Människor som lär mig andas

Förlåt mig fader, ty jag har syndat.

För att jag är så himla förtvivlad och uppgiven. Igen.

Det finns de som verkligen sticker ut litet mer än andra och som gör litet extra intryck på mig då och då. De där som liksom tar sig tid att stanna till. De som tar sig tid att se och känna och lyfta sig över den stora gruppen människor litet extra. De som då och då sträcker ut hakan och talar om att... jag finns.

Och människor som aktivt knuffar på mig för att visa att de finns är ofta människor som på något vis faktiskt, i min erfarenhet, gör det därför att de verkligen har något att säga.

Så kan man säga att det är med Maloki. Som litet då och då nuddar vid min tillvaro litet grann extra och liksom sprider... värme, bara. Det är skönt med sådana människor i ens liv. Inte minst då man känner att man verkligen behöver mer av det där med fina människor som sprider lugn och välmående och agerar en sorts kylande balsam i tillvaron..

Vaknade i morse av att det sken till i läsaren här hemma. Jag är på väg bort en stund. Tagit ledigt, vilket är likt mig, för att jobba ännu mera. Förbereder mig på att lämna över liv, hem och verklighet åt mannen en stund. Men innan jag kommit igång med alltihop sprakade det alltså till. Och jag läser Malokis senaste inlägg. Nyligen postat, uppenbarligen, och med en kraft att hugga tag i mig och sända skälvningar upp och ner och fram och tillbaka innan alltihop stannar en bit bakom ögonen och börjar pressa fram tårar. Igen.

Amanda som ett flipperspel klockan halv sex på morgonen.

Det har varit mycket gråt sista dagarna. Jag skrev mitt inlägg om Mors dag och gjorde det mest för att få ur mig. Det skedde per automatik. Det gjorde ont. Jag bölade som en barnunge på slutet. Och sedan, när jag tryckte på skickaknappen, bröt halva helvetet löst. Jag förväntade mig 70 läsare och total tystnad. Det var inget världspolitiskt utspel, inget tungt angrepp på någondera sidan i höstens val. Det var bara en osminkad väg in i allt det som är jag.

Det har varit väldigt mycket nu sista dagarna. Sista knappa veckan eller så. Hysteri, stormar, massor med människor och tidningar och allt vad det är som hört av sig. Människor som skriker om att de vill vara den som lyfter detta. De vill vara den som stöttar. De vill vara den som driver igenom förändringen. Och jag som är van vid att det alltid är komplett kav lugnt.

Det här är ju något jag skrivit om i flera år. Det här är en av de stora orsakerna till att jag gav mig in i politiken till att börja med. För att det var, för mig, enda sättet att göra ogjort det som i så hög grad har sabbat mitt liv. Men tystnaden har alltid varit kompakt. Försöken att intyga mig att det är ok ändå och att det visserligen är förjävligt men att jag måste förstå att det ju faktiskt inte går att driva igenom den typen av förändringar och att man nog inte vinner något på att försöka och så vidare. Eller att man som ledamot i riksdagen måste prioritera sådant som faktiskt är viktigt. Och till viktigt hör inte jag. Hör inte tvångssteriliseringar. Hör inte något som kan bli jobbigt och tabubelagt och smärtsamt och som partiet inte ställer sig bakom att man börjar bråka om. Oavsett vilket parti man nu tillhör. Och man har ju faktiskt skrivit ihop ett flygblad för fem år sedan som aldrig delades ut för att det ansågs för kontroversiellt. Så man har ju faktiskt gjort något.

Jag har hört dem alla.  Det har hetat att... jag tycker synd om dig, men jag tänker inte utnyttja min plats i riksdagen till att ta upp det här. Du vet ju att... jag vinner ju inte på det själv och det är på tok alldeles för känsligt... Det förstår du väl?

Men så kom nu de sista dagarna. Jag och Immanuel har gjort en räd och verkligen jobbat upp ämnet nu efter att bollen helt plötsligt började rulla i söndags och det där jag skrev då tog tydligen skruv utan dess like. Helt plötsligt är det som om himlens alla portar har öppnats samtidigt. När kan det ha hänt senast?

Kanske är det dags nu Kanske har den här frågan uppnått någon slags momentum som är tillräckligt för att sätta detta på kartan. Kanhända finns faktiskt möjligheten nu.

Och samtidigt faller jag som en sten. Skakar, gråter, försöker lära mig att andas igen. Plötsligt kom allting för nära. Alldeles för nära. Plötsligt slog det emot mig med en sådan kraft att jag omöjligt kan hålla emot. Plötsligen tog det fart på ett sätt jag inte alls förberett mig på och jag känner att inte klarar av pressen. Det här är ju så privat. Har alltid varit. Den innersta av alla mina smärtor. Och så är den plötsligt fritt flygande därute som en fågel som kretsar kring mig. Och som bara växer och växer och växer till dess att dess vingslag är starka nog att liksom skaka hela fundamentet för min existens. Det är storm därute och marken skakar. Och i centrum ligger mitt mest privata. Det gör ont. Så ont.

Om jag ska vara helt ärlig så är jag livrädd. 

Jag vet helt enkelt inte vad jag släppt lös och vart detta kan leda. Men det är möjligen så att det är nödvändigt. Jag vet inte. Jag förstår inte. Det här har helt övergått alla breddar av mitt förstånd. Men att något händer nu, att något rör på sig, det är tydligt. Kanske denna märkliga stormen kan få de som aldrig skriver och de som aldrig tar i det att göra det. Kanske är opinionen på väg att vakna. Jag vet inte om jag vågar hoppas, men jag ber.

Och mitt i allt detta kaoset är Malokis ord och Immanuels kamp och alla de andras stöd så infernaliskt viktigt.

Första försöket att börja sammanfatta alla de där ovärderliga människorna därute som betyder massor för mig. Det kommer mer av det.
Jag kommer fokusera mer på sådant en stund. För att jag behöver det. För att det är viktigt för mig. För att det är viktigt att också visa stöd för de fina, underbara människor som håller mig uppe och lär mig andas.

Det är så helt sjukt viktigt. Glöm inte det själva, ni. Att stötta era nära. Att stötta era vänner.

För vänner har jag uppenbarligen. Och det gör mig glad och stolt och nära på litet hoppfull ändå.

Och jodå, Maloki. Eftersom du ställde frågan; om du inte varit en vän tidigare, så är du det banne mig nu. Du har all min kärlek.


Intressant.