En kortare version av detta debattutspel finns publicerat i Tidningen NU den 1 april 2010. Eftersom Tidningen NU inte finns på webben publicerar vi härmed den kompletta texten på www.liberati.se. Länka gärna och sprid vidare.
Under rubriken “Liberaler får inte ducka för verkligheten” går Johan Pehrson till angrepp mot nätverket Liberati och dess 128 aktiva bloggare. Här svarar nio av Liberatis ledande företrädare på Pehrsons kritik.
Vi håller med Johan Pehrson om att Folkpartiets politik ska vara tydlig. Men den ska vara tydligt socialliberal, inte tydligt enfaldig och omänsklig. Ända sedan Johan Pehrson fick förtroendet att agera som Folkpartiets rättspolitiska talesperson har förslagen ensidigt handlat om hur polisen ska bli större, starkare och mäktigare. Pehrson har haft litet tid över för annat. Under FRA-bråket 2008 gjorde han sig till en hel generation ungdomars fiende. Folkpartiet hade stöd av 11% av de unga väljarna 2006, nu når vi knappt upp till 3%. Alla undersökningar pekar ut vår rättspolitik som det ungdomar med rätta har kommit att avsky.
Det stora problemet är att allt annat försvinner bakom denna enda fråga. Jan Björklunds och Tobias Krantz utmärkta utbildningspolitik, Cecilia Malmströms och Birgitta Ohlssons visionära Europapolitik, Nyamko Sabunis kreativa integrationspolitik, Camilla Lindbergs nyskapande IT- och datapolitik, Karin Pilsäters och Agneta Berliners engagemang för arbetsmarknadsreformer, Barbro Westerholms hjälteinsatser för de äldre, Jasenko Selimovics och Madeleine Sjöstedts nytänkande kulturpolitik: Allt detta förnämliga politiska arbete hamnar helt i skuggan av Pehrsons poliser och övervakningskameror. Unga och kvinnliga väljare associerar inte längre Folkpartiet med något annat. Och de flyr Folkpartiet eftersom det upplevs som helt oförstående för värdet av den personliga integriteten.
Opinionsläget lär knappast bli bättre av att det är ungdomarna själva som nu har hamnat i Pehrsons skottglugg. Eller snarare barnen (och därmed även deras föräldrar). För nu ska barnen också jagas av poliser med trubbiga provtagningsinstrument och nya befogenheter att kroppsbesiktiga i häkte. Det handlar inte om att ducka för någon verklighet, det här handlar om att Pehrson är tondöv. Det handlar om förslag som inte efterfrågas och inte behövs, åtgärder som är kontraproduktiva och strider mot grundläggande krav på rättssäkerhet. För att inte tala om att förslagen går på tvärs mot såväl FN:s Barnkonvention som Europakonventionen.
Liberalismen ska i första hand tillvarata barnets intressen, därefter föräldrarnas, sist statens. Pehrsons prioritering är den exakt motsatta. Polisen ska jaga ungarna utan inblandning från vare sig föräldrar eller socialtjänst. Det Pehrson ignorerar är att det finns ett barn bakom varje tvångsdrogtestning som görs. Pehrson sätter statens brottsbekämpning i första rummet, istället för värnandet av barnets bästa genom den sociala omsorgen.
Folkpartiets rättspolitiska talesperson bagatelliserar intrång i barnets rätt till integritet och beskydd. Samtidigt som vår utbildningsminister Jan Björklund talar om föräldraansvaret för barnen i skolan upphäver Folkparties rättspolitiska talesperson motsvarande ansvar för de ungdomar som har hamnat snett. Björklund och Pehrson skickar helt motsatta budskap. Det är inte konstigt om väljarna får en schizofren uppfattning om Folkpartiet. Var är tydligheten som Pehrson vurmar så mycket för?
Om man tror att man räddar barn med tvångsdrogtester (skola och socialtjänst vet redan vilka barn som befinner sig i ett utsatt läge) med hjälp av poliser, förstår man överhuvudtaget inte socialtjänstens roll. En tvångsdrogtestning kan aldrig tolkas som eller vara en förbyggande åtgärd. Johan Pehrson har blivit så fartblind i sin jakt på narkotika att alla andra hänsyn kastats på soptippen. Förslagen på buggning, drakoniska utegångsförbud för alla ungdomar som råkar bo i ett speciellt område och massdrogtestning av skolbarn avslöjar samma rättspolitiska torftighet. Längre bort från socialliberalismen än så här kan man överhuvudtaget inte komma.
Eftersom Pehrson inte förstår varför han ständigt hamnar på kollisionskurs med den stora majoriteten liberaler som värnar om barnens rättigheter och socialliberalismens hjärta, måste det sägas:
När Johan Pehrson stämplar Lagrådets kritik av sitt och Beatrice Asks förslag om tvångsdrogtester av barn med att ursinnigt peka ut Lagrådet som en samling drogliberaler, då ser vi behovet av en författningsdomstol mer än någonsin.
När Johan Pehrson i sitt senaste bloggutspel vill avskaffa rättspsykiatrin och rättspsykiatrisk vård som påföljd och ersätta denna med enbart fängelsestraff, då vill vi påpeka att Pehrson slänger psykiskt sjuka människor i fängelse, vilket skulle orsaka stort lidande både bland de sjuka och bland övriga intagna.
När Perhrson hela tiden utgår från hårdare tag, mer makt till polisen och en modell som alltmer liknar det amerikanska systemet, då måste vi lyfta barn- och individperspektivet.
Pehrsson ropar tillsammans med Moderaternas Beatrice Ask på hårdare tag och åberopar då ”individens bästa”. Fundamentala rättsprinciper som att personer är att betrakta som oskyldiga och okränkbara tills motsatsen är bevisad väger fjäderlätt i deras argumentation. Pehrsons överhetsvurm för oss snabbt till en polisstat där Staten alltid vet bäst och sätter sig på individerna. Är detta ett liberalt samhälle – eller bara en förvärring av socialdemokraternas redan förkvävande folkhem?
Som talesperson i partiet och gruppledare i Riksdagen måste Pehrson utgå från Folkpartiets partiprogram och Landsmötesbeslut. Vid senaste Landsmötet tog Folkpartiet beslutet att partiet ska driva att FN:s barnkonvention skrivs in i grundlagen. Det innebär i klartext att underordnade lagar som strider mot Barnkonventionen får ge vika. Det gäller naturligtvis alla idéer om att tvinga barn till drogtester. Åtminstone fyra artiklar i Barnkonventionen står i bjärt kontrast till drogtestning av barn under 15 år utan medgivande av föräldrar och sociala myndigheter.
Artikel 5 i konventionen lyder: Barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling och ska vägleda barnet då han/hon utövar sina rättigheter.” Staten får inte ta över ansvaret från föräldrarna när barnet ska utöva sina rättigheter. Polisen får inte egenmäktigt tvinga barnet att dra ner byxorna. Artikel 16 i konventionen lyder: “Varje barns rätt till privatliv ska respekteras.” Ett polisövervakat kissprov kan omöjligt betraktas som något annat än ett respektlöst intrång i privatlivet.
Artikel 26 i konventionen lyder “Varje barn har rätt till social trygghet.” Med tvång skapas ingen social trygghet. Tvärtom. Sociologen Jens Sjölander från Lund har undersökt effekterna på barnens psykiska hälsa från de “frivilliga drogtester” som Folkpartiet i Landskrona införde i sin kommun. Hans slutsats är en förödande kritik av experimentet. Barnen upplevde aldrig testerna som det minsta frivilliga. Däremot upplevde barnen testerna som ett grovt integritetsbrott och ett stort förtroendesvek från myndigheter och vuxenvärld. Och det hittades inte ett dugg mer narkotika. Detta är den verklighet som Johan Pehrson duckar för.
Artikel 40 i konventionen lyder: “Ett barn som är anklagat för brott eller blivit dömt för en straffbar handling har rätt att behandlas respektfullt och rättssäkert.” Att tvinga ett barn att kissa framför poliser kan knappast betraktas som respektfull behandling, och då rör det sig inte ens om anklagade eller dömda barn utan om de som ser osnutna ut enligt polisens subjektiva bedömning. Och att poliser använder drogtester helt godtyckligt som ett hot om bestraffning av ungdomar, har vi sett prov på redan tidigare.
Så nu frågar vi, som partikamrater och sympatisörer: Respekterar Johan Pehrson Landsmötets beslut om att placera FNs barnkonvention i grundlagen? Varför finns till att börja med inte landsmötesbeslutet om barnkonvention som grundlag överst på Folkpartiets rättspolitiska hemsida? Agerar Johan Pehrson i öppet trots mot Landsmötets beslut att sätta barnet först och hitta tillbaka till vårt socialliberala hjärta?
Om Johan Pehrson respekterar landsmötets beslut så ska Beatrice Asks lagrådskritiserade proposition om polisiära tvångsdrogtestningar av barn förpassas till papperskorgen. Och om Johan Pehrson fortsätter ignorera Landsmötets beslut bör Folkpartiet snarast välja en ny talesperson i rättspolitiska frågor. Principen att det är landsmötet och inte talespersonerna som bestämmer i Folkpartiet måste försvaras med kraft.
Jens Karlsson, Liberati
Malin Nävelsö, Liberati
Mårten Schultz, Liberati
Alexander Bard, Liberati
Jan Rejdnell, Liberati
Louise Persson, Liberati
Jan Söderqvist, Liberati
Jens Odsvall, Liberati
Amanda Brihed, Liberati
Intressant!
Liberati, Liberati, Maria Abrahamsson, OlofB, JensO, SMK, SMK, JensO,
