Folkpartiet, transpersonerna, aktivismen och någonting kallat Lex Amanda

Det är egentligen helt och hållet ofattbart. Det som inte kunde hända och som satt så hårt inne att ingen egentligen trodde att det någonsin skulle kunna hända har hänt. Transsexuellas rättigheter och människovärde har blivit en snackis. Rätten att bilda familj, att få leva med vem man vill utan att behöva skilja sig som krav för ett administrativt beslut, rätten till sin egen kropp och sin egen identitet. Och så himla mycket mer...

Nu börjar frågor lyftas, som rätten att få använda korrekta betyg och arbetsgivarintyg även efter ett byte. Rätten att få en bra vård som är likvärdig över hela landet, med anpassning för olika grupper, samt för unga och barn. Rätten att själv få bestämma vilka ingrepp som ska göras och rätten att bli behandlad som en hel människa.

Vi trodde nog att det skulle ta ett par decennier till. Jag gjorde det, till alldeles nyligen. Och sedan bara exploderade hela landet i någon slags hysterisk transfeber. Kan man kalla det så? Helt plötsligt förstod omgivningen vad detta handlade om. Alla de som inte upplevt själva. Alla de som kanske inte varit så insatta, eller som inte haft en aning. Och det var ett oerhört mått av indignation som stormade fram där, mitt i allting. Tyvärr har det varit få partier som följt upp hittills. Få partiers bloggar har vaknat. Och då somliga har vaknat har det varit viktigare att ägna sig åt personangrepp och billiga politiska poänger istället för att driva sakfrågan. Men nu har någonting stort verkligen hänt.

Rapporten som nu publicerats av Socialstyrelsen är ett magnifikt exempel på hur det ser ut då väldigt kloka och skarpa människor slår sina huvuden ihop för att skapa något bra och verkligen, verkligen ger sig fasen på att de ska lyssna på den gruppen det hela faktiskt berör. Vi har sett det hända alldeles för sällan, historiskt. Och det gäller inte enbart i Sverige.

Jag tänker inte på något som helst vis påstå, vilket somliga gör, att detta enbart skulle vara mitt verk. Många har jobbat väldigt länge. Jag känner ett flertal som strukit med genom åren och jag vill tillägna denna enorma delsegern som Socialstyrelsens utredning, och även Folkpartiets utspel igår, ändå innebär, till dem.

Och till alla de där människorna som är totalt sänkta och utarbetade, deprimerade och ångestfyllda för att de kämpat i så många år att de inte längre kan separera svart från vitt och numera inte vet hur de ska göra för att sluta gråta.

Jag vill tillägna denna segern alla underbara människor som arbetat med frågan i organisationer som KIM, RFSL, RFSL Ungdom, RFSU, FPE-S och andra. Jag är inte säker på att den tämligen konservativnormativa Patientföreningen Benjamin i sin nuvarande konstellation förtjänar så mycket av det, men många individer som passerat genom Benjamins hägn har åstadkommit mycket på vägen.

Alla de där som föreläst har betytt mycket. Alla de som skrivit på bloggar och hemsidor. Alla de som deltagit i remissvar för den tidigare utredningen och även de som varit inblandade i Socialstyrelsens arbete under det senaste året. Läkare, psykologer, transaktivister, människorättsaktivister, jurister och andra specialister, men även helt vanliga dödliga människor.

Vi har alla bidragit. Vi har alla kämpat som slagna djur, fallit, rest oss, kämpat vidare. Och nu har något verkligen hänt. Vinden har vänt. Något nytt har fötts. Framtiden ser för första gången ljus ut, även för oss som fötts med någon form av köndysfori på ett eller annat vis.


Jag vill också särskilt tacka inte minst alla fantastiska vänner inom den folkpartistiska sfären och förstås inom LUF. Liberala Ungdomsförbundet är för mig en plats där jag hittat hem och där jag funnit ett mer naturligt stöd för den jag är och den kamp jag drivit än någonstans annars. Utan er insats för att lyfta detta och er rättmätiga indignation över vad som försiggår i dag, så hade förstås inte denna uppmärksamhet på sluttampen varit möjlig. Den liberala sfären har min fulla respekt, min tacksamhet och min enorma kärlek. Även för de gånger då jag fullkomligen rasat samman och då jag funnit stöd, kraft, armar som burit mig, händer som hjälpt att torka mina tårar och stöttning som gjort att jag orkat resa mig igen och fortsätta.

Somliga anser att jag skulle vara otroligt märkvärdig i det som skett. Jag har till och med eventuellt en nominering som årets lobbyist i Almedalen. Det vore ju litet lustigt, förstås. Men fint. Att få den uppskattningen känns skönt, eftersom resan hit har gjort verkligt ont på så många vis. På ett sätt kanske jag varit det. Jag har varit väldigt offentlig, jag har drivit frågan hårt, jag har vågat öppna mig på ett sätt som många inte gör eller inte vågar. Jag har talat rakt inifrån hjärtat och från den enorma smärtan jag burit. Men att jag lyckats skapa så mycket uppmärksamhet genom vad jag skrivit under de sista månaderna och i förlängningen under det sista året eller två är jag mest hedrad över. Jag har svårt att se att jag skulle vara en källa till så mycket magi. Jag har bara vågat och lyckades denna gången skapa något bra. Något bra som är fortsättningen på 40 års kamp, tusentals människors kamp, många människors livsverken. Jag tillhör de som hyllas för att det stora råkade hända just runt mig. Just idag. Resten borde hyllats igår och rimligen också imorgon.

Jag är stolt. Jag är sprudlande glad. Samtidigt är jag människa. Liksom alla de som drivit denna kampen med mig.

Och vi ska komma ihåg att kampen för transpersoners rättigheter i Sverige (och i Världen) är långt ifrån över! Vi har mycket långt kvar att gå än idag. Lagrummet som stympar oss och skadar oss lever vidare än idag. Människor i vår omgivning berörs än idag. Människor far illa.

Låt oss nu bara arbeta gemensamt över alla gränser för att tillsammans ta nästa steg. Att se till att nu inte detta glöms och göms undan. Att se till att vi verkligen tillsammans ser till att genomföra en lagändring så snart det alls är möjligt.

Då Riksdagen återigen öppnar efter valet i höst behövs vi alla i kampen för att förändra. För att se till att detta inte glöms bort. Inte stoppas undan i en skrivbordslåda igen. Inte vänds till något vi inte kan leva med och inte kan förstå.

Det tydligen redan etablerade namnet Lex Amanda i all ära. Jag kan säkert bära det med stolthet om det är vad ni vill kalla den. Jag är ohyggligt smickrad, enormt generad och vill helst gömma mig under ett bord och försvinna en stund. Men jag kan bära det. För att jag är stolt över att ha fått det myntat av de människor runtom som drivit kampen tillsammans med mig. För att jag är lika stolt över er och glad för er skull och lika gärna vill se alla andra kämpande människors namn som namn på den nya lagen.

Vi har ingen Lex Amanda än. Men kanske, kanske har vi det väldigt snart. OM vi kan jobba hårt tillsammans och verkligen bry oss om frågan i sig och människorna runtomkring oss. Alla de som kommer efter oss. Att vi bryr oss mer om dem än vi bryr oss om prestige, partitillhörigheter och andra eventuella intressen.

Andra som skriver: Agneta Berliner skriver. Den tunga och pådrivande kraften bakom arbetet med det utspel Folkpartiet gjorde igår. Det finns många som vill, och sedan finns det superstjärnorna bland eldsjälar som verkligen åstadkommer så ohyggligt mycket bara på grund av råstyrka.
Helena von Schantz... Att beskriva Helenas pathos i frågan är verkligen ingenting jag gör sådär med lätthet i en handvändning. Det finns helt enkelt inga ord. Du rockar, Helena! Och utan dig hade detta förmodligen aldrig gått i lås.
Rasmus är också en fantastisk kraft som driver på inte bara utåt utan även inåt på många vis.
Min superidol Immanuel Brändemo som verkligen är en oerhört stark del i den rörelse som skapats på sistone. Utan Immanuel hade jag varit noll och ingenting. Och det vet han, hoppas jag.
Min ordförande i HBT-liberalerna skriver, förstås. Fantastiska Catrine Norrgård och hennes företrädare, tillika nuvarande utredaren av den nya namnlagen Martin Andreasson. De har bägge jobbat hårt med detta också. Och Catrine har, vet jag, fällt en eller annan tår både av ilska och sorg på vägen över vad som pågår idag och mycket annat. En av de där människorna som drivs av känsla och ett genuint gott hjärta. Beslutsam, urstark och en fantastisk människa som jag är sjukt stolt att arbeta med.
Min man skriver, förstås. Och för den karln finns det helt enkelt inga ord. Jag tror inte jag haft en möjlighet att alls genomföra detta utan honom. För att däri ligger en stor del av den styrka som håller mig samman, uppe och ger mig riktning. Och så förstås Christine, som varit aktiv under så många år. Inget skrivet än, men all min kärlek. Även på Människorättsnätverket Svart Måndags blogg förstås.
Vännen Seved i Liberati som också modererade en prata på förra årets Pride och som berörde detta temat skriver också. Liksom värdefulla, sanslösa Annika Beijbom som är en nära vän, sann liberatist och även ledamot i Svart Måndag. En människa som verkligen ställt upp i vått och torrt för denna kampen.
Carina Boberg skriver. Liksom Karin Långström Vinge som också varit ett magnifikt stöd periodvis. Per Pettersson skriver på Newsmill och jag rodnar. Lanserar begreppet Lex Amanda, som jag tror myntades av Maria Jern, om jag inte misstar mig helt.
På bloggen Tianmi är det den gamla klassiska ordningen. Niklas är som vanligt vass.
Det finns så många jag vill nämna utöver. Alla dessa fantastiska aktivister. Alla de där som kämpat så hårt och som jag inte får plats att nämna utan att påbörja en hel wikipedia. En som förtjänar en helt egen wiki är förmodligen Lisa Olsson, förstås.
Även Svart Måndags tidigare ordförande har varit aktiv och är kunnigare än många tror. Och även Niklas har varit ett starkt stöd väldigt ofta. Micke Gajditza har också varit ett stöd på vägen.

Så himla många andra. Tänk om jag kunde lista er allihop...

Barbro Westerholm, Agneta Berliner och partisekreterare Erik Ullenhag - ni alla äger!! Liksom fina vännen och förebilden Birgitta Ohlsson som alltid finns där och hackar och hackar på glastaken och de förlegade betonghäckarna. Tack för att ni tagit det där första steget. Tack för att ni stakar ut riktningen. Jag hoppas att jag får en chans att se detta hända nu. Jag och många med mig. Om så blir fallet, hoppas jag innerligt att omvärlden minns ert och Folkpartiets ställningstagande och lyfter er för det ni gjort. Nu hoppas jag på att de andra partierna kan och vill följa efter.

Intressant.