Det som förundrar mig mest med hela den sista spionerihärvan är väl att människor tycks så ohyggligt förvånade. Att det här är något som förekommer inte bara i Sverige, Norge och Danmark utan över hela världen är liksom yesterdays news på så oändligt många vis. Naiviteten kring detta är tyvärr mer otäck i mina ögon än det faktum att detta bevisligen förekommer och har förekommit under lång tid. Det är inte ett dugg förvånande att människor som har ansvar för att skydda ambassader faktiskt gör det inte bara i teorin utan även i praktiken. Man läser inte en bok i körkortsteori om man inte förväntar sig att en dag få köra bil. Att somliga länder går betydligt längre än så är inte heller konstigt. Kan man, så gör man. Det är litet grann en grundläggande naturlag för hur underrättelsearbete går till. Och allt annat i tillvaron också.
 |
| Spy vs Spy En gamingikon från det glada 80-talet. Tipstack för bilden åt Torbjörn Jerlerup. I miss'em! |
Jag inbillar mig inte för en sekund att svensk underrättelsetjänst inte gör precis samma sak själva, även om jag tror att amerikanerna och exempelvis ryssarna har större befogenheter hemifrån, större anslag och i viss mån litet mer avancerad teknik tilldelad just sådana här projekt. Att sedan svensk underrättelsetjänst, som FRA och Must, har enormt avancerad teknik tillgänglig är något annat. Det är ingen slump att stora delar av världen fruktar våra kära spioner. De är vansinnigt duktiga på det de gör och det ska vi inte bortse ifrån.
Någonstans känns det väl inombords som att... varför ÄR ni så förvånade och chockade? Alls?
Vad tror ni att organisationer som ägnar sig åt skydd av nationer, övervakning och underrättelsetjänst egentligen gör? De sitter ju knappast och zoomar in på barnkanalens utsändning av det otroligt spännande och intellektuellt stimulerande programmet "Bror Kanin odlar morötter". De tittar inte ens på Teletubbies, förrän dess de kommer hem till ungarna i radhuset efter en lång arbetsdag förstås.
Och de där söta killarna (bland andra FRA's operatörer och SSG: Särskilda SkyddsGruppen) som vi skickat som stöd för våra trupper i Afghanistan och andra ställen? Är de där för att titta på den vackra naturen, eller är de där av någon annan litet större anledning? Ni vet de där killarna som inte ens brittiska generaler är bekväma att prata om, som håller sig för sig själva en bit bort från alla andra på de militära baserna och som bara tilltalas med förnamn. Periodvis under FRA-debatten så hette det att man tyckte det var fånigt att folk på FRA skulle lyssna av inrikestrafik i Sverige för att skydda trupper i Afghanistan. Det var ju inte riktigt så det gick till, förstås. Även om det säkert skulle kunna dyka upp något intressant här och var i svenska linor någon gång, så var det inte riktigt så FRA skyddade svenska trupper i Afghanistan. Även spioner har råd med flygbiljetter då och då, och förmodligen får man litet rabatt om man delar transportflyg med de andra godingarna som flugit över dit för att försöka åstadkomma ordning, civilisation och demokrati ändå.
Tänker inte gräva ner mig i frågan om svensk trupp eller inte trupp i Afghanistan. Kan bara säga att jag visserligen avskyr att vi ska behöva vara där, men att jag ändå ser fördelar med att vi är där framför att amerikaner är där av många skäl. Såväl humanitärt som politiskt. Men det är en mycket lång historia i det där och det blir ett eller tio egna inlägg för att förklara min splittring i Afghanistanfrågan på ett bra sätt. Hur som helst är vi där och vi har trupper att skydda, vilket vi blivit smärtsamt medvetna om på sistone. För att göra det har vi förstås även de där autistiska kodknäckarna och spionerna på plats. For real.
 |
| Unga afghanska tjejer i skolan. En omöjlighet för inte så värst länge sedan, trots allt. Och eventuellt ett minne blott så snart internationell trupp lämnar landet. |
Överhuvudtaget är jag urtrött på den enorma naiviteten rörande underrättelsetjänst, massövervakning och spioneri som finns överallt i samhället idag. Vi måste fatta vad detta handlar om i grunden. Först då kan vi få till en seriös debatt om det. En debatt som är inte bara nödvändig utan kritisk på väldigt många vis och som absolut aldrig får tillåtas tystna. Först då kan vi egentligen börja påverka för att ge utrymme för det vi tycker är nödvändigt, samtidigt som vi sätter stopp för det som vi absolut inte vill ha del i överhuvudtaget. Vilket säkerligen är en del.
Det här med underrättelsetjänst, övervakning och åsiktsregistrering är ju, överhuvudtaget, ingenting nytt under stjärnorna alls. Så höll det på under kalla kriget och till och med en stund innan dess. Så har det varit även efteråt. 11 september 2001 var inte överhuvudtaget en utlösande faktor, utan snarare bara en förstärkande sådan. En bra orsak för de inblandade organisationerna att kräva större tilldelning av medel och en bra ursäkt för att inte behöva åstadkomma massarbetslöshet på grund av arbetsbrist bland övervakningsexperter runt om i världen. De organisationer som ägnat sig åt detta under kalla kriget ville ju förstås inte börja säga upp sina anställda på grund av arbetsbrist. Så lika svenska tjänsteföretag och biltillverkare är de inte att de vill agera enligt samma spelregler bara för att konjunkturen för sällsamma efterspaningar har minskat något. Och de vill förstås inte ha en lägre budget för att skapa nya leksaker och för att lära sig mer om hur man kan bedriva ännu djupare, svårare och mer spännande spionlekar. Det är rätt uppenbart. Var jag i branschen så skulle jag förstås må bättre av att den växte än om den minskade. Vilket de flesta förstår, såvida de inte är vänsterpartister förstås.
Och kan man inte spionera på nationer kan man alltid spionera på andra människor. Litet Hoover igen, men det kan vi alltid leva med. Frågan om underrättelsetjänst eller inte handlar mer om det faktum att den fortgår utan någon som helst reglering och grundläggande basal insyn överhuvudtaget än om det faktum att all verksamhet är av ondo. Utan tillsyn och utan någon som går loss och klipper ner grenverket om våren så blir det hela tämligen vildvuxet och riskerar att hamna utom all rimlig kontroll. Det är när detta går för långt som det blir verkligt otäckt.
Att vi har underrättelseverksamhet i världen kan vara jobbigt för många att inse. De flesta tycker det är spännande att läsa spionromaner av Ludlum, Forsythe, Guillou eller Greene, men ingen tror att det faktiskt ändå är något som förekommer. Det gör det. Vi vanliga dödliga förstår inte alltid varför det finns där, vilken historia som ligger bakom det eller hur det fungerar. Det är nog förmodligen lika bra. Men det finns där likförbannat. Och har egentligen alltid gjort. Från de glada dagarna med svettiga potentiella lönnmördare i fönstersmygen på slottet för hundratals år sedan till den hitechvärld vi är en del av idag. Det är när allt detta blir en stat i staten eller en överstatlig lekstuga som det blir litet väl otäckt och man kan bli tvungen att ta den stora och tunga diskussionen om var alla de inblandade länderna bör sätta ner foten och skapa gränser. Det är då man bör se över anslag, tillsätta utredningar, tillåta politisk diskussion på alla plan i samhället och gräva ner sig i integritetsdebatter till dess att öronen ramlar av. Inte för att bara avveckla hela skiten, vilket förmodligen skulle vara ödesdigert med tanke på att inga andra länder omkring oss kommer följa vårt exempel, utan för att så hårt det nu är möjligt beskära verksamheterna inte bara i Sverige utan även utomlands.
Att beskära och se efter den vilda trädgården är sunt och behöver göras då och då. På det sättet är det bra när avslöjanden om FRA-lagar och om amerikanska spioner dyker upp titt som tätt. Alla verksamheter, även de mest ljusskygga, mår bra av att då och då utsättas för en grundläggande granskning och då och då kan det mycket väl vara dags att rensa bort ogräs.
Vi vet sedan en tid att det finns väldigt mycket ogräs i den där världen och vi får inte för en sekund inbilla oss att vi inte har ett starkt behov av att gå loss och faktiskt gräva upp eländet.
Och till skillnad från Finanspolitiska rådet råkar man ju normalt sett inte ut för samma kritik om man gör saker som regeringen inte tycker om. Ingen regering är dum nog att för mycket motsätta sig sin egen underrättelsetjänst. Eller för den delen kritisera sina "allierades" förehavanden i det egna landet. Man lägger hellre mer pengar på "motmedel" och motsvarande större satsningar på sina egna motsvarande förmågor än att man stryper. Går det för långt från ena sidan så sätter man sällan ner foten och säger åt inkräktarna att sluta. Man bara utökar sina egna medel och sina egna förmågor för att kontra det hela. Och så är kapprustningar, hemliga avtal, samarbetsavtal och internationella försvars- och underrättelseöverenskommelser en realitet tillslut ändå. Som de många avtalen vi redan har med USA rörande massövervakning och underrättelser. Eller det europeiska Stockholmsprogrammet och så vidare.
 |
| Lars Calmfors, ordförande för Finanspolitiska Rådet. |
Men apropå Finanspolitiska rådet. Det är litet roligt att verksamheter som svarar under regering och riksdag förstås, till skillnad från underrättelsetjänsten, så lätt marginaliseras, knuffas åt sidan och straffas om de nu bara råkar säga "fel" saker. Vi lär inte få se samma utveckling rörande FRA. Och vi lär inte få se särdeles mycket granskning av amerikanernas åsiktsregistrering av svenska medborgare heller. Med tanke på hur många fingrar som knådat den degen och hur många kockar som varit inblandade i den soppan, så vore det hemskt dumt att alls någonsin redovisa ett smack av vad den svenska regeringen och våra egna trotjänare inom spioneriet egentligen vet.
Sedan behöver vi som medborgare inte gilla det. Men det kallas realpolitik.
Vi kan väl åtminstone konstatera att det finns gott om skäl för den svenska integritetsrörelsen och dess internationella vänner att fortsätta gräva, fortsätta ifrågasätta och fortsätta debattera detta. Det finns enorma fördelar i att inte låta detta helt och hållet bero. Och ska vi vara helt ärliga så har de flesta länder en betydligt mer genomtänkt och vettig diskussion kring övervakning och underrättelsetjänst än vad vi har här i Sverige. Tänker exempelvis på att de diskussioner som förs om upphovsrätt och fildelning rimligen inte bör sammanblandas med tyngre underrättelseverksamhet. Det är inte ens äpplen och päron (de olika företeelserna hör inte ens hemma i samma korg), vilket många pirater tyvärr har misslyckats med att förstå.
Fildelning i sig är ett fenomen som inte kommer vara särdeles omdiskuterat om fem-tio år. Ju mer vi lägger upp i molnet i framtiden, dessto mindre nytta har vi av hårddiskar och därmed fildelning. Privata dokument kommer vi sannolikt att vilja kunna säkerhetskopiera lokalt även i fortsättningen, men jag ser inte att vi kommer fortsätta arbeta via lokal hårddisk i framtiden ändå. Det är för krångligt, helt enkelt, mot att ha allting sparat på servrar externt. Med fördelar som automatisk spegling, kontinuerliga backuper och tillgång till alla våra bilder, all vår musik, alla våra filmer var vi än är i världen.
Det är annars också betydligt viktigare att diskutera sådana saker som patentfrågor inför framtiden. Eller att diskutera nya modeller för en moderniserad upphovsrätt, licensverksamheter och annat som fungerar med de nya mönster människor skapar omkring sig som svar på nya distributionstekniker, nya arbetsmetoder och förutsättningar för förvaring, kommunikation och logistik.
Vilken sund 90-talist vill ha en hel vägg av miljöfarliga cd- och dvd-skivor hemma i vilket fall idag? Vem vill sitta där med åtta terrabyte-hårddiskar i datorn som bara sölar ner prestandan och gör det omöjligt att spela nästa coola shoot'em up på grund av taskig prestanda i den nya flådiga gamermaskinen!? Och varför är det fortfarande så svårt att komma åt dokument bara för att man har dem sparade på den gamla desktopen hemma? Man vill ju gärna komma åt grejerna även då man sitter med sin netbook eller iPad på Café Mineur inne i stan. Det borde vara en självklarhet. Och det är ditåt marknaden rör sig idag. Imorgon är det vår vardag. Och fildelning kommer vara irrelevant. Marknadens vinnare kommer vara de företag som faktiskt förstår detta och anpassar sig och sina affärsmodeller därtill.
Vi måste också börja diskutera betydligt mycket mer om vi ska ha ett öppet nät eller ett styckat kabelinternet där du måste betala för att komma åt information på delar av nätet. Vi måste diskutera censur, filtrering av data och information, modern upphovsrätt och distributionsmöjligheter. Vi måste diskutera vad som händer med den numera av lagstiftning hotade opensourcevärlden. Får vi överhuvudtaget köra Linux på hemdatorn eller på företagets servrar i framtiden? Vi måste diskutera digital delaktighet som en framtida demokratifråga som berör oss alla. Tar vi inte tag i usability, tillgänglighet och delaktighet finns annars risken att vi skapar en digital underklass som helt hamnar utanför det digitala samhället.
Därutöver måste vi också, som sagt, diskutera på ett betydligt mognare och mer seriöst vis vart övervakningssamhället är på väg. Åsiktsregistrering, andra statsmakters roll i vår egen vardag, FRA-shop, spioneri och massövervakning. Det är något vi förmodligen på sätt och vis blir tvungna att leva med att det förekommer, men vad kan vi påverka och vad kan vi stoppa? Hur mycket tillåter vi, rent krasst? Vad finns det för verktyg att skapa sig en verklig och relevant bild av vad som förekommer och inte förekommer omkring oss på daglig basis? Hur gör vi för att upplysa allmänheten och vad gör vi för att även upplysa våra egna inom den svenska integritetsrörelsen så att vi slutar göra rent vansinniga kardinalfel i vår retorik och i den offentliga diskussionen på grund av ren okunskap? På vilka sätt kan vi lyfta diskussionen och föra en verklig debatt om verkliga företeelser som vi har verkliga möjligheter att också påverka?
Jag skulle önska att vi började tala om detta på ett högre plan och släppte hysterin kring vad som faktiskt gäller. Vi måste sluta blanda äpplen och päron. FRA skiter i fildelare. Men de skiter troligen inte i den amerikanska ambassaden. Jag vill hellre veta vad FRA vet om amerikanernas förehavanden än vad de vet om min fildelarhistorik. Och jag vill veta om de har några rimliga förutsättningar att motverka sådana dumheter och framför allt om de ens försöker. Jag förväntar mig inga detaljerade tekniska utläggningar om vad som sker, men det skulle vara intressant att höra om detta är något som FRA, regeringen och andra direkt inblandade figurer egentligen har haft en aning om och vad de ändå tänker sig göra åt det.
Och skippar vi naiviteten, så är det bara att konstatera att de förstås vet precis vad som sker och skett sedan länge. Och att de av pragmatiska skäl även har tillåtet det att ske. Om inte annat för att de själva ska kunna göra precis likadant själva utan att någon lägger fingrarna i blöt där och då.
Man går så att säga med på en viss nivå av intrång för att därmed kunna dansa till sig litet mer yta för sin egen del och för sin egen verksamhet. Eftergiftspolitik, flirtspel och ömsesidiga förförelser. Släpper jag dig litet närmre min intima zon, så kan väl du släppa mig en liten bit närmre dig, eller hur? Lär dig dansa tango, för helsike! Eller något ditåt.
Dessutom ger en viss verksamhet från ena eller andra landet också självklart en viss möjlighet till träning för de jeppar och jeppor som sitter och ägnar sig åt motmedel och forskning ute på säg Lovön. Kan man göra det, så uppstår en lek och ett slags egen ekologi där alla dessa organisationer från olika länder lever på varandra som i en slags symbios. Folket i sig som eventuellt övervakas blir brickor i ett betydligt större spel, men är i det stora hela aldrig utsatta för direkt fara annat än i enstaka undantagsfall. Integritetsaspekten är något helt annat och det är den jag mer oroar mig över än risken att svenskar far illa över vad amerikanerna hittar. Och internationellt utbyte av information är en av de verkligt stora farorna med detta spelet, eftersom det är sådant som kan slå tillbaka på individnivå oändligt mycket mer än vi i regel kan föreställa oss. Också väldigt långt i efterhand.
Detta är alltså ett spel som förstås riskerar att skada någon enstaka individ. Men större saker än en viss individ anses naturligtvis stå på spel och därmed finns det ingen anledning för någondera sida att ingripa. En säregen pragmatisk låt gå-mentalitet uppstår. Det som verkligen bekymrar regeringen idag är inte huruvida detta förekommit utan deras vetskap eller i vilken mån det skett. De vet redan det och behöver inte TV4 för att avslöja det för dem. Det är avslöjandet och den inhemska diskussionen som blir jobbig. På samma vis som det blir jobbigt för ett par ungar som låst in sig i klädförrådet för att leka doktor om de råkar bli upptäckta av föräldrarna eller ett par nyfikna äldre syskon.
Sådana här lekar fungerar bäst då de sker i det fördolda. Även om alla parter vet om det, så är det inget som någon egentligen gräver i eller diskuterar för mycket. Definitivt inte offentligt, även om det då och då uppstår diplomatiska bråk bakom nogsamt lyckta dörrar. Man väljer att inte göra sådana påstötningar för ofta för att genom att ta det lilla lugna ändå upprätthålla en viss dynamik ikring det. I scratch your back if you scratch mine. Men då det kommer upp i ljuset så blir det lätt litet jobbigt, förstås. Det är föga förvånande. Efter ett tag av grottande i underjorden så tycks även de bästa ögon vänja sig vid mörkret. Och självfallet gör solljuset mest ont i så fall. En smärta som kan gå över med tiden, men troligen inte behöver det, eftersom även detta kommer begravas så snart som möjligt.
Vad vi kan göra är att se till att det där underjordiska systemet då och då penetreras av en eller annan ljustunnel så att vi kan se lagom mycket av vad som förekommer därnere och också så att vi kan påminna våra trogna spioner om att vi finns häruppe och att vi har möjlighet att se vad de gör i viss mån ändå. Fastän de själva sällan visare sig uppe i gatunivå längre. För att man alltid mår bra av att bli påmind om solen, också då man sitter fast i underjorden och gärna glömmer bort den efter en tid.
Intressant.
Jerlerup, DN, JensO, Swartz, JensO, Gajditza, Ex, Ex, Sydsvenskan, Skånskan, AB, AB, 4:e Int, Röda Berget, Adnan, Progr. USA, Falkvinge, Homo Politicus, Svensson, Röda Berget, JensO, Fredskoalitionen GBG, Hax, DN, Caspian, Jerlerup,
