Politik och världsutveckling. Klimat och framtid. Konflikter och hopp om en friare och tryggare värld. Sexologi. Funkispolitik och socialförsäkringssystem. Juridiskt och folkrättsligt. Och mitt i allting ett författarskap och debattådra.
- Marknaden har förstått den seismologiska förskjutningen som digital streaming representerar och erkänt att Linn har varit en huvudaktör när det gäller att leverera teknik som tar dem in i en ny era av hemunderhållning, säger Linns verkställande direktör Gilad Tiefenbrun.
Det som förundrar mig mest med hela den sista spionerihärvan är väl att människor tycks så ohyggligt förvånade. Att det här är något som förekommer inte bara i Sverige, Norge och Danmark utan över hela världen är liksom yesterdays news på så oändligt många vis. Naiviteten kring detta är tyvärr mer otäck i mina ögon än det faktum att detta bevisligen förekommer och har förekommit under lång tid. Det är inte ett dugg förvånande att människor som har ansvar för att skydda ambassader faktiskt gör det inte bara i teorin utan även i praktiken. Man läser inte en bok i körkortsteori om man inte förväntar sig att en dag få köra bil. Att somliga länder går betydligt längre än så är inte heller konstigt. Kan man, så gör man. Det är litet grann en grundläggande naturlag för hur underrättelsearbete går till. Och allt annat i tillvaron också.
Spy vs Spy
En gamingikon från det glada 80-talet. Tipstack för bilden åt Torbjörn Jerlerup. I miss'em!
Jag inbillar mig inte för en sekund att svensk underrättelsetjänst inte gör precis samma sak själva, även om jag tror att amerikanerna och exempelvis ryssarna har större befogenheter hemifrån, större anslag och i viss mån litet mer avancerad teknik tilldelad just sådana här projekt. Att sedan svensk underrättelsetjänst, som FRA och Must, har enormt avancerad teknik tillgänglig är något annat. Det är ingen slump att stora delar av världen fruktar våra kära spioner. De är vansinnigt duktiga på det de gör och det ska vi inte bortse ifrån.
Någonstans känns det väl inombords som att... varför ÄR ni så förvånade och chockade? Alls?
Vad tror ni att organisationer som ägnar sig åt skydd av nationer, övervakning och underrättelsetjänst egentligen gör? De sitter ju knappast och zoomar in på barnkanalens utsändning av det otroligt spännande och intellektuellt stimulerande programmet "Bror Kanin odlar morötter". De tittar inte ens på Teletubbies, förrän dess de kommer hem till ungarna i radhuset efter en lång arbetsdag förstås.
Och de där söta killarna (bland andra FRA's operatörer och SSG: Särskilda SkyddsGruppen) som vi skickat som stöd för våra trupper i Afghanistan och andra ställen? Är de där för att titta på den vackra naturen, eller är de där av någon annan litet större anledning? Ni vet de där killarna som inte ens brittiska generaler är bekväma att prata om, som håller sig för sig själva en bit bort från alla andra på de militära baserna och som bara tilltalas med förnamn. Periodvis under FRA-debatten så hette det att man tyckte det var fånigt att folk på FRA skulle lyssna av inrikestrafik i Sverige för att skydda trupper i Afghanistan. Det var ju inte riktigt så det gick till, förstås. Även om det säkert skulle kunna dyka upp något intressant här och var i svenska linor någon gång, så var det inte riktigt så FRA skyddade svenska trupper i Afghanistan. Även spioner har råd med flygbiljetter då och då, och förmodligen får man litet rabatt om man delar transportflyg med de andra godingarna som flugit över dit för att försöka åstadkomma ordning, civilisation och demokrati ändå.
Tänker inte gräva ner mig i frågan om svensk trupp eller inte trupp i Afghanistan. Kan bara säga att jag visserligen avskyr att vi ska behöva vara där, men att jag ändå ser fördelar med att vi är där framför att amerikaner är där av många skäl. Såväl humanitärt som politiskt. Men det är en mycket lång historia i det där och det blir ett eller tio egna inlägg för att förklara min splittring i Afghanistanfrågan på ett bra sätt. Hur som helst är vi där och vi har trupper att skydda, vilket vi blivit smärtsamt medvetna om på sistone. För att göra det har vi förstås även de där autistiska kodknäckarna och spionerna på plats. For real.
Unga afghanska tjejer i skolan. En omöjlighet för inte så värst länge sedan, trots allt. Och eventuellt ett minne blott så snart internationell trupp lämnar landet.
Överhuvudtaget är jag urtrött på den enorma naiviteten rörande underrättelsetjänst, massövervakning och spioneri som finns överallt i samhället idag. Vi måste fatta vad detta handlar om i grunden. Först då kan vi få till en seriös debatt om det. En debatt som är inte bara nödvändig utan kritisk på väldigt många vis och som absolut aldrig får tillåtas tystna. Först då kan vi egentligen börja påverka för att ge utrymme för det vi tycker är nödvändigt, samtidigt som vi sätter stopp för det som vi absolut inte vill ha del i överhuvudtaget. Vilket säkerligen är en del.
Det här med underrättelsetjänst, övervakning och åsiktsregistrering är ju, överhuvudtaget, ingenting nytt under stjärnorna alls. Så höll det på under kalla kriget och till och med en stund innan dess. Så har det varit även efteråt. 11 september 2001 var inte överhuvudtaget en utlösande faktor, utan snarare bara en förstärkande sådan. En bra orsak för de inblandade organisationerna att kräva större tilldelning av medel och en bra ursäkt för att inte behöva åstadkomma massarbetslöshet på grund av arbetsbrist bland övervakningsexperter runt om i världen. De organisationer som ägnat sig åt detta under kalla kriget ville ju förstås inte börja säga upp sina anställda på grund av arbetsbrist. Så lika svenska tjänsteföretag och biltillverkare är de inte att de vill agera enligt samma spelregler bara för att konjunkturen för sällsamma efterspaningar har minskat något. Och de vill förstås inte ha en lägre budget för att skapa nya leksaker och för att lära sig mer om hur man kan bedriva ännu djupare, svårare och mer spännande spionlekar. Det är rätt uppenbart. Var jag i branschen så skulle jag förstås må bättre av att den växte än om den minskade. Vilket de flesta förstår, såvida de inte är vänsterpartister förstås.
Och kan man inte spionera på nationer kan man alltid spionera på andra människor. Litet Hoover igen, men det kan vi alltid leva med. Frågan om underrättelsetjänst eller inte handlar mer om det faktum att den fortgår utan någon som helst reglering och grundläggande basal insyn överhuvudtaget än om det faktum att all verksamhet är av ondo. Utan tillsyn och utan någon som går loss och klipper ner grenverket om våren så blir det hela tämligen vildvuxet och riskerar att hamna utom all rimlig kontroll. Det är när detta går för långt som det blir verkligt otäckt.
Att vi har underrättelseverksamhet i världen kan vara jobbigt för många att inse. De flesta tycker det är spännande att läsa spionromaner av Ludlum, Forsythe, Guillou eller Greene, men ingen tror att det faktiskt ändå är något som förekommer. Det gör det. Vi vanliga dödliga förstår inte alltid varför det finns där, vilken historia som ligger bakom det eller hur det fungerar. Det är nog förmodligen lika bra. Men det finns där likförbannat. Och har egentligen alltid gjort. Från de glada dagarna med svettiga potentiella lönnmördare i fönstersmygen på slottet för hundratals år sedan till den hitechvärld vi är en del av idag. Det är när allt detta blir en stat i staten eller en överstatlig lekstuga som det blir litet väl otäckt och man kan bli tvungen att ta den stora och tunga diskussionen om var alla de inblandade länderna bör sätta ner foten och skapa gränser. Det är då man bör se över anslag, tillsätta utredningar, tillåta politisk diskussion på alla plan i samhället och gräva ner sig i integritetsdebatter till dess att öronen ramlar av. Inte för att bara avveckla hela skiten, vilket förmodligen skulle vara ödesdigert med tanke på att inga andra länder omkring oss kommer följa vårt exempel, utan för att så hårt det nu är möjligt beskära verksamheterna inte bara i Sverige utan även utomlands.
Att beskära och se efter den vilda trädgården är sunt och behöver göras då och då. På det sättet är det bra när avslöjanden om FRA-lagar och om amerikanska spioner dyker upp titt som tätt. Alla verksamheter, även de mest ljusskygga, mår bra av att då och då utsättas för en grundläggande granskning och då och då kan det mycket väl vara dags att rensa bort ogräs.
Vi vet sedan en tid att det finns väldigt mycket ogräs i den där världen och vi får inte för en sekund inbilla oss att vi inte har ett starkt behov av att gå loss och faktiskt gräva upp eländet.
Och till skillnad från Finanspolitiska rådet råkar man ju normalt sett inte ut för samma kritik om man gör saker som regeringen inte tycker om. Ingen regering är dum nog att för mycket motsätta sig sin egen underrättelsetjänst. Eller för den delen kritisera sina "allierades" förehavanden i det egna landet. Man lägger hellre mer pengar på "motmedel" och motsvarande större satsningar på sina egna motsvarande förmågor än att man stryper. Går det för långt från ena sidan så sätter man sällan ner foten och säger åt inkräktarna att sluta. Man bara utökar sina egna medel och sina egna förmågor för att kontra det hela. Och så är kapprustningar, hemliga avtal, samarbetsavtal och internationella försvars- och underrättelseöverenskommelser en realitet tillslut ändå. Som de många avtalen vi redan har med USA rörande massövervakning och underrättelser. Eller det europeiska Stockholmsprogrammet och så vidare.
Lars Calmfors, ordförande för Finanspolitiska Rådet.
Men apropå Finanspolitiska rådet. Det är litet roligt att verksamheter som svarar under regering och riksdag förstås, till skillnad från underrättelsetjänsten, så lätt marginaliseras, knuffas åt sidan och straffas om de nu bara råkar säga "fel" saker. Vi lär inte få se samma utveckling rörande FRA. Och vi lär inte få se särdeles mycket granskning av amerikanernas åsiktsregistrering av svenska medborgare heller. Med tanke på hur många fingrar som knådat den degen och hur många kockar som varit inblandade i den soppan, så vore det hemskt dumt att alls någonsin redovisa ett smack av vad den svenska regeringen och våra egna trotjänare inom spioneriet egentligen vet.
Sedan behöver vi som medborgare inte gilla det. Men det kallas realpolitik.
Vi kan väl åtminstone konstatera att det finns gott om skäl för den svenska integritetsrörelsen och dess internationella vänner att fortsätta gräva, fortsätta ifrågasätta och fortsätta debattera detta. Det finns enorma fördelar i att inte låta detta helt och hållet bero. Och ska vi vara helt ärliga så har de flesta länder en betydligt mer genomtänkt och vettig diskussion kring övervakning och underrättelsetjänst än vad vi har här i Sverige. Tänker exempelvis på att de diskussioner som förs om upphovsrätt och fildelning rimligen inte bör sammanblandas med tyngre underrättelseverksamhet. Det är inte ens äpplen och päron (de olika företeelserna hör inte ens hemma i samma korg), vilket många pirater tyvärr har misslyckats med att förstå.
Fildelning i sig är ett fenomen som inte kommer vara särdeles omdiskuterat om fem-tio år. Ju mer vi lägger upp i molnet i framtiden, dessto mindre nytta har vi av hårddiskar och därmed fildelning. Privata dokument kommer vi sannolikt att vilja kunna säkerhetskopiera lokalt även i fortsättningen, men jag ser inte att vi kommer fortsätta arbeta via lokal hårddisk i framtiden ändå. Det är för krångligt, helt enkelt, mot att ha allting sparat på servrar externt. Med fördelar som automatisk spegling, kontinuerliga backuper och tillgång till alla våra bilder, all vår musik, alla våra filmer var vi än är i världen.
Lika mycket som de gamla surmagade skivbolagsjättarna gnäller över att deras affärsidéer numera kan anses uråldriga tycker jag mig se samma mönster hos många upphovsrättsaktivister. Jag skulle hellre vilja diskutera framtidens affärsmodeller och lösningar på framtidens logistiska och affärsmodellsinriktade problem för att lösa dem. Inte för att lösa frågan om fildelningen. Inte för att den skulle vara irrelevant idag, utan för att den kommer vara oändligt irrelevant inom bara ett par år. Gårdag eller morgondag, helt enkelt. Att IPRED och den upphovsrättsliga kulturella delen av ACTA kommer spela ut sin egen roll tämligen snart är egentligen ingenting konstigt. ACTA kan komma att bli reducerat till något som egentligen mest återigen handlar om piratkopierade skjortor och kinatillverkade Goosejackor. Det stora problemet ligger inte i om jag har rätt att dela eller sprida film, musik och spel. Utan snarare i vilka demokratiproblem en lagstiftning modell IPRED och de av ACTA följande lagstiftningarna kommer att ställa till med. Att så totalt bortse från rättssäkerhet och grundläggande principer, som den svenska regeringen och även många andra regeringar gör, för vem som har rätt att agera rättsskipare i ett land är ett enormt problem. Det är snarare det som behöver lösas just nu. Vem har rätten att agera rättskipare och domare i ett land, vilka straffsatser är rimliga och vari ligger proportionaliteten?
Det är annars också betydligt viktigare att diskutera sådana saker som patentfrågor inför framtiden. Eller att diskutera nya modeller för en moderniserad upphovsrätt, licensverksamheter och annat som fungerar med de nya mönster människor skapar omkring sig som svar på nya distributionstekniker, nya arbetsmetoder och förutsättningar för förvaring, kommunikation och logistik.
Vilken sund 90-talist vill ha en hel vägg av miljöfarliga cd- och dvd-skivor hemma i vilket fall idag? Vem vill sitta där med åtta terrabyte-hårddiskar i datorn som bara sölar ner prestandan och gör det omöjligt att spela nästa coola shoot'em up på grund av taskig prestanda i den nya flådiga gamermaskinen!? Och varför är det fortfarande så svårt att komma åt dokument bara för att man har dem sparade på den gamla desktopen hemma? Man vill ju gärna komma åt grejerna även då man sitter med sin netbook eller iPad på Café Mineur inne i stan. Det borde vara en självklarhet. Och det är ditåt marknaden rör sig idag. Imorgon är det vår vardag. Och fildelning kommer vara irrelevant. Marknadens vinnare kommer vara de företag som faktiskt förstår detta och anpassar sig och sina affärsmodeller därtill.
Vi måste också börja diskutera betydligt mycket mer om vi ska ha ett öppet nät eller ett styckat kabelinternet där du måste betala för att komma åt information på delar av nätet. Vi måste diskutera censur, filtrering av data och information, modern upphovsrätt och distributionsmöjligheter. Vi måste diskutera vad som händer med den numera av lagstiftning hotade opensourcevärlden. Får vi överhuvudtaget köra Linux på hemdatorn eller på företagets servrar i framtiden? Vi måste diskutera digital delaktighet som en framtida demokratifråga som berör oss alla. Tar vi inte tag i usability, tillgänglighet och delaktighet finns annars risken att vi skapar en digital underklass som helt hamnar utanför det digitala samhället.
Därutöver måste vi också, som sagt, diskutera på ett betydligt mognare och mer seriöst vis vart övervakningssamhället är på väg. Åsiktsregistrering, andra statsmakters roll i vår egen vardag, FRA-shop, spioneri och massövervakning. Det är något vi förmodligen på sätt och vis blir tvungna att leva med att det förekommer, men vad kan vi påverka och vad kan vi stoppa? Hur mycket tillåter vi, rent krasst? Vad finns det för verktyg att skapa sig en verklig och relevant bild av vad som förekommer och inte förekommer omkring oss på daglig basis? Hur gör vi för att upplysa allmänheten och vad gör vi för att även upplysa våra egna inom den svenska integritetsrörelsen så att vi slutar göra rent vansinniga kardinalfel i vår retorik och i den offentliga diskussionen på grund av ren okunskap? På vilka sätt kan vi lyfta diskussionen och föra en verklig debatt om verkliga företeelser som vi har verkliga möjligheter att också påverka?
Jag skulle önska att vi började tala om detta på ett högre plan och släppte hysterin kring vad som faktiskt gäller. Vi måste sluta blanda äpplen och päron. FRA skiter i fildelare. Men de skiter troligen inte i den amerikanska ambassaden. Jag vill hellre veta vad FRA vet om amerikanernas förehavanden än vad de vet om min fildelarhistorik. Och jag vill veta om de har några rimliga förutsättningar att motverka sådana dumheter och framför allt om de ens försöker. Jag förväntar mig inga detaljerade tekniska utläggningar om vad som sker, men det skulle vara intressant att höra om detta är något som FRA, regeringen och andra direkt inblandade figurer egentligen har haft en aning om och vad de ändå tänker sig göra åt det.
Och skippar vi naiviteten, så är det bara att konstatera att de förstås vet precis vad som sker och skett sedan länge. Och att de av pragmatiska skäl även har tillåtet det att ske. Om inte annat för att de själva ska kunna göra precis likadant själva utan att någon lägger fingrarna i blöt där och då.
Man går så att säga med på en viss nivå av intrång för att därmed kunna dansa till sig litet mer yta för sin egen del och för sin egen verksamhet. Eftergiftspolitik, flirtspel och ömsesidiga förförelser. Släpper jag dig litet närmre min intima zon, så kan väl du släppa mig en liten bit närmre dig, eller hur? Lär dig dansa tango, för helsike! Eller något ditåt.
Dessutom ger en viss verksamhet från ena eller andra landet också självklart en viss möjlighet till träning för de jeppar och jeppor som sitter och ägnar sig åt motmedel och forskning ute på säg Lovön. Kan man göra det, så uppstår en lek och ett slags egen ekologi där alla dessa organisationer från olika länder lever på varandra som i en slags symbios. Folket i sig som eventuellt övervakas blir brickor i ett betydligt större spel, men är i det stora hela aldrig utsatta för direkt fara annat än i enstaka undantagsfall. Integritetsaspekten är något helt annat och det är den jag mer oroar mig över än risken att svenskar far illa över vad amerikanerna hittar. Och internationellt utbyte av information är en av de verkligt stora farorna med detta spelet, eftersom det är sådant som kan slå tillbaka på individnivå oändligt mycket mer än vi i regel kan föreställa oss. Också väldigt långt i efterhand.
Detta är alltså ett spel som förstås riskerar att skada någon enstaka individ. Men större saker än en viss individ anses naturligtvis stå på spel och därmed finns det ingen anledning för någondera sida att ingripa. En säregen pragmatisk låt gå-mentalitet uppstår. Det som verkligen bekymrar regeringen idag är inte huruvida detta förekommit utan deras vetskap eller i vilken mån det skett. De vet redan det och behöver inte TV4 för att avslöja det för dem. Det är avslöjandet och den inhemska diskussionen som blir jobbig. På samma vis som det blir jobbigt för ett par ungar som låst in sig i klädförrådet för att leka doktor om de råkar bli upptäckta av föräldrarna eller ett par nyfikna äldre syskon.
Sådana här lekar fungerar bäst då de sker i det fördolda. Även om alla parter vet om det, så är det inget som någon egentligen gräver i eller diskuterar för mycket. Definitivt inte offentligt, även om det då och då uppstår diplomatiska bråk bakom nogsamt lyckta dörrar. Man väljer att inte göra sådana påstötningar för ofta för att genom att ta det lilla lugna ändå upprätthålla en viss dynamik ikring det. I scratch your back if you scratch mine. Men då det kommer upp i ljuset så blir det lätt litet jobbigt, förstås. Det är föga förvånande. Efter ett tag av grottande i underjorden så tycks även de bästa ögon vänja sig vid mörkret. Och självfallet gör solljuset mest ont i så fall. En smärta som kan gå över med tiden, men troligen inte behöver det, eftersom även detta kommer begravas så snart som möjligt.
Vad vi kan göra är att se till att det där underjordiska systemet då och då penetreras av en eller annan ljustunnel så att vi kan se lagom mycket av vad som förekommer därnere och också så att vi kan påminna våra trogna spioner om att vi finns häruppe och att vi har möjlighet att se vad de gör i viss mån ändå. Fastän de själva sällan visare sig uppe i gatunivå längre. För att man alltid mår bra av att bli påmind om solen, också då man sitter fast i underjorden och gärna glömmer bort den efter en tid.
Kan det verkligen vara sant, tänker man då man hör sådant här. En amerikansk fyrabarnsmor som för fyra år sedan laddade ned hela 24 låtaroch därmed gjorde sig till storbrottsling av gigantiska mått. Bötesstraff är nu utdömt. Om 420000kr per nedladdad låt! Bakom åtalet ligger skivbolaget Capitol. Det kanske inte är en slump att då jag tänker på Capitol så tänker jag på stenkakor (ni vet de där stora skrapande rågkakorna man använde innan LP-skivan dök upp i skivdiskarna - eller så var det Dödahavsrullarna jag tänkte på; vet inte riktigt säkert). Vet du inte vad en LP eller en skivdisk är, så är det lugnt. Det innebär bara att du befinner dig i nutiden till skillnad från den industriella tidsålderns gamla döende drakar som kämpar desperat för att få gamla uråldriga affärsmodeller att leva vidare i ytterligare ett par år. Dödfött, men man kan ju alltid tvinga politiker att skriva nya lagar, så kan man leva på böter snarare än på den fallande försäljningen.
När nu skivindustrin ska fatta att vi som kunder gått vidare till den digitala tidsåldern, tycker att skivspelare, hårddiskar och annat trams är stenålder, borde grävas upp och katalogiseras av arkeologer och helst vill ha saker streamade och jävligt praktiskt mjukvaruförpackade framgår inte av historien. Jag tror det beror på att idén inte slagit draken än. Drakar sägs ju i och för sig ha episkt små hjärnor om man nu ska tro nutida fantasylitteratur. Men jag antar att när det är dags kommer nog detta urtidsmonster lägga sig under klubban och svärdet likafullt och godta det dödande hugget. För ingen uråldrig affärsmodell kan ersättas genom att försöka överleva på bötesbelopp snarare än försäljning. Tror att det stod i någon gammal förbiblisk text nånstans, men är osäker. Kilskrift och vittrade grottmålningar är så jäkla svårtytt!
Inte för att naturlagar från forntiden hjälper de människor som hamnar mitt i den eldsprutande galningens väg under tiden dödskampen pågår. Det är otäckt och trist och fruktansvärt, fruktansvärt dumt.
Men det hade väl lika gärna kunnat vara Sverige, tänker jag. Och hade det varit det, så hade dessutom denna fyrabarnsmamman som gjort sig skyldig till att ha laddat ned en enda cd-skiva (motsvarande) blivit tvungen att själv bekosta en publicering av domen i lokala media. För att vi vet ju alla att vår tyvärr rätt så okunniga justitieminister bara ääääälskar spöstraff, skamstraff och offentliga uthängningar. Kanske mer så att Beatrice gillar medeltid än vad Capitol gillar bestraffningsmetoder från tidig industrialism? Vad vet jag...
Men det passar ju förstås bra, med tanke på att vi kommit fram till att svensk lagstiftning på andra områden är mer brutal och blodstörstande än självaste gamla testamentet. Blodsstraff, kroppsstraff och offerriter är ju trots allt vardagsmat i Sverige idag. Tänker förstås på de bestialiska genetiska utrensningar av sexuella minoriteter som pågår i Sverige idag. Skrivit litet om det tidigare.
Hej urtid! När får jag titta på trollen? Går turen via alver och orcherockså?
10.080.000kr säger att jag (och denna fyrabarnsmamman, ni minns) betalat nog inträde för att se dem!
Jag har tidigare, med hjälp av exempelvis Fredrik Häréns fantastiska föreläsning på Kunskapens Dag 2007 (se den gärna nedan - det är värt din tid), visat på hur otroligt viktigt det är att vi engagerar oss i att skapa en framtida kunskapsskola med fokus på att faktiskt lära ut specifika kunskaper till eleverna. Jag har pratat om att det inte längre räcker med barnpassning upp till slutet av tonåren och att det inte räcker att ägna sig åt filosofiska funderingar kring vad som är kunskap och vad som inte är det. Att bara erbjuda elever kunskapen kunskap och att inte erbjuda ett mervärde och en möjlighet att tillgodogöra sig ytterligare kunskap och verktyg att förvalta den är något vi inte har råd med längre.
På en global marknad där Sverige alltmer hamnar på efterkälken på grund av att en betydligt större del av världen idag får möjlighet att utbilda sig är det viktigare än någonsin att vi tar tag i de problem den svenska skolan står inför. Och har stått inför väldigt länge.
Idag räcker inte kunskap för att få ett arbete. Idag räcker inte ens en examen från KTH. Idag måste du dels ha kunskapen, dels en djupare förståelse för den och dels en möjlighet att omsätta den praktiskt för att därifrån skapa något nytt.
Vi har sett hur medievärlden och underhållningsindustrin reagerar på att världen utvecklas och hur deras brist på kunnande om basal marknadsföring lett till att de numera försöker agera privatpoliser för att kunna värna sina gamla förlegade affärsmodeller i en föränderlig värld. Vi har sett hur företag som Volvo, Saab och Sony Ericsson får allt svårare att hänga med i det globala utvecklingsracet och därmed tappar stora delar av sin marknad. Vi har levt med hotet av konsekvenserna för det väldigt länge. Att bara producera en bil räcker inte idag. Att bara tillverka mobiltelefoner räcker inte. Kan du inte utveckla en ny, revolutionerande iPod eller iPhone så finns möjligheten att du kanske skulle klara dig mycket bättre om du helt enkelt gav dig in i en helt annan bransch.
Det är nytänkande som premieras av företagen runtom i världen idag - inte kunskapen i sig.
Kunskap kan du köpa för 17 kronor i timmen, säger Härén i sin föreläsning, i Indien, Kina eller Pakistan. Nytänkande och de riktigt smarta, revolutionerande idéerna som förändrar en hel bransch - en hel marknad; det kan företagen betala hur mycket som helst för.
Ska Sverige vara med och slåss på en sådan marknad, så måste vi ta vårt ansvar och ge våra skolelever möjligheten att utvecklas för en sådan marknad. Så att de har samma möjligheter att konkurrera som alla andra på den globala marknaden. Så att de själva kan ta ansvaret för att tillhöra den nya kunskapsdrivande generationen. Så att vi inte fäller krokben för dem innan de ens har haft möjligheten att se över sina möjligheter och sina egna drömmar.
Den socialdemokrat som förespråkar omvårdnadsskola och eviga mystimmar i klassrummet utan kompetenta lärare eller där lärarna enbart har uppgiften att handleda elever att söka kunskap utan riktlinjer får gärna förklara för mig hur det kommer sig att jag vid flera tillfällen sista åren mött ungdomar i övre tonåren som inte haft kunskaper om det mest basala i tillvaron. Somliga sossar tycks dock ha vaknat, vilket glädjer mig.
På Skansen för ett par år sedan sprang jag in i ett par tjejer som bör ha varit någonstans i gymnasieåldern och som på fullt allvar stod och laddade upp till en gemensam panikattack med tillhörande falsettoner för att sälarna som låg och solade skulle ha "fastnat" på klipporna och inte skulle kunna ta sig ner i vattnet igen. Personalen måste tillkallas för annars kanske sälarna skulle dö? Efter 15 minuters total hysteri (jag var så fascinerad att jag var tvungen att stanna kvar och följa upplösningen av detta) kom de tillslut fram till att det nog kanske inte var någon fara ändå. För att sälarna hade ju faktiskt såna där... vad hette det nu igen... "propellrar" där bak.
Då fick jag slag.
För min egen del slutade min förälskelsefas kopplad till den svenska skolan rätt abrupt då jag efter nära nog 1,5 år på Linköpings Universitet blev tvungen att ge upp och inse att egna studier skulle ta mig betydligt längre än svensk universitetsutbildning.
Då jag påbörjade min utbildning för drygt tio år sedan såg jag fram emot en möjlighet att kunna ta mina kunskaper från intensivt skrivande samt en bakgrund inom teatern till en nivå där jag kunde arbeta som producent inom kultur- och mediesfären. Det var planen. Men eftersom jag redan kunde litet grann om hur man producerar en teateruppsättning, var van vid museivärlden och hade en viss erfarenhet av scenografi, programmering för webben, skrivande och ett par andra bitar vi skulle gå igenom så fick jag ganska snart höra att det vore lämpligt om jag gav de andra på utbildningen litet mer utrymme till lärande. Det var viktigt att de också fick utvecklas och att jag höll mig tillbaka för att gynna de andra elevernas kunskapsutveckling.
Jag skulle alltså dels vänta in de andra studenterna och jag skulle se till att inte trycka upp mitt myckna (?) kunnande i ansiktet på någon annan.
Jag fick delta i föreläsningarna, men blev ivägskuffad att gå och ta en fika eller sitta hemma och slösurfa på mitt tämligen slöa 56K-modem under tiden de andra ägnade sig åt grupparbeten och seminarier.
Under den första halvan av första terminen måste jag erkänna att jag kände mig litet smickrad. Därefter började jag känna mig alltmer utanför. Jag mådde dåligt av att tappa kontakten med mina studiekamrater och jag blev mer och mer frustrerad över att jag satt där och tog fulla studielån för att helt enkelt ägna mig åt att fika på egen hand och se de kunskaper jag haft sedan tidigare bli alltmer inaktuella utan att få ett dyft av ny kunskap att ersätta dem med. Jag blev helt sjukt deprimerad och orkade inte med att ta tag i tillvaron överhuvudtaget. Det var inte svårt då att känna mig som om jag var ensammast i hela världen.
Strax innan julen 1999 tog jag mod till mig att ställa min studierektor mot väggen och kräva tillgång till samma undervisning som alla de andra eleverna på utbildningen. Jag ville också ha tillgång till datorlabben (vilka krävde särskild access via speciella inpasseringskort), så att jag också kunde utvecklas och ta del av de litet modernare programvarorna som fanns på dessa maskiner. Jag var den elev som var utestängd då alla andra elever hade tillgång.
Men svaret blev inte riktigt det jag väntade mig. Min studierektor såg på mig och borrade sina fundersamma ögon rätt in i mina under en lång stund. Förmodligen någon minut gick på det viset, vilket för mig kändes rätt obehagligt i sig även om det inte alls var tänkt att på något vis vara hotfullt. Han såg som sagt mest av allt väldigt fundersam ut. Då han bröt tystnaden krossade han alla mina illusioner om svensk skolgång för mycket lång tid framöver. Han sa att:
"Nej, jag kan inte göra det. Vi vill nämligen inte ha någon ELIT på den här skolan".
Två veckor senare hade jag lämnat Campus Norrköping och Linköpings Universitet och arbetade i Stockholm. Jag har aldrig gått tillbaka till svenska studier efter det. Den enda kursaren jag med säkerhet kan säga verkligen har lyckats bli någorlunda framgångsrik efter den utbildningen är annars Natalia Kazmierska, som jag dock är övertygad om har mer sig själv att tacka än utbildningen vi en gång påbörjade tillsammans. Vad hände med alla andra stora planer på att förändra världen?
En till mig närstående person har under lång tid ondgjort sig över att forskningen tydligt visar en omfattande nedgång i antal unga som idag förstår skillnaden mellan riksdag och regering gentemot för ett par decennier sedan.
Det ligger något i allt det här, känner jag. För vad säger det om Sverige att ungdomar som går ut gymnasiet och tar studenten fortfarande inte vet hur landet styrs? Hur bra beslut kan man förvänta sig att våra förstagångsväljare ska kunna ta på valdagen om de inte ens vet hur landets styre är uppbyggt? Jag har försökt hitta tillbaka till den rapporten, men misslyckades tyvärr för stunden. Den finns därute och svävar i vilket fall, så den som har den får gärna skicka den vidare till mig så jag har den tillgänglig igen. Även Skolverket har varit bekymrade över den sjunkande kunskapsnivån. Bland annat skrev de såhär 2008.
Det handlar uppenbarligen inte om att ungdomar av idag skulle vara dummare. Däremot undrar jag om inte många skolpolitiker under de sista decennierna varit mer än lovligt mycket mer korkade än man med rätta kan tolerera. Att satsa på en skola där du inte behöver mer kompetens för att utbilda på högskola än på en förskola (enhetslärarrollen) och där huvudfokus ligger på att förvara eleverna under ett antal timmar av dagen är ett hån. Ett hån mot våra ungdomar. Och ett sätt att råna våra unga på kompetens som borde vara deras. Det är att stjäla deras framtid och borde förmodligen betraktas som rent brottsligt!
Det är också ett hån mot det arv vi bär med oss från de generationer som en gång skapade Sverige som kunskaps- och industrination. De måtte alla vända sig i sina gravar idag!
Nu tar jag i, men läs och se gärna om mina och Fredrik Häréns iakttagelser en gång till och fundera över det litet, litet extra. Säg mig sedan att jag inte har någon point alls i mitt resonemang. Jag tar gärna diskussionen.
Det sätt vi drivit skolpolitik i detta landet till nu är ett sätt att stjäla från våra unga generationer möjligheterna att delta i en framtida samhällsutveckling på såväl det nationella som det globala planet och det är dödsstöten för kunskapsintensiva branscher som tillverkningsindustrin, telekombranschen, medicintekniken och många andra områden där vi tidigare tillhört världsledarna. Vi är inte världsledare idag. Och det har vi fått betala dyrt för. Inte minst inom teko och varvsindustri, men även inom verkstadsindustrin och inom många andra branscher. Bara kika på hur många anställda Ericsson gjort sig av med under de sista två decennierna. Se på vad som nyss höll på att hända med Saab. Det har inte bara att göra med ägare och ledning, även om en stor del av skulden förstås kan läggas vid inkompetens hos de tidigare ägarna. Det har också att göra med kompetens och utvecklingsförmåga. Visst kan vi bygga bilar! Absolut! Men leder vi utvecklingen?
När hade vi förresten senast en svensk pristagare vid Nobelceremonierna i Stockholm? Var det inte väldigt länge sedan nu - för att vara världens främsta utvecklingscentrum för ny vetenskap och teknologi?
Robyn
Jonas Åkerlund
Det är ingen slump att det är en ny kunskapselit som växer fram i Sverige idag. Bestående av programmerare, grafiker, musiker, producenter och liknande yrkesgrupper inom nya medier-industrin har vi en ny tillväxtbransch som omsätter enorma summor. Men hur många av våra nya entreprenörer är autodidakta och hur många har blivit tvungna att ta ansvar för sin egen utveckling och karriär då samhället och skolan egentligen svikit gång på gång?
Ska Sverige överleva på en alltmer globaliserad marknad där enorma mängder kunskap är livsnödvändig och där förmågan att tänka ett steg till och ett steg till med dessa kunskaper i ryggen är ett absolut måste - då måste vi börja tänka om.
Vi måste ha en skola som är anpassad till lärande och till att premiera nytänkande och idéer. Vi måste kunna dels premiera de elever som verkligen vill någonstans och som är studiemotiverade så att det som hände mig på Linköpings Universitet inte ska behöva hända någon annan. Och vi måste dessutom kunna plocka upp de elever som behöver extra stöd, extra undervisning inom ett eller flera ämnen och som kanske i vissa fall behöver just de där extra sociala resurserna. Utan de resurserna har vi svikit även den gruppen och det är bara inte okej.
Vad vi inte ska ha är en skola som helt abdikerar sitt läraransvar. Och vi ska inte heller ha ett samhälle där skolan ägnar sig åt att agera fostringsanstalt i första hand och läroanstalt i andra hand på grund av att en hel föräldrageneration i sin tur har abdikerat sitt föräldraansvar.
Skolan behöver fasta kriterier för vad en elev ska ha lärt sig vid genomgången utbildning. Skolan behöver också tillföras dels resurser för att ha möjligheten att garantera att så sker och dels status nog för att locka till sig rätt personal och rätt kunskap för att kunna leva upp till det vi kräver.
Att i någon sorts konformistiskt folkhemsbaserat likhetstänkande hävda att det är skandal att somliga elever lär sig mer än andra är kontraproduktivt för hela det svenska samhället och för våra möjligheter att producera kunskap och därmed utveckling för våra svenska företag i framtiden. Det är att begränsa möjligheterna för den unga generationen att få riktigt bra arbeten på de stora internationella företagen imorgon. Det förhindrar våra barn och ungdomar att skapa nästa Dice, nästa WESC, nästa superstjärnekarriär eller nästa Sony Ericsson. Det hindrar våra barn och ungdomar från att bli nästa generation stjärnarkitekter som ritar och designar nästa generation superhöga skyskrapor någonstans i världen. Det hindrar våra barn och ungdomar från att utveckla och bygga nästa generation superjumbos som kan flyga oss runtom i världen. Det förhindrar våra barn och ungdomar från att vara med då nästa generation klimatsmarta miljö- och energilösningar skapas och går i produktion.
Med ett Europa som i sin okunnighet och historielöshet i allt högre grad väljer in fascister och nationalsocialister i sina styrande organ igen på samma vis som under 1930-talet är det dags att ta krafttag mot okunskapen och mot de socialdemokratiskt söndermejslade fritidsgårdsskolorna. Inte genom att utesluta eller genom att plocka fram piskor och påkar, utan genom att ta kontrollen över lärandeprocessen igen.
Genom att hylla kunskapen och genom att hylla idéerna. Vi måste skapa en skola som bygger på visioner och drömmar. Som är på väg någonstans. Vi måste skapa framtidens skola utifrån förutsättningarna att alla ska med och att alla ska kunna utvecklas till sitt personliga yttersta. Alla ska kunna nå sina individuella drömmar.
Vi får inte längre snuva våra kommande generationer på kunskap som borde vara deras.
Det är viktigt att Folkpartiet nu tar steget till att skaffa sig en riktig ryggrad inom skolpolitiken. Det är viktigt att vi förstår vad vi arbetar för. Det är därför viktigt och mycket positivt att Folkpartiet satt ned foten och sagt stopp i förhandlingarna rörande förtroendetiden i lärarnas scheman och rörande synen på lärarrollen. Skolan och dess elever behöver kunskap mer än någonsin. Ge den det och ge fasen i att radera alla möjligheter till att åstadkomma ett större kunnande. Ge fasen i lärarnas arbetstider i förhandlingarna om de nya avtalen. För skolans och för Sveriges och våra unga generationers skull - ge kunskapen och kunskapsgrundandet en chans.
Låt omsorgsskolan dö en gång för alla. Låt oss alla välkomna kunskapsskolan.
Den 7 december 2009 (i måndags) höll Nätverket Svart Måndag ett extrainkallat årsmöte.
Syftet med mötet var att göra justeringar i föreningens stadgar, samt att välja en ny valberedning då vår tidigare valberedare Victoria Drefvenborg bett att få avsäga sig sitt uppdrag för en tid sedan.
_____________________________________
Ny valberedning
Som ny valberedare valdes vår tidigare ordförande Niklas Starow, även känd under sitt blogg-alias Scaber Nestor. Ett mycket bra val, då få personer kan integritetsrörelsen så bra som just Niklas. Vi är mycket glada över att Niklas gått med på att ta denna tunga, men viktiga roll.
Nu påbörjas arbetet med att skapa ett underlag för en ny styrelse inför det kommande ordinarie årsmötet i februari 2010.
Kassören Elizabeth Morseby har tackat nej till att återkandidera och även ledamöterna André Havsjö och Michael Gajditza behöver ersättas under det kommande årsmötet. Återkandiderar gör bland andra vice ordföranden Jens Odsvall, samt tidigare kassören Christine Sahlström. Även jag återkandiderar på begäran från styrelsen, men dock inte till presidiet, då en stor del av 2010 kommer att ägnas åt valrörelsen inför riksdags- landstings- och kommunalval. För att kunna fortsätta hävda Svart Måndags politiska oberoende har jag avsagt mig rollen som ordförande då jag alltså kandiderar för Folkpartiet i Stockholms Län och Huddinge Kommun.
Vi kan alltså konstatera att organisationen Svart Måndag kommer att få en ny styrelseordförande och till stora delar ett helt nytt presidium i samband med nästa årsmöte. Även ett par ytterligare styrelseledamöter bör tillsättas. Är du intresserad av att kandidera till Svart Måndags styrelse inför föreningsåret 2010 är du välkommen att kontakta föreningens valberedare här.
_____________________________________
Nätverket Svart Måndag inför språkrör
En uppdelning av ordföranderollen kommer också att göras. Tidigare har Nätverket Svart Måndag haft en sammankallande eller ordförande som skött det administrativa arbetet och utöver det en talesperson som varit ansiktet utåt för organisationen. För att lätta ordförandens arbetsbörda kommer Nätverket Svart Måndag återigen att dela upp rollerna som ordförande och talesperson och kommer därför att i samband med det ordinarie årsmötet i februari 2010 utse ett språkrör som kommer att agera mediekontakt och ansikte utåt för organisationen.
Tidigare har denna rollen tillhört Petter Axén och Niklas Starow. Vem som blir Svart Måndags nästa språkrör återkommer vi om i samband med tillsättningen av den nya styrelsen i samband med årsmötet.
_____________________________________
Svart Måndag treskiktar sin organisation
Det beslutades även om att Nätverket Svart Måndag som organisation kommer att vara tredelad hädanefter. Den stora majoriteten medlemmar i Nätverket kommer att fortsätta vara löst organiserade och räknas inte in i föreningen som sådan. Därtill kommer föreningen att finnas, där de aktiva medlemmarna (även kallade "kärntruppen") utser en styrelse som bedriver den lösa egentliga administrativa delen av organisationen.
Grafik: Olof Bjarnason (NSM)
_____________________________________
Medlemskap och stödmedlemskap i Nätverket Svart Måndag
Ett medlemskap i föreningen kommer att kosta 250kr per år och medlemskap kommer att godkännas av föreningens styrelse.
Även ett stödmedlemskap införs, vilket ger möjlighet att aktivt stötta föreningen ekonomiskt. Ett stödmedlemskap ger inte rösträtt i samband med årsmöte, men stärker föreningens ekonomi och ger ytterligare tyngd åt föreningens verksamhet. Ett stödmedlemskap kostar endast 50kr årligen.
Medlemskap, stödmedlemskap och andra bidrag betalas till föreningens bankgiro 438-1349. _____________________________________
Pågående kampanjer
En genomgång av pågående kampanjer och aktiviteter inom föreningen ger vid handen följande:
Green Democracy!TillsammansmedGreen DemocracyarbetarNätverket Svart Måndagaktivt för attstödja den gröna demokratirörelsen och studentrörelsen i Iran i deras kamp för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Inte minst har detta engagemang sin bas i det faktum att den nuvarande illegala regimen använder närmast FRA-identisk teknik för att åsiktsregistrera, förfölja, fängsla och mörda oppositionen i landet och tysta regimkritikerna och de progressiva och demokratiska krafterna i landet. Något vi inom Svart Måndag konstaterat är fullkomligt oacceptabelt.
Illustrationer av alltid lika begåvade OlofB som lämnar ut bilderna med en CC_BY_SA-licens. Kopiera, remixa eller återanvänd som du vill, men länka tillbaka till källan. =)
Inga plattor under granen, skanderar Niklas Starow på sin blogg. Svart Måndags tidigare ordförande och nyblivna valberedare tar nu ytterligare en gång tag i och kampanjar mot IPRED. Även OlofB skriver om det här. Vi kan säga att detta handlar om Köpbojkott 2.0 - en fortsättning på kampanjen från början på 2009.
Tanken är att vi väljer att protestera mot de senaste domsluten i tingsrätterna där upphovsrättsindustrin på rätt veka grunder vill få ut identiteten på personer bakom specifika IP-nummer. IPRED-lagen må ha varit byggd på goda avsikter, men är totalt vansinnig i den form den har idag och riskerar att skada integritet och rättssäkerhet för väldigt många människor.
Undanbe dig gärna just den typen av hårda klappar som avses i detta sammanhanget. Skippa cd-skivor, dvd-skivor, biobesök och liknande. Välj istället konserter, teaterföreställningar eller en kväll på operan. Helt enkelt därför att upphovsrättsindustrin skriker sig hesa över sina förlorade intäkter men sällan ger särskilt mycket avkastning till sina artister och skådespelare i slutändan. Teater och konserter ger betydligt mycket mer ersättning till artisten som vi gärna vill stötta och därför är det fördelningsmässigt mer rätt att stötta genom att aktivt välja den sortens arrangemang. Ett politiskt och ideologiskt ställningstagande, förstås. Men välj hemskt gärna att stötta artisten framför den så aggressiva och repressiva upphovsrättsindustrin. Det vinner alla på i längden.
Man kan ju fråga sig om det verkligen inte är så att fildelningen faktiskt ökat igen. Förstås vill Antipiratbyrån helst inte ta i spekulationer om sådana saker, men det känns osannolikt att annan trafik skulle ha vägt upp en sådan ökning i förhållande till den trafik som fanns innan respektive kort efter IPRED-lagens införande.
Jag vågar nog påstå att ISP:er som Bahnhof förmodligen har rätt i sina bedömningar att fildelningen åter ökar. Även om det förstås innebär att IPRED till stora delar har kollapsat över sig själv.
Nickar och konstaterar att debatten kring IPRED fortsätter. Med tanke på det viktiga principiella läget rörande IPRED och dess väldigt klantiga utformning hoppas jag att Telia fortsätter att protestera genom att överklaga domen. Fortfarande finns många frågor som inte berör själva principfrågan i sig (alltså fildelningens vara eller inte vara), utan som snarare berör rättssäkerheten i lagen och dess eventuella framtida tillämpning.
På den grunden uppmanar jag Telia att driva denna frågan till högre instans för att vi ska kunna få dels ett tydligare rättsläge för grundfrågan i sig, men också för att det krävs en seriös och omfattande diskussion rörande lagens utformning.
Med tanke på att det tidigare fallet rörande Ephone och de fem ljudboksförlagen ännu inte är avgjord och då den processen är på väg till Högsta Domstolen ser jag inte att Södertörns Tingsrätt och dagens datum är den tidpunkt och plats då frågan rörande Swetorrents bör avgöras.
För övrigt anser jag att den eventuella böteslappen på 750.000kr är så pass lockande för ett stort företag som Telia att det vore rimligt om Telia valde att faktiskt ta straffet och betala sina böter och därefter internfakturera sin PR-avdelning för utgiften. En bättre PR-kampanj och ett bättre försäljningsargument gentemot alla sina nuvarande och presumtiva kunder kan Telia Sonera knappast få, trots allt. Nästa års bästa pr-kupp till en av tidernas bästa prislappar. Här kan vi tala mervärde till reapris. Det enda problemet då är att vi förmodligen hamnar i en situation där en icke överklagad dom från en lokal tingsrätt för en tid framöver riskerar att skapa ett prejudicerande rättsläge, i ett läge där vi inte har råd att lita på att domslutet faktiskt är tillräckligt kvalitativt för att bära upp sin tyngd.
Den här veckan och nästa kommer Datainspektionen att göra inspektioner hos Ifpi och Antipiratbyrån. Syftet är att klargöra hur organisationerna arbetar för att registrera misstänkta fildelare. Man vill framförallt ha koll på hur Ipred-lagen påverkar hanteringen av personuppgifter i denna hanteringen, säger man.
– Vi vill se om och hur de registrerar misstänkta fildelare, Jonas Agnvall, jurist på Datainspektionen, till SvD.se.
Visserligen är detta ett rutinärende, men det blir en intressant prövning då det lär kunna framgå efter inspektionen huruvida de två kontrollerade aktörerna håller sig till de tillstånd de fått och huruvida de i övrigt följer PUL (personuppgiftslagen), vilket de alltså fortfarande har skyldighet att göra.
Under tiden konstaterar vi att lagen hittills varit väldigt svår att arbeta utefter och att det är få åtal som väckts.
Hur det där med PUL och den egentliga lagtexten om att endast myndigheter får registrera uppgifter rörande individer som misstänks ha begått brott (något just Ifpi och APB har fått dispens ifrån) verkligen fungerar i dagsläget kan man ju undra.
Ifpis vd Lars Gustafsson säger såhär:
– Vi samlar kontinuerligt in bevis via extern hjälp som gör det åt oss. Men vi har tidigare skrotat flera fall, där vi ser att omfattningen inte är tillräckligt stor eller att bevisen inte håller.
Men frågan är... hade ingen kunnat räkna ut det här tidigare? Hade ingen kunnat räkna ut att bryter vi mot folkrätten för att jaga folk för något som i praktiken är ett snatteribrott och därmed kriminaliserar en hel ungdomsgeneration så går det fruktansvärt mycket åt helvete. Ingen ISP vill ju för guds skull vara ond och mer eller mindre juridiskt avrätta en majoritet av alla sina kunder och användare. Det funkar inte.
Och gissa vilka som faller i skiten nu? Jo... de brottsutredare som jagar riktigt elaka brottslingar. De där barnporrligorna, virus- och spamspridarna, de ekonomiska brottslingarna och alla andra sågspån som roar sig med att hota folk hela dagarna i ända. Grattis! Vi har just dödat möjligheterna till en fungerande brottsbekämpning på nätet och jag är inte ett dugg road.
Eller... litet kanske. Alltså, det blir ganska kul på något vis med allt detta. Att se folk springa runt i cirklar och inte veta vad de ska göra är ganska gulligt och underhållande ändå.
Och snart alltså ACTA, dessutom. ACTA som kommer ta livet av allt hopp om att våra framgångar rörande Telekompaketet alls kommer ha någon som helst betydelse.
Eller kanske inte... Det visade sig ju att regeringen satt ned foten och krävt att inga svenska lagar ska ändras på grund av ACTA. (Förmodligen ett stort tack till bland andra Karin Pilsäter som jag och Annika Beijbom sparrade med i rätt hög grad tidigare i somras i Folkpartiorganet Tidningen Nu och som redan då lovade att något sådant aldrig skulle få ske).
Min fråga är då... Om regeringen vill jaga fildelare med hjälp av IPRED - hur kommer det sig då att de sätter krokben för ACTA och samtidigt inte kan få bukt med fildelningen och de stygga ISP:erna idag? Och därtill alla dessa anonymiseringstjänster och så den framtida kampen om DLI. Det blir bara bättre.
För övrigt så var det det där med att skydda artister, vad? Times Online har en rätt fin vinkling på det.
Jo, Mary har rätt. Definitivt vill vi hellre ha Piratpartiet i riksdagen än en massa främlingsfientliga spån, trots allt. Integritet och demokrati framför hat och rädsla. Dammit, it's a hard pick!!!
Det är rätt spännande att se hur allting hänger ihop ändå. Jag har i ett par poster nyligen påpekat hur islamofobi hänger ihop med övervakningslagarna, liksom en underliggande rädsla för vart världen är på väg nu när västvärlden i allt väsentligt blir omsprungen av andra kulturer, religiösa sfärer och så vidare. Vi är inte längre herre på täppan och måste därför skydda oss och vårt sätt att leva. Tyvärr gör vi det inte genom omfattande forskningsprojekt, genom att skapa drömmar och visioner och genom att värna friheten och integriteten så som vi en gång i tiden gjorde och därmed byggde upp västvärlden som något historiskt unikt.
Men alla imperier ska ju falla och vi har just nu att bevittna hur det frihetliga väst börjat kollapsa och använder sig av övervakningslagar, handelsavtal, censur, stängda gränser, korståg och tjallerisystem för att panikartat hålla fast vid det vi har. Men panikartade försök att bevara något som är förlegat och snarare borde utvecklas och förnyas har aldrig fungerat särskilt bra.
Professor Michael Geist har på sistone lyckats få tag i dokument rörande handelsavtalet ACTA som nu är inne i en intensiv förhandlingsperiod. Dessa dokument (nedladdningsbart här) är nu publicerade och det är onekligen rätt skrämmande läsning, måste jag säga.
Och det som är så intressant är hur Michael Geist påpekar, bland annat i denna intervjun, hur ACTA försöker underminera lokal lagstiftning genom att sätta sig över rätten till suveränitet hos alla länder - även de som inte själva skriver under avtalet.
Det handlar om att pressa mindre länder till att gå med på ACTA för att de alls ska få ta del av handel med ACTA-länderna överhuvudtaget. Mycket av det vi tidigare tagit för givet inom frihandelssystemet kommer troligen inte att vara aktuellt post-ACTA.
Det är inte heller otroligt att de framsteg vi gjort i samband med de europeiska förhandlingarna kring Telekompaketet kommer att te sig synnerligen meningslösa med tanke på att inte minst den amerikanska upphovsrättsindustrin sett till att lobba inte på en front utan på många samtidigt. När resten av blogg- och medievärlden jublar över segern i Europaparlamentet sitter jag och känner hur upphovsrättsindustrin, dess lobbyister och alla kravpopulister sitter och hånflinar. Vi har inte vunnit någonting alls. Vi har bara blivit lurade att tro att vi segrat, men kommer snart att bli slagna på fingrarna då ACTA-avtalet står klart i början av 2010.
Det ter sig naturligt idag att konstatera att på samma sätt som FRA bara var en dörröppnare för det långt mer omfattande och skrämmande INDECT så gäller samma sak för Europeiska Unionens telekompaket och IPRED i förhållande till ACTA. I detta fallet ligger IPRED och Telekompaketet till grund för ett förberedelsearbete inför det till stora delar topphemliga och kraftigt nedtystade ACTA-avtalet.
Det är bara en tidsfråga innan vi kommer se internetlagar som innebär en "three-strikes-and-you're-out"-princip, vilket torde vara ett stort demokratiskt "NO-NO"!
Faktum är att man på många håll påpekat bristen på, och nödvändigheten av, transparens i förhandlingarna. Michael Geist själv har gått så långt som att säga att dels bristen på transparens och dels de långtgående och förmodligen folkrättsvidriga metodiker som nu förknippas med ACTA borde föranleda en diskussion om huruvida Kanada rent av borde dra sig ur förhandlingarna. Även Howard Knopf säger samma sak. Jag anser att även Sverige och Europa bör ta sig en allvarlig funderare kring detta.
Med tanke på hur många försök vi sett att försöka inskränka yttrande- och åsiktsfrihet på sistone kan jag inte annat än undra hur lång tid det dröjer. Skrev litet löst om det tidigare idag.
På tal om yttrandefrihet: EFF driver en kampanj för bloggares rättigheter. Mer information här.
Ge ditt stöd genom att bland annat skaffa din egen badge för din blogg här.
Du kan också välja att stödja den numera klassiska Free Speach Online-kampanjen genom att visa att du är del i Blue Ribbon Campaign. Också den en del av det viktiga arbete som bedrivs av Electronic Frontier Foundation.
