Kampanjen mot tvångssteriliseringar är inte riktigt över än...

Och när ni trodde att Pride var över, och tvångssteriliseringarna var över, så fick ni så himla fel.

Jag är otroligt glad över den uppmärksamhet jag fått efter mina avslöjanden om vad som pågår. Efter mediahetsen och allt liv som varit kring mig i sommar. Almedalen och Stockholm Pride var helt och hållet hysteriskt. Fullkomligt galet.

Men nu har vi i alla fall fått samtliga partiledare att ta avstånd från detta. Förstås utom Sverigedemokraterna, men vad kan man begära? De har aldrig varit så himla medmänskligt och tolerant lagda till att börja med, speciellt inte om man skrapar på ytan och ser hur de ser ut då kamerorna slocknat och de bara har tangentbordet och skärmen framför sig. Ointelligens brukar straffa sig på så vis att då man tror att ingen ser...

Annars har vi dem alla nu. Folkpartiet, Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Piratpartiet och Feministiskt Initiativ. Med andra ord, de partier som jag anser faktiskt räknas, vid sidan av mininassarna som jag tyvärr har svårt att ta på allvar fortfarande. Mestadels för att de själva har svårt att ge ett seriöst intryck nog. Kalla mig elak.

Men allvarligt talat, hur många av er tror att vi hade kunnat få stopp på detta i och med två månaders kampanj, efter fyrtio år av försök att nå igenom mediekylan och det politiska tomrummet om nu inte den där bråkiga bruden som kallar sig Kandidat 42 hade dykt upp och börjat skrika?

Hur många tror att partierna hade tagit ställning utan Svart Måndag, Liberati, Liberala Ungdomsförbundet och till sist Folkpartiet? Jag tror inte det hade varit möjligt. Det hade bara aldrig hänt. Och, faktiskt, det hade nog inte hänt utan att Aftonbladets debattredaktion bestämt sig för att ta tag i och driva frågan heller. Litet mediemakt skadar inte ibland. Tredje statsmakten gjorde sitt jobb och såg till att granska makten för att komma åt ett omfattande demokratiproblem och jag måste säga att äras den som äras bör.

Nu har vi kommit så långt som att vi hoppas på en förändring av lagen. Lex Amanda ska den visst heta, säger folk runtomkring. Döpt efter mig. Det är litet pinigt, men inte så litet smickrande. Och jag har trots allt jobbat hårt för det här, så ok då.

Nu återstår frågan... är det verkligen så att det blir av nu? Lagen är inte omskriven än. Den gamla gäller fortfarande.

Min partisekreterare Erik Ullenhag tror att vi kan få till en ändring till någon gång 2011. Det vore bra. Men till dess har upp till 70 personer till blivit tvångssteriliserade av den svenska staten. Det brinner i knutarna nu! Lagen måste ändras!

Ingen av oss är förtjänt av att detta fortsätter nu. Vi har inte råd att vänta och vi har inte tid med att detta hålls i långbänk eller begravs i någon jäkla skrivbordslåda igen.

Vi har heller inte råd att inte ta ansvar för alla de som redan steriliserats på grund av denna vansinniga lagen.

Jag själv blir inte hjälpt ett dugg av den nya lagen, därför att för mig är det redan försent. Min möjlighet att bilda familj är redan fråntagen mig sedan mars 2008. Jag kräver därför att följande kollas upp också:

1. Möjligheten till adoption för hbt-personer måste ses över igen. Att inte ett enda fall har gått igenom efter att den nya lagen började gälla för nio år sedan är skamligt bortom alla ramar!

2. Möjligheten till inhemsk adoption, samt adoption av något äldre barn måste också ses över!

3. Surrogatmödraskap måste bli tillåtet!

4. Patologiseringen av transsexuella måste tas bort och diagnosen flyttas från psykiatrin till den somatiska delen av behandlingsmanualen.

5. Även transsexuella kan vara goda fosterföräldrar. Det är dags att erkänna det och slopa den pågående diskrimineringen mot individer som erbjuder sig som fosterföräldrar, men som inte anses vara lämpliga på grund av sin medicinska historik.

6. Hade tvångssteriliseringen skett enligt samma regelverk som idag och på samma vis, men innan 1975, så hade jag haft rätten till skadestånd från svenska staten. Det har jag inte idag, för att lagen från 1999 är skriven på så vis. Den lagen bör ses över och hädanefter även inkludera de som drabbats efter 1975. Något annat vore bara löjligt!

Intressant.