Det hemska som sker i denna världen

Kan inte låta bli att tänka på vad som hänt här under de senaste månaderna. Attacker mot kvinnan som bar hijab i Fagersjö, där jag delvis vuxit upp, detta med registreringen av romer och resande. Vad det, återigen, sätter min tvångssterilisering 2008 i för sken, och det fortsatta familjebildningsförbudet som kvarstår och som fortfarande förhindrar mig att bilda familj.

Tänker på Ungern, Grekland, Ryssland, rörelser i Baltikum, Storbritannien och på många andra håll, stålrör på gatorna i Stockholm.

Tänker på nynazister som intar en liten småstad i North Carolina, samtidigt som hela USA i tysthet ser på, bara för att ett bortglömt folk i ursinne ska ta saken i egna händer och vägra se hur dessa hakkorsbärande människor ska utropa en egen liten nation med början i den lilla staden utan att någon reagerar. Det bortglömda folket som ingen vill kännas vid, men som finns där än och som har mer rätt till landet än någon annan av alla dem som står där tysta och ser på.

Men tystnaden ekar när vi låter detta ske igen. Och ska jag vara helt ärlig, så knyter sig rädslan i magen och i bröstet på mig och obehaget krälar längsmed ryggraden när jag ser vad som händer med världen omkring oss.

Det här är inte en enda människas problem. Det här är inte en konstapels verk. Det är inte en avdelnings tystnad. Det är inte en ministers sak att uttala sig om. Det är inte en nyhetsredaktions sak att skriva om. En människas sak att facebooka, gilla eller äcklas av.

Det är var och en av oss som måste ställa sig upp nu. För att gör vi inte det, så vet vi inte var samhället slutar om fem eller tio år.

Detta är inte en persons sak. Detta är inte en persons kamp.

Detta är tio miljoner svenskars kamp. Detta är hela Europas kamp. Detta är miljarder människors gemensamma kamp.

En världs överlevnad. En världs gemensamma mänsklighet. En världs gemensamma värdighet.

Gör vi ingenting nu, så förtjänar vi inte att kalla oss människor överhuvudtaget.

Då förtjänar vi inte den här Jorden idag.

Då förtjänar vi den än mindre imorgon.

Striden mot tvångssteriliseringar och en värld av demoniseringar

Foto: Andreas Froby, Liberala Ungdomsförbundet, samt 1:e vice ordförande i Människorättsnätverket Svart Måndag

I juli 2010 går Liberala Ungdomsförbundet som första ungdomsförbund i Sverige aktivt ut på gatorna och kampanjar och aktivistar för att synliggöra de tvångssteriliseringar som Sverige fortfarande utsätter sexuella minoriteter för.

Sällan har jag varit så sjukt stolt över att vara en del av Luf. Sällan har jag varit så stolt över att vara liberal.

Det känns skönt att såväl min lokala ordförande Christoffer Fagerberg som min förbundsordförande på nationell nivå Adam Cwejman personligen lovat mig att jag har deras fulla stöd i kampen för att stoppa tvångssteriliseringarna. Att de bedyrat att Luf inte kommer vila förrän lagen är ändrad. Det känns skönt att veta att jag har ett parti bakom mig som står för övertygelsen att även sexuella minoriteter som transsexuella ska ha rätten att äga sin egen kropp, ska ha rätten att bestämma själva över vilka ingrepp som ska utföras på den egna kroppen och varför.

Det känns också skönt att veta att jag har mitt moderparti i ryggen och att de driver kampen tillsammans med mig, inte minst efter uttalandet nyligen från Ullenhag, Berliner och Westerholm.

Jag har inte klarat att själv delta i kampanjen, därför att jag fortfarande gråter för jävla mycket. För att jag får ont i magen och inte kan prata om det för det mesta. Inte då det blir så tydligt, så otroligt starkt manifesterat vad som hänt mig. 

Jag har dock skrivit om det här och där. Jag har blivit intervjuad i DN, i Malmö Gay Radio och jag kommer att skriva igen inför Pride i form av en krönika som publiceras i samband med Stockholm Prides invigning. Jag kommer även att synas i en intervju för Aftonbladet TV i samband med Pride. Vill du lära dig mer, så lyssna in då.

Till dess... en stilla undran över när de andra partierna och de andra ungdomsförbunden ska inse att denna frågan är så oerhört viktig på så många vis att de inte längre kan sitta tysta och acceptera. När kommer ni att tala? När går ni ut på gatorna? När skickar ni någon av högre betydelse än en kommunal lokalpolitiker att svara på frågan om hur detta kan förekomma i Sverige år 2010?

Det skrivs litet överallt om hur hokus pokus blivit ny statsreligion i Europa, hur historien förvanskas och hur olika grupper fortfarande förföljs över hela kontinenten. Det är skrämmande att se hur otroligt vidskepliga, okunniga och historielösa vi har blivit. Hur övergrepp idag ses som vardagsmat och hur stora grupper i vårt samhälle än idag demoniseras utan grund. 

Allt detta hat och all denna demonisering hänger ihop. All denna förtvivlade jakt på syndabockar och alla höga rop om högre murar, fler förbud, skarpare gränser och hårdare strider mot allt vi inte förstår.

Detta är inte en partipolitisk fråga. Det är ingen blockfråga. Det är ingen marginell fråga. Det handlar om grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Om synen på människors lika värde. Om synen på vad en människa är och vad mänsklighet är. Vad mänsklighet står för eller åtminstone borde stå för. 

Det är en fråga som berör oss alla. Varför är Folkpartisfären den enda som idag driver den? När kommer det övriga Sverige att vakna? När kommer Europa att vakna?

Hur har ni mage att sitta där tysta? Har ni ingen ryggrad kvar?

Intressant.