Har just spenderat en stund med att se
Malou's Efter Tio på TV4. Dagens tema är "Kvinnor som stenas till döds". Ett oerhört tungt och svårt ämne att lufta. Tungt därför att det gör så ont att prata om det och diskutera om det och svårt för att det är så tabubelagt att prata om det överhuvudtaget. Samtidigt kunde vi inte behöva diskussionen mer än vi gör just nu.
Det finns så oerhört mycket kvar att göra för mänskliga rättigheter, och inte minst kvinnors rättigheter, än idag att jag känner mig nästan uppgiven ibland. Samtidigt är det viktigt att faktiskt prata om det. Att ta upp det. Att inte tystna.
Det var oerhört känslomässigt för mig, för min egen personliga del, att se inte minst Zinat Pirzadeh prata om hur hon själv blivit vittne till en stening då hon bara var 16 år gammal. De tårarna skakade mig. Och sättet på vilket hon led sig igenom samtalet, men ändå fortsatte att berätta. Intervjun i tv-soffan blev på många vis ett brandtal för livet, för människors rättigheter och för kvinnlig frigörelse.
Hon påpekade även ett flertal andra viktiga saker. Som att detta är en kulturell, snarare än en religiös, företeelse. Att det handlar om ett sätt att förtrycka den kvinnliga sexualiteten. Att det inte alls var så himla länge sedan som vi kanske inte blev stenade, men väl brända på bål, även i Sverige och i resten av Europa. Att det inte var länge sedan vi utsattes för inkvisitioner även på hemmaplan. Att företeelserna är lika och att inget säger att vi inte kommer att råka ut för något liknande även i vår egen del av världen någon gång i framtiden igen.
Än idag sker fruktansvärda saker inom familjer och på andra håll även i Sverige. Hedersvåldet är fortfarande oerhört och obarmhärtigt närvarande. I Sverige och i alla andra länder i världen.
Att det är mer öppet och mer naket i andra länder än Sverige är ju ingen hemlighet. Och det är fruktansvärt. Det säger mycket om hur långt vissa länder har kvar att gå för att kunna hävda mänskliga rättigheter, jämställdhet, kvinnorätt och andra frågor än idag. Observera att jag inte vill förringa det som sker där i förhållande till vad som sker här - på hemmaplan. Jag vill dock skapa ett perspektiv. Det som händer i exempelvis Iran är fruktansvärt och det måste få ett permanent och snart slut. Vi kan inte tillåta det vansinnet att pågå. Vi kan inte sitta tysta i våra tv-soffor och inget göra.
Samtidigt måste vi ta tag i att samma problem, samma grundläggande problematik, fortfarande existerar även här. I lägenheten intill. I bostadsområdet, på arbetsplatsen, i skolan, på krogen, i tunneln under viadukten intill centrum och på bussen till shoppingcentret i förorten eller på vägen till den litet större grannbyn. Vi måste lyfta våra egna problem, fördomar och dumheter för att alls kunna föra en talan för en annan utveckling. Vi kan inte glömma det. Vi får inte glömma det.
Och ur det perspektivet kan jag inte låta bli att känna mig riktigt förbannad. Jag kan inte låta bli att känna att TV4 dels tar upp ett viktigt ämne och för en vettig och viktig diskussion. Men att de samtidigt sviker oss alla genom valet av deltagare i programmet - och gör det på ett så svinigt och cyniskt vis att åtminstone inte jag kan låta bli att må rent ut sagt illa. Varför? Jo, på grund av att Marcus Birro av alla människor sitter och läser ur en bok som handlar om detta kvinnovåld. Att just Marcus Birro diskuterar hedersvåld, samtidigt som han själv tillhör de mest cyniska, ålderdomliga och mest förödande fördomsfulla rösterna i det svenska offentliga sammanhanget överhuvudtaget idag.
Marcus Birro sitter och pratar om hur det är i islam och att det är islam som orsaker detta. Det tycker jag är naivt. Det är klart att detta är en omfattande katastrof som pågår inte minst i det vi kallar den muslimska världen. Det är klart att offentliga steningar inte sker på torget i Bollebygd till vardags, men dock utanför Kabul eller Tehran. Men likförbannat är det fel att utmåla en religiös, etnisk eller traditionell grupp för allt ont som sker. Det är så jäkla lätt att utmåla muslimen till den allestädes närvarande, mörkhyade djävulen som är roten till allt världens onda.
Vi ska komma ihåg att hedersvåld sker inte bara inom den muslimska världen. Det sker även i svenska familjer. Och amerikanska. Och brittiska. Och indiska, japanska, kinesiska, israeliska. Och så vidare. Det händer överallt. Hur många svenska tjejer känner jag inte som har blivit misshandlade (och i något fall mördade) för sin läggning, identitet, en påstådd otrohet eller för något annat som råkade finnas lagom väl till hands vid just det tillfället. Du får inte dejta "en sån". Du får inte göra "så". Du får inte byta kön. Du får inte älska en annan tjej. Du får inte älska flera. Du får inte klä dig så. Du får inte umgås med den. Jag känner även ett flertal bi- och homosexuella män som råkat illa ut på grund av detta. Och en oerhörd mängd trans- och intersexuella. Förstås. Och andra som på ett eller annat vis har ett uttryck som inte passar in i normen. Men varför blir jag då så förbannad och provocerad av att Birro uttalar sig om hedersvåld i TV4 idag?
Birros eget uttalande för en tid sedan rörande transpersoner är ganska talande för grunden till det svenska hedersvåldet:
“Jag kräks på alla rättänkande predikanter som värnar “transpersoner” som vore dessa en stor, utsatt skara människor i Sverige. Hur många är dessa transpersoner egentligen? Varför hör man ingenting från dem själva? Är det verkligen den grupp människor i Sverige som behöver mest stöd, flest upprörda försvarare? Man får intrycket att alla religionsmotståndare i Sverige har fått knulla på hjärnan. Är det allt ni tänker på? Vem som gör vad med vem? Har inte kyrkan andra svar? Har ni inte själva andra frågor, om livet, konsten, döden, skulden, förlåtelsen, trösten, kärleken?”
Birro är jäkligt duktig på att bitskt försvara sin rätt att fördöma människor på grund av sin egen katolska övertygelse. Men vill inte se att han själv utsätter andra religiösa grupper för den förföljelse han själv upplever som katolik. Samtidigt stinker hans uttalanden av en medeltidsmoralisk instängdhet som går så på djupet att han rimligen borde diskvalificerat sig för evig tid i debatten kring sexualmoral överhuvudtaget.
Vi har fått knulla på hjärnan, säger han. Men det är just det faktum att Birro fått knulla på hjärnan som gör att jag ser honom som ett starkt hot mot just kvinnor och andra personer som drabbas dagligen av hedersvåld. Är det någon som inte kan släppa bilden av vad människor gör i sängen och varför, så är det väl för guds skull just Marcus Birro. Och den attityd och moralistiska unkenhet han uppvisar underbygger just bevarandet av de strukturer som gör att kvinnor fortfarande misshandlas, våldtas, gifts bort, trycks ned, stenas och mördas idag runtom i världen. Oavsett om det sker i Tehran, i Rom eller i Stockholm.
Med den pånyttfödde katoliken Birros syn på "transpersoner", kvinnor - egentligen alla människor - som sticker ut från normen är det inte konstigt att vi även i Sverige har en problematik med hedersvåld som alls inte tas upp i debatten överhuvudtaget idag. Att vi också har kvinnor, barn och även i många fall män som råkar oerhört illa ut på grund av att de inte kan leva upp till den heteronormativa cisnormen. Det är människor som Birro som underblåser situationer som de där jag själv och vänner till mig har blivit slagna i bitar, våldtagna eller i vissa fall värre på grund av vår sexualitet, vårt kön, vår identitet och vår läggning. Vi behöver inte gå in på vem eller i vilken situation, men saker sker varje minut i Sverige - inom familjer, på skolor, på arbetsplatser och ute på stan. Det sker i förhållanden och det sker överallt omkring oss. Hur många gånger har jag inte blivit slagen av olika människor i min omgivning för att jag skulle uppvisa en mer tydlig manlighet? Hur många gånger fick jag inte höra att smärtan skulle härda, skulle hjälpa mig att sluta svanka så mycket med ryggen att jag inte såg ut som en tjej? Hur många gånger har jag inte blivit misshandlad för att jag brutit mot normerna för att få vara mig själv?
Att bli hotad av sin arbetsgivare är också en snygg och förvånansvärt vanlig variant. Att bli hemförlovad från sitt arbete på grund av det liv man lever eller för den man är. Eller att helt få lämna en arbetsplats på grund av att man bryter mot könsnormer, sexuella normer eller på annat vis sticker ut. Det händer fortfarande även i Sverige. I vissa fall även med fackets goda minne. Än idag.
Att en trångsynt fördomstank som Birro uttalar sig i ett program som rör stening av kvinnor och exempelvis hbt-personer (sådant här pågår inte sällan på grund av offrens sexualitet - rätten till vilken Birro vänder sig emot) ser jag som ett hån. Ett synnerligen allvarligt hån gentemot mig som bisexuell, som polygam, som transperson, som kvinna och som människa.
Jag tänker att jag vill ställa mig upp och våga säga det som ingen annan säger:
Till den dagen vi svenskar, européer, västerlänningar tar tag i vår egen våldsproblematik, vårt eget kvinnoförtryck, vårt eget hedersvåld, våra egna problem att hantera kvinnlig sexualitet, samhällsnormer, hbt-frågor och andra orsaker till det våld som skadar och skördar så många liv - till den dagen har vi inte någon kredibilitet att alls använda som en hävstång för att få hedersvåldet att upphöra i våra svenska muslimska familjer. Eller i länder som Iran, Afghanistan eller vad det nu kan röra sig om.
Vi måste ta tag i vår egen problematik för att kunna vara trovärdiga i vår egen retorik.
Att litet lagom islamofobt hävda att detta enbart är ett problem för muslimer duger inte. Att hävda att vi inte delvis fortfarande lider av samma problematik är naivt på gränsen till dumhet. Att hävda att vi är så mycket bättre är på gränsen till brottsligt.
Jag vill gärna se att vi vågar stå upp för ett bättre samhälle här. Här och nu. I Sverige idag. För att vi därmed ska kunna ha en trovärdighet som ger oss möjligheten att på allvar kritisera den fruktansvärda verklighet som så många drabbas av runtom i världen och inte minst i Mellanöstern och i Asien.
Jag vill gärna se att vi vågar ta upp sådant som sexualitet, identitet, normer och värderingar på ett moget och modernt vis och står upp för att sådana här övergrepp och rena mord inte längre får förekomma. Varken här eller där.
Jag vill gärna se att vi vågar prata om att detta drabbar kvinnor, barn och män. Att det drabbar människor oavsett vem de är och hur de lever sina liv därför att det fortfarande finns ett grundläggande världsproblem kring normbrytande, sexualitet, val av partner och andra livsval.
Det är också dags för oss kvinnor att våga ställa oss upp och säga att vi själva inte accepterar att bli intryckta i det där facket där vi och andra förväntar oss att vi ska agera våra egna bödlar. Vi måste sluta slå på oss själva. Vi måste sluta slå på varann. Vi måste sluta föda den förbannade manliga cisnormativiteten genom att själva agera för att upprätthålla strukturer, samhällspyramidsystem och föråldrade synsätt rörande människors kön, läggning, identitet, liv och val. För vi förtycker oss själva inom feminismen, inom HBT-rörelsen, inom transrörelsen och överallt annars i samhället. Vi skapar delvis vårt eget förtryck inom hela samhället genom att vi alltid söker någon annans bak att slicka, någon annan vi kan trycka ner i skiten och sparka på. För att vi själva vill ta oss upp i samhället och bli lika bra som den heterosexuella, vita (västerländska) medelålders mannen som står högst upp på samhällsstegen än idag. Dit vill vi till vilket pris som helst och därför krossar vi allt motstånd och slår oss fram till priset av att vi förtrycker våra egna och väldigt ofta de som vi förmodligen har allra mest gemensamt med. Det måste få ett slut. Det måste upphöra nu.
Jag talade om detta inom transrörelsen under flera års tid innan jag blev utmanövrerad från diverse olika stöd- och intresseföreningar för mina kontroversiella åsikters skull. Jag talade mycket om detta, till vissas stora glädje och andras stora fasa, under paneldebatten jag deltog i på HBTH-konferensen i Stockholm för någon vecka sedan. Även där sågs detta som delvis rätt kontroversiellt. Jag talade om detta även på Stockholm Pride i somras. Det var aktuellt då. Det var aktuellt för tusen år sedan. Och för tretusen år sedan. Liksom det kommer vara det om ett, tio, hundra, tusen och tretusen år in i framtiden.
Vi tror att vi kommit så himla långt. Vi har inte ens börjat. Vi har fortfarande en oerhört lång väg att gå. I Sverige. I Iran. I Afghanistan. I USA och överallt på detta jordklotet.
Visst ska vi se till att sopa rent med detta pågående vansinne i Mellanöstern i framtiden. Men vad sägs om att sopa rent även framför vår egen dörr. Eller rättare sagt, i vårt fall, i hemmet innanför dörren. På så sätt blir vi till mycket bättre hjälp i kampen för våra systrar, bröder, döttrar och söner även många mil bort. I den där "andra delen av världen". Oavsett vad vi nu kallar den och på vilka grunder.
Intressant!
