Alla vill ha en egen polis

Om inte annat för att de kan vara rätt snygga i sina uniformer, förstås.

Läs mig rätt nu. Jag gillar poliser. Det gör jag faktiskt. Men...

Socialdemokraterna har gjort självmål igen. Det är rätt spännande, faktiskt. De går ut hårt och berättar att de är för integritet, att de ska ta tag i all den där integritetskränkande lagstiftningen vi har överallt och att nu får det räcka med övervakningssamhället. Även, ironiskt nog, kallat Bodström-samhället.

Därefter går man ut stenhårt från sossarnas sida, med nämnde Bodström i spetsen, och talar om att nu ska det finnas poliskontakter på var skola. Alla barn ska ringa polisen. Alla ska ha tillgång till polisen. Alla ska känna polisen vaka över axeln. För då är det ett bra samhälle vi lever i?

Om saker har gått snett ska vi alltså ringa polisen, men polisen ringer man inte för att man misstänker något. Polisen finns där bara för att vara proaktiv. Förebyggande, alltså. Mm...

Något luktar ruttet här!

Det här systemet ska tydligen vara ett komplement till alla de där andra människorna som finns runt barnen . Lärare, rektor, skolsköterska, skolkurator, skolpsykolog, sociala myndigheter och kanske till och med de där föräldrarna som tydligen alltid glöms bort i debatten om våra barn.

Ett helt land av föräldralösa, således? - Ja, då kanske poliserna blir bra. Men är det polisens uppgift att uppfostra barnen? Och har de nu tid och resurser för det? Jag vet inte. Jag brukar annars vända mig just till föräldrarna. Och till pedagoger, förstås. Ni vet... Sådana där som brukar hänga på skolorna och förskolorna nuförtiden. En sjysst nymodighet.

Jag ser mest ett golarsystem i födelse nu. Proaktiv övervakning. Det brukar vi gilla. Vi brukar referera det till Orwell. Eller till FRA-debatten. Eller till gamla fina DDR. Ni vet? Eller till drogtester på barn, frihetsberövande av barn utan föräldrars och sociala mediers vetskap, gredelina kuvert. Allt det där.

Ännu en härlig passning till alla oss trygghetsknarkande normopater.

Alltså... visst. Problem finns i skolan. Problem som rör droger, exempelvis. Problem som rör alltför mycket drickande bland väldigt unga. Problem med mobbning och allt möjligt annat.
Men polisen kanske inte ska vara första instans om något sådant händer? Var är föräldrarna? Var är lärarna? Var är skolledningen? Var är barn- och ungdomspsykiatrin? Var är de sociala myndigheterna?

Har vi tappat bort dem alla och inte vet vart vi lagt dem, så kanske det är läge att ringa polisen och höra om de kan hjälpa oss hitta dem igen. Absolut. Det kanske var så Bodström menade?

Kvicktänkt.

Eller så är det så som Per Pettersson säger, att det kanske mest handlar om att införa kontakten med de gamla kvarterspoliserna igen? Hade en jättefin poliskonstapel som arbetade mitt distrikt en tid då jag bodde i Farsta söder om Stockholm då jag var liten. Tyvärr blev han skjuten vid ett rån mot Systembolaget i Högdalen i början av 90-talet. Därefter fick vi inga fler sådana kvarterspoliser i området där jag bodde. Men det var en bra kontakt. Det var det.

Han kikade förbi då och då och såg till att det var lugnt i bostadsområdena. Han sprang förbi skolan och lärde oss det ena och det andra om droger och om allt möjligt annat. Informationspolis, helt enkelt.

Om vi nu ska tolka Bodström väldigt snällt, så kanske det är en sådan poliskontakt han vill införa igen? I så fall kanske jag rent av kan få för mig att köpa det.

Men handlar det återigen om repressiva åtgärder mot den där okända och skrämmande djurarten vi kallar BARN och de där udda och jättefarliga världarna som kallas för SKOLOR och som vi måste hålla mycket hårdare koll och pli på för att se till att UTOMJORDINGARNA inte flyr ut och mördar oskyldiga politiker och pensionärer... ja, då är vi faktiskt litet illa ute.

Oj, oj, oj.... Vart är vi egentligen på väg? Jag bara undrar litet försiktigt. Och vill vi verkligen dit?

Intressant.