Medborgarskapet och den medborgarskapslöse transgenderisten

Jag har suttit och funderat litet grann under ett par års tid över de krav som ställs på transsexuella för att man enligt lag (1972:119) ska ha rätten att byta kön juridiskt.

På den som byter kön ställer man krav om att han/hon/hen ska vara ogift (man tvingas till skilsmässa även om man tänkt sig fortsätta leva tillsammans med en mångårig partner även efter ena partens byte och i praktiken tycks gälla att i vissa fall paret i fråga också måste visa upp att man gjort detta grundligt; det vill säga genom fullständig bodelning).

Man ska också vara steriliserad. Vi har pratat om det en stund nu. Socialstyrelsen utreder dessutom hur man ska kunna garantera att patienter i gruppen följer lagen om fortplantningsförbud om man bara steriliserar och om inte lagen ändras snart finns en risk att lagen tolkas om till att gälla även kastrering. Vilket förstås SOU 2007:16 föreslog av samma skäl. Även äggstockar ska alltså opereras bort, för säkerhets skull. Även om detta innebär en stark risk för komplikationer och i värsta fall dödsfall för de berörda patienterna. So much för det där med att Sverige inte ägnar sig åt fysisk kroppsbestraffning.

Man måste dessutom vara svensk medborgare. Och det kan ju förstås härledas till att en stat inte har rätten att göra vilka ingrepp som helst på en annan stats medborgare. Det kan bli känsligt? Eller kan det ha att göra med ekonomi - fel land: fel kostnadsställe? Humanism lämnar ofta walkover för ekonomiska intressen nuförtiden. Tyvärr. Vilket i sig är skamligt.

Eller kan det vara så att en transsexuell person som ber om hjälp ju faktiskt förlorar stora delar av de fri- och rättigheter som är förknippade med ett medborgarskap annars. Och kanske är det så att det kan vara oförsvarbart att utsätta ett annat lands medborgare för ingrepp för att förminska människan kroppsligt och även mentalt? Individen - den odelade - blir helt plötsligt divid; hon blir delad. Uppstyckad. Skändad. Hon blir oskadliggjord då den hela individen inte längre är hel. Hela samhällets läkningsprocess bygger på ett påtvingat utanförskap lastat på den normbrytare som svikit och som står upp för sitt eget varande. Skärandet är det enda kravet. Och genom skärandet genomgår samhället katharsis och kan därefter lämna avfällingen åt sitt öde. Oskadliggjord, tillintetgjord, sårad, skadad, halv. Utan rätt till fortplantning och med övergrepp gjorda för att decimera kroppen och dess inbyggda värde. Förty nog har vi tidigare ofta sett att en människa i avsaknad av förmåga till fortplantning även varit att betrakta som mindervärdig, inte fullt mänsklig, skamlig, syndig och värd att förkasta. Den barnlöse smädas, är inte riktig man eller kvinna. Kan inte uppfylla naturens mirakel och kan därmed ses ned på utan smärta för det omgivande samhället.

Den perversa avfällingen som samhället omkring fruktar så måste tas ned på jorden, skändas, förfördelas, styckas och avskäras från en stor del av personen själv ifråga (individ, odelad) för att kunna vara greppbar, hanterbar och ofarlig (oskadliggjord, inte längre hel, divid, halv).

En halv människa. Divid. Delad. Ofarlig.

Är det därför Sverige kräver medborgarskap för att genomföra juridiska byten för transsexuella? Rädslan för den hela individen som är bredare och har ett annat perspektiv och en annan levnadshistoria än hennes normativa syster intill?

För att inte skulle en annan nation gå med på att en människa måste styckas upp, delas, skändas och återskapas som enbart en halv människa (divid, untermensch)? Åtminstone finns ingen väg för staten Sverige att chansa. Att våga ta risken.

Därmed, måhända, ett svenskt medborgarskap som krav för juridiska könsbyten. Ett sätt att garantera att övergrepp och skändning av hela individers, hela människors, hela kroppar och deras rätt till sin egen kropp, sin egen sexualitet, sin egen förmåga till fortplantning inte ifrågasätts och att staten Sverige ska stå skadeslös om det visar sig att rädslan drivit den skrämda människan till att agera fel. Om det visar sig att det genomförda steriliserings- och kastreringskravet var fattat på fel grunder och att rädslan tog överhanden över humanismen, medkännandet och medmänskligheten som sådan.

Intressant.

Scaber Nestor, JensO, JensO, Helena von Schantz, Beijbom, AB, HBT-S, Bengt Held, Liberati, Svart Måndag, P2, Amanda S, Froby, Catrine Norrgård, Adam Cwejman, Mathias Sundin, Helena von Schantz, Sneibjerg, Louise P, Carina B,

En sorts personlig historia och farhågor jag är rädd att yttra

Jag ska försöka blogga ikapp litet, tänkte jag. Har haft så otroligt mycket som hänt sista tiden. Inte minst på det privata planet. Hela jättestormen kring tvångssteriliseringsfrågan har inte direkt gjort livet enklare och jag har verkligen haft svårt att känna att jag kunnat andas på sistone. Inte minst för att det blev så privat. Men också för att det blev så sjukt stort. Det är ett under, egentligen. Det här är en fråga transsexuella aktivister och berörda har försökt att lyfta i många år. Ofta har de bemötts av total tystnad, en axelryckning eller en gäspning.

Att det nu verkligen blev ett sådant liv som det blev är kanske litet märkligt för mig och många andra berörda, just för att vi varit så nedgrävda i detta så länge. Men jag tror att det beror på att världen omkring oss börjar hinna ikapp nu. Vi har många fantastiska människor inom transcommunityn som nu börjat synas betydligt mer. Vi har börjat göra vår egen röst hörd, vilket varit ett problem tidigare. Vi har inte vågat vara öppna med vår historik och har därför blivit tvungna att gömma oss. Ingen har då fört vår debatt eller argumenterat för våra rättigheter och friheter. Det har varit fritt fram att håna, fördöma och diskriminera mot gruppen transsexuella. Mycket har dock förändrats sedan jag för första gången försökte mig på en transition för sisådär 16 år sedan.

Då var jag livrädd. Jag sprang gatlopp för nazister på gatorna i centrala Stockholm, vågade inte komma ut för min gymnasieklass, råkade ständigt ut för våld och hot, försökte dölja vad jag höll på med för stora delar av familjen och hade ett himla sjå med att försöka leva någon slags dubbelliv. Å ena sidan försökte jag vara en man, vilket inte fungerade sådär väldigt bra. Några veckor in på gymnasiet släpades jag iväg till ett hamburgerhak av ett par klasskompisar som bestämt sig för att ge mig en makeover. De insåg nog inte riktigt hur allvarligt det var, men någonstans ifrån kom det där. Och då tyckte jag att jag var jättehemlig och inte hade en chans att bli upptäckt för vad jag var och vem jag var.

Under de kommande tio åren eller så försökte jag mig på att antingen leva som någon slags påklistrad überman eller som hyfsat androgyn. Det sista fungerade betydligt bättre. Jag hade liksom inte så mycket manlighet i mig och det blev bara väldigt obekvämt att försöka vara något jag inte var. Inte minst för omgivningen som säkert inte förstod varför, men visste att de tyckte att det var något jäkligt märkligt och skumt med hela mig och mitt sätt att vara. På arbetet kallades jag konstant för "tjejen", vänner och kollegor förundrades över att jag då mestadels levde med kvinnor när jag själv var så outsägligt feminin. De fick inte ihop det, vilket säkerligen kanske snarare hade med deras föreställningar om manligt och kvinnligt samt någon slags gaynessnorm att göra.

När jag insåg att det gick så långt att mitt mående skadades mer och mer för var dag som gick och att jag inte längre stod ut, att min kropp höll på att implodera och jag bara ville slita huden av mig själv i ett försök att komma ur mitt mentala fängelse så rann bägaren över. Allting brast och en fruktansvärt snabb utveckling tog vid. Ett par år senare stod jag på mina egna ben, var mig själv, kände stolthet och kunde för första gången se mig själv i spegeln utan att magen knöt sig, tårarna började rinna och ångesten formligen exploderade i bröstet på mig. För första gången i mitt liv ville jag inte längre dö. För första gången i mitt liv var jag stark nog att kunna stå för vem jag var och vad jag var. Det var en otrolig förändring.

Helt plötsligt hade jag modet att möta människor, göra min röst hörd, prata med folk, diskutera, dra igång projekt och ställa mig på barrikaderna sådär mer på riktigt. Resultatet blev Människorättsnätverket Svart Måndag, ett engagemang inom integritetsrörelsen, Liberati och Folkpartiet. Helt plötsligt var jag riksdagskandidat och helt plötsligt började saker och ting hända.

Att helt plötsligt vara en relativt välfungerande människa efter åratal av allvarliga psykiska problem och känna att man liksom läker ihop, att man blir hel, att man kan andas och att man fungerar... det går liksom inte att beskriva. Det är som att vakna upp efter 30 år av konstant akut influensa, återupprepa den lidnerska knäppen och sedan ta sina första steg i solskenet på en nyklippt gräsmatta under en vacker sommardag. Helt plötsligt liv!

Det enda jag lämnade bakom mig som jag verkligen saknar är förstås möjligheten att få vara en människa. En individ. En medborgare med rättigheter och möjligheter. En varelse med känslor, tankar, idéer, värderingar och drömmar. Och möjligheten att få barn förstås. Jag har blivit berövad allt det.

Idag är jag inte alltid sedd som en hel människa till att börja med, fastän jag själv äntligen känner att jag kan vara det för första gången i mitt liv. Idag särbehandlas jag inom min egen kommunala partigrupp och trycks ned genom att hållas tillbaka från politiska uppdrag på grund av att jag tydligen riskerar skrämma omgivningen och alla andra politiker och tjänstemän i kommunen. Fruktansvärt kränkande och en källa till oerhörd ilska, frustration och sorg hos mig. De där riktiga människorna skulle tydligen inte våga arbeta med mig, säger man. Så det är för min egen skull jag stoppas aktivt från att ens komma på tal till dessa uppdrag.
Jag kommer alltså inte få möjligheten att stå till förfogande för några förtroendeuppdrag inom styrelser och nämnder inom kommunen. Inte för att jag någonsin ens lyft frågan eller inbillat mig att jag i min nuvarande situation har tid. Men ändå har detta lyfts. Inte av mig. Inte som svar på en önskan att få delta i just den delen av arbetet. Utan helt enkelt som svar på att jag är den ickeperson jag tydligen är.

Då är jag ändå en av kommunens toppkandidater från Fp efter provvalen tidigare i år och jag står på valbar plats. Jag kommer att sitta upphängd över hela kommunen på stora plakat och det kommer att delas ut foldrar och visitkort till höger och vänster med mitt namn och min bild på. Jag undrar litet grann hur den begränsning jag belagts med kommer att te sig och fungera om jag nu ändå mot all förmodan skulle bli invald i kommunfullmäktige i höst.

Tyvärr räknar jag med att jag dessutom åter kommer att gå in i arbetslöshet efter att min projektanställning för Liberala Ungdomsförbundet tar slut i samband med valet och att jag därefter kommer få mycket svårt att finna en fungerande anställning igen. Jag kommer sörja tiden i Luf med tanke på det enorma stöd jag fått och med tanke på de ställningstaganden man gjort inom förbundet. Det har varit ovärderligt för mig på många vis. Och det är ett otroligt roligt arbete jag gör. Luf är en fantastisk miljö där jag känner att jag fått en chans att växa på ett sätt som jag aldrig tidigare känt på en arbetsplats. Och de vänskaper jag fått möjligheten att nära genom detta arbetet kommer jag förhoppningsvis att bära med mig under många år hädanefter.

Men då uppdraget är slut är det så dags att återgå till arbetsförmedlingen och socialförsäkringssystemen som verkligen inte är anpassade för att stötta och hjälpa minoriteter som den gruppen jag själv tillhör. Stället där arbetsförmedlare ägnar timmar åt att försöka tala eventuella blivande arbetsgivare ut ur beslutet att vilja anställa mig på grund av att jag är en sådan där sjuk och pervers sak som säkerligen inte kan vara aktuell för ett vanligt arbete. Stället där en arbetspsykolog så sent som i vintras skrev i ett internt presentationsdokument att jag behövde en arbetsplats där jag på heltid kunde ägna mig åt sexuella aktiviteter och där mina perversioner kunde få utlopp i lugn och ro. Jag får bilden av att hon tänkte sig ett låst, slutet och helmadrasserat rum med ståldörr där jag kunde ägna mig åt att springa runt i orange hotpants, en rosa boa och nitar och där jag kunde ägna större delen av dagen åt att masturbera.

Detta alltså på grund av min transsexualism. Ett medicinskt tillstånd som beror på att en genetisk pekare knuffats från av till på under moderlivet. Och som jag nu alltså riskerar straffas för igen. Och igen och igen. Jag tror att dagen då jag tvångsoutades av tidningen Metro år 2008 var en av de värsta dagarna i mitt liv. Om inte den allra värsta. För att där dog en stor del av hoppet om att kunna leva ett normalt liv. Där dog möjligheten för mig att vara bara människa, bara kvinna, bara Amanda. Idag har jag inte den möjligheten. Idag kan jag inte vara anonym. Idag kan jag inte gömma mitt medicinska förflutna. Idag sitter jag fast i de fördomar samhället har för människor som befinner sig i min situation.

Jag antar att man utan att ta i kan hävda att jag idag är en av landets allra mest välkända transpersoner. Jag har svårt att förlika mig med det. Men jag har ännu svårare att förlika mig med att det ska innebära att jag ständigt går och oroar mig över min framtid, min säkerhet och mina möjligheter att leva ett anständigt liv.
Amanda Simpson som idag arbetar högt upp inom President Obamas administration hävdade för en tid sedan att "being first sucks"! Och det stämmer. Att vara bland de första riktigt ohyggligt välkända transpersonerna i landet suger. Riktigt rejält. Och för stunden undrar jag om det verkligen är eller någonsin alls har varit värt det.

Det finns mycket att göra för transsexuellas rättigheter och levnadssituation i detta landet. Jag är glad att jag kunnat vara en röst såhär länge. Jag vet dock inte vad som händer efter valet i höst. Risken finns att jag blir tvungen att åter byta namn, följa rådet om att skaffa en skyddad identitet och därefter fly all offentlighet och uppmärksamhet som skapats kring min person. Jag har länge talat om att emigrera. Därför att en tillvaro i ett annat land där min historik inte kan spåras lika lätt ter sig så oändligt mycket enklare och säkrare. Det är, så att säga en realistisk möjlighet att jag kommer att gå i landsflykt på grund av min medicinska historia. Liksom så många andra svenska transpersoner har gjort innan mig. Det kan vara det enda sättet för mig att överleva. Det enda sättet för mig att kanske kunna återgå i arbete. Det enda sättet att kunna leva ett eget liv utan att utsättas för hot, våld, förföljelser, hatkampanjer och flaming.

Någonstans hoppas jag på förändring. Men återigen tvivlar jag på möjligheten att överhuvudtaget ha en chans att överleva de fördomar som finns mot mig och mina bröder och systrar i Sverige idag.

Vi har kommit långt jämfört med för ett par decennier sedan. Men vi har inte kommit på långa vägar tillräckligt långt för att tillvaron ens ska kunna föreställa hållbar.

Gå en stund i mina skor. Men se till att ladda med plåster för alla skavsår.

Intressant.

Idag har lyssnandet börjat

Och så har det tillslut hänt. Lyssnandet har börjat. Öronen har börjat växa upp ur jorden och alla dina linor har blivit kapade. Nu sparas du. Nu blir ditt liv ett digitalt museum hos någon du inte vet vem det är eller vad han eller hon vill dig. Nu börjar den otäcka framtiden. Nu börjar rädslan. Nu börjar den skrämmande tystnaden.


1984 har tillslut drabbat dig. Jag hoppas att du är medveten om det. Vi är många som arbetat hårt för att försöka stoppa detta. Vi har inte riktigt lyckats. FRA kopplar idag in kablarna och samverkanspunkterna aktiveras. Och självklart finns där en oro idag. Vem hör mig? Vem ser mig? Vem vet vad jag gör idag och med vem och varför?

Igår skrev jag om den västerländska demokratins förfall. Märkligt nog fick jag mestadels svar från rasistiska troll. Förtjusande på sitt vis. Väldigt tröttande på så många andra vis. Det var en stund sedan min blogg kände sig så väldigt populär i vilket fall som helst. Det var ett himla liv nära nog överallt. Förmodligen för att det var så tydligt att det handlar om så mycket mer. Så himla mycket mer. Egentligen. Jag är uppenbarligen inte ensam om att se det. Det känns ändå skönt, om än märkligt dystert ändå.
Men tyvärr finns det inte mycket annat att säga om det. Det jag skrev om igår är kopplat till det jag skriver om idag. Rädslan. Ett förfall som omgärdar samtliga de demokratiska principerna. Födelsen av en totalitär europeisk storstat där regeringarna anser sig ha rätten att kontrollera, åsiktsregistrera och massövervaka sina medborgare.

Vem blir först felaktigt anklagad? Vem blir först stoppad på gatan? Vem blir först hindrad att söka arbete, resa eller få tillträde till visa delar av samhället i Sverige, Europa och Amerika idag och imorgon?

Det känns märkligt att en demokrati vi kämpat så länge och så hårt för, som vi utkämpat krig för, som vi lidit så mycket ont för är så lätt att bara kasta åt sidan. Det känns märkligt att vi kan sitta här och än så länge prata om det som att det är så långt borta, men att vi samtidigt vet att vi redan andats de sista andetagen i frihet. Att vi nu andas, kommunicerar, reser och handlar övervakade. Fristen är över. Massövervakningen är ett faktum och mörkret har fallit över Sverige och över Europa.

Visst kommer vi fortsätta fira advent och juletider. Visst kommer vi gå till arbetet även idag. Visst kommer vi falla för frestelsen att glömma. Men hur lång tid kommer det ta innan vi inte längre har möjlighet att glömma längre? Hur lång tid tar det innan den proaktiva övervakningshysterin slår sitt grepp om sitt första offer? Skyldigt eller inte skyldigt?
Jag fruktar.

Samma teknik som idag övervakar dig och mig används i Iran idag för att inte bara övervaka utan för att aktivt förfölja landets egna medborgare. Döttrar och söner av det en gång stolta persiska arvet som idag åsiktsregistreras, förföljs, fängslas och mördas för sina åsikters, sin religions eller för sin läggnings skull. Det är naivt att tro att detta inte kan hända i Sverige. Stämningarna inom Europa tycks mig allt mörkare idag. Minaretsförbudet i Schweiz igår. Vellinge innan dess. Sverigedemokraternas frammarsch. Den starka högerrörelsen som syftar till att sätta hårt mot hårt gentemot kvinnokamp, hbt-kamp och så många andra delar av det vi lärt oss att uppskatta som en del av den demokratiska och folkrättsliga kamp vi drivit i så många år.

Att FRA nu har rätten att registrera mina religiösa, politiska och filosofiska övertygelser, min läggning, identitet och mitt umgänge känns som en dålig början. Vad kommer den informationen att användas till i framtiden? Och av vem? I vilka syften? Med vilket mål?

Vi vet att liknande lagar i exempelvis Tyskland redan har skapat en omfattande oro för vem man kommunicerar med och varför. Många undviker idag att tala med läkare, självavårdare, familj och vänner om stora delar av det som är vår vardag idag. Det kan handla om sjukdomar, kärleksliv, tankar och drömmar. Ingen vill vara avlyssnad. Ingen vet vem som lyssnar. Där finns en, i mina ögon, befogad skräck för vad denna information kan komma att användas till. Ingen går längre säker.

Deeped (blog loving hela vägen dit) skrev igår att:

Freedom is the freedom to say that two plus two make four. If that is granted, all else follows. (ur 1984)

Imorgon är det första december. En tisdag. En dag som alla andra där vi rushar mot julen. Vi jobbar, vi följer barnen till skolan, vi läser våra tidningar, vi twittrar och bloggar, skickar mail, skickar våra sms. Det är bara det att imorgon kommer vi inte veta vem som lyssnar. Vi vet inte var våra ord hamnar och hur de pusslas ihop av de som har till jobb att leta efter misstänkta. Vi vet inte hur filtren är uppbyggda eller vad som kommer i framtiden vara tillåtet och inte tillåtet.

Nothing was your own except the few cubic centimetres inside your skull. (ur 1984)

Såväl jag som många andra liknar detta vid en sorts terrorism. Därför att terrorismens tanke är att förstöra demokratin inifrån genom att medelst olika aggressiva medel skapa en skräck för vad som kan hända när och var som helst.

I ett försök att skydda västvärlden från terrorister på andra sidan jorden har nu våra politiker valt att själva bli terrorister. Att själva terrorisera sin befolkning. Idag är det inte hotet från muslimska terrorister som oroar. Idag är det hotet från den egna staten och det egna samhället som sakta förtär oss. Den värsta sortens terrorism.
Då våra politiker så intensivt drömmer om att slå vakt om det fria och demokratiska västliga samhället gör man det genom att just avrätta allt vad frihet och demokrati står för. Ingen tar längre hänsyn till att friheten blir villkorad. Ingen tar sig tid att reflektera över att demokratin offras för att rädda sig själv. Clash!

En gång i tiden talade vi vitt och brett om att det var folket som styrde samhället. Att makten låg hos folket. Vi har sett exempel på vad som händer då folket har makten helt i sina händer, men då deras tankar och handlingar styrs av rädsla. Då omvärlden hotar skingras individens intellekt och förmåga till självständigt och konstruktivt tänkande till förmån för rädsla, fruktan och pöbelbeteende. Schweiz och dess fullständigt onödiga och omöjliga minaretsförbud symboliserar det i all sin tydlighet. Men vi har också sett vad en totalitär och diktatorisk regering kan orsaka sitt eget folk i lidande den dagen då makten i sig blir målet och då det egna folket blir ett hot.
Visby ringmur byggdes inte för att skydda mot yttre fiender. Det byggdes för att skydda stadens borgare gentemot de egna gotländska bönderna. Och idag reses den nya tidens digitala ringmur. Idag reses den nya tidens digitala Berlinmur. Den här dagen har rädslan vunnit. Och inte minst då de styrandes rädsla för sitt eget folk.


Deeped igen:

Power is not a means; it is an end. (ur 1984)

Makten korrumperar. När du kan lyssna på allt så börjar du lyssna efter andra saker. Om du kan kapitalisera på det du har unik kunskap om är det inte lång väg att gå till att faktiskt sälja kunskapen. Eller det kanske inte ens är du: det kanske är någon som har helt andra moraliska standarder, och härbärgerar åsikter som du inte tänkte dig skulle få makten när du kopplade in kablarna och tappade in allt som medborgarna säger, skriver och gör.

Vad ligger framför oss i framtiden? Ingen vet? Vill någon veta?

Från och med idag är vi övervakade. Från och med idag förföljs vi av vår egen regering, vårt eget land, vår egen union. Från och med idag är vi inte fria utan ofria. Vi har sålt vår frihet för en falsk trygghet som kan komma att vända sig emot oss. Hur kunde vi låta det ske?


Opassande, Tianmi, Lake, Peter Andersson, Ännu en onödig blogg, Farmor Gun, Berinder, Enligt min humla, Swartz, Mary, Drottningsylt, DN, SvD, Alliansuppropet, Scaber Nestor, Ipse Cogita!, DN, SvD, Maria Ferm, JensO.

Intressant.