Jag tycker att ni ska höra
den här dokumentären. Och
den här.
Ett viktigt dokument om de svenska tvångssteriliseringarna och lobotomierna som utförts för att skydda normerna, som använts för att skydda den svenska rasen. Rasbiologi, kontroll av kvinnor och av många andra skäl. Det här är otäckt. Riktigt otäckt. Du kommer bli chockad av vad du hör, med all sannolikhet. Men det är väl värt det.
Och betänk att i praktiken sker samma sak än idag. Transsexuella har också råkat ut för lobotomier, fysisk och kemisk. Transsexuella tvångssteriliseras i denna stund. Som ett absolut krav för att få tillgång till livsnödvändig, ofta livsuppehållande, vård.
Det finns så mycket idag som får mig att gråta. Konstant. Det finns så mycket som får mig att känna att det är svårt att andas. Det finns så mycket jag känner att jag har allt svårare att hantera.
Kommer vi att få en förändring i Sverige? Har vi kommit långt nog nu? Är frågan tillräckligt välkänd för att detta ska få tillhöra historien? Eller kommer det att dröja trettio år till? Femtio?
Jag vet inte om jag vågar hoppas. Jag vet inte om jag vågar tro.
Det är för sent för mig. Alldeles för sent. Jag tvångssteriliserades år 2008. Mina möjligheter att få barn är för evigt tagna från mig. Jag räknar kallt med att alla möjligheter att få adoptera eller bilda familj med hjälp av värdmödraskap är uteslutna. Samhället kommer aldrig någonsin tillåta mig det. Jag vet att jag är för kontroversiell, för bråkig, för annorlunda. Mina möjligheter finns inte där längre. Samhället omkring mig har sagt sitt och mitt tåg har oåterkalleligen gått.
Men för alla andra. De som kommer efter. De som utsätts idag och imorgon och nästa år. Året efter det. Jag bara måste fortsätta driva detta för deras skull. Och för att själv få någon slags upprättelse. Om inte annat för att mina drömmar och för att det viktigaste och mest efterlängtade i mitt liv, en familj, har tagits ifrån mig.
Vad de flesta av er inte förstår är hur jävla ont det gör. Det får jag ofta höra. Och jag kan mycket väl förstå det. Att det är svårt att ens föreställa sig. Hur sjukt ont det gör. Hur jag och så många andra lider och hur vidrigt det känns varenda dag. Att inte vara människa nog. Att inte vara medborgare nog. Att inte duga. Att inte få möjlighet att bilda en familj och se mina barn växa upp. Att veta hur ensam min ålderdom kommer att bli en dag. Och hur inihelvete jävla ont det gör att varje dag gå upp till en värld där jag på sätt och vis ses som en slags hjälte och förebild för så många, ska diskutera och intervjuas. Kampanja för det eller det. Och hela tiden fortsätta le. Fortsätta hålla kraftorden borta. Försöka hålla tårarna borta. Försöka låta bli att bita sönder läppen och skrika rätt ut i total becksvart ångest.
Jag vet faktiskt inte hur länge jag kommer orka med det. Just nu vill jag inte stå ut med skiten en dag till.
Jag förstår inte själv varför jag skulle vara så himla annorlunda. Jag antar att jag är dum eller naiv. Jag antar att jag på det viset inte är vidare märkvärdigt begåvad alls. Men jag kan faktiskt inte förstå vad med mig som är så farligt att jag saknar rätten att få vara en fullvärdig människa och en fullvärdig medborgare som alla ni andra därute. Alla ni som eventuellt läser detta inlägget på min blogg.
Fortfarande tar vänner avstånd från mig och bryter kontakten med mig litet då och då. Där finns många människor jag känt eller arbetat med i många år nu som fortfarande inte vågar gå bredvid "transan" på stan och som inte vill förknippas med mig. Fortfarande har jag syskon som inte vill annat än att jag ska försvinna och som helst inte spenderar tid i samma stad som jag.
Fortfarande vill så många människor i min omgivning litet då och då, i olika sammanhang, att jag ska sluta vara sådär jobbigt queer. Att jag ska sluta vara sådär fruktansvärt märkvärdig. Att jag ska sluta tjata eller skriva på näsan. Trots att det är de som själva lyfter frågan, frågar om min transition, säger sig vilja veta. Trots att det är de som frågar om steriliseringen jag utsatts för, de orimliga kraven. Jag tar normalt sett inte upp det längre, annat än i sammanhang där jag förväntas göra det, eller då jag får frågan. Då svarar jag. För att jag blivit den eviga aktivisten och för att jag tycker att ett ärligt svar är bättre än lögner baserade på okunnighet.
Men ofta antas jag vara utmanande bara för att jag är jag. Att jag visar att jag finns är provocerande i sig och jag bör alltså passa på mig, vara försiktig, tyst, foglig och inte göra något särskilt tydligt intryck. Man får absolut inte höras eller skapa en scen. Vilket jag tydligen gör så snart jag alls nämner transsexualism, tvångssteriliseringar eller transfobi. För att då tar jag plats och tror att jag är märkvärdig, tydligen.
Oftast genom att jag försöker leva samma liv som alla de där cisheteromänniskorna omkring mig. De där heterosexuella människorna födda i rätt kön. Homosexuella får ofta höra samma sak. Att de kan väl sluta kräva av omvärlden att de ska ha rätten att kyssa sin älskade på stan, gå hand i hand på stan. Något som annars den heterosexuella omvärlden tar för givet att de själva har rätt till. För att frågan skulle aldrig komma upp, normalt sett. Faktum är att även rätt många homosexuella vänner har reagerat starkt och bett mig att inte kräva så jäkla mycket och synas så mycket. Att jag ska sluta föra min talan. Don't give queer people a bad name!
Jag ska inte komma och vara så udda, för det skadar hela hbt-communityn. Jag ska se till att vara normal och inte prata om det här, för att annars riskerar jag att skada den normalitet som radhushomosexuella byggt upp omkring sig med så mycket möda under många år.
Kan du inte sluta vara sådär jobbigt transsexuell? Have you ever tried not being trans...?
Och jo, det har jag. Ett helt liv fram till relativt nyligen faktiskt. Det gick inte något vidare bra. Jag insåg för en tid sedan att jag själv inte kan minnas alla de självmordsförsök jag utsatt mig själv för. Jag hade väl tur, antar jag. Jag blev nedplockad från bron i sista stund. Med våld. Jag fick upp tabletterna igen på grund av en märkligt stark reaktion från en kropp som alltför mycket verkligen ville leva. Jag slets bort från långtradarna på motorvägen och lurades bort från kanten av Västra Väggar vid den östgötska Vätterstranden. Men jag kan inte minnas längre varenda en av alla de där gångerna. De blev för många tillslut. Mitt förflutna har till sist blivit alltför suddigt.
Det har varit en hård resa och den har inte på något som helst vis varit vacker på så vis. Det vackraste och mest värdefulla jag har är min transitionsprocess och den kärlek och det stöd jag fått under tiden och därefter.
För att vad många inte förstår är att detta med att vara i behov av att byta kön - det har ingenting med några jävla normer att göra. Att man söker vara annorlunda. Faktum är att det är precis tvärtom. Jag vill inget hellre än att få vara en normal människa med ett normalt jobb, en stuga ute på landet, en familj, långkok och långa kvällar i sällskap med mina vänner ute på verandan eller i soffan i vardagsrummet. Det har ingenting med sexualitet att göra. Det har inte dyft med könsorgan att göra. Det har att göra med sociala spelregler, sociala kontakter, kulturer, samhällets strukturer. Det sociala spelets uppbyggnad och krav på hur man ska vara. Till väldigt stor del.
Jag visste lika självklart som vem som helst vad jag var genom hela mitt liv då jag växte upp och försökte klara mig, tillslut, som ung vuxen. Jag visste att jag var en kvinna. Jag kunde känna det. Jag kunde se det framför mig, som i en spegel. Det var en självklarhet. En lika stor självklarhet som för vem som helst av er.
Men varje gång jag ställdes mot en spegel som inte var min egen inre, så såg jag någon jag inte kände igen. En människa jag inte kunde förlika mig med. En människa som var en främling. Varje ord jag sa sades med en främlings röst. Med en främlings intonation. En främling talade mina ord. En främling som tog min plats och som ställde sig mellan mig och min omvärld lika självklart och lika fullständigt som vore det den största och mest ogenomträngliga av murar man kan föreställa sig.
photo: Francesca Woodman
Jag fanns inte, men jag fanns. Jag fick inte vara, fastän jag ville.
Jag sökte mig till vänner med samma intressen som jag. Som fungerade socialt på samma vis som jag. Men de ville inte kännas vid mig. Inte för att jag inte hade samma intressen. Inte för att jag inte fungerade socialt. Utan för att jag tillhörde den andra sidan. Jag var inte kvinna, jag var en man. Sade de. Så var det. Så enkelt.
Känslan av att komma in i ett rum bland tjejkompisar som sitter och pratar och att alla runt bordet bara tystnar. Att jag inte är en del av gemenskapen. Att jag inte får höra. Inte får lyssna in. Inte delta.
Den sociala blockaden man utsätts för för att man inte är som de andra.
Varje dag under trettio års tid kände jag en fullkomligt självklar övertygelse om att jag var född som kvinna, med en kvinnlig kropp och inte en manlig. Det var bilden som fanns i mitt huvud, lika självklart som den finns där idag och lika självklart som hos vem som helst annars. Jag blev kritiserad och hånad av vänner och andra som kände mig väl nog för att se det, därför att inte lyckades väl nog med skådespelet det innebar att hävda att jag var man. Jag ansträngde mig ju för att passa in i normen och att vara "normal".
När jag väl kom ut och berättade vad jag var tvungen att göra, så var det vanligaste svaret i min omgivning att "det har vi alltid vetat, vi ville bara inte pressa dig". Så mycket för skådespel. Så mycket för att försöka att inte vara trans.
Maskerad
Att ha en kroppslig bild, en kroppslig karta som inte stämmer är bland det svåraste man kan gå igenom. Åtminstone i så extrema fall som vid transsexualism. För mig var det en upplevelse som gjorde att jag fick signaler kopplade till mitt huvud från kroppsdelar som uppenbarligen inte fanns. Jag kunde känna ett par bröst där, jag kunde känna hur det kanske kliade där det inte fanns en kroppsdel alls i den meningen. Jag kunde gå en hel dag med signaler till mitt huvud från ett underliv som inte var annorlunda på något vis från någon av alla andra kvinnors underliv runt omkring mig (det förstår jag om inte annat nu ett par år efter den korrigerande kirurgin), men varje gång jag skulle kissa, varje gång jag skulle duscha, byta kläder, gå och lägga mig... Då bara stämde det inte. Någon annan fanns utanpå mig. En annan människas kropp var klistrad över min.
Många föreställer sig att detta med att vilja korrigera sitt fysiologiska kön för att stämma överens med det psykologiska könet har att göra med sexualitet. Läggning, perversion, litet kinky sådär. Det är hemskt märkligt att man alltid blir reducerad till ett könsorgan då man känner att man inte stämmer överens med samhällets normer.
Som då jag konstant upptäcker att folk inte ser mig i ansiktet då de talar till mig, utan kämpar med att inte alltför uppenbart stirra ned i mitt skrev för att se om där finns något som fortfarande sticker ut från mitt underliv som inte borde vara där. Som då människor jag möter då och då ber att få en personlig visning av mitt underliv så att de får se hur jag ser ut. Av ren nyfikenhet, förmodar jag. Som om jag var född att vara till allmän beskådan. Som om jag vore en offentlig ägodel med skyldighet att ta av mig mina trosor och sära så snart en riktig människa vill se hur en icke lika mycket människa ser ut. Jag brukar inte tacka ja till sådana förslag. Märkligt nog, kanske. Och till mångas stora besvikelse och periodvis protester. Ett nej är ju aldrig ett nej och min personliga integritet lämnade jag bakom mig i samma stund som jag kom ut och ville vara mig själv.
I'm not crazy. I'm just normality challenged.
Det kan vara svårt för vanliga människor att förstå, men detta har inte med sexualitet att göra. Alls. Det har inte att göra med någon liten kinky önskan eller något stundens infall om att få vara kvinna eller man för en dag eller om att sitta och onanera i någon mörk garderob bara för att.
Jag springer inte runt dagarna i ända iklädd orange hotpants, en rosa boa och ett ständigt uppkåtat uttryck av förväntan inför "en massa ogudaktigt perversa gruppsexorgier". Och om jag nu gjort det - hadet det egentligen spelat någon roll?
Faktum är att för många av oss är ett intimt samliv något fullständigt otänkbart då vi lever i en utanpå påklistrad kropp som inte alls stämmer överens med den kropp vi bär inom oss. Försök sätta dig in i de enorma känslomässiga, själsliga, fullständigt nackbrytande akrobatiska tankeövningar som behövs för att lyckas med att prestera i sängen med hjälp av en kropp man inte känner igen, inte vet hur den fungerar, inte vill ha och överhuvudtaget inte kan stå ut med för en sekund. Och att dessutom vara i fullständigt fel ände i många fall. Jag inbillar mig att jag är någon som leker att jag är någon som leker att jag är någon som...
Jag försökte mig, trots allt, på förhållanden och samliv under många år. Det gick väl inte riktigt så bra som jag tänkt mig. Varken i sängen eller rent praktiskt. Det är svårt att hävda att man är man då man glömmer sig och råkar presentera sig för flickvännens gamle doppastor på den stora familjefesten genom att niga och presentera sig som "Annas flickvän", samtidigt som man försöker se hemskans manlig ut precis hela tiden.
Märkligt nog fungerar det betydligt bättre idag. Trots skador från en brutal våldtäkt jag utsatts för i hatbrottssyfte för ett drygt år sedan. Men jag har ändå en kropp jag kan identifiera mig med. En kropp jag förstår. En kropp som stämmer i mitt psyke, i min tankevärld, i min känslovärld. Som ser ut, känns och fungerar som jag förväntar mig inombords att den borde och ska göra. Det hade jag inte tidigare.
Innan kirurgin handlade allt om att hantera ångest, depressioner, spegelbilder som ljög för mig och känslan av att ha blivit huggen i ryggen av naturen, av Gud, av samhället och allting som mänsklighet står för.
Mycket av det är borta nu. Mycket av det har jag lämnat bakom mig. Men till priset av att jag lämnade mitt människovärde, min rätt till min egen kropp och rätten till mitt egenbestämmande. Rätten till mitt eget liv.
Det är så det ofta kan kännas att vara transsexuell. Att vilja slänga av sig inte bara sina kläder utan att känna ett intensivt och världskullkastande ångestfyllt behov av att slita sin egen hud av kroppen. Att bränna bort, att skära bort, att sluta vara fel. Att känna hur man inte längre står ut, att man har klia hela vägen genom hela huden, genom muskler, genom magen, genom bröstet och rakt in i själen. Att känna att nu måste det sluta. Nu måste det räcka. Det måste få ett STOPP!!!
photo: _xXxIzabellaMaexXx at DeviantArt
Och mitt i allting... då man inte orkar med att se sig själv en gång till som någon annan, inte klarar av att gå på toa en gång till. Inte klarar av att försöka kämpa på sig obekväma kläder i vilka man känner sig som en fullständig clown, en total bedragare, ett monster, en vidrig tingest utan något som helst rättfärdigande, existensberättigande...
Mitt i allting, då man inte längre orkar stå, då man inte orkar skrika mer, då man inte orkar gråta, då man måste lära sig själv att andas andetag för andetag och då luften omkring känns som många ton av sten och törnen och knivar. Då man är för trött för att ens orka med att skaka. Då hela världen rasar in och man inte längre kan uttala sitt eget namn. Då kommer så domen.
Rasbiologi. Då och nu lika aktuellt med arvet av det svenska folkhemmet.
Visst kan vi hjälpa dig, lilla vän. Men då måste du utstå sterilisering. Du måste skriva på detta pappret. Du måste skriva din namnteckning på detta dokumentet, ge upp din värdighet, din mänsklighet, ditt medborgarskap, dina drömmar om en familj. Din rätt till din egen kropp och din egen framtid är nu oåterkalleligen vår, för kollektivets bästa. Skriv under eller du kommer aldrig någonsin få hjälp och du får avsluta ditt liv i vad för mode du än vill. Men du kan glömma att du någonsin får ens en utsträckt hand från samhället till den dagen du skrivit under. Valet är ditt... Det är helt och hållet frivilligt...
Man gör det man måste göra.
Jag gav upp min rätt till barn.
Jag gav upp rätten till min egen kropp.
......
Då bevis inkommit avseende sterilisering/kastering beslutar Socialstyrelsen om fastställelse av ändrad könstillhörighet som kvinna. Socialstyrelsens rättsliga råd, 14 oktober 2008.
Ingen hänsyn tas i detta beslutet till genitaliernas utformning, klädesval, levnadssätt eller dylikt. Det enda viktiga var hela tiden statens rätt att få skära av min förmåga att ge liv.
......
Sedan dess saknar jag. Sedan dess drömmer jag mardrömmar. Sedan dess gråter jag, skriker jag, slutar jag ibland att andas. Sedan dess känner jag mig förnedrad, smutsig, skitig och allmänt totalt värdelös. Men någonstans inbillar jag mig att även det transsexuella monstret en dag ska ha rätten att bli människa igen. Att även jag ska ha rätten att vara en medborgare. Att även jag ska duga som mor. Att även jag ska ha rätten att bilda familj...
Dekanhuset i Uppsala, tidigare hem för det Rasbiologiska Institutet.
Idag lever verksamheten delvis kvar efter att ha flyttat och bytt namn till Institutionen för medicinsk genetik år 1958. Det mesta av den svenska forskningen kring genetik ligger idag under Uppsala Universitets Genetikcentrum.
Det är försent nu. Jag vet det egentligen. Det är redan gjort. Jag hade inget val, för att jag hade inte orkat leva till idag om jag inte böjt mig för kollektivets krav. Det är den bleka, ärliga, raka sanningen. Hade jag inte gått med på steriliseringen hade jag inte orkat leva till idag. Jag hade aldrig orkat.
I mitt fall nekades jag dessutom vård och remisser i 13 år från att jag började begära hjälp. Jag var sexton år, hade just flyttat hemifrån och var redan då så sliten av ett outhärdligt lidande att min skola fruktade för mitt liv. De såg behovet av hjälp. Jag fick tillgång till en psykolog under skolans stängda timmar. Väktare som höll öppet och en inhyrd, extern psykolog. Han uppmuntrade mig efter en tid till att avsluta mitt liv för mänsklighetens bästa.
Dachau. Genetisk utrensning av "mindre värda" människor blir inte vackrare eller mer rättfärdigad oavsett om den sker i Sverige, i Tyskland, i Polen, i det forna Jugoslavien eller någon annanstans.
Många år därefter gav jag upp mina desperata försök att få vård i Sverige. Jag sökte vård utomlands. Träffade utländska läkare, sexologer, psykologer. Jag opererades i Thailand. Men jag kunde inte spara undan något av det liv som fortfarande fanns i mig, för risken att deponeringen skulle komma till svenska statens kännedom. Jag skulle dessutom inte haft råd att utföra en insemination privat på en partner under rimlig tid. För att något sådant bekostas bara av svenska staten för riktiga människor och jag blev tvungen att själv betala för i stort sett hela min transition ur egen ficka. Det var allt annat än gratis. Men så var det. Jag nekades vård, fick göra min transition själv. Men ändå nåddes jag av statens och lagens långa arm. Ändå fick jag leva med samma regler som om jag gjort ingreppet i Sverige. Jag var inte en riktig människa. Därför straffades jag med sterilitet till vilket pris som helst.
Jag fick lov att ge upp mina drömmar och mina planer ändå. För att om jag avslöjades i mina försök att lura staten genom att spara undan könsceller, så skulle jag bli diskvalificerad från att göra det livsnödvändiga juridiska bytet och få hjälp med vård genom bland annat hormonbehandlingar under resten av mitt liv. Exkluderad från vård jag visste att jag inte hade själsig eller känslomässig ork att stå utan.
Den 20 mars 2008 sövdes jag och kniven sattes i min kropp. Nära nog på minuten 30 år efter att jag föddes på Huddinge Sjukhus söder om Stockholm.
Chonburi, Thailand. Jag vaknade upp lycklig. Jag vaknade upp befriad. Äntligen skulle värken och ångesten försvinna. Jag trodde det då. Jag var ju hel. Så när som på en liten detalj. Jag hade givit upp min familj. Jag hade givit upp det jag önskade mest i hela livet. För att få en chans att leva.
Idag lever jag. Men det är en skuggtillvaro av outsäglig ensamhet och av sorg. Jag gav mer än jag behövt göra. Jag gav mer än jag borde gjort. Jag gav upp mitt liv för att fortsätta leva.
Den transsexuella människans paradox.
Islandsbloggen,
Islandsbloggen för att det kan vara intressant att jämföra med grannlandet Island ibland. Där avslöjades övergrepp i form av steriliseringar så sent som 2008. Nu har ett förbud i praktiken gått igenom.
LouiseP,
P2,
Odelberg,
JensO,
Froby,
Pophöger,
Motpol,
Ex,
DN,
Trollhare,
Intressant.
.jpg)
