Socialdemokratin ingen frihetsrörelse utan en likriktningsrörelse

Ibland kan jag bli så full i skratt ändå. Det är inte mycket annat att göra än att skratta åt vissa saker som man liksom springer in i eller blir insprungen i. Socialdemokraternas nya fyrapunktsprogram för framtiden är en sådan sak.

Socialdemokratin är en frihetsrörelse, säger Mona Sahlin glatt på DN idag. Och jag kan inte låta bli att litet mer än le.

Är det någonting socialdemokratin INTE är, så är det väl just en frihetsrörelse. Vilket kanske är en bra grej, vad vet jag? Men hymla inte med det.

Socialdemokrati står för låga löner över hela linjen, höga skatter, bidragsberoende, arbetslöshet, selektivitet, jantelag, folkhem och diskriminering och utrensning av minoriteter. Den står för offerskap, martyrskap, likriktning, och fördömanden av människor som inte har nog fina arbeten. Tänk RUT-avdraget, exempelvis. Eller synen på kvinnor, arbetare, invandrare och andra som viljelösa offer och våp som inte förstår sitt eget bästa och som man konstant ska tycka synd om.

När Sahlin säger att man genom hela sin historia kämpat för den enskilda människans möjlighet att välja sitt eget liv, så undrar jag litet diskret om det även gäller för transpersoner, exempelvis. Med tanke på att sossarna är hela grunden till att jag blev tvångssteriliserad för två år sedan. Tänker på alla unga kvinnor som blev tvångssteriliserade för att de var för promiskuösa, tänker på alla psykiskt och fysiskt handikappade som for illa på grund av socialdemokratins gömmande av alla som inte passade in i den stiliserade och schabloniserade idealbilden som socialisterna ville visa upp en gång i tiden.

Granted, de har ju gott sällskap i alla kristdemokrater nu för tiden, men jag kan ha litet svårt att uppskatta kristdemokratisk allmän välvilja också.

Det är inte tack vare sossarna som vi har haft en enastående efterkrigstid fram till för något decennium sedan. Det hänger snarare ihop med den eftergifts- och neutralitetstaktik vi ägnade oss åt under andra världskriget och som gjorde att vi klarade oss undan bomber och stora mänskliga förluster på grund av kriget. Vi var visserligen tvungna att smickra tysken på köpet, men det var inte så noga. Vi hade en infrastruktur efter kriget som våra grannländer inte hade. Det gav oss möjligheten att exportera och däri ligger vår framgång under de kommande decennierna efter att kriget tog slut.

Idag ser det väldigt annorlunda ut. Vi har sämre infrastruktur än de flesta andra europeiska länder, vi har dåligt med spetskompetens och våra industrier producerar för dyra produkter som är alldeles för generiska för att vi ska kunna sälja i de volymer vi behöver göra.

Mot bakgrund av detta blir det lätt udda att läsa om hur Sahlin och Socialdemokraterna vill lösa dagens och framtidens problem genom högre skatter, fler bidrag och en väldigt vagt definierad välvilja gentemot precis alla. Det klingar floskler och brist på visioner. Det låter som valpropaganda utan egentlig grund. Det låter som det alltid gjort då man hävdat att allmänheten borde rösta rött för då kommer alla att få det så himla bra. Är det inte så att det fortfarande bara handlar om att "rätt" människor ska ha det bra? Är det inte så att minoriteter även fortsättningsvis kommer att gömmas undan, förbises, sättas på undantag och bli påmålade en offermask de verkligen inte vill bära?

S står för socialistisk kollektivism. Men det i sin tur står för selektivism. Ett litet kollektiv av perfekta människor ska få tillgång till hela kakan. Resten göms undan på hem, sätts på socialbidrag i betongförorter eller rensas ut. Monica Green skriver att det handlar om människosyn. Och det stämmer nog. Jag vill bara inte ha något med socialisternas människosyn att göra.

Jag som redan tvångssteriliserad (det har jag inte minst makarna Myrdal, men även många andra socialistiska ideologer att tacka för) transperson med en fast förankring i hbt-världen och med rötter litet varstans i världen känner mig inte ett dugg lugnad av att Mona Sahlin börjar prata om att de kanske gjort fel här och där och samtidigt på sätt och vis låter som om hon förringar det. Nu ska det bli bättring, hävdar hon. Men jag har svårt att se bättringen.

Så länge det är likvärdigt med total brist på status att vara transperson, bög, flata, invandrare, handikappad eller bara lågavlönad arbetare, så ser jag inga som helst chanser för socialdemokratin att kunna hantera det här landets politik i framtiden. Så länge man måste skämmas för att man inte har råd att leva som en socialdemokratisk fackpamp, så ser jag inte överhuvudtaget hur socialdemokratin ska kunna göra upp med sitt mörka förflutna och börja skapa verkliga visioner och framtid för alla. Även för oss som inte passar in i de stereotypa propagandabilderna som socialisterna så gärna öser över oss. Även för oss som lever utanför normerna. Även för oss som kanske inte har det så sjukt jäkla bra ställt.

När kommer socialdemokratin att börja lyssna på riktigt? Än har de då inte gjort det.

Politik spelar roll, säger Sahlin vidare. Och ja, jag kan hålla med. Det kan nog varenda människa i det här landet göra. Och det är anledningen till att jag aldrig kommer kunna bli socialist. Jag har växt upp i en marxist-leninistisk diktatur. Jag har genomlevt arvet av den svenska socialismen. Och jag kommer aldrig att förlåta det lidande och det utanförskap jag sett och upplevt och som jag relaterar direkt till den socialistiska ideologin.

Politik spelar roll. Och för mig är en bra politik en politik som handlar om att alla människor ska ha samma status, samma värde, samma livschanser, samma rätt till sin egen kropp, sexualitet, fortplantning och sin egen rätt till egenbestämmande. Alla människor ska ha rätt till ett arbete. Alla människor ska ha rätt till en vettig inkomst. Alla människor ska ha rätt till bra vård. Alla ska vi också ha rätten att slippa leva på bidrag. Och vi ska alla slippa få en icke önskvärd offerstämpel tryckt i vår panna och slippa diskriminering från samhället oavsett vilka vi är.

Det står jag för. Det går jag till val på. Det är något jag kommer kämpa resten av mitt liv för att leva upp till.

Har sossarna tänkt om? Nej, de har från första början tänkt helt och hållet fel och jag ser inga tendenser på att det skulle vara något som är på väg att förändras i brådrasket.

Att Mona Sahlin dessutom misslyckas med att minnas att Sverige just genomgått den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen på 30-talet och att det faktiskt är ett smärre mirakel att Alliansen klarat att hålla nere arbetslösheten så mycket som vi ändå gjort är bara skrattretande. Jag vågar inte ens tänka på hur arbetslöshetssiffrorna hade sett ut om de rödgröna fått styra då krisen slog till.

Ännu har sossarna en mycket mörk bakgrund att göra upp med. Och ännu har de inte specificerat varken hur, när eller med vilka medel de ska uppnå sina nya mål. Det är fyra väldigt generaliserade floskler utan backning och utan några som helst egentliga visioner om hur det ska gå till. Det verkar som om S flirtar med liberalismen men är fullständigt medvetna om att de inte kan leva upp till det och därför bara släpper bollen och låter den fara iväg utan riktning. Det hela känns faktiskt mest bara unket.

Det är dags att de rödgröna tar den utmaningen på allvar.



Intressant.

Sebastian Bjernegård, Linander, Åberg, Per Pettersson, Linnéa Darell, Makthavare, Karl Henriksson, Vägskäl, Annarkia, Gulan, Maria Byström, Raymond Svensson, Broman, Marcus Grundén, Norah4you, Maria Abrahamsson, Magnus Andersson, Trollhare, Monke, Gerdau, Kent Persson, Moderata Perspektiv, Krassman, Helle Klein, Hofvander, Ex-Blogge, Kildén, Johan Pettersson, Runo, Emil Broberg, Motpol, Pär Johnson, Lindholm, Ted Ekeroth, André Assarsson, Andersson på Kungsholmen, Altenberg, Christian Tegnvallius, Rasmus Jonlund, Linander, Åberg, Opassande, Sörliden,

Mer legitimation åt folket!

Nejdå, jag begär inte fler legitimationskontroller på SJ's tåg eller något liknande. Det räckte den gången jag var tvungen att visa legitimation cirka 10 gånger på en resa från Stockholm till Göteborg för bara något år sedan. Ibland kan saker och ting bli rätt så omedvetet och oplanerat skumma, olustiga men också ganska roande.

Nej, vad jag tänker på är förstås regeringens förslag om att införa yrkeslegitimation för lärare. Ett bra förslag, tror jag. Eller åtminstone rätt så nödvändigt.

Tanken är att nu införa en legitimation för att i framtiden kunna höja kvalitén på undervisningen, höja statusen på läraryrket, kanske kanske höja lärarnas löner och skapa bättre förutsättningar i grunden för lärandet.

Tanken på fler behöriga lärare känns också bra därför att en utbildad lärare ofta har en betydligt bättre kunskap om pedadogik, men även om hur man stärker de duktiga eleverna och också finner och på ett kompetent vis stödjer de elever som är i behov av extra stöd. Antingen rent inlärningsmässigt eller exempelvis på grund av sociala bekymmer eller neuropsykiatriska handikapp. Och det är faktiskt inte en dag för tidigt.

Idag är upp till 20% av landets lärare obehöriga. Det är i mina ögon ett jätteproblem. Inte för att det inte finns duktiga och ambitiösa lärare utan formell utbildning, utan för att det är många som på olika vis saknar den pedagogiska utbildning jag tycker krävs för att kunna hantera en undervisningssituation på ett bra sätt och fiska upp de elever som behöver ytterligare utmaningar eller ytterligare stöd för att kunna nå sin högre potential.


Jag pratar ju gärna om just det där med att Sverige faktiskt är på väg att hamna en aning på efterkälken numera. Vi har tappat kunskapsövertaget inom forskning och utveckling, vilket också slår tillbaka på industrin. Vilken förstås tyvärr blir mindre och mindre konkurrenskraftig gentemot en värld som inte bara producerar mer och billigare, utan också ofta ligger ytterligare ett par steg längre fram.

För att möta framtiden på ett bra sätt, så tycker jag att det är dags att vi börjar se utbildning för vad det faktiskt är. Det handlar inte om att göra som socialdemokraterna länge förespråkat; att sätta en massa barn i skolbänkar och sedan bara förvara dem. Skola är inte förvaring och ska heller aldrig få bli det. Det har uppenbarligen fungerat litet si och sådär att minska kraven på genuint kunnande och att sänka kraven på traditionell katederundervisning. Själv är jag för problembaserad lösning och praktiskt arbete som inlärningsmetod, men då kan det ju vara praktiskt om eleverna vet vad de ska lära sig.

En passiv lärare (odefinierad handledare) som tvingas ägna tid åt att bara jaga runt samtidigt som elever släpps vind för våg i planlöst sökande efter information tror jag bara inte är hållbart. Och litet grann verkar det ändå vara litet grann vad som händer på vissa håll idag. Långt ifrån överallt, men det verkar ändå vara något som inträffat på sistone - en sådan märklig skiftning.
Förmodligen kommer det sig ur den socialistiska principen om likriktning. Alla ska vara likadana, inga betyg ska lämnas, man ska inte utsätta barn för undervisning och man ska helst varken ställa krav på skola eller föräldrar och allra minst på barnen.

Jag är visserligen allt annat än kravpolitiker och kräks ofta litet lätt då jag hör just ordet krav. Men grejen är att lika mycket som vi vuxna har rätten att förvänta oss vissa saker av barn i skolan, så har också eleverna rätten att ställa sina förväntningar emot vuxenvärlden, sina lärare och gentemot hela systemet. De har rätt att kräva en bra utbildning, en fungerande arbetssituation på skolan, tydliga riktlinjer för vad de ska lära sig och förväntas uppnå och även kompetenta lärare som kan leverera det. Det handlar om våra barns och ungdomars rätt att kräva en utbildning som håller hög klass och kan skapa jobb i framtiden. Det handlar om elevers rätt att få en utbildning som håller måttet på arbetsmarknaden och som ger tillbaka för alla år i skolbänken.

Genom goda förutsättningar att kunna ta del av vuxenlivet i framtiden, bland annat. Något så basalt, men uppenbarligen så svårt. Den är väl 25% nu? Ungdomsarbetslösheten...

En bra utbildning kanske inte är den enda lösningen, men en stor del i den.

Det är annars intressant att se de rödgrönas reaktioner på detta. Nu har Alliansen snott idén, fastän Björklund drivit frågan sedan dagarna i stadshuset. Och det är väl ett bra förslag, men egentligen inte för det kommer ju från Alliansen. Annars hade det kunnat vara bra. Eller så är det det mest fruktansvärda som någonsin hänt. För nu måste man faktiskt vara behörig för att få utbilda och då blir det synd om så många eller så kommer det inte finnas några lärare kvar. Eller så försvinner flumskolan. Mycket märkliga reaktioner, tycker jag. Men jag vet förstås inte.

Hur som helst tror jag på idén. Det gjorde jag redan under 90-talet då jag själv gick i skolan och frustrerades över inkompetenta lärare som sprang runt och gjorde just ingenting och lämnade oss elever vind för våg. Själv ville jag lära mig. Det var svårare än man skulle kunna tro. Utan lärare ingen undervisning. Utan undervisning inget kunnande. Inget kunnande inga betyg. Inga betyg inga jobb och ingen vidareutbildning. Utan jobb och vidareutbildning... Ja, ni förstår poängen.

Äntligen någon som tar tag i det, känner jag. Och jösses vad det behövs.

Nästa steg borde rimligen vara ytterligare resurser för skolan och en höjd lärartäthet. Dags att börja se över budgetar och högskoleutbildningar?

Mer här:
Mad World, Lars Björndahl, Jesper Svensson, KSF-bloggen, Livet mellan två evigheter, Malin Danielsson, Cornucopia, Lars Björndahl, Anna Vikström, Liberati, Lilla O, Tonårsmorsa, Adam Cwejman, Peter Soilander, Vilket Liv, Hell of Hannastacia, Andreas Froby, Per Pettersson, Linnéa Darell, Ewa Thalén Finné, Mark Klamberg, Runo, Carina Boberg, Maria Haglund, Maria Abrahamsson, För facket i tiden, Café Liberal, Anne-Marie Ekström, Rasmus Jonlund, Sebastian Bjernegård, Skrivarmamma, Scabbe, PJ Anders Linder, Lotta Edholm, Runo, Pär Gustafsson, Christoffer Fagerberg, Välfärdsbloggen, Gerdau, Tommy Rydfeldt, Lotta Olsson, André Assarsson, Hofvander, Progressiv debatt, Viktor Tullgren, Kent Persson, Seved Monke, Mats Persson, Alltid rött, alltid rätt, Nina Larsson, Roger Haddad, Törnqvist, Nemokrati, Linnea Cedergren,

Därför måste vi avpatologisera transsexualism

Har du någonsin undrat varför det är en så stor grupp trans- och intersexuella som envisas med att vara benhårda i sitt arbete kring att hålla linjen om en avpatologisering av transrelaterade tillstånd? Har du undrat varför vi inte vill att dessa tillstånd alls ska tas upp i DSM (den globalt anlitade psykiatriska manualen som i praktiken styr alla andra och som just nu genomgår revidering till version nummer 5 och som klassificerar och styr upp hela listan av psykiatriska tillstånd och rekommendationer kring behandlingar och liknande)?

Hur kommer det sig att så många av oss så hemskt gärna vill se en korrigering av det juridiska systemet i Sverige och utomlands för att stryka ut Gud fullständigt ur lagboken?

Hur kommer det sig att vi är så många som nära nog är beredda att riskera själva rätten till korrigerande behandlingar inom den allmäna vården bara för att slippa bli sedda som psykiskt sjuka?

Ja, bortsett från att ingen av oss i grunden är det. Eller i alla fall inte på så vis att vi skulle vara det genom vår trans- eller intersexualism.

För en tid sedan slopade socialstyrelsen den psykiatriska patologiseringen i Sverige rörande transvestism, utövande av BDSM och ett antal andra "åkommor". Fint så. Trans- och intersexualism kvarstår dock som psykiatriska diagnoser på grund av att vi inte ska behöva oroa oss över att inte få vård genom landstingets försorg i form av kirurgier och dylikt.

Annars har jag alltid tyckt det varit fascinerande, det där med kopplingen mellan psykiatriskt tillstånd och korrektiv kirurgi. Leder inte det också era tankar till någonting helt annat än just underlivs- och bröstkirurgier? Siktar inte det någon fot högre upp på kroppen litet grann by default? Det var inte så länge sedan vi lobotomerade patienter med psykiatriska åkommor i Sverige heller. Och ibland undrar jag om inte exempelvis tvångssteriliseringarna egentligen är ett substitut för att läkarkåren inte längre har rätten att lobotomera oss som man en gång försökte sig på på vissa håll i den kristna världen.

Artikeln på andra sidan denna länken ser jag som sjukt provocerande och den går till en av alla de där enormt fascistoida sidorna kopplade till den kristna amerikanska högern. Den visar på ett mycket grundläggande plan varför vi idag inte har råd att behålla patologiseringen rörande trans- och intersexuella patienter i Sverige eller någon annanstans i Världen.

Därför att samma argument används även här. Patologiseringen används aktivt för att mota oss inom vården (även delar av vården och i sammanhang där våra gener och genitalier inte har någon som helst betydelse). Samma argument används för att mota oss på arbetsplatser, rörande arbetsmarknadsåtgärder, inom utbildningsväsendet, inom politiken. Inte minst inom politiken, vilket jag ju nyligen blivit varse i mitt eget parti.

Patologiseringen befäster bilden av transsexuella som psykiskt sjuka och allt vi är och står för i dagens samhälle tycks idag vara någon sorts kontroversialism. Vill jag som transsexuell ha möjlighet att arbeta idag, så anses det kontroversiellt. Vill jag ha rätten till en normal behandling inom socialförsäkringssystemet eller inom vården, så anses det kontroversiellt. Vill jag ha rätten till min egen kropp och min egen reproduktion anses det vara kontroversiellt.

Faktum är att hävdar jag att solen kommer gå upp imorgon bitti, så anses det vara kontroversiellt.

Ska vi sedan börja prata sexualliv eller för den delen fortplantning, eller bara rätten att leva ett normalt liv tillsammans med en vald partner så har vi passerat gränsen för vad som anses kontroversiellt sedan en bra bit tillbaka.

Det är en spännande och rätt intressant tolkning som görs av de mest vitt skilda människor i samhället idag, men det är tämligen vanligt förekommande. Samtidigt som förstås somliga har svårt att se att där finns någonting kontroversiellt alls över mitt och andras liv och den medicinska historik vi bär på.

Själv antar jag att jag lärt mig utnyttja det faktum att jag ses som så ohyggligt kontroversiell och att jag till stor del lyckats renodla det till något jag kan använda mer som ett verktyg.

Det är lätt att slå in dörrar om människorna som försöker hålla dem stängda agerar som strykrädda harar bara för att de är övertygade om att jag antingen smittar eller mördar. Det är effektivt att använda en sådan stämpel som den jag tvingas leva med såsom ett verktyg för att uppnå det ena och det andra. Det kan rentav vara relativt befriande eller tillfredsställande att göra det.

Men frågan är hur mycket jag vinner på det i det stora hela. Hur länge ska jag hållas tillbaka inom politiken? Hur länge ska jag behöva förhindras rätten att bilda en familj? Hur länge ska jag förhindras i mina strävanden att få ett vanligt, traditionellt arbete igen? När upphör omyndighetsförklaringen att gälla?

Nu ska ni vara medvetna om att även om jag skriker rakt ut i frustration och panik periodvis och även gör det här på bloggen eller landets tidningars debattsidor, så är det inte så att jag är den som drabbas värst av detta systematiska förtrycket mot trans- och intersexuella i Sverige.

Jag har kontaktnät. Jag har en politisk karriär, även om den motarbetas här och var. Jag har möjligheten att nå ut på olika håll vid behov. Den som bestämmer sig för att använda min medicinska bakgrund för att hindra mig och mina möjligheter att bygga ett normalt och fungerande liv riskerar hela tiden att bli ett offentligt skådespel. Antingen via mig eller via mina vänner och kontakter runtom i samhället. Mig går det verkligen ingen nöd på. Jag har turen att kunna omge mig av rätt människor och rätt miljöer för att jag ska klara mig vad som än händer.

Jag har valet att vägra få den traditionella offerbilden stämplad i mitt ansikte. Jag har möjligheten att vägra acceptera påtryckta offferroller och allt möjligt annat på grund av vem jag är och på grund av den kamp jag måste genomgå.

Visst drabbas jag då och då av någon sorts rättshaveriststämpel på grund av min idoga kamp för att slippa bli kallad för offer. Visst får jag ta en del smällar för att jag envisas med min kamp för att även jag ska räknas som en fullvärdig medborgare i mitt eget land. Visst får jag ta en del törnar på grund av att jag hävdar rätten att leva ett normalt liv, skaffa en familj, ha rätt till ett arbete och slippa förföljelser, diskriminering, våld och hot om våld.

Jag kan ta det. Jag som har möjligheten att lyfta mig ur det. Jag som har kontakterna för att hitta en väg tillbaka. Jag som har rätt nätverk. Jag som har kopplingar hela vägen upp i regeringen.

De människor jag vill att du ska tänka dig behöver din hjälp att slå tillbaka mot patologisering, diskriminering, förtryck och våld är de människor som inte har det kontaktnät jag har. De som inte har den politiska karriär jag har och har haft.

Det är de arbetslösa socialbidragstagarna som ständigt hånas och attackeras på öppen gata och som försöker klara sin tillvaro på vad vis de än kan i någon småhåla i Skåne, Småland, Norrland eller vad det nu kan vara som har det tuffast. De som förlorat sina arbeten, de som nekas utbildning, de som nekas vård för att få bli sig själva. De människor du bör värna har ofta råkat ut för övergrepp på grund av vilka de är. De har ofta förlorat hela sin familj, hela sin släkt, kanske helt och hållet eller till stor del saknar vänner. Inte på grund av att de egentligen uppbär symtom på att vara psykiskt sjuka annat än att bara vara absurt deprimerade och ångestladdade efter år av övergrepp och diskriminering. Inte på grund av att de är oförmögna att vara sociala, välfungerande, älskande och älskvärda individer. Utan för att de bara är just de de är.

Det är dags att sätta stopp för patologiseringen av trans- och intersexuella i Sverige idag. Det är dags att påbörja arbetet för att åstadkomma ett stopp för patologiseringarna även utomlands.

Det är dags att häva förbudet mot fortplantning och familjebildande för transpersoner i Sverige idag.

Det är dags att se över äktenskapslagstiftningen så att även transsexuella inkluderas. Transsexuella ska inte behöva skilja sig från sin partner och genomgå bodelning från partners de älskar och som älskar dem enbart för att få genomgå ett könsbyte.

Det är dags att sätta stopp för tvångssteriliseringarna i Sverige idag.

Det är dags att sätta stopp för diskriminering på arbetsmarknaden, inom utbildningsväsendet, inom den statliga förvaltningen och inom vården.

Det är dags att partierna gör upp med sin periodvis ogenerat uttalade transfobiska hållning.

Det är dags att adoptionslagstiftningen ses över så att även trans- och intersexuella har rätten att skaffa barn.

Det är dags att på allvar se över namnlagen, vilket äntligen är på god väg via den statliga utredningen som nu ska inleda sitt arbete.

Det är dags att på allvar se över möjligheterna att erbjuda möjligheten till surrogatmödraskap i Sverige.

Det är dags att ta hoten mot trans- och intersexuella på allvar.

Det är dags att sluta behandla hundratusentals svenskar som icke-medborgare och som untermensch i deras eget land på grund av kristna och folkhemsliga normer.

Det är dags att börja arbetet på allvar. Det finns mycket kvar att göra.

En avpatologisering med bibehållen rätt till kirurgiska, hormonella och juridiska korrigeringar är ett bra första steg för att återskapa vår rätt till ett drägligt liv och ett fullt medborgarskap i vårt eget land. Andra länder i EU har redan gjort detta. Vi ligger efter. Det är dags att ta ledningen igen.

Inget annat duger.



Intressant.

De talande kontroverserna och hederskulturen

Sanna Rayman skriver bra om den heta debatten kring Fadime och en eventuell staty till minne för hennes kamp och öde.

För en gångs skull, jag måste hålla med Sanna där, har vänsterfeministrörelsen lyckats träffa huvudet på spiken i sitt stöd för ett minnesmärke över Fadime. För en gångs skull gör de faktiskt rätt. Cred!

För en gångs skull tror jag faktiskt inte att det bara handlar om urvattnad och trött pseudoideologi modell vänster och jag tror inte att det handlar om att förtrycka någon part överhuvudtaget. Jag tror inte att det har att göra med relativisering av klasskamp, kriminalitet eller liknande. Jag tror inte att det har att göra med något överslätande av någonting alls bara för att kunna skaffa ytterligare en meningslös symbol för ingenting alls.

Amine Kakabaveh och alla de andra som driver kampen för att utmärka Fadime som en förebild i kampen för frihet från hedersvåld och hedersförtryck ska istället ha all positiv uppmärksamhet för sitt arbete. Varken hora eller kuvad är lätt att se som en frisk fläkt genom att de vågar stå för något som egentligen borde vara så uppenbart och så självklart för alla i det här landet. Rätten till sin egen vilja. Rätten till sin egen framtid. Rätten till sin egen åsikt. Rätten till sin egen kropp. Rätten till sitt eget liv. Även om man råkar bära runt på en snippa.

Det har inte med kulturer, etnicitet eller religioner att göra. Det har att göra med en föråldrad världsbild och en föråldrad kvinnosyn som vi bör och måste förpassa till forntiden.

Läs Sanna Raymans ledare på SvD idag och ta ställning, du också.

Det behövs fler positiva initiativ för att få fart på en aktuell och värdig feministiskt debatt i Sverige och i Världen igen.

--------------------------------------------------------

Sverige behöver det.

Därför att Sverige och svenskarna har själva inte gjort sig av med sin hederskultur idag. Hederskulturen är ingenting vi bara importerat i samband med immigrantströmmarna under de sista decennierna. Vi har vår alldeles egna fantastiska hedersvåldskultur. Inte minst underbyggd av socialdemokrater och kristdemokrater.

Idag talar vi om verklighetens folk på lika självklara villkor som vi talar om måndagskvällens inköpslista inför besöket på ICA. Vi talar om att alla som inte passar in i våra normer är värda att förtrycka till dess de förstår bättre. Jag själv ska tydligen aktivt hindras från en karriär i mitt eget parti om jag får tro den lokala partiledningen. Jag är nämligen för kontroversiell inte på grund av mina åsikter utan på grund av att jag genomfört en könskorrigerande behandling och juridiskt bytt könstillhörighet.

Idag förskjuts hundratals homo-, bi- och transsexuella varje år av sina familjer. Liksom jag blivit förskjuten av stora delar av min.

Idag riskerar transsexuella barn som ropar på hjälp att tas ifrån sina stöttande föräldrar av socialtanter med fördomar hemmahörande långt tillbaka i den kristna världens allra första och mörka tidevarv.

Idag drabbas hbt-personer som utsatts för övergrepp av dubbla bestraffningar då de hånas och baktalas av rättsapparatens företrädare (från polis till domstolar). Idag bestraffas de dubbelt då de nekas vård och ambulansfärder.

Idag får unga kvinnor som blir våldtagna höra att de får skylla sig själva eller att de borde ha klätt sig annorlunda. Att det är deras fel. Att de är horor. Att de får skylla sig själva och att de är sabbade för all framtid. Och än idag mobbas unga våldtäktsoffer ut av hela samhällen, samtidigt som de unga manliga gärningsmännen hyllas som hjältar. Har vi inte redan haft den debatten nu under de sista veckorna?

Än idag lever vi i ett samhälle där människor som jag, som bryter mot normerna, inte har rätten till ett vanligt arbete. Inte har rätten till en politisk karriär. Inte har rätten att kalla sig äkta människor. Inte har rätten att skaffa barn. Inte har rätten att slippa bli kallade horor, offer, untermensch efter ett övergrepp. Inte har rätten att bara få vara oss själva och vara stolta över det vi är.

Idag får unga mammor ofta spydiga kommentarer och nedsättande blickar på stan. Idag är fortfarande en sexuellt aktiv kvinna en hora, en trofé, en docka utan vilja. Idag är en kvinna per automatik ett våp, en lägre stående varelse och ett offer. Just offerskapet runt kvinnorna i dagens Sverige är skrämmande. Per automatik är vi alla offer - alltid.

På något skumt vis har den där första vågen av feminister för hundra år sedan misstolkats så till den höga och grova grad att alla former av penetration än idag anses som en skymf, som ett övergrepp och som en skam.

Än idag saknar kvinnor rätten att själva vilja ha sex och att avgöra när, var, hur och varför. Att själva vara i egenbestämmande över sin egen sexualitet. Att själva få styra över sin egen kropp, sin egen fortplantning, sina egna känslor och sina egna värderingar.

Än idag ska kvinnor straffas ut från arbetsmarknaden för att de föder och fostrar sina barn. Och än idag är det skamligt för en mamma att arbeta. EU-ministern Birgitta Ohlsson är inte det enda exemplet på det. Men ett väldigt talande sådant.

Än idag får småflickor höra att det är fult att peta sig "därnere" eller att de måste ha trosorna på så att det inte kommer in skit i slidan. Pojkarna, däremot, får gärna leka på. Trams!

Överallt i samhället idag förhärskar samma igenpyrda skitsnack och hedersideologi som vi sedan sitter och hävdar inte har med Sverige att göra. Kunde vi fortfarande bränna flickor på bål med lagens goda minne, skulle vi förmodligen inte ha en enda kvinna kvar här i landet. Möjligen med undantag för justitieminister Beatrice Ask då...

Hedersvåld handlar om moralism och en djävulsk massa köns- och sexrelaterat förtryck. Det handlar om fördomar gentemot kvinnor och gentemot människor som strider mot etablerade könsroller och sexuella normer.

Och det finns det lika mycket av bland oss pursvenskar som det finns bland våra invandrare.

En minnesplats eller staty till minne av Fadime har inte enbart att göra med något inbillat specifikt (till stor del inbillat) kurdiskt förtryck att göra. Det har att göra med alla människor i landet som på ett eller annat vis bryter mot normer och mot omvärldens förlegade föreställningar och fördomar. Det har att göra med varenda människa av kvinnokön i detta landet. Oavsett alla andra former av identitet. Oavsett alla andra former av ursprung.

Det här är för alla oss normbrytare som sticker ut av miljoner olika skäl. Det har att göra med alla oss som kämpar så inihelvete mycket för vår rätt att bara få vara människor.

Som alla andra.


Mikael Eriksson, Helen Törnqvist, Robsten, Niklas,

Stå upp för kunskapsskolan - för våra kommande generationers skull

Jag bara måste boosta Runos fantastiska inlägg om Folkpartiet och lärarförhandlingarna med SKL som pågår just nu. I fortsättningen utan Folkpartiet som lämnat i protest.

Jag har tidigare, med hjälp av exempelvis Fredrik Häréns fantastiska föreläsning på Kunskapens Dag 2007 (se den gärna nedan - det är värt din tid), visat på hur otroligt viktigt det är att vi engagerar oss i att skapa en framtida kunskapsskola med fokus på att faktiskt lära ut specifika kunskaper till eleverna. Jag har pratat om att det inte längre räcker med barnpassning upp till slutet av tonåren och att det inte räcker att ägna sig åt filosofiska funderingar kring vad som är kunskap och vad som inte är det. Att bara erbjuda elever kunskapen kunskap och att inte erbjuda ett mervärde och en möjlighet att tillgodogöra sig ytterligare kunskap och verktyg att förvalta den är något vi inte har råd med längre.





På en global marknad där Sverige alltmer hamnar på efterkälken på grund av att en betydligt större del av världen idag får möjlighet att utbilda sig är det viktigare än någonsin att vi tar tag i de problem den svenska skolan står inför. Och har stått inför väldigt länge.

Idag räcker inte kunskap för att få ett arbete. Idag räcker inte ens en examen från KTH. Idag måste du dels ha kunskapen, dels en djupare förståelse för den och dels en möjlighet att omsätta den praktiskt för att därifrån skapa något nytt.



Vi har sett hur medievärlden och underhållningsindustrin reagerar på att världen utvecklas och hur deras brist på kunnande om basal marknadsföring lett till att de numera försöker agera privatpoliser för att kunna värna sina gamla förlegade affärsmodeller i en föränderlig värld. Vi har sett hur företag som Volvo, Saab och Sony Ericsson får allt svårare att hänga med i det globala utvecklingsracet och därmed tappar stora delar av sin marknad. Vi har levt med hotet av konsekvenserna för det väldigt länge. Att bara producera en bil räcker inte idag. Att bara tillverka mobiltelefoner räcker inte. Kan du inte utveckla en ny, revolutionerande iPod eller iPhone så finns möjligheten att du kanske skulle klara dig mycket bättre om du helt enkelt gav dig in i en helt annan bransch.

Det är nytänkande som premieras av företagen runtom i världen idag - inte kunskapen i sig.

Kunskap kan du köpa för 17 kronor i timmen, säger Härén i sin föreläsning, i Indien, Kina eller Pakistan. Nytänkande och de riktigt smarta, revolutionerande idéerna som förändrar en hel bransch - en hel marknad; det kan företagen betala hur mycket som helst för.

Ska Sverige vara med och slåss på en sådan marknad, så måste vi ta vårt ansvar och ge våra skolelever möjligheten att utvecklas för en sådan marknad. Så att de har samma möjligheter att konkurrera som alla andra på den globala marknaden. Så att de själva kan ta ansvaret för att tillhöra den nya kunskapsdrivande generationen. Så att vi inte fäller krokben för dem innan de ens har haft möjligheten att se över sina möjligheter och sina egna drömmar.

Den socialdemokrat som förespråkar omvårdnadsskola och eviga mystimmar i klassrummet utan kompetenta lärare eller där lärarna enbart har uppgiften att handleda elever att söka kunskap utan riktlinjer får gärna förklara för mig hur det kommer sig att jag vid flera tillfällen sista åren mött ungdomar i övre tonåren som inte haft kunskaper om det mest basala i tillvaron. Somliga sossar tycks dock ha vaknat, vilket glädjer mig.



På Skansen för ett par år sedan sprang jag in i ett par tjejer som bör ha varit någonstans i gymnasieåldern och som på fullt allvar stod och laddade upp till en gemensam panikattack med tillhörande falsettoner för att sälarna som låg och solade skulle ha "fastnat" på klipporna och inte skulle kunna ta sig ner i vattnet igen. Personalen måste tillkallas för annars kanske sälarna skulle dö? Efter 15 minuters total hysteri (jag var så fascinerad att jag var tvungen att stanna kvar och följa upplösningen av detta) kom de tillslut fram till att det nog kanske inte var någon fara ändå. För att sälarna hade ju faktiskt såna där... vad hette det nu igen... "propellrar" där bak.

Då fick jag slag.

För min egen del slutade min förälskelsefas kopplad till den svenska skolan rätt abrupt då jag efter nära nog 1,5 år på Linköpings Universitet blev tvungen att ge upp och inse att egna studier skulle ta mig betydligt längre än svensk universitetsutbildning.

Då jag påbörjade min utbildning för drygt tio år sedan såg jag fram emot en möjlighet att kunna ta mina kunskaper från intensivt skrivande samt en bakgrund inom teatern till en nivå där jag kunde arbeta som producent inom kultur- och mediesfären. Det var planen. Men eftersom jag redan kunde litet grann om hur man producerar en teateruppsättning, var van vid museivärlden och hade en viss erfarenhet av scenografi, programmering för webben, skrivande och ett par andra bitar vi skulle gå igenom så fick jag ganska snart höra att det vore lämpligt om jag gav de andra på utbildningen litet mer utrymme till lärande. Det var viktigt att de också fick utvecklas och att jag höll mig tillbaka för att gynna de andra elevernas kunskapsutveckling.

Jag skulle alltså dels vänta in de andra studenterna och jag skulle se till att inte trycka upp mitt myckna (?) kunnande i ansiktet på någon annan.

Jag fick delta i föreläsningarna, men blev ivägskuffad att gå och ta en fika eller sitta hemma och slösurfa på mitt tämligen slöa 56K-modem under tiden de andra ägnade sig åt grupparbeten och seminarier.

Under den första halvan av första terminen måste jag erkänna att jag kände mig litet smickrad. Därefter började jag känna mig alltmer utanför. Jag mådde dåligt av att tappa kontakten med mina studiekamrater och jag blev mer och mer frustrerad över att jag satt där och tog fulla studielån för att helt enkelt ägna mig åt att fika på egen hand och se de kunskaper jag haft sedan tidigare bli alltmer inaktuella utan att få ett dyft av ny kunskap att ersätta dem med. Jag blev helt sjukt deprimerad och orkade inte med att ta tag i tillvaron överhuvudtaget. Det var inte svårt då att känna mig som om jag var ensammast i hela världen.

Strax innan julen 1999 tog jag mod till mig att ställa min studierektor mot väggen och kräva tillgång till samma undervisning som alla de andra eleverna på utbildningen. Jag ville också ha tillgång till datorlabben (vilka krävde särskild access via speciella inpasseringskort), så att jag också kunde utvecklas och ta del av de litet modernare programvarorna som fanns på dessa maskiner. Jag var den elev som var utestängd då alla andra elever hade tillgång.

Men svaret blev inte riktigt det jag väntade mig. Min studierektor såg på mig och borrade sina fundersamma ögon rätt in i mina under en lång stund. Förmodligen någon minut gick på det viset, vilket för mig kändes rätt obehagligt i sig även om det inte alls var tänkt att på något vis vara hotfullt. Han såg som sagt mest av allt väldigt fundersam ut. Då han bröt tystnaden krossade han alla mina illusioner om svensk skolgång för mycket lång tid framöver. Han sa att:

"Nej, jag kan inte göra det. Vi vill nämligen inte ha någon ELIT på den här skolan".

Två veckor senare hade jag lämnat Campus Norrköping och Linköpings Universitet och arbetade i Stockholm. Jag har aldrig gått tillbaka till svenska studier efter det.
Den enda kursaren jag med säkerhet kan säga verkligen har lyckats bli någorlunda framgångsrik efter den utbildningen är annars Natalia Kazmierska, som jag dock är övertygad om har mer sig själv att tacka än utbildningen vi en gång påbörjade tillsammans. Vad hände med alla andra stora planer på att förändra världen?

En till mig närstående person har under lång tid ondgjort sig över att forskningen tydligt visar en omfattande nedgång i antal unga som idag förstår skillnaden mellan riksdag och regering gentemot för ett par decennier sedan.

Det ligger något i allt det här, känner jag. För vad säger det om Sverige att ungdomar som går ut gymnasiet och tar studenten fortfarande inte vet hur landet styrs? Hur bra beslut kan man förvänta sig att våra förstagångsväljare ska kunna ta på valdagen om de inte ens vet hur landets styre är uppbyggt? Jag har försökt hitta tillbaka till den rapporten, men misslyckades tyvärr för stunden. Den finns därute och svävar i vilket fall, så den som har den får gärna skicka den vidare till mig så jag har den tillgänglig igen. Även Skolverket har varit bekymrade över den sjunkande kunskapsnivån. Bland annat skrev de såhär 2008.

Det handlar uppenbarligen inte om att ungdomar av idag skulle vara dummare. Däremot undrar jag om inte många skolpolitiker under de sista decennierna varit mer än lovligt mycket mer korkade än man med rätta kan tolerera. Att satsa på en skola där du inte behöver mer kompetens för att utbilda på högskola än på en förskola (enhetslärarrollen) och där huvudfokus ligger på att förvara eleverna under ett antal timmar av dagen är ett hån. Ett hån mot våra ungdomar. Och ett sätt att råna våra unga på kompetens som borde vara deras. Det är att stjäla deras framtid och borde förmodligen betraktas som rent brottsligt!

Det är också ett hån mot det arv vi bär med oss från de generationer som en gång skapade Sverige som kunskaps- och industrination. De måtte alla vända sig i sina gravar idag!

Nu tar jag i, men läs och se gärna om mina och Fredrik Häréns iakttagelser en gång till och fundera över det litet, litet extra. Säg mig sedan att jag inte har någon point alls i mitt resonemang. Jag tar gärna diskussionen.


Det sätt vi drivit skolpolitik i detta landet till nu är ett sätt att stjäla från våra unga generationer möjligheterna att delta i en framtida samhällsutveckling på såväl det nationella som det globala planet och det är dödsstöten för kunskapsintensiva branscher som tillverkningsindustrin, telekombranschen, medicintekniken och många andra områden där vi tidigare tillhört världsledarna. Vi är inte världsledare idag. Och det har vi fått betala dyrt för. Inte minst inom teko och varvsindustri, men även inom verkstadsindustrin och inom många andra branscher. Bara kika på hur många anställda Ericsson gjort sig av med under de sista två decennierna. Se på vad som nyss höll på att hända med Saab. Det har inte bara att göra med ägare och ledning, även om en stor del av skulden förstås kan läggas vid inkompetens hos de tidigare ägarna. Det har också att göra med kompetens och utvecklingsförmåga. Visst kan vi bygga bilar! Absolut! Men leder vi utvecklingen?



När hade vi förresten senast en svensk pristagare vid Nobelceremonierna i Stockholm? Var det inte väldigt länge sedan nu - för att vara världens främsta utvecklingscentrum för ny vetenskap och teknologi?

Robyn

Jonas Åkerlund

Det är ingen slump att det är en ny kunskapselit som växer fram i Sverige idag. Bestående av programmerare, grafiker, musiker, producenter och liknande yrkesgrupper inom nya medier-industrin har vi en ny tillväxtbransch som omsätter enorma summor. Men hur många av våra nya entreprenörer är autodidakta och hur många har blivit tvungna att ta ansvar för sin egen utveckling och karriär då samhället och skolan egentligen svikit gång på gång?

WESC, någon?

Mirror's Edge by Dice

Battlefield by Dice

Ska Sverige överleva på en alltmer globaliserad marknad där enorma mängder kunskap är livsnödvändig och där förmågan att tänka ett steg till och ett steg till med dessa kunskaper i ryggen är ett absolut måste - då måste vi börja tänka om.

Vi måste ha en skola som är anpassad till lärande och till att premiera nytänkande och idéer. Vi måste kunna dels premiera de elever som verkligen vill någonstans och som är studiemotiverade så att det som hände mig på Linköpings Universitet inte ska behöva hända någon annan. Och vi måste dessutom kunna plocka upp de elever som behöver extra stöd, extra undervisning inom ett eller flera ämnen och som kanske i vissa fall behöver just de där extra sociala resurserna.
Utan de resurserna har vi svikit även den gruppen och det är bara inte okej.

Vad vi inte ska ha är en skola som helt abdikerar sitt läraransvar. Och vi ska inte heller ha ett samhälle där skolan ägnar sig åt att agera fostringsanstalt i första hand och läroanstalt i andra hand på grund av att en hel föräldrageneration i sin tur har abdikerat sitt föräldraansvar.

Skolan behöver fasta kriterier för vad en elev ska ha lärt sig vid genomgången utbildning. Skolan behöver också tillföras dels resurser för att ha möjligheten att garantera att så sker och dels status nog för att locka till sig rätt personal och rätt kunskap för att kunna leva upp till det vi kräver.

Läraryrkets status måste höjas. Tid måste kunna läggas på vidareutbildning av lärare, på förberedelser av lektioner och på genomgång av prov, hemuppgifter och uppsatser. Specialiserade skolor ska absolut kunna uppmuntras. Jag har flera vänner bland alla ungdomsförbundare jag känner som idag pluggar på accelererade gymnasieprogram med mycket gott resultat.

Att i någon sorts konformistiskt folkhemsbaserat likhetstänkande hävda att det är skandal att somliga elever lär sig mer än andra är kontraproduktivt för hela det svenska samhället och för våra möjligheter att producera kunskap och därmed utveckling för våra svenska företag i framtiden. Det är att begränsa möjligheterna för den unga generationen att få riktigt bra arbeten på de stora internationella företagen imorgon. Det förhindrar våra barn och ungdomar att skapa nästa Dice, nästa WESC, nästa superstjärnekarriär eller nästa Sony Ericsson. Det hindrar våra barn och ungdomar från att bli nästa generation stjärnarkitekter som ritar och designar nästa generation superhöga skyskrapor någonstans i världen. Det hindrar våra barn och ungdomar från att utveckla och bygga nästa generation superjumbos som kan flyga oss runtom i världen. Det förhindrar våra barn och ungdomar från att vara med då nästa generation klimatsmarta miljö- och energilösningar skapas och går i produktion.

Med ett Europa som i sin okunnighet och historielöshet i allt högre grad väljer in fascister och nationalsocialister i sina styrande organ igen på samma vis som under 1930-talet är det dags att ta krafttag mot okunskapen och mot de socialdemokratiskt söndermejslade fritidsgårdsskolorna.
Inte genom att utesluta eller genom att plocka fram piskor och påkar, utan genom att ta kontrollen över lärandeprocessen igen.

Genom att hylla kunskapen och genom att hylla idéerna. Vi måste skapa en skola som bygger på visioner och drömmar. Som är på väg någonstans. Vi måste skapa framtidens skola utifrån förutsättningarna att alla ska med och att alla ska kunna utvecklas till sitt personliga yttersta. Alla ska kunna nå sina individuella drömmar.

Vi får inte längre snuva våra kommande generationer på kunskap som borde vara deras.

Det är viktigt att Folkpartiet nu tar steget till att skaffa sig en riktig ryggrad inom skolpolitiken. Det är viktigt att vi förstår vad vi arbetar för. Det är därför viktigt och mycket positivt att Folkpartiet satt ned foten och sagt stopp i förhandlingarna rörande förtroendetiden i lärarnas scheman och rörande synen på lärarrollen.
Skolan och dess elever behöver kunskap mer än någonsin. Ge den det och ge fasen i att radera alla möjligheter till att åstadkomma ett större kunnande. Ge fasen i lärarnas arbetstider i förhandlingarna om de nya avtalen. För skolans och för Sveriges och våra unga generationers skull - ge kunskapen och kunskapsgrundandet en chans.

Låt omsorgsskolan dö en gång för alla. Låt oss alla välkomna kunskapsskolan.


Mikael Wendt, Helene Odenljung, Lotta Edholm, Lars Persson, Anna Lundberg, Ulrika Falk, Beijbom, Lennart Gabrielsson, Frykman,

Intressant.

Rape games... ett nödvändigt ont?

Jo, jag har också uppmärksammat den där diskussionen som går just nu kring det japanska spelet som går ut på att man ska våldta unga tjejer.

Kan till att börja med konstatera att det inte är första gången jag springer på något sådant och att jag alltså på inget vis är förvånad. Det här är tydligen tämligen vanligt inte minst inom den japanska ungdomskulturen. Och förstås finns det miljoner saker man kan säga om det. Jag kan inte säga att jag fattar det och jag kan definitivt inte säga att jag gillar det. Mycket av det jag skulle kunna säga är allt annat än snällt.



Förstås är jag väl rätt mycket partisk med tanke på att jag bara för ett drygt år sedan själv råkade ut för ett övergrepp och fortfarande har jätteproblem såväl psykiskt som fysiskt till följd av det. Det var inte direkt rosa små moln som kretsade kring mig den gången och det är det fortfarande inte.

Fan vet vad de här spelen gör med en människas psyke och med kvinnosyn och andra värderingar hos de (förmodar jag) mestadels unga män som spelar skiten. Jag är inte hundra på att jag vill veta. Och jag är helt säker på att jag inte vill få reda på det vid fel tillfälle i framtiden heller om det skulle visa sig att det fanns ett direkt sammanhang. En gång räcker alldeles utmärkt.

Vad jag däremot vet är att jag är den sista som ska göra den kopplingen. Jag lämnar över det till de människor som faktiskt vet. Forskare, psykologer, läkare, statistiker. Därför att samtidigt som vi härsknar till på det här spelet och vad det uppenbarligen går ut på, så är det märkligt att Japan tydligen har en av de lägsta frekvenserna av våldtäkter i världen. Det kanske förvånar, men moralens högborgar här i västvärlden har ett betydligt högre antal våldtäkter per person än vad exempelvis spelets hemland Japan har. Vad beror det på?

Jag har helt ogenerat lånat statistiksammanställningen här nedan från Skivad Lime (Källa FN):

Land	Våldtäkter per 100 000 invånare
Kanada	78,08
Australien	77,79
USA	32,05
Sverige	24,47
Storbritannien	16,23
Sydkorea	12,98
Taiwan	4,08
Japan	1,78

Är det så att vi mestadels bara ägnar oss åt moralpanik här hemma i trygga lilla Sverige? För här händer ju inte sånt på riktigt? Vi som inte har såna spel drabbas ju inte? Jag är rädd att så inte är fallet. Det händer därute. Men inte på grund av ett datorspel utan på grund av betydligt djupare fel i värderingarna och i samhället än så.

Kanske måste vi trots allt skilja på fantasier och verklighet? Kanske måste vi inse att spelet i sig är relativt ofarligt även om det strider mot våra principer att tycka det?

Samtidigt som jag blir oerhört förbannad rent personligen blir jag ändå väldigt oroad över att det första alla gör är att börja skrika sig sönder och samman om censur och förbud. Inte för att det inte är den magkänslan jag får själv av att se skiten. Jag mådde rätt illa då jag såg Aftonbladets klipp imorse.

Samtidigt måste vi vara medvetna om vad vi riskerar ställa till med om vi verkligen börjar förbjuda och censurera allt vi inte gillar. Det funkar inte vidare bra att förbjuda allt i omgivningen som inte passar in i våra normer för dagen. Inte bara för att.

Om vi börjar här, så har vi sedan satt igång en händelseutveckling som vi mycket snabbt riskerar tappa kontrollen över. Det är inte acceptabelt att ge upp yttrande- och åsiktsfrihet bara för att vi är många som tycker det här är otroligt motbjudande. Det är inte acceptabelt att ge upp på demokratins grundvärden och grundpelare i ett försök att rädda desamma. Det har inte fungerat tidigare och kommer inte göra det denna gången heller.

Att vi sedan litet här och var anser att vi måste ta i detta är något helt annat. Men gör det då genom diskussioner och genom att tydligt visa på vart vi tycker gränsen går. Det här handlar om att sätta ned foten och tydliggöra sina värderingar snarare än om en himla massa illa genomtänkta förbud sprungna ur ryggradsreaktioner. Birgitta Ohlsson var inne på samma sak då hon intervjuades av Aftonbladet rörande detta. (Se klippet ovan).

Vill du skrika, så gör det. Men ägna dig inte åt att riva sönder grundpelarna för vårt demokratiska samhälle på kuppen.

Inte för ett datorspels skull. Oavsett hur mycket vi ogillar det. Det gäller även mig. Fastän jag mår sjukt illa av att veta om och att se eländet. Det är inte värt det.

Intressant.

Niklas, Gester... med ord, Sigurdhsson, AB, Malin Wollin - AB, Malin Wollin, Perspektiv, Callisto,

Hur känner man igen en transkille?

Bara för att jag måste...

Trollhare ställer frågan om hur man känner igen en transkille. Och konstaterar att det gör man för att de allra flesta av dem är så sjukt snygga. Och det stämmer. Det var bara det jag ville säga.

Tänk på det, ni killar, tjejer och andra därute. Det är värt att satsa trans då och då.

Djupt besviken

...på mig själv är jag.

Jag har ägnat större delen av dagen åt att försöka komma på något sätt att skoja till det för er litet. Det är ju ändå 1 april idag. Min stora plan (El Grande) var att jag skulle tala om att jag fått en anställning på FRA efter att jag besökte Lovön förra veckan med bland andra Mikael Nilsson och Stefan Flod från Piratpartiet och Linda Nordlund som tillsammans med mig representerade Liberala Ungdomsförbundet och Svart Måndag, samt många andra. En Folk och Försvar-pryl i grunden.

Det hade nästan kunnat funka, inbillade jag mig först, med tanke på hur mycket uppmärksamhet jag fick, inte minst av informationschefen som följde oss över dagen. Att låtsas ha trillat dit på min inneboende dumhet och en särdeles massa smicker (som jag inbillar mig var välförtjänt, trots allt) hade faktiskt varit litet kul ändå. Jag medger att jag är litet förtjust i tanken. Trist nog hade jag ingen röst den dagen och jag har fortfarande knappt fått tillbaka den. Det är annars litet frustrerande att försöka leverera spydiga och elakt grävande frågor eller i största allmänhet oroade frågor om man inte har någon röst. Tro mig. Jag har försökt.

Hur som helst är jag sjukt besviken på mig själv och min sarkastiska förmåga idag, eftersom jag inte lyckats med att faktiskt leverera en riktigt bra artikel om hur jag blivit charmad till att bli en övertygad FRA-anhängare och tillslut fått mitt drömjobb som ambassadör för signalspaningsmyndigheten. Det hade faktiskt varit litet kul om jag mot förmodan lyckats, men jag insåg att det förmodligen är så tvärkört att försöka övertyga någon om det att det bara var lika bra att ge upp på en gång.

Dammit!

Men det var i alla fall en intressant resa. Vi kan väl säga så ändå? Nu har jag sett alla de där racken i superdatorn de skaffade in här om året och jag har suttit där och skrivit på FRA-anteckningsblock osv.

Problemet är att hur jag än vrider och vänder på det, så känner jag mig inte ett dugg tryggare i alla fall. Jag bara kan inte.

Jag är ledsen, FRA-folket. Jag bara klarar inte att vara lika lyrisk som ni. Och jag kan inte ens skämta till det för att få folk att tro det, för det liksom bara går inte hem.

Livet är ibland så jävla tragiskt.

Andra aprilskämt:
SvD, HAX, Snällman, DN, DN, Froby, Axelsson, Röda Berget, AB, Badlands Hyena, SvD, Mary,

Det där med Sverige och tvångssteriliseringarna

Alltid fantastiske Trollhare skriver fantastiskt om det här.

Utdrag:

"Jag minns också att han sa att Socialstyrelsen kräver att man tar bort äggstockarna för att få nytt juridiskt kön. När jag invände att den nya lagen inte är införd än, och att jag har hört talas om ett fall där en person ganska nyligen fått godkänt med bara sterilisering skruvade både han och sköterskan på sig lite. De började förklara att det visserligen var sant, men att Socialstyrelsen inte ens själva riktigt vet vad som gäller och vad som borde gälla, och att hur man egentligen ska tolka lagen är under utredning, och att man tar stora risker om man behåller livmoder och kanske äggstockar. Det kan bli problem med hormonbalansen, med att gå till en gynekolog om man lever som man, med att ingen läkare vill skriva ut testosteron till en person som har livmoder och äggstockar och planerar att behålla dem, och så vidare.

Jag förstod att de tänker mycket på cancerrisken, men det blev inte bättre av att kirurgen plötsligt sa något i stil med ”Jag tycker ju att om det vore jag, så skulle jag ju tänka att om jag är man i huvudet så skulle jag vilja vara man i hela kroppen också”. Det är hans åsikt som privatperson, och inte hans professionella bedömning som läkare. Det är hans tolkning av sin egen könsidentitet, och den är inte automatiskt överförbar på alla som identifierar sig som män."

För mig ger det bara fruktansvärda vibbar. Och jag blir lätt illamående. En massa moraliserande och en massa normer som säger hur man borde vara och vilka människor som passar in i samhället och vilka som inte gör det.

En massa fördomar som säger att somliga människor inte får förorena den svenska genpoolen. En massa föråldrade lagar från tiden innan mina föräldrar ens var födda och som styr vem som får reproducera sig och vem som inte får det. Vem som är människa och vem som inte är det!

En dag ska vi ha vunnit striden. En dag ska vi ha ersättning av svenska staten för vad vi genomlidit och för vad som stulits ifrån oss. En dag ska även trans- och intersexuella få upprättelse.

En dag ska även jag få upprättelse. Jag hoppas att Trollhare inte ska behöva uppleva den dagen alls. Men då behöver vi er...

En dag ska även transpersoner i det post-folkhemska Sverige slippa bli tvångssteriliserade och en dag ska vi också stå upp stolta och kräva våra rättigheter tillbaka!

MARK MY BITTER FUCKING WORDS!!!

Liberati svarar Johan Pehrson om drogtester på barn

En kortare version av detta debattutspel finns publicerat i Tidningen NU den 1 april 2010. Eftersom Tidningen NU inte finns på webben publicerar vi härmed den kompletta texten på www.liberati.se. Länka gärna och sprid vidare.

Under rubriken “Liberaler får inte ducka för verkligheten” går Johan Pehrson till angrepp mot nätverket Liberati och dess 128 aktiva bloggare. Här svarar nio av Liberatis ledande företrädare på Pehrsons kritik.

Vi håller med Johan Pehrson om att Folkpartiets politik ska vara tydlig. Men den ska vara tydligt socialliberal, inte tydligt enfaldig och omänsklig. Ända sedan Johan Pehrson fick förtroendet att agera som Folkpartiets rättspolitiska talesperson har förslagen ensidigt handlat om hur polisen ska bli större, starkare och mäktigare. Pehrson har haft litet tid över för annat. Under FRA-bråket 2008 gjorde han sig till en hel generation ungdomars fiende. Folkpartiet hade stöd av 11% av de unga väljarna 2006, nu når vi knappt upp till 3%. Alla undersökningar pekar ut vår rättspolitik som det ungdomar med rätta har kommit att avsky.

Det stora problemet är att allt annat försvinner bakom denna enda fråga. Jan Björklunds och Tobias Krantz utmärkta utbildningspolitik, Cecilia Malmströms och Birgitta Ohlssons visionära Europapolitik, Nyamko Sabunis kreativa integrationspolitik, Camilla Lindbergs nyskapande IT- och datapolitik, Karin Pilsäters och Agneta Berliners engagemang för arbetsmarknadsreformer, Barbro Westerholms hjälteinsatser för de äldre, Jasenko Selimovics och Madeleine Sjöstedts nytänkande kulturpolitik: Allt detta förnämliga politiska arbete hamnar helt i skuggan av Pehrsons poliser och övervakningskameror. Unga och kvinnliga väljare associerar inte längre Folkpartiet med något annat. Och de flyr Folkpartiet eftersom det upplevs som helt oförstående för värdet av den personliga integriteten.

Opinionsläget lär knappast bli bättre av att det är ungdomarna själva som nu har hamnat i Pehrsons skottglugg. Eller snarare barnen (och därmed även deras föräldrar). För nu ska barnen också jagas av poliser med trubbiga provtagningsinstrument och nya befogenheter att kroppsbesiktiga i häkte. Det handlar inte om att ducka för någon verklighet, det här handlar om att Pehrson är tondöv. Det handlar om förslag som inte efterfrågas och inte behövs, åtgärder som är kontraproduktiva och strider mot grundläggande krav på rättssäkerhet. För att inte tala om att förslagen går på tvärs mot såväl FN:s Barnkonvention som Europakonventionen.

Liberalismen ska i första hand tillvarata barnets intressen, därefter föräldrarnas, sist statens. Pehrsons prioritering är den exakt motsatta. Polisen ska jaga ungarna utan inblandning från vare sig föräldrar eller socialtjänst. Det Pehrson ignorerar är att det finns ett barn bakom varje tvångsdrogtestning som görs. Pehrson sätter statens brottsbekämpning i första rummet, istället för värnandet av barnets bästa genom den sociala omsorgen.

Folkpartiets rättspolitiska talesperson bagatelliserar intrång i barnets rätt till integritet och beskydd. Samtidigt som vår utbildningsminister Jan Björklund talar om föräldraansvaret för barnen i skolan upphäver Folkparties rättspolitiska talesperson motsvarande ansvar för de ungdomar som har hamnat snett. Björklund och Pehrson skickar helt motsatta budskap. Det är inte konstigt om väljarna får en schizofren uppfattning om Folkpartiet. Var är tydligheten som Pehrson vurmar så mycket för?

Om man tror att man räddar barn med tvångsdrogtester (skola och socialtjänst vet redan vilka barn som befinner sig i ett utsatt läge) med hjälp av poliser, förstår man överhuvudtaget inte socialtjänstens roll. En tvångsdrogtestning kan aldrig tolkas som eller vara en förbyggande åtgärd. Johan Pehrson har blivit så fartblind i sin jakt på narkotika att alla andra hänsyn kastats på soptippen. Förslagen på buggning, drakoniska utegångsförbud för alla ungdomar som råkar bo i ett speciellt område och massdrogtestning av skolbarn avslöjar samma rättspolitiska torftighet. Längre bort från socialliberalismen än så här kan man överhuvudtaget inte komma.

Eftersom Pehrson inte förstår varför han ständigt hamnar på kollisionskurs med den stora majoriteten liberaler som värnar om barnens rättigheter och socialliberalismens hjärta, måste det sägas:

När Johan Pehrson stämplar Lagrådets kritik av sitt och Beatrice Asks förslag om tvångsdrogtester av barn med att ursinnigt peka ut Lagrådet som en samling drogliberaler, då ser vi behovet av en författningsdomstol mer än någonsin.

När Johan Pehrson i sitt senaste bloggutspel vill avskaffa rättspsykiatrin och rättspsykiatrisk vård som påföljd och ersätta denna med enbart fängelsestraff, då vill vi påpeka att Pehrson slänger psykiskt sjuka människor i fängelse, vilket skulle orsaka stort lidande både bland de sjuka och bland övriga intagna.

När Perhrson hela tiden utgår från hårdare tag, mer makt till polisen och en modell som alltmer liknar det amerikanska systemet, då måste vi lyfta barn- och individperspektivet.

Pehrsson ropar tillsammans med Moderaternas Beatrice Ask på hårdare tag och åberopar då ”individens bästa”. Fundamentala rättsprinciper som att personer är att betrakta som oskyldiga och okränkbara tills motsatsen är bevisad väger fjäderlätt i deras argumentation. Pehrsons överhetsvurm för oss snabbt till en polisstat där Staten alltid vet bäst och sätter sig på individerna. Är detta ett liberalt samhälle – eller bara en förvärring av socialdemokraternas redan förkvävande folkhem?

Som talesperson i partiet och gruppledare i Riksdagen måste Pehrson utgå från Folkpartiets partiprogram och Landsmötesbeslut. Vid senaste Landsmötet tog Folkpartiet beslutet att partiet ska driva att FN:s barnkonvention skrivs in i grundlagen. Det innebär i klartext att underordnade lagar som strider mot Barnkonventionen får ge vika. Det gäller naturligtvis alla idéer om att tvinga barn till drogtester. Åtminstone fyra artiklar i Barnkonventionen står i bjärt kontrast till drogtestning av barn under 15 år utan medgivande av föräldrar och sociala myndigheter.

Artikel 5 i konventionen lyder: Barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling och ska vägleda barnet då han/hon utövar sina rättigheter.” Staten får inte ta över ansvaret från föräldrarna när barnet ska utöva sina rättigheter. Polisen får inte egenmäktigt tvinga barnet att dra ner byxorna. Artikel 16 i konventionen lyder: “Varje barns rätt till privatliv ska respekteras.” Ett polisövervakat kissprov kan omöjligt betraktas som något annat än ett respektlöst intrång i privatlivet.

Artikel 26 i konventionen lyder “Varje barn har rätt till social trygghet.” Med tvång skapas ingen social trygghet. Tvärtom. Sociologen Jens Sjölander från Lund har undersökt effekterna på barnens psykiska hälsa från de “frivilliga drogtester” som Folkpartiet i Landskrona införde i sin kommun. Hans slutsats är en förödande kritik av experimentet. Barnen upplevde aldrig testerna som det minsta frivilliga. Däremot upplevde barnen testerna som ett grovt integritetsbrott och ett stort förtroendesvek från myndigheter och vuxenvärld. Och det hittades inte ett dugg mer narkotika. Detta är den verklighet som Johan Pehrson duckar för.

Artikel 40 i konventionen lyder: “Ett barn som är anklagat för brott eller blivit dömt för en straffbar handling har rätt att behandlas respektfullt och rättssäkert.” Att tvinga ett barn att kissa framför poliser kan knappast betraktas som respektfull behandling, och då rör det sig inte ens om anklagade eller dömda barn utan om de som ser osnutna ut enligt polisens subjektiva bedömning. Och att poliser använder drogtester helt godtyckligt som ett hot om bestraffning av ungdomar, har vi sett prov på redan tidigare.

Så nu frågar vi, som partikamrater och sympatisörer: Respekterar Johan Pehrson Landsmötets beslut om att placera FNs barnkonvention i grundlagen? Varför finns till att börja med inte landsmötesbeslutet om barnkonvention som grundlag överst på Folkpartiets rättspolitiska hemsida? Agerar Johan Pehrson i öppet trots mot Landsmötets beslut att sätta barnet först och hitta tillbaka till vårt socialliberala hjärta?

Om Johan Pehrson respekterar landsmötets beslut så ska Beatrice Asks lagrådskritiserade proposition om polisiära tvångsdrogtestningar av barn förpassas till papperskorgen. Och om Johan Pehrson fortsätter ignorera Landsmötets beslut bör Folkpartiet snarast välja en ny talesperson i rättspolitiska frågor. Principen att det är landsmötet och inte talespersonerna som bestämmer i Folkpartiet måste försvaras med kraft.

Jens Karlsson, Liberati
Malin Nävelsö, Liberati
Mårten Schultz, Liberati
Alexander Bard, Liberati
Jan Rejdnell, Liberati
Louise Persson, Liberati
Jan Söderqvist, Liberati
Jens Odsvall, Liberati
Amanda Brihed, Liberati

Intressant!


Liberati, Liberati, Maria Abrahamsson, OlofB, JensO, SMK, SMK, JensO,