Visserligen kan man, som Mary, oroa sig över att det finns en viss risk att det blir alldeles för mjäkigt och snällt och rosablommigt gullifierat. Men jag tycker nog inte det är det allt detta handlar om . Det har varit sjukt mycket angrepp, flaming, förtal och annat fånigt i denna valrörelsen redan. Redan om den situation som råder då det inte är valrörelse på gång brukar jag säga att stämningen är rå men hjärtlös.
Frågan är om våra väljare verkligen uppskattar det vi håller på med? Frågan är om de köper det? Jag kan inte riktigt se att det tjänar något annat till än som någon slags ganska sjuk humor. Men den sortens humor kanske faktiskt just inte vinner val. Så vad är vår point med att jobba på ett sådant vis? Vad vill vi uppnå? Annat än att vinna pris som drygast och elakast på stan och få se den där specifika politikern eller bloggaren lägga av och ge upp. Vilken tillfredsställelse. Vilken vinst. Vilken stolthet. Hur då?
Inte fasen vinner vi på att uppföra oss som småbarn? Jag är så infernaliskt jäkla trött på alla personangrepp som ofta tar betydligt hårdare än de flesta inbillar sig. Bakom skärmen är vi otroligt mycket elakare än vi skulle vara i verkliga livet. Vi inbillar oss att vi är anonyma. Men det är vi inte. Och framför allt... det är inte den människan du ger dig på.
Efter att själv ha fått utstå en del spott på sistone, kombinerat med en del hatiska attacker, ett inbrottsförsök och stenkastning mot mitt sovrumsfönster (vilket förmodligen beror just på näthat och uppvigling av olika slag) så kände jag själv nyligen att min gräns var nådd.
I förrgår natt skrev jag så denna Facebookstatus och kände att jag i stort sett hade bestämt mig:
Börjar fundera på vad jag ska bli då jag blir stor. Med tanke på att hela politiska Sverige gått i barndom på grund av det vi vuxna kallar valrörelse och jag är så innerligt trött på politisk flaming, skuldbelägganden, barnsliga personangrepp och hot, så känner jag att politiken nog kanske får klara sig utan mig efter september.
Det är så det kan kännas rätt ofta. Jag har ingen elefanthud som står emot allt folk kastar efter mig. Jag har ingen jäkla rustning. Jag kom in i politiken halvt om halvt av en slump. Jag skulle ordna en demo mot en övervakningslag och sedan bara exploderade allt i ansiktet på mig. Jag var van vid att ägna mig åt vanligt traditionellt arbete som vem som helst och kanske aktivista en del. Jag hade dessutom just genomgått en enorm påfrestning med en transtionsprocess på grund av min numera välkända transsexualism, var nyopererad och mådde ganska unket. Helt plötsligt satt jag mitt i smeten och kunde inte egentligen trassla mig ur det, hur mycket jag än ville och också försökte.
Innebär det att jag får skylla mig själv om politiker och bloggare uppviglar så till den milda grad att jag sedan inte ens kan vara trygg i mitt eget hem? Innebär det att jag ska tåla vad som helst och gör jag inte det så får jag leva med att fly landet eller sänka mig totalt med sobril?
Jag tycker det är absurt. Jag tänker inte ta den skiten. Och jag tycker inte att någon annan ska behöva göra det heller. Vi vinner ingenting på det, annat än att vi får chansen att uppföra oss som obstinata snorungar. Och jag tycker det är så billigt...
Jag har ofta gjort mig känd för en vass penna. Jag är dock väldigt sparsam med att attackera personer. Jag kan vara fruktansvärt aggressiv mot ett parti eller en företeelse, men sällan mot individer. För att jag vet själv hur det är att leva med en hud som blöder redan då den knappt rispats. Att leva med ett psyke som inte tål.
Om jag nu ska lämna politiken för det... vad blir då kvar? Och vilket samhälle har vi tänkt ska ta vid då drömmarna om ett samhälle även hos och för sådana som jag fått vika på foten?
Intressant.
Det är klart du måste prioritera dig själv, men det vore synd för politiken, tror jag. Jag tycker du varit fantastiskt modig i det jag läst av dig sista veckorna. Trist att det finns människor som bara är ute efter att förstöra och bete sig illa.
SvaraRadera