Det är rätt lustigt ändå. Spenderade en härlig kväll på bokhandeln Hallongrottan igår. Lyssnade på ett seminarium om transpersoners rättigheter, attityden gentemot transpersoer och kopplingen mellan sexualpolitik, sexsäljare och inte minst transsexuella runtom i världen. Det var transaktivisterna Belissa Andía Pérez (
ILGA's transsekretariat i Peru) och Sass Allantroy Sasot som är en av Philippinernas främsta transaktivister som kom på besök till Stockholm. Ett oerhört intressant samtal om bland annat hur transpersoner tvingas leva i ghetton i de yttersta utkanterna av Lima för att de inte är välkomna bland vanliga människor, hur karriärvägar stängs och andra öppnas på grund av deras könsidentitet (vägarna som öppnas upp kanske inte är så svåra att lista ut ändå...). Det pratades också en del om hur man på Philippinerna har stora problem att skilja på homosexuella och transpersoner, på grund av att de alla buntas ihop under endast två liktydiga ord som sällan upplevs vara särskilt vältaliga.
Samtidigt som man förstås har ytterst svårt att se skillnaden i sak. Att
könsidentitet inte har med sex att göra överhuvudtaget.
Hur som helst slutade det med en lång utekväll där vi diskuterade möjligheter att förändra synen på transsexuella, transpersoner och könsidentitet i stort runtom i världen. Vi diskuterade möjligheter att skapa en kunskapsbas som en gång för alla gör av med alla förlegade och vansinnigt tokiga gamla myter. Vi pratade om identitetsskapande, förebilder, hjältar för en kommande generation transpersoner att se upp till och identifiera sig med, och så mycket annat.
Kanske kan det leda till någonting. Vi var rörande eniga, i slutet av kvällen, om vad som behöver göras och jag tror att det finns utrymme för ett internationellt samarbete för en gångs skull. Något Sverige varit väldigt dåligt på.
Faktum är att Belissa och Sass även kommer att hålla ett
seminarium nu på måndag i Riksdagen, vilket innebär att åtminstone ett par av er som läser den här bloggen borde ha tillgång till ett par av världens främsta läromästare när det kommer till transpersoners situation i världen. Passa på och utnyttja det tillfället - sådant inträffar inte vidare ofta.
Tyvärr missar jag själv seminariet på Riksdagen, då jag kommer att befinna mig på mitt dagjobb ett gäng kvarter bort. Jag får ta den smällen, men kommer att ha vänner där, förstås.
Hur som helst lutar jag åt att mer och mer driva ett par viktiga frågor som verkligen måste tas upp nu, för att det är dags:
1. Vi måste skapa och tillåta utrymmen för transpersoner i samhället idag. Transpersoner finns därute. Vi är många, förmodligen så många som upp till mellan 1/500 till 1/2500 beroende på vilken av de mest seriösa studierna man väljer att tro på. Och då ska man veta att mörkertalet är enormt.
2. Vi måste göra något åt det faktum att så många som en
majoritet av unga transsexuella troligen
förlorar sitt liv eller utför ett eller flera seriösa försök att ända sina liv för egen hand innan 30 års ålder (
över 50% av alla transsexuella har
gjort allvarliga försök att avsluta sitt liv innan sin 20-årsdag). Återigen är detta oberoende av uppskattningar av mörkertalet. Det är inte okej att samhällets fördomar ska förstöra för så många människor, att så många ska förlora sitt liv på grund av bristen på acceptans. Vi måste alla komma ihåg att personer som lever med någon form av könsidentitetsproblematik trots allt alltid är någons son eller dotter. Någons älskare, någons mamma eller pappa, någons vän, arbetskamrat, och så vidare. Det är dags att ge dem stöd, såsom vi ger så många andra stöd i tillvaron idag.
3. Vi måste göra något åt den sista tvångssteriliseringslagen i Sverige. Vi lever i år 2008 och vi har idag fortfarande en (1) enda tvångskasteringslag kvar. Den avser transsexuella. Vi tvingas till att förlora vår fortplantningsförmåga som en trade-off för att få bli hela människor. Orsaken är det där märkliga kyrkliga moraliserandet som fortfarande ligger kvar i landets politik i alldeles för hög grad. Det är inte okej för en såndär "sak" att skaffa sig ungar. Det är ju mot naturen. Men frågan är... sedan när då?
I Sverige idag får transsexuella inte ens rätten att lagligen spara undan könsceller för att de i framtiden ska kunna få barn med sin partner, eller via surrogatmamma. Det är i praktiken inte ens tillåtet att spara undan könsceller utomlands för framtida bruk. Vi ska helt enkelt inte reproducera oss. Jag antar att man vill
undvika sådant här?
Men varför är det så himla farligt? Varför ska jag inte få ha rätten att bli förälder som vem som helst annars i samhället?
Själv tänker jag spara undan mitt besked från Socialstyrelsens Rättsliga Råd och hålla hårt i det inför framtiden.
Det är inte så himla länge sedan skadestånd betalades ut till personer som lidit av mentala problem, Downs Syndrom eller liknande och som utsatts för tvångssterilisering i det här landet. En dag är det vår tur. Jag hoppas att det inte ska ta för länge.
Ett direkt citat från mitt fastställelsebrev från Socialstyrelsen lyder:
"Ansökan om fastställelse av ändrad könstillhörighet enligt lagen (1972:119) om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall; gällande AAAAAAA BBBBBBB, YYMMDD-XXXX.Socialstyrelsen fastställer att Du tillhör kvinnligt kön.Då bevis inkommit avseende sterilisering/kastrering beslutar Socialstyrelsen om fastställelse av ändrad könstillhörighet som kvinna."Intressant.
Och detta sker alltså i rättsstaten Sverige år 2008. Västerns demokratiska och rättsmässiga skapelsens krona. Jag vet inte vad jag ska säga...
Kanske kunde man vänta sig att där skulle stå att de beslutade utifrån det faktum att jag numrea är stolt ägare till en uppsättning väl fungerande kvinnliga genitalier, eller till att det inkommit bevis om att jag levt som kvinna si eller så länge och att jag därför rimligen borde...
Men den svenska statens idé om vad en kvinna är utgår alltså ifrån att hon är tvångssteriliserad. En man som inte har fortplantningsförmåga är då alltså... vad? En kvinna by default? Eller en man blir en man för att han saknar äggstockar? Men det gör ju jag också, av uppenbara skäl.
Och ska vi komplicera det hela ytterligare, hur påverkar det faktum att jag föddes steril på grund av att min kropp inte utvecklades fullt ut till en manlig kropp min situation? Har jag då alltid, per automatik varit kvinna egentligen? Har jag varit det sedan puberteten, då mina tidigare könskörtlar uppenbart avvek från planen och vägrade färdigutvecklas?
Hur ska man tolka det? Vem är jag och hur resonerar egentligen svenska regeringen och riksdagen som beslutat om dessa lagar som styr över transsexuellas och intersexuellas livssituation, transitionsprocesser och hela liv?
Jag kan åtminstone konstatera en sak: Sverige ägnar sig åt förföljelse av och tvångskastrering av transsexuella och intersexuella år 2008 och kan rimligen inte sägas följa principerna om de mänskliga rättigheterna så vidare. Vi är dessutom det enda landet i världen som agerar på detta vis. I resten av världen sker inte detta. Du får behålla rätten att skaffa familj, du får behålla dina könskörtlar om du vill, även om det inte rekommenderas. På många håll i världen krävs inte ens en könskorrigerande kirurgi i underlivet. Du kan få fastställelse i ditt rätta kön ändå. Men inte i Sverige. Helt enkelt för att Sverige bryter mot alla internationella överenskommelser och riktlinjer för hur transpersoner ska behandlas.
Varför? Är det inte litet spännande? Vad är svenska staten så rädda för? Skakar riksdagen då jag kommer i närheten, nu när jag faktiskt spenderar en himla massa tid där litet då och då? Och skakar de mer för på grund av mitt arbete mot övervakningssamhället, eller för mitt engagemang i Liberati - eller för att jag kort och gott är en såndär fruktansvärd pervers varelse som kan smitta dem alla med "Gender Identity Dysphoria"? GID är alltså den medicinska termen för transsexualism i de flesta internationella manualer idag. En term som handlar om att beskriva transsexualism som en biologisk komplikation som lämnar en människa i en situation där hjärnan inte automatiskt kommer överens med kroppen om vad man är och hur man upplever sig själv. Hur man fungerar socialt och kulturellt.
Men nu är det ju så att vi tvångskastrerar inte kommunister idag. Inte heller liberaler eller kristdemokrater. Faktum är att vi inte kastrerar folk för deras åsikter, deras värderingar, deras religiösa övertygelse, för att de föds med sex tår på ena foten, för att de har en tendens att vara depressiva, för att de föds med Downs, någon form av autism eller vad det än må vara. Vi tvångssteriliserar inte bögar och flator. Vi tvångssteriliserar inte tunnhåriga män eller kurviga kvinnor. Eller journalister eller mediefolk eller frisörer eller någon annan grupp av människor i det här landet. Vi steriliserar inte folk för att de är gothare, synthare, punkare, mods, emos eller vad det än är... MEN VI TVÅNGSSTERILISERAR TRANS- OCH INTERSEXUELLA! ÅR 2008!
Det är dags att något händer. Att något händer nu. VILKET BLIR DET FÖRSTA PARTIET ATT TA I DEN HÄR FRÅGAN OCH LOVA MIG ATT AKTIVT ARBETA FÖR ATT GE TRANS- OCH INTERSEXUELLA VÅRA MÄNSKLIGA FRIHETER ÅTER?
Vilket parti är modigt nog att föra kampen för att den sista gruppen tvångssteriliserade ska få sina rättigheter och sina liv tillbaka? Ingen kan ge tillbaka en förlorad fortplantningsförmåga, men hur många generationer människor - hur många generationer systrar, bröder, barn, mammor, pappor, älskare och vänner - ska landet Sverige krossa innan Regeringen och Sveriges Riksdag vaknar? Hur lång tid tar det innan vi får rätten till våra egna kroppar, innan vi själva får uppbära rätten till våra egna kroppar?
Det är dags nu. Vem antar utmaningen?
4. För bara någon månad sedan antogs den nya namnlagen i Sveriges Riksdag som gör det mycket svårare att anta ett
könsneutralt namn, då listan på tillgängliga namn ska minskas ner avsevärt. Observera att detta är listan som den ser ut idag, och att den snart kommer vara berövad på i stort sett alla normala namn som alls går att använda på ett könsneutralt vis. En ickesteriliserad kvinna får alltså inte heta Maria längre på grund av att det kan väcka anstöt därute bland er människor? Trots att var och varannan karl i länder som Italien och Spanien och i stora delar av resten av den latinska världen heter Maria och inte tycks lida nämnvärt av det.
Orsaken är att man alltså inte ska ha rätten att styra över sitt eget liv, anses vara såpass omyndigförklarad av samhället att man inte får bära ett namn man trivs med och säkerligen i många fall kallas dagligen i vilket fall - för att resten av världen inte ska bli förvirrad.
Men hur förvirrande är det inte när den otroligt snygga 20-åriga tjejen droppar in till kassan på H&M och ska betala för sin nya klänning, en uppsättning underkläder, en kjol och ett riktigt färgstarkt läppstift och med sina darrande händer blir tvungen att visa fram ett leg med namnet Per-Anders...
Förstå att behöva leva så. Att alltid bli misstrodd, alltid skapa förvirring, alltid bli tvingad att tvångsouta sig själv varenda gång legget måste fram. Försök ta dig in på SpyBar med ett sånt leg. Jag vet inte om jag skulle vågat på den tiden jag levde så.
Det är dags att modernisera namnlagen och ta efter i stort sett hela resten av världen. Vilket parti är beredda att anta utmaningen?
5. Rätten till vård. Idag finns någon form av princip som för en tid sedan uttalades av en företrädare för en av våra vårdavdelningar för transsexuella här i landet. Den bygger på att man egentligen har skapat ett monopol som syftar till att inskränka rätten till vård för transsexuella på flera plan. För det första gäller det att sortera ut de som inte är "äkta". Det är jättebra. Vi vill trots allt inte ha en massa ångerfall som kraschar på grund av att de följde ett vilt infall.
Inte för att risken är så vidare stor... Det tar minst två år att genomgå en utredning och för att få påbörja aktiv behandling för transsexualism i Sverige idag. Det är lång tid att stå fast vid övertygelsen i ett löst infall på fyllan. Det finns nog inte heller särskilt många riktiga kvinnor som kan föreställa sig att slita ut livmoder och äggstockar bara för skojs skull sådär? Eller för den delen... hur många har hört talas om machomannen som är så trött på sitt kön att han ber någon att skära av såväl den långa stoltheten som de viktiga kronjuvelerna? På ett infall?
Men tanken är att man helt enkelt inte anser sig ha råd att behandla alla som vill ha vård i det här landet. Många hålls på sträckbänken av den allmäna vården och av psykiatrins öppenvårdsavdelningar i åratal. I vissa fall i flera decennier. Andra hålls kvar i utredningsteamens rullor utan att få någon hjälp under i vissa fall nära på lika lång tid.
Orsaken ska alltså, enligt den där företrädaren för ett av landets utredningsteam, vara att man måste se till att hålla tillbaka efterfrågan på könskorrigeringar, eftersom Sverige helt enkelt inte har råd att behandla alla de som skulle söka vård om de trodde att de faktiskt hade en chans att få den. Idag genomgår årligen cirka 50-60 svenskar könskorrigering. Hela 50-60 personer. Självklart har vi inte råd.
Vem kan och vill anta utmaningen att ge vård till de som behöver den? Vem anser att Sverige idag ska ge vård till personer som behöver den, i förebyggande syfte för att undvika de astronomiska självmordstalen som finns idag i landet? Om jag inte misstar mig, borde trans- eller intersexualism vara en av landets vanligaste självmordsorsaker. Men endast 50-60 personer får genomgå ett juridiskt könsbyte i Sverige idag. Det tycks orimligt i mina ögon.
Vem vågar anta utmaningen.
6. Jag har själv fått vänta 13 år på en remiss till vårdteamet, varför jag tillslut såg till att nära nog kraschlanda min ekonomi för att betala för delar av min vård utomlands. Jag fick min fastställelse, hormonterapi, samt kirurgi utomlands och betalade riktigt häftiga summor för det. Idag har jag ett par småbitar som är kvar. De små bitarna som inte ännu är avklarade.
Men dem kan jag inte få hjälp med av Stockholms Läns Landsting. På grund av att jag "inte egentligen är inskriven på riktigt hos vårdteamet", fick jag nyligen höra från min behandlande läkare. De kan ju inte hjälpa mig då. Fastän jag är inskriven, fastän jag sökt hjälp, fastän jag bönat och bett under halva mitt liv för att få komma till just detta vårdteam för att få vård.
Exempelvis gäller detta att jag för en gångs skull skulle vilja vakna utan en skör och blödande ansiktshy som måste rakas om igen till priset av än mer blödande, än fler ärr och än mer lidande. Jag skulle önska att jag slapp gå upp klockan fyra för att hinna till jobbet vid 8 eller 9. Men så är alltså inte fallet. Orsaken är att Stockholms Läns Landsting hellre tvingar mig att gå med helskägg i tre-fyra år och erbjuder mig att få utskrivet en mycket kreativ cocktail av lugnande och psykofarmaka för att klara pressen av förlorat arbete och förlorad karriär istället. Under den tiden skulle jag behandlas med en uråldrig epileringsteknik kallad diatermi, som alltså kräver en utsparad skäggväxt för att fungera. Man sticker helt enkelt in en nål i varje hårsäck och följer hårets riktning en bra bit in, slår på en elström genom nålen och bränner bort varje hårsäck för sig. Det tar ofta upp till ett par hundra timmar, är oerhört smärtsamt, kostar upp till en kvarts miljon kronor i värsta fall, orsakar ofta nervskador, ärrbildningar och liknande.
Och ska ställas mot det alternativ alla andra landsting i landet rekommenderar idag, alltså IPL- eller laserbehandling. Som innebär att jag kan få rätten att leva som mig själv och presentera mig själv utifrån mitt utseende och min identitet på min legitimation. Jag kan behålla mitt arbete och slipper skrämma livet ur mina medarbetare och andra på grund av att jag springer runt med en alldeles inte vidare naturlig hårväxt i ansiktet. Jag skulle kunna få en färdig behandling utan ärrbildningar, utan skäggväxt under behandlingstiden, utan risk för nervskador och på bra mycket kortare och färre besök och vara helt klar på mindre än ett år. För en totalkostnad som inte skulle överskrida 20.000kr totalt för landstinget. Men det går alltså inte.
Orsaken? "Nej, så har vi aldrig gjort förr".
Ska det gå till så? Finns något parti som vågar driva en politik för att förenkla och individanpassa vården så att en kvinna kan få leva som kvinna idag, även om hon begått en så omoralisk handling som att födas med en från kroppen motsatt könsidentitet?
Det finns ytterligare säkert 20 likadana punkter som måste åtgärdas innan jag kan känna att jag tror på det svenska samhället och på vårt politiska system. Innan jag slutar att även utifrån denna grunden hävda att Sverige är på väg in i en kommande medeltid. Jag kan fortsätta räkna upp punkter i all oändlighet. Ska jag verkligen behöva göra det? Hallå därute, Sverige! Lyssnar ni?
Staten och Landstingen skapar tragedier och lägger grunden till enorma mängder självmord i landet idag. De står bakom en lagstiftning som innebär att Sverige fortfarande, år 2008, tvångssteriliserar människor på grund av deras könstillhörighet. De hindrar folk från att ta ett namn som kan vara det enda namnet i världen som fungerar för att beskriva och beröra dem, som är det enda som fungerar för den stora omgivningen. Hur går det till? Hur kan det få ske?
Är det inte dags nu?
Ska inte Sverige tillhöra västvärlden och agera på ett mänskligt sätt mot sina medborgare oavsett om de är män eller kvinnor? Ska inte Sverige agera för att sprida upplysta idéer och för att vara en ledstjärna för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter i världen idag?
Jag har länge inbillat mig det. Jag utger utmaningen.
Vilket parti är beredda att plocka upp handsken...?
