pris döljas. Förutsatt det nu alls gick. Statskyrka, ordet lagom och perfekta små vitbleka barn i normativt rättfärgade kläder som leker normativt stereotypa lekar. En bild för gudarna. För guden Jante.
Att ha en annan läggning eller könsidentitet var, förstås, aningen etter värre. För all del, bara att sitta i rullstol var och är illa nog. Vi vet ju hur det brukar se ut än idag - sitter du i rullstol idag så får du i regel finna dig i att aldrig ens bli tilltalad eller tillfrågad. Huvudet kortare på grund av sittande ställning jämställs än idag med att vara huvudet kortare medelst dekapitation.
Frågan och tilltalet går automatiskt till personen bakom rullstolen - den enda som kan svara; har du ingen kontroll över benen har du även givit upp ditt egenberättigande som tänkande individ. Kopplingen mellan fungerande/lydande kropp och själslig förmåga vill liksom inte ge sig. Även kopplingen mellan snopp och tankeförmåga tycks idag leva kvar i hög grad, liksom en sorts märklig övertygelse om att sexuell läggning och könsidentitet också påverkar förmågan att tänka, känna, resonera, leva och älska.
Dekanhuset i Uppsala
Idag har vi annars inte kvar det Rasbiologiska Institutet i Uppsala och vi mäter inte längre skallar och frontallober för att avgöra vad människor har för ursprung och därmed för eventuellt relaterad intelligens. Institutet döptes år 1958 om till Institutionen för Medicinsk Genetik och lades organisatoriskt under Uppsala Universitet. Man kunde ju tro och hoppas att åtminstone något hade hänt sedan dess. Förmodligen har mer hänt innanför institutionens väggar än ute i samhället.
Själv har jag börjat misströsta. Än idag omyndigförklaras och tvångssteriliseras sexuella minoriteter, psykiskt sjuka och andra av staten Sverige. Än idag går drevet med jämna mellanrum gentemot inte minst muslimer, men även mot judar och andra grupper. Än idag mobbas unga flickor ut av hela samhällen på grund av att de begått det fruktansvärda brottet att ha blivit våldtagna i skolan.
Till skogs, kvinna! Du har dragit vanära över hela bygden!
Ibland räcker det inte att hävda att man blir mörkrädd. Orden räcker liksom inte riktigt till.
Det är i år 89 år sedan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige. Och 88 år sedan liberalen Kerstin Hesselgren valdes in i riksdagens förstakammare som den första kvinnan i riksdagen. Det är många idag som har glömt bort att det är så pass nyligen. Det är, trots allt, tämligen nyligen ur historisk synvinkel.
Jag satt idag vid morgonens planeringsmöte på Luf Storstockholm och diskuterade det faktum att många i de litet äldre generationerna fortfarande klär upp sig för att gå och rösta på valdagen. Det är en tradition som uppbär en känsla av att göra något fint. Något viktigt. Något stort. Förmodligen har det sitt ursprung i just känslan av att det faktiskt inte var så nedrans länge sedan vi saknade allmän rösträtt i detta landet och att det därför är något att värna och fira. Det vi unga idag tar för givet är inte något våra föräldrar eller farföräldrar egentligen någonsin sett som givet och självklart. Kanske borde vi anstränga oss mer för att komma ihåg det?
Men vad har hänt sedan dess? Det är ju ändå snart ett sekel sedan. Förhållandevis litet, faktiskt. Det är det som är så infernaliskt skrämmande.
Vi har fortfarande rätt duktiga könsskillnader lönemässigt i detta landet. Och klyftorna ser inte ut att bli så särdeles mycket mindre över tid. Enligt somliga mätningar är den totala löneskillnaden en bit över 20%. Och detta är alltså år 2010.
Det är märkligt hur mycket kön faktiskt spelar in i samhället än idag. Kön och normer. Enligt den länkade kortfattade presentationen ovan kan en stor del av löneskillnaderna bero på att kvinnor helt enkelt inte arbetar lika mycket och länge exempelvis på grund av barnafödande. Men är det ett giltigt skäl till att kvinnor ska ha lägre löner än män för samma arbete? Och med tanke på att så kallade feminister springer runt och havererar över sig själva i ivern att skrika ut sin åsikt att kvinnor inte har rätten till arbete om de också ska föda barn, och så vidare... hur kunde det bli så fel?
Nu var ju Sternberg ute i Expressen igen häromdagen. Denna gången inte ett dugg bättre påläst än sist, för övrigt, då hon hävdade att pappor skulle vara farliga för sina barn. Det viktiga är inte att ha rätt eller att ha torrt på fötterna, utan att se till att ingen annan får för sig att ha rätt.
Framför allt inte andra kvinnor om du har turen att vara en själv. Vilket också, för övrigt, fått andra uttryck på sistone. En relativt obemärkt liten Luf-relaterad klubb för unga tjejer och vid namn Radikala Kvinnofronten, RKF, har fått finna sig i att ta emot ett flertal hotfulla mail från den mer traditionellt socialistiska rörelsen Kvinnofronten, vilka hävdar att de tänker stämma de uppkäftiga tonåringarna i RKF för namnstöld. Kvinnofronten ska börja stämma 14-åriga tjejer för namnstöld! Fantastiskt! Ser ni något kapitalt fel i den här bilden?
För Gud och Jante hjälpe oss om vi på något vis skulle bli förknippade med varann. Vi feminister vill absolut inte bli ihopkopplade med er feminister och vår feminism handlar enbart om att så split nog inom den inhemska rörelsen för att vi ska kunna stå ovanför er. Min pappa är mycket större och starkare än din pappa! Det känns väldigt mycket "Peoples Front of Judea" över det. Killarna i Monty Python-gänget skulle jubla.
Det blir lätt litet märkligt annars, men också tämligen intressant, när de mer rabiata socialistiska och ofta särartsvurmande feministerna går i toppspinn och nästan gråter på sig i sin längtan att trycka ner sig själva och andra.
Den märkliga förskjutningen mellan könen och mellan grupper som vägrar kommunicera med varann visar sina fula trynen överallt i samhället idag och ser inte ut att mildras i någon högre grad. Historien om den unga tjej som blivit våldtagen i Bjästa för ett år sedan visar på samma bristande förståelse, även den.
För min egen del har jag märkt en hel del märkliga saker sedan jag för ett par år sedan gick igenom ett juridiskt könsbyte från man (nåja) till kvinna.
För det första det som jag så ofta har tjajat om tidigare - tvångssteriliseringen. Som idag finns kvar på grund av samma normativitet i tänkandet som låg till grund för det tidigare nämnda rasbiologiska institutet. Än idag finns patologiseringen och steriliseringskravet kvar just på grund av någon sorts behov att rensa bort vissa gener från den allmäna folkliga genpoolen för att kunna bevara rasens renhet.
Och än idag är det så kontroversiellt att överhuvudtaget försöka angripa problemet att Kd måste tydliggöra sina föga förvånande mörkblå åsikter genom extra pressmeddelanden och att Göran Hägglund inte ens vågar titta på den gamla utredningen (SOU 2007:16) som legat och samlat damm längst in i kassavalvet på kontoret i över tre år. Än idag är ämnet så kontroversiellt att det alltså inte går att få en enda svensk riksdagsledamot att ta steget upp i talarstolen i riksdagen och börja ställa frågor avseende tvångssteriliseringarna. Det är skamligt!
För det andra vet jag inte hur många gånger jag fått klappar på huvudet av drygt tio år yngre män som organisatoriskt varit underordnade mig. Jag vet inte hur många politiker "högre upp i rang" än jag som tagit mig i baken eller rent av försökt pressa ner sina stora labbar i mina trosor utan någon som helst inbjudan. I allmänhet verkar jag liksom få så lov att tycka att det är värt besväret eftersom jag dessutom valt att välja bort mitt priviligerade liv som man alldeles på egen hand. Och som kvinna hör det liksom till, på något vis. Det är visst så det ska vara?
För ett år sedan, ungefär, berättade jag för en ursprungligen väldigt liten krets människor om att jag råkat ut för ett tämligen våldsamt övergrepp som höll på att kosta mig mitt liv och att jag blivit tvungen att resa till ett annat land för att genomgå traumakirurgiska ingrepp som stod utanför den svenska vårdens kompetens och förmåga att utföra, samt att jag nu mot alla odds var på väg tillbaka och kände mig riktigt pepp igen inför framtiden. Jag berättade att jag kände att jag nära nog kunde likna det hela vid att ha överlevt en flygkrasch och nu ville jag utnyttja min andra chans och verkligen tillåta mig att leva och ta tillvara på livet. Av ett flertal feministiska vänner och bekanta med en bakgrund inom den socialistiska genusvetarfåran, fick jag höra att jag minsann inte hade rätten att gå vidare.
Jag skulle göra det enda klädsamma och påkläda mig en offerroll jag inte ville ha. Orsaken var att annars skulle jag vara osolidarisk mot alla andra kvinnor i världen och jag skulle också bevisa att jag var historielös och respektlös mot kvinnligheten.
Hur som helst var det ju ändå mitt eget fel. Det där med historielös kunde möjligen, enligt somliga, vara kopplat till min medicinska historik. Man kunde ju inte vänta sig något annat av en manlig spion i den kvinnliga världen.
Trans- och intersexualism som historik är annars något som många genusvetare inte uppskattar i vilket fall, med tanke på att de flesta inte hunnit plugga mycket mer än baksidorna på Judith Butlers böcker och alltså har fått hela idén om queerteorin och könens vara eller inte vara om bakfoten. Jag medger att det kan vara en svår diskurs att förstå och sätta sig in i, men ändå. Det är ibland svårt för väldigt många att förstå vad teoretikerna säger och det är också svårt för många att förstå var teori börjar och slutar i förhållande till praktik. Ett visst överseende får man väl unna dem ändå, men någonstans under den efterföljande perioden kom jag ändå fram till att en stor del av min respekt för den socialistiska feminist- och genusvetarrörelsen gick och dog. Tiina Rosenbergs tal under kvinnodagen gjorde inte välviljan större, är jag rädd. Jag och många med mig lär ha goda skäl att återkomma till det vartefter.
Jag undrar ibland hur lång tid det kommer ta innan de queera feministerna inser att det blir hemskt fel att dels hävda att kön inte finns för att de läst Butler och dels att kön tydligen är så otroligt viktigt att man måste se ner på hela sin omgivning på grund av det. För nog är man oerhört duktiga på att såga människor som jag på grund av genomförda könskorrigeringar alltid. Förmodligen för att vi bryter mot normen som säger att könen inte finns. Och ändå ska kvinnor sättas på plats för att de är just kvinnor och särartsfeminismen och den pseudofeministiska rörelse som helt bortser från allt sunt förnuft vad gäller den mångåriga kampen för rätten till våra egna kroppar, vår egen sexualitet och vårt eget tolkningsföreträde är klädsamt omvandlad till statsfeminism. Det övergår mitt förstånd.
Idag, när överfallet i sig börjat läggas bakom mig, drabbas jag annars mest av påpekanden inte minst inifrån mitt eget parti om att jag borde tona ner mig själv, ta mindre plats, sluta ifrågasätta normer och värderingar, sluta attackera männen som sitter ovanför mig då de uttalat sig totaltokigt och så vidare.
På sistone har jag mötts av relativt raka tydliggöranden om att jag kan glömma bort att jag saknar framtid i det här landet.
Inte för att det jag säger och gör i sig är så himla kontroversiellt, utan för att min medicinska bakgrund är det. Och att det liksom inte syftar något till att försöka placera mig på det ena eller anda uppdraget, för det skulle inte se riktigt bra ut. Detta av människor som är tämligen medvetna om att jag aldrig någonsin bett om att vara påtänkt för kommunala uppdrag i styrelser och nämnder. I praktiken på grund av att jag redan idag har svårt att få min tid att gå ihop ordentligt. Min kalender lider ingen brist på uppbokade pass varken morgon, dag eller kväll och det är snarare regel än undantag att jag på daglig basis får försöka lirka mig ur dubbelbokningar och dylikt. Jag har helt enkelt inte tid och har därmed inte bekymrat mig över att be om litet extra utrymme eller förtur till de politiska uppdragen.
Ändå är det alltså viktigt för mina partikamrater att tydliggöra att jag inte kan räkna med att bli påtänkt för dessa uppdragen inom rimlig tid. Och min förvirrade reaktion talar mest om en förundran över hur viktigt det är att på något vis tydliggöra det här för mig, att hävda att det inte skulle röra sig om diskriminering om jag väljs bort från någon post jag är kompetent att inneha på grund av min könsidentitet eller för den delen sexuella läggning utan att det egentligen mest bara handlar om mitt eget bästa. För det måste jag ju förstå att detta gör man förstås bara för min egen skull. Och kanske litet grann för att man själv inte kan stå för att tillsätta en untermensch som jag på en sådan plats. Hur skulle det se ut?
Jag är visserligen klok nog att inse att jag nog är aningen kontroversiell dels på grund av att jag faktiskt idag är en ung kvinna som tar plats och tillåter mig att höras, vilket i sig är normbrytande så det förslår. Jag har också vid något tillfälle gått emot en eller två partilinjer, inte minst rörande FRA. Men jag är troligen mycket mer kontroversiell på grund av de vänner jag har, de människor jag arbetar med, mitt engagemang för demokrati, integritet och mänskliga rättigheter och många andra hjärtefrågor jag driver starkt. Samtidigt skulle alltså detta inte vara skäl nog att ställa mig vid sidan, tycks det. Förmodligen för att mina åsikter inte är så himla märkvärdiga i sig utan i stort sett delas av lejonparten av Liberala Ungdomsförbundet, vilka jag förstås är en del av och även arbetar för.
Att jag öppet vågar stå för mitt könsbyte för ett par år sedan och att jag hävdar min rätt att ändå bli behandlad som en människa och att få statens rätt att tvångssterilisera mig prövad i efterhand gör mig dock oerhört kontroversiell. Det är här krutdurken gömmer sig. Det är här det blir riktigt, riktigt farligt för gemene man. Hur ska de hantera mig då de inte egentligen vet hur jag ser ut mellan benen? Eller om de nu inte kan sluta tänka på att jag sett annorlunda ut en gång i tiden. Det är förmodligen periodvis så att det finns en viss rättshaveriststämpel på mig, rent av, för att jag påpekar det här. Samtidigt är det viktigt att få det sagt.
Diskriminering på grund av kön eller könsidentitet är inte tillåten i svensk lag.
Så nu var det sagt. Jag kommer inte bli populär för det, men det må så vara. Jag tänker inte stillatigande acceptera det spel som pågår och jag väljer därför att berätta.
Det är lika bra att göra en total utrensning i garderoben. Jag kan även berätta att jag är öppet bisexuell, periodvis lever i polyamorösa förhållanden och i allmänhet propagerar för så otroligt svårsmälta frågor som rätten till min egen kropp, rätten till mitt eget liv, rätten till min egen tolkning av vem jag är och vad jag är, rätten till min egen sexualitet, fortplantning och rätten att slippa bli diskriminerad på arbetsmarknaden och inom politiken. Jag köper inte Jante och jag köper inte den statsfeminism som förespråkar att jag ska böja rygg. Varken i socialistisk tappning eller borgerlig.
Mina rättigheter är ingenting som kan ses som självklart idag, när socialisterna moraliserar över våra kroppar och våra liv nära nog lika mycket som de en gång gjorde och när de nya moderaterna visat sig egentligen vara de nya socialisterna i fårakläder och har övergivit hela sitt frihetliga och libertarianska arv. Mitt uppe i den härliga, förtryckande smeten hänger sig det kristdemokratiska verklighetens folk med ogudaktiga riter av hat och förakt mot allt som alls sticker ut - så till den milda grad att jag undrar om inte hela hopern helt plötsligt bestämt sig för att skolka från skolan under hela sin uppväxt. Läsa Bibeln är de definitivt inte förmögna till - det är uppenbart. Jesus Kristus skulle vända sig i sin grav om han såg vad som försiggår i dessa kretsar.
Samtidigt har jag inte rätten att gå vidare efter något för mig riktigt otäckt och traumatiskt som rent av höll på att ta mitt liv och jag får heller inte hänge mig åt att arbeta och vara bra på något. För nu är jag alltså minsann kvinna och jag ska anpassa mig till att vara litet lagom. Jag får inte synas, för då riskerar jag att bli för känd och är därmed ett hot emot andra kvinnor i min omgivning (och hånas förstås för att jag inte är riktigt "äkta vara" - jag hade ju faktiskt något som påminde om en snopp en gång i tiden och det faktum att jag idag har ett kvinnligt underliv förändrar ju inte det). Jag får inte ha för starka åsikter och jag får framför allt inte delge världen dem, för då riskerar jag min eventuella politiska karriär. Jag får inte vara för duktig för då finns risken att jag återigen bränner ut mig själv. Och då känner sig förstås världen runtikring tvingad att sätta sig och hånle litet grann och säga att - det var ju det vi sa och nu får du faktiskt skylla dig själv!
Men vad händer egentligen om jag nu väljer att gå min egen väg? Vad händer om jag litet lagom envetet fortsätter trotsa samhällets vilja, normer och värderingar? Om jag vill fortsätta hävda att jag är en kvinna såsom vem annars som helst (min nära omgivning tvivlar inte ett ögonblick på det, även om jag måhända har just en liten plump i det medicinska protokollet fortfarande). Och att jag dessutom faktiskt har rätten att ta plats i rollen som kvinna. Som feminist. Som hbt-aktivist. Som människorättsaktivist och som integritetsdebattör. Kanske rent av som politiker.
Tänk om jag väljer att fortsätta hävda att ingen annan än jag har med min kropp att göra, att ingen har med min sexualitet eller identitet att göra vid sidan av mig och min närmaste familj. Tänk om jag hävdar rätten att ha ett arbete och att få göra en politisk karriär på samma villkor som alla andra och faktiskt på samma villkor (gu'bevars) som de mytiska och sägenomspunna männen.
Tänk om jag hävdar att jag har rätten att sätta ner foten mot en rättspolitisk talesperson och en justitieminister som hävdar sig ha rätten att bryta mot FN's barnkonvention och även mot svensk grundlag för att kunna trakassera barn och ungdomar eller sätta sig över presumtionsprincipen som hela den demokratiska rättsstaten bygger på för att kunna jaga sexköpare. Tänk om jag inte ens tänker be om ursäkt för det.
Vad händer då?
Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte om jag gått fullständigt över styr på sistone genom att jag hävdat hemskt tydligt var jag står i förhållande till lagrådet, den svenska grundlagen och FN's barnkonvention.
Jag vet inte om jag fullkomligt förstört mina möjligheter till en karriär inom det politiska Sverige då jag hävdat för mig själv samma grundläggande rättigheter som en gång kvinnorörelsen, homo- och bisexuella, handikapporganisationer och otaliga etniska och religiösa grupper har slagits för.
När inga andra grupper idag tillsynes behöver slåss så vidare hårt för grundläggande rättigheter och erkännande är det bara på ytan vi inbillar oss att kampen inte pågår för fullt än idag. Och det vore naivt att inbilla sig att då andra grupper på pappret (men enbart på pappret) har fått sina rättigheter till hands, så slår förstås ingen på den sista grupp i samhället idag som fortfarande ses som rena untermenschen.
Jag som transsexuell ung kvinna av idag kräver härmed samma rättigheter som alla andra medborgare i rättsstaten Sverige. Jag vill härmed hävda min rätt till samma behandling och samma möjligheter som alla andra.
Jag önskar då och då att jag enkelt kunde betacka mig fler påhopp på min person, på min medicinska bakgrund, på min kvinnlighet och på mina politiska åsikter (som tydligen dock inte är alls så kontroversiella som min bakgrund) och allt annat trams. Jag önskar jag kunde på något smidigt vis sätta ett kryss och en underskrift på ett papper och skicka in till någon sorts nix-register eller liknande och därmed slippa dummerjönsiga kommentarer om att jag nog borde lugna ner mig och vara mindre profilerad för att det riskerar bli så jobbigt för omgivningen om det är just jag som säger ditten eller datten. Jag är trött på att höra dumheterna nu.
Vi har jätteproblem med jämställdheten i det här landet idag.
Vi slåss fortfarande mot en kvinnlig underordning idag.
Vi slåss fortfarande mot en skenande homofobi.
Vi slåss fortfarande mot ett samhälle som tar parti för våldtäktsmän, men inte våldtagna.
Vi slåss mot en totalt skenande och förarlös pseudofeminism som totalt saknar allt som påminner om en feministisk kompass.
Vi slåss än idag mot resterna av folkhemmet och det arv det lämnat efter sig.
Vi slåss mot en transfobi som inte är ett dugg bättre idag än homofobin var under början och mitten av det förra seklet.
Vi slåss mot en naivitet som är så dum och så hejdlöst inavlad att jag börjar oroa mig för huruvida somliga av oss har våra huvuden ordentligt påskruvade egentligen.
Vi slåss mot ett systematiskt förakt mot normbrytande inom samhället som vida överstiger allt vi egentligen vill kännas vid.
Och vi blundar.
Det är dags att öppna ögonen. Bägge ögonen.
Det är dags att börja se och tänka.
Sverige lever kvar på medeltiden och det börjar bli dags att göra något åt det.
Intressant.
Westerholm, Moberg, Alliansfritt, Liv, Politikerbloggen, PB: Beatrice Ask, Makt & Media, Anders Pihlblad, SvD, HBT-sossen, Svart Måndag, Svart Måndag, Psychebella, Svensk Myndighetskontroll, Gunnar Strömmer, Svensk Myndighetskontroll, Svensk Myndighetskontroll, Scabbe, JensO, Scabbe, Farmor Gun, Liberati, Liberati, Isobel, Mårten Schultz, Klamberg, AB, Per Pettersson, Per Pettersson,
Det är märkligt. Politik tycks idag handla om att alla ska tänka som och känna som alla andra. Individualism, frihet och människovärde har gått och blivit något fult. Likriktning är ordet som beskriver det hela bäst. Oändliga krav på likriktning och därtill en allestädes närvarande populism som med bestämda och tämligen långa fingrar söker fösa oss alla in i ett litet fåtal bekvämt indelade fack och därefter sälja till oss färdiga paketlösningar av ofta tvivelaktig kvalitet. Ändå var det länge sedan vi lämnade det socialdemokratiska folkhemsbygget bakom oss. Den samhällsbyggnad som allra mest annars kan förknippas med just likriktning, utrensning av normbrytare och ett perfekt samhälle för de få som bäst passar in. Och tur är väl det. Att vi lämnat folkhemsåren bakom oss, alltså.
Om vi ska vara helt och hållet ärliga så var Folkhemmet en avart inom vårt samhälle som vi inte har råd att försöka oss på igen. Ett exkluderande, rasistiskt, homofobt, antifeministiskt troll som band och bestal oss till den milda grad och som vi halvt om halvt bara lyckades ta oss ur händerna på i blotta förskräckelsen. Bilbo och trollen, drar jag mig till minnes. Trollen som grälade så länge om på vilket vis de skulle tillaga sitt byte att de tillslut överraskades av solen och därmed förvandlades till sten. Jag uppmuntrar den som inte läst Tolkiens bok om hobbiten att göra det, eller att åtminstone springa på bio så snart den nya filmen släpps om något år.
Folkhemsbygget var ju visserligen en hemskt vacker fasad, ett perfekt sceniskt tillrättalagt Pleasantville för de bäst anpassade och mest anpassningsbara normativisterna i samhället. Det viktiga var att vi alla skulle stämma i bäcken, hylla Jante som en kombinerad Gud och Konung och göra precis vad pappa staten sa åt oss att göra. Kuggar i det socialistiska maskineriet, utan namn och enbart tilltalade som nummer. Personnumret blev inte, som i resten av världen, en personlig angelägenhet utan offentlig egendom. Förstås skulle personnumret även spegla kön och allra helst också utländskt ursprung.Vi medborgare skulle förstås noga se till att dölja eventuella utstickande färdigheter eller för den delen ögonstickande säregenheter. Problem uppstod redan tidigt då det tillrättalagda gärna kolliderade med full kraft in i en verklighet som snarare mer skulle kunna liknas vid ett Wonder Boys för de mindre knäsvaga. Kaskaderna av damm och betong då dessa världar möttes fick ofta enorma proportioner, men det hela sopades snabbt under mattan med en aningen stel mun och en stramt bister blick syftandes att säga oss alla att detta har vi nu inte sett (oavsett hur högt mattan sedan buktade och hotade att anfalla oss så snart de vakande blickarna vändes bort).
Att i folkhemssverige ha ett annorlunda etniskt eller religiöst ursprung än de flesta var en närmast onämnbar hemskhet och måste till vilket pris döljas. Förutsatt det nu alls gick. Statskyrka, ordet lagom och perfekta små vitbleka barn i normativt rättfärgade kläder som leker normativt stereotypa lekar. En bild för gudarna. För guden Jante.Att ha en annan läggning eller könsidentitet var, förstås, aningen etter värre. För all del, bara att sitta i rullstol var och är illa nog. Vi vet ju hur det brukar se ut än idag - sitter du i rullstol idag så får du i regel finna dig i att aldrig ens bli tilltalad eller tillfrågad. Huvudet kortare på grund av sittande ställning jämställs än idag med att vara huvudet kortare medelst dekapitation.
Frågan och tilltalet går automatiskt till personen bakom rullstolen - den enda som kan svara; har du ingen kontroll över benen har du även givit upp ditt egenberättigande som tänkande individ. Kopplingen mellan fungerande/lydande kropp och själslig förmåga vill liksom inte ge sig. Även kopplingen mellan snopp och tankeförmåga tycks idag leva kvar i hög grad, liksom en sorts märklig övertygelse om att sexuell läggning och könsidentitet också påverkar förmågan att tänka, känna, resonera, leva och älska.
Dekanhuset i UppsalaIdag har vi annars inte kvar det Rasbiologiska Institutet i Uppsala och vi mäter inte längre skallar och frontallober för att avgöra vad människor har för ursprung och därmed för eventuellt relaterad intelligens. Institutet döptes år 1958 om till Institutionen för Medicinsk Genetik och lades organisatoriskt under Uppsala Universitet. Man kunde ju tro och hoppas att åtminstone något hade hänt sedan dess. Förmodligen har mer hänt innanför institutionens väggar än ute i samhället.
Själv har jag börjat misströsta. Än idag omyndigförklaras och tvångssteriliseras sexuella minoriteter, psykiskt sjuka och andra av staten Sverige. Än idag går drevet med jämna mellanrum gentemot inte minst muslimer, men även mot judar och andra grupper. Än idag mobbas unga flickor ut av hela samhällen på grund av att de begått det fruktansvärda brottet att ha blivit våldtagna i skolan.
Till skogs, kvinna! Du har dragit vanära över hela bygden!
Ibland räcker det inte att hävda att man blir mörkrädd. Orden räcker liksom inte riktigt till.
Det är i år 89 år sedan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige. Och 88 år sedan liberalen Kerstin Hesselgren valdes in i riksdagens förstakammare som den första kvinnan i riksdagen. Det är många idag som har glömt bort att det är så pass nyligen. Det är, trots allt, tämligen nyligen ur historisk synvinkel.
Jag satt idag vid morgonens planeringsmöte på Luf Storstockholm och diskuterade det faktum att många i de litet äldre generationerna fortfarande klär upp sig för att gå och rösta på valdagen. Det är en tradition som uppbär en känsla av att göra något fint. Något viktigt. Något stort. Förmodligen har det sitt ursprung i just känslan av att det faktiskt inte var så nedrans länge sedan vi saknade allmän rösträtt i detta landet och att det därför är något att värna och fira. Det vi unga idag tar för givet är inte något våra föräldrar eller farföräldrar egentligen någonsin sett som givet och självklart. Kanske borde vi anstränga oss mer för att komma ihåg det?
Men vad har hänt sedan dess? Det är ju ändå snart ett sekel sedan. Förhållandevis litet, faktiskt. Det är det som är så infernaliskt skrämmande.
Vi har fortfarande rätt duktiga könsskillnader lönemässigt i detta landet. Och klyftorna ser inte ut att bli så särdeles mycket mindre över tid. Enligt somliga mätningar är den totala löneskillnaden en bit över 20%. Och detta är alltså år 2010.
Det är märkligt hur mycket kön faktiskt spelar in i samhället än idag. Kön och normer. Enligt den länkade kortfattade presentationen ovan kan en stor del av löneskillnaderna bero på att kvinnor helt enkelt inte arbetar lika mycket och länge exempelvis på grund av barnafödande. Men är det ett giltigt skäl till att kvinnor ska ha lägre löner än män för samma arbete? Och med tanke på att så kallade feminister springer runt och havererar över sig själva i ivern att skrika ut sin åsikt att kvinnor inte har rätten till arbete om de också ska föda barn, och så vidare... hur kunde det bli så fel?
Nu var ju Sternberg ute i Expressen igen häromdagen. Denna gången inte ett dugg bättre påläst än sist, för övrigt, då hon hävdade att pappor skulle vara farliga för sina barn. Det viktiga är inte att ha rätt eller att ha torrt på fötterna, utan att se till att ingen annan får för sig att ha rätt.
Framför allt inte andra kvinnor om du har turen att vara en själv. Vilket också, för övrigt, fått andra uttryck på sistone. En relativt obemärkt liten Luf-relaterad klubb för unga tjejer och vid namn Radikala Kvinnofronten, RKF, har fått finna sig i att ta emot ett flertal hotfulla mail från den mer traditionellt socialistiska rörelsen Kvinnofronten, vilka hävdar att de tänker stämma de uppkäftiga tonåringarna i RKF för namnstöld. Kvinnofronten ska börja stämma 14-åriga tjejer för namnstöld! Fantastiskt! Ser ni något kapitalt fel i den här bilden?
För Gud och Jante hjälpe oss om vi på något vis skulle bli förknippade med varann. Vi feminister vill absolut inte bli ihopkopplade med er feminister och vår feminism handlar enbart om att så split nog inom den inhemska rörelsen för att vi ska kunna stå ovanför er. Min pappa är mycket större och starkare än din pappa! Det känns väldigt mycket "Peoples Front of Judea" över det. Killarna i Monty Python-gänget skulle jubla.
Det blir lätt litet märkligt annars, men också tämligen intressant, när de mer rabiata socialistiska och ofta särartsvurmande feministerna går i toppspinn och nästan gråter på sig i sin längtan att trycka ner sig själva och andra.
Den märkliga förskjutningen mellan könen och mellan grupper som vägrar kommunicera med varann visar sina fula trynen överallt i samhället idag och ser inte ut att mildras i någon högre grad. Historien om den unga tjej som blivit våldtagen i Bjästa för ett år sedan visar på samma bristande förståelse, även den.
För min egen del har jag märkt en hel del märkliga saker sedan jag för ett par år sedan gick igenom ett juridiskt könsbyte från man (nåja) till kvinna.
För det första det som jag så ofta har tjajat om tidigare - tvångssteriliseringen. Som idag finns kvar på grund av samma normativitet i tänkandet som låg till grund för det tidigare nämnda rasbiologiska institutet. Än idag finns patologiseringen och steriliseringskravet kvar just på grund av någon sorts behov att rensa bort vissa gener från den allmäna folkliga genpoolen för att kunna bevara rasens renhet.Och än idag är det så kontroversiellt att överhuvudtaget försöka angripa problemet att Kd måste tydliggöra sina föga förvånande mörkblå åsikter genom extra pressmeddelanden och att Göran Hägglund inte ens vågar titta på den gamla utredningen (SOU 2007:16) som legat och samlat damm längst in i kassavalvet på kontoret i över tre år. Än idag är ämnet så kontroversiellt att det alltså inte går att få en enda svensk riksdagsledamot att ta steget upp i talarstolen i riksdagen och börja ställa frågor avseende tvångssteriliseringarna. Det är skamligt!
För det andra vet jag inte hur många gånger jag fått klappar på huvudet av drygt tio år yngre män som organisatoriskt varit underordnade mig. Jag vet inte hur många politiker "högre upp i rang" än jag som tagit mig i baken eller rent av försökt pressa ner sina stora labbar i mina trosor utan någon som helst inbjudan. I allmänhet verkar jag liksom få så lov att tycka att det är värt besväret eftersom jag dessutom valt att välja bort mitt priviligerade liv som man alldeles på egen hand. Och som kvinna hör det liksom till, på något vis. Det är visst så det ska vara?
För ett år sedan, ungefär, berättade jag för en ursprungligen väldigt liten krets människor om att jag råkat ut för ett tämligen våldsamt övergrepp som höll på att kosta mig mitt liv och att jag blivit tvungen att resa till ett annat land för att genomgå traumakirurgiska ingrepp som stod utanför den svenska vårdens kompetens och förmåga att utföra, samt att jag nu mot alla odds var på väg tillbaka och kände mig riktigt pepp igen inför framtiden. Jag berättade att jag kände att jag nära nog kunde likna det hela vid att ha överlevt en flygkrasch och nu ville jag utnyttja min andra chans och verkligen tillåta mig att leva och ta tillvara på livet. Av ett flertal feministiska vänner och bekanta med en bakgrund inom den socialistiska genusvetarfåran, fick jag höra att jag minsann inte hade rätten att gå vidare.
Jag skulle göra det enda klädsamma och påkläda mig en offerroll jag inte ville ha. Orsaken var att annars skulle jag vara osolidarisk mot alla andra kvinnor i världen och jag skulle också bevisa att jag var historielös och respektlös mot kvinnligheten.Hur som helst var det ju ändå mitt eget fel. Det där med historielös kunde möjligen, enligt somliga, vara kopplat till min medicinska historik. Man kunde ju inte vänta sig något annat av en manlig spion i den kvinnliga världen.
Trans- och intersexualism som historik är annars något som många genusvetare inte uppskattar i vilket fall, med tanke på att de flesta inte hunnit plugga mycket mer än baksidorna på Judith Butlers böcker och alltså har fått hela idén om queerteorin och könens vara eller inte vara om bakfoten. Jag medger att det kan vara en svår diskurs att förstå och sätta sig in i, men ändå. Det är ibland svårt för väldigt många att förstå vad teoretikerna säger och det är också svårt för många att förstå var teori börjar och slutar i förhållande till praktik. Ett visst överseende får man väl unna dem ändå, men någonstans under den efterföljande perioden kom jag ändå fram till att en stor del av min respekt för den socialistiska feminist- och genusvetarrörelsen gick och dog. Tiina Rosenbergs tal under kvinnodagen gjorde inte välviljan större, är jag rädd. Jag och många med mig lär ha goda skäl att återkomma till det vartefter.
Jag undrar ibland hur lång tid det kommer ta innan de queera feministerna inser att det blir hemskt fel att dels hävda att kön inte finns för att de läst Butler och dels att kön tydligen är så otroligt viktigt att man måste se ner på hela sin omgivning på grund av det. För nog är man oerhört duktiga på att såga människor som jag på grund av genomförda könskorrigeringar alltid. Förmodligen för att vi bryter mot normen som säger att könen inte finns. Och ändå ska kvinnor sättas på plats för att de är just kvinnor och särartsfeminismen och den pseudofeministiska rörelse som helt bortser från allt sunt förnuft vad gäller den mångåriga kampen för rätten till våra egna kroppar, vår egen sexualitet och vårt eget tolkningsföreträde är klädsamt omvandlad till statsfeminism. Det övergår mitt förstånd.
Idag, när överfallet i sig börjat läggas bakom mig, drabbas jag annars mest av påpekanden inte minst inifrån mitt eget parti om att jag borde tona ner mig själv, ta mindre plats, sluta ifrågasätta normer och värderingar, sluta attackera männen som sitter ovanför mig då de uttalat sig totaltokigt och så vidare.
På sistone har jag mötts av relativt raka tydliggöranden om att jag kan glömma bort att jag saknar framtid i det här landet.
Inte för att det jag säger och gör i sig är så himla kontroversiellt, utan för att min medicinska bakgrund är det. Och att det liksom inte syftar något till att försöka placera mig på det ena eller anda uppdraget, för det skulle inte se riktigt bra ut. Detta av människor som är tämligen medvetna om att jag aldrig någonsin bett om att vara påtänkt för kommunala uppdrag i styrelser och nämnder. I praktiken på grund av att jag redan idag har svårt att få min tid att gå ihop ordentligt. Min kalender lider ingen brist på uppbokade pass varken morgon, dag eller kväll och det är snarare regel än undantag att jag på daglig basis får försöka lirka mig ur dubbelbokningar och dylikt. Jag har helt enkelt inte tid och har därmed inte bekymrat mig över att be om litet extra utrymme eller förtur till de politiska uppdragen.
Ändå är det alltså viktigt för mina partikamrater att tydliggöra att jag inte kan räkna med att bli påtänkt för dessa uppdragen inom rimlig tid. Och min förvirrade reaktion talar mest om en förundran över hur viktigt det är att på något vis tydliggöra det här för mig, att hävda att det inte skulle röra sig om diskriminering om jag väljs bort från någon post jag är kompetent att inneha på grund av min könsidentitet eller för den delen sexuella läggning utan att det egentligen mest bara handlar om mitt eget bästa. För det måste jag ju förstå att detta gör man förstås bara för min egen skull. Och kanske litet grann för att man själv inte kan stå för att tillsätta en untermensch som jag på en sådan plats. Hur skulle det se ut?
Jag är visserligen klok nog att inse att jag nog är aningen kontroversiell dels på grund av att jag faktiskt idag är en ung kvinna som tar plats och tillåter mig att höras, vilket i sig är normbrytande så det förslår. Jag har också vid något tillfälle gått emot en eller två partilinjer, inte minst rörande FRA. Men jag är troligen mycket mer kontroversiell på grund av de vänner jag har, de människor jag arbetar med, mitt engagemang för demokrati, integritet och mänskliga rättigheter och många andra hjärtefrågor jag driver starkt. Samtidigt skulle alltså detta inte vara skäl nog att ställa mig vid sidan, tycks det. Förmodligen för att mina åsikter inte är så himla märkvärdiga i sig utan i stort sett delas av lejonparten av Liberala Ungdomsförbundet, vilka jag förstås är en del av och även arbetar för.
Att jag öppet vågar stå för mitt könsbyte för ett par år sedan och att jag hävdar min rätt att ändå bli behandlad som en människa och att få statens rätt att tvångssterilisera mig prövad i efterhand gör mig dock oerhört kontroversiell. Det är här krutdurken gömmer sig. Det är här det blir riktigt, riktigt farligt för gemene man. Hur ska de hantera mig då de inte egentligen vet hur jag ser ut mellan benen? Eller om de nu inte kan sluta tänka på att jag sett annorlunda ut en gång i tiden. Det är förmodligen periodvis så att det finns en viss rättshaveriststämpel på mig, rent av, för att jag påpekar det här. Samtidigt är det viktigt att få det sagt.
Diskriminering på grund av kön eller könsidentitet är inte tillåten i svensk lag.
Så nu var det sagt. Jag kommer inte bli populär för det, men det må så vara. Jag tänker inte stillatigande acceptera det spel som pågår och jag väljer därför att berätta.
Det är lika bra att göra en total utrensning i garderoben. Jag kan även berätta att jag är öppet bisexuell, periodvis lever i polyamorösa förhållanden och i allmänhet propagerar för så otroligt svårsmälta frågor som rätten till min egen kropp, rätten till mitt eget liv, rätten till min egen tolkning av vem jag är och vad jag är, rätten till min egen sexualitet, fortplantning och rätten att slippa bli diskriminerad på arbetsmarknaden och inom politiken. Jag köper inte Jante och jag köper inte den statsfeminism som förespråkar att jag ska böja rygg. Varken i socialistisk tappning eller borgerlig.
Mina rättigheter är ingenting som kan ses som självklart idag, när socialisterna moraliserar över våra kroppar och våra liv nära nog lika mycket som de en gång gjorde och när de nya moderaterna visat sig egentligen vara de nya socialisterna i fårakläder och har övergivit hela sitt frihetliga och libertarianska arv. Mitt uppe i den härliga, förtryckande smeten hänger sig det kristdemokratiska verklighetens folk med ogudaktiga riter av hat och förakt mot allt som alls sticker ut - så till den milda grad att jag undrar om inte hela hopern helt plötsligt bestämt sig för att skolka från skolan under hela sin uppväxt. Läsa Bibeln är de definitivt inte förmögna till - det är uppenbart. Jesus Kristus skulle vända sig i sin grav om han såg vad som försiggår i dessa kretsar.
Samtidigt har jag inte rätten att gå vidare efter något för mig riktigt otäckt och traumatiskt som rent av höll på att ta mitt liv och jag får heller inte hänge mig åt att arbeta och vara bra på något. För nu är jag alltså minsann kvinna och jag ska anpassa mig till att vara litet lagom. Jag får inte synas, för då riskerar jag att bli för känd och är därmed ett hot emot andra kvinnor i min omgivning (och hånas förstås för att jag inte är riktigt "äkta vara" - jag hade ju faktiskt något som påminde om en snopp en gång i tiden och det faktum att jag idag har ett kvinnligt underliv förändrar ju inte det). Jag får inte ha för starka åsikter och jag får framför allt inte delge världen dem, för då riskerar jag min eventuella politiska karriär. Jag får inte vara för duktig för då finns risken att jag återigen bränner ut mig själv. Och då känner sig förstås världen runtikring tvingad att sätta sig och hånle litet grann och säga att - det var ju det vi sa och nu får du faktiskt skylla dig själv!
Men vad händer egentligen om jag nu väljer att gå min egen väg? Vad händer om jag litet lagom envetet fortsätter trotsa samhällets vilja, normer och värderingar? Om jag vill fortsätta hävda att jag är en kvinna såsom vem annars som helst (min nära omgivning tvivlar inte ett ögonblick på det, även om jag måhända har just en liten plump i det medicinska protokollet fortfarande). Och att jag dessutom faktiskt har rätten att ta plats i rollen som kvinna. Som feminist. Som hbt-aktivist. Som människorättsaktivist och som integritetsdebattör. Kanske rent av som politiker.
Tänk om jag väljer att fortsätta hävda att ingen annan än jag har med min kropp att göra, att ingen har med min sexualitet eller identitet att göra vid sidan av mig och min närmaste familj. Tänk om jag hävdar rätten att ha ett arbete och att få göra en politisk karriär på samma villkor som alla andra och faktiskt på samma villkor (gu'bevars) som de mytiska och sägenomspunna männen.
Tänk om jag hävdar att jag har rätten att sätta ner foten mot en rättspolitisk talesperson och en justitieminister som hävdar sig ha rätten att bryta mot FN's barnkonvention och även mot svensk grundlag för att kunna trakassera barn och ungdomar eller sätta sig över presumtionsprincipen som hela den demokratiska rättsstaten bygger på för att kunna jaga sexköpare. Tänk om jag inte ens tänker be om ursäkt för det.
Vad händer då?
Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte om jag gått fullständigt över styr på sistone genom att jag hävdat hemskt tydligt var jag står i förhållande till lagrådet, den svenska grundlagen och FN's barnkonvention.
Jag vet inte om jag fullkomligt förstört mina möjligheter till en karriär inom det politiska Sverige då jag hävdat för mig själv samma grundläggande rättigheter som en gång kvinnorörelsen, homo- och bisexuella, handikapporganisationer och otaliga etniska och religiösa grupper har slagits för.
När inga andra grupper idag tillsynes behöver slåss så vidare hårt för grundläggande rättigheter och erkännande är det bara på ytan vi inbillar oss att kampen inte pågår för fullt än idag. Och det vore naivt att inbilla sig att då andra grupper på pappret (men enbart på pappret) har fått sina rättigheter till hands, så slår förstås ingen på den sista grupp i samhället idag som fortfarande ses som rena untermenschen.
Jag som transsexuell ung kvinna av idag kräver härmed samma rättigheter som alla andra medborgare i rättsstaten Sverige. Jag vill härmed hävda min rätt till samma behandling och samma möjligheter som alla andra.
Jag önskar då och då att jag enkelt kunde betacka mig fler påhopp på min person, på min medicinska bakgrund, på min kvinnlighet och på mina politiska åsikter (som tydligen dock inte är alls så kontroversiella som min bakgrund) och allt annat trams. Jag önskar jag kunde på något smidigt vis sätta ett kryss och en underskrift på ett papper och skicka in till någon sorts nix-register eller liknande och därmed slippa dummerjönsiga kommentarer om att jag nog borde lugna ner mig och vara mindre profilerad för att det riskerar bli så jobbigt för omgivningen om det är just jag som säger ditten eller datten. Jag är trött på att höra dumheterna nu.
Vi har jätteproblem med jämställdheten i det här landet idag.
Vi slåss fortfarande mot en kvinnlig underordning idag.
Vi slåss fortfarande mot en skenande homofobi.
Vi slåss fortfarande mot ett samhälle som tar parti för våldtäktsmän, men inte våldtagna.
Vi slåss mot en totalt skenande och förarlös pseudofeminism som totalt saknar allt som påminner om en feministisk kompass.
Vi slåss än idag mot resterna av folkhemmet och det arv det lämnat efter sig.
Vi slåss mot en transfobi som inte är ett dugg bättre idag än homofobin var under början och mitten av det förra seklet.
Vi slåss mot en naivitet som är så dum och så hejdlöst inavlad att jag börjar oroa mig för huruvida somliga av oss har våra huvuden ordentligt påskruvade egentligen.
Vi slåss mot ett systematiskt förakt mot normbrytande inom samhället som vida överstiger allt vi egentligen vill kännas vid.
Och vi blundar.
Det är dags att öppna ögonen. Bägge ögonen.
Det är dags att börja se och tänka.
Sverige lever kvar på medeltiden och det börjar bli dags att göra något åt det.
Intressant.
Westerholm, Moberg, Alliansfritt, Liv, Politikerbloggen, PB: Beatrice Ask, Makt & Media, Anders Pihlblad, SvD, HBT-sossen, Svart Måndag, Svart Måndag, Psychebella, Svensk Myndighetskontroll, Gunnar Strömmer, Svensk Myndighetskontroll, Svensk Myndighetskontroll, Scabbe, JensO, Scabbe, Farmor Gun, Liberati, Liberati, Isobel, Mårten Schultz, Klamberg, AB, Per Pettersson, Per Pettersson,
2010-02-12
Citizen Journalism For The Win.
Det har diskuterats rätt mycket kring de två civilklädda poliserna i tunnelbanan idag. De två poliser som dels tydligen inte är vidare pålästa rörande lagrummet kring vad man får göra och inte göra i en offentlig miljö. Filma med en mobilkamera, exempelvis. Senast jag kikade var inte tunnelbanan ett militärt skyddsområde eller liknande. Ingen nationell hemlighet lär döljas precis just där.
Att agera på det sättet de aktuella poliserna gjort är helt enkelt inte ok. Om det är så att de inte lärt sig hantera det alltmer digitaliserade samhället med kameror som vardagsinslag i medborgarnas liv, så tycker jag nog att de borde gå på kurs. Det jävliga är att de knappast lär vara ensamma. Och att deras beteende verkligen ger en otroligt bild av så himla många kollegor som verkligen gör ett helt otroligt arbete.
Har själv haft fantastiska kontakter med polisen på sistone på grund av anmälningar jag varit tvungen att göra efter ofredanden och stalking som jag gärna klarat mig utan. Men dammit, vad bra somliga poliser kan agera också. Då blir det så mycket mer skrämmande att veta att sådana där rötägg faktiskt kan agera på ett sådant sätt att de inskränker människors integritet och fri- och rättigheter på ett helt oacceptabelt vis.
Liberatis Johan Bergelin skriver bra om det som kallas Sousveillance. Det vill säga det nya samhälle som till stor del ger utrymme för att staten inte längre är den enda övervakaren, utan att övervakningen når en helt ny arena. Medborgaren kan nu övervaka makthavarna och billig teknik för inspelning, fotografering och publicering blir alltmer tillgänglig. Citizen Journalism blir alltmer en del av samhället. Något även våra makthavare och samhällsnyttiga organisationer måste lära sig att förhålla sig till i framtiden.
Vi har sett det i Haiti. Vi har sett det i Iran. Vi har sett det även på många andra håll i världen. Nu visar det sig att det har blivit en verklighet även i Sverige och för min del tycker jag att det är inte en dag för tidigt.
Nätet tycks vara tämligen enigt. Bråka inte med internet. Bråka inte med bloggsfären. Bråka inte med nätjournalisterna. Bråka inte med vår integritet och våra mänskliga fri- och rättigheter. Och bråka inte med den svenska lagboken. Även om du råkar vara polis i Stockholms tunnelbana.
Intressant.
Andra skriver:
Ravenna, Krakas blogg, Johan Ronström, Grevad Lux, BlackCat, ProjO, DNMR, Soso, Magnihasa, Granding.se, Fredrik Edin, Maria Abrahamsson, Åsiktsfrihet, Fetsmart, G.P.F. - Hurriya, FarmorGun, Ipse Cogita!, Annika Beijbom, Röda Linjen, Polisstaten, Buster, Thoralf Alfsson, I just can't hate enough, Full Mental Straightjacket, Camilla Lindberg, Niklas, PiratJanne, Drottningsylt, Thommy Ottinger, Trettioplus, Deckarhuset, VSFStockholm, Hamburger Train, Johan Ingerö, Tianmi, Pumlan, Sebastian Hallén, SVD Ledarbloggen, Hornstull & Världen, Rickard Nordin, Sunflower, Dabitch.net, Oscar Swartz, Magnus Andersson, ScaberNestor, Skivad lime, Lars-Erick Forsgren, Hanna Wagenius, Thomas Tvivlaren, Andrea Doria, Stockholmsvänstern, MaryXJ, Zac, Annahita, Peace, Love and Capitalism, Bea, Syrrans granne, Fredrik Hallgren, theWitch, Edwertz, Anders Emretsson, Mårten Schultz, Neo Blog, MacPro, Min luktar oxo fisk!, Kulturbloggen, Anders Widén, Futuriteter, Jonk, Apelsineld, Odevetdu!, Addespropaganda, Full Mental Straightjacket, Arbetarperspektiv, Söderbergs Take, Dynamic Man, Mymlan, Röd Libertarian.
Att agera på det sättet de aktuella poliserna gjort är helt enkelt inte ok. Om det är så att de inte lärt sig hantera det alltmer digitaliserade samhället med kameror som vardagsinslag i medborgarnas liv, så tycker jag nog att de borde gå på kurs. Det jävliga är att de knappast lär vara ensamma. Och att deras beteende verkligen ger en otroligt bild av så himla många kollegor som verkligen gör ett helt otroligt arbete.
Har själv haft fantastiska kontakter med polisen på sistone på grund av anmälningar jag varit tvungen att göra efter ofredanden och stalking som jag gärna klarat mig utan. Men dammit, vad bra somliga poliser kan agera också. Då blir det så mycket mer skrämmande att veta att sådana där rötägg faktiskt kan agera på ett sådant sätt att de inskränker människors integritet och fri- och rättigheter på ett helt oacceptabelt vis.
Liberatis Johan Bergelin skriver bra om det som kallas Sousveillance. Det vill säga det nya samhälle som till stor del ger utrymme för att staten inte längre är den enda övervakaren, utan att övervakningen når en helt ny arena. Medborgaren kan nu övervaka makthavarna och billig teknik för inspelning, fotografering och publicering blir alltmer tillgänglig. Citizen Journalism blir alltmer en del av samhället. Något även våra makthavare och samhällsnyttiga organisationer måste lära sig att förhålla sig till i framtiden.
Vi har sett det i Haiti. Vi har sett det i Iran. Vi har sett det även på många andra håll i världen. Nu visar det sig att det har blivit en verklighet även i Sverige och för min del tycker jag att det är inte en dag för tidigt.
Nätet tycks vara tämligen enigt. Bråka inte med internet. Bråka inte med bloggsfären. Bråka inte med nätjournalisterna. Bråka inte med vår integritet och våra mänskliga fri- och rättigheter. Och bråka inte med den svenska lagboken. Även om du råkar vara polis i Stockholms tunnelbana.
Intressant.
Andra skriver:
Ravenna, Krakas blogg, Johan Ronström, Grevad Lux, BlackCat, ProjO, DNMR, Soso, Magnihasa, Granding.se, Fredrik Edin, Maria Abrahamsson, Åsiktsfrihet, Fetsmart, G.P.F. - Hurriya, FarmorGun, Ipse Cogita!, Annika Beijbom, Röda Linjen, Polisstaten, Buster, Thoralf Alfsson, I just can't hate enough, Full Mental Straightjacket, Camilla Lindberg, Niklas, PiratJanne, Drottningsylt, Thommy Ottinger, Trettioplus, Deckarhuset, VSFStockholm, Hamburger Train, Johan Ingerö, Tianmi, Pumlan, Sebastian Hallén, SVD Ledarbloggen, Hornstull & Världen, Rickard Nordin, Sunflower, Dabitch.net, Oscar Swartz, Magnus Andersson, ScaberNestor, Skivad lime, Lars-Erick Forsgren, Hanna Wagenius, Thomas Tvivlaren, Andrea Doria, Stockholmsvänstern, MaryXJ, Zac, Annahita, Peace, Love and Capitalism, Bea, Syrrans granne, Fredrik Hallgren, theWitch, Edwertz, Anders Emretsson, Mårten Schultz, Neo Blog, MacPro, Min luktar oxo fisk!, Kulturbloggen, Anders Widén, Futuriteter, Jonk, Apelsineld, Odevetdu!, Addespropaganda, Full Mental Straightjacket, Arbetarperspektiv, Söderbergs Take, Dynamic Man, Mymlan, Röd Libertarian.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
