De talande kontroverserna och hederskulturen

Sanna Rayman skriver bra om den heta debatten kring Fadime och en eventuell staty till minne för hennes kamp och öde.

För en gångs skull, jag måste hålla med Sanna där, har vänsterfeministrörelsen lyckats träffa huvudet på spiken i sitt stöd för ett minnesmärke över Fadime. För en gångs skull gör de faktiskt rätt. Cred!

För en gångs skull tror jag faktiskt inte att det bara handlar om urvattnad och trött pseudoideologi modell vänster och jag tror inte att det handlar om att förtrycka någon part överhuvudtaget. Jag tror inte att det har att göra med relativisering av klasskamp, kriminalitet eller liknande. Jag tror inte att det har att göra med något överslätande av någonting alls bara för att kunna skaffa ytterligare en meningslös symbol för ingenting alls.

Amine Kakabaveh och alla de andra som driver kampen för att utmärka Fadime som en förebild i kampen för frihet från hedersvåld och hedersförtryck ska istället ha all positiv uppmärksamhet för sitt arbete. Varken hora eller kuvad är lätt att se som en frisk fläkt genom att de vågar stå för något som egentligen borde vara så uppenbart och så självklart för alla i det här landet. Rätten till sin egen vilja. Rätten till sin egen framtid. Rätten till sin egen åsikt. Rätten till sin egen kropp. Rätten till sitt eget liv. Även om man råkar bära runt på en snippa.

Det har inte med kulturer, etnicitet eller religioner att göra. Det har att göra med en föråldrad världsbild och en föråldrad kvinnosyn som vi bör och måste förpassa till forntiden.

Läs Sanna Raymans ledare på SvD idag och ta ställning, du också.

Det behövs fler positiva initiativ för att få fart på en aktuell och värdig feministiskt debatt i Sverige och i Världen igen.

--------------------------------------------------------

Sverige behöver det.

Därför att Sverige och svenskarna har själva inte gjort sig av med sin hederskultur idag. Hederskulturen är ingenting vi bara importerat i samband med immigrantströmmarna under de sista decennierna. Vi har vår alldeles egna fantastiska hedersvåldskultur. Inte minst underbyggd av socialdemokrater och kristdemokrater.

Idag talar vi om verklighetens folk på lika självklara villkor som vi talar om måndagskvällens inköpslista inför besöket på ICA. Vi talar om att alla som inte passar in i våra normer är värda att förtrycka till dess de förstår bättre. Jag själv ska tydligen aktivt hindras från en karriär i mitt eget parti om jag får tro den lokala partiledningen. Jag är nämligen för kontroversiell inte på grund av mina åsikter utan på grund av att jag genomfört en könskorrigerande behandling och juridiskt bytt könstillhörighet.

Idag förskjuts hundratals homo-, bi- och transsexuella varje år av sina familjer. Liksom jag blivit förskjuten av stora delar av min.

Idag riskerar transsexuella barn som ropar på hjälp att tas ifrån sina stöttande föräldrar av socialtanter med fördomar hemmahörande långt tillbaka i den kristna världens allra första och mörka tidevarv.

Idag drabbas hbt-personer som utsatts för övergrepp av dubbla bestraffningar då de hånas och baktalas av rättsapparatens företrädare (från polis till domstolar). Idag bestraffas de dubbelt då de nekas vård och ambulansfärder.

Idag får unga kvinnor som blir våldtagna höra att de får skylla sig själva eller att de borde ha klätt sig annorlunda. Att det är deras fel. Att de är horor. Att de får skylla sig själva och att de är sabbade för all framtid. Och än idag mobbas unga våldtäktsoffer ut av hela samhällen, samtidigt som de unga manliga gärningsmännen hyllas som hjältar. Har vi inte redan haft den debatten nu under de sista veckorna?

Än idag lever vi i ett samhälle där människor som jag, som bryter mot normerna, inte har rätten till ett vanligt arbete. Inte har rätten till en politisk karriär. Inte har rätten att kalla sig äkta människor. Inte har rätten att skaffa barn. Inte har rätten att slippa bli kallade horor, offer, untermensch efter ett övergrepp. Inte har rätten att bara få vara oss själva och vara stolta över det vi är.

Idag får unga mammor ofta spydiga kommentarer och nedsättande blickar på stan. Idag är fortfarande en sexuellt aktiv kvinna en hora, en trofé, en docka utan vilja. Idag är en kvinna per automatik ett våp, en lägre stående varelse och ett offer. Just offerskapet runt kvinnorna i dagens Sverige är skrämmande. Per automatik är vi alla offer - alltid.

På något skumt vis har den där första vågen av feminister för hundra år sedan misstolkats så till den höga och grova grad att alla former av penetration än idag anses som en skymf, som ett övergrepp och som en skam.

Än idag saknar kvinnor rätten att själva vilja ha sex och att avgöra när, var, hur och varför. Att själva vara i egenbestämmande över sin egen sexualitet. Att själva få styra över sin egen kropp, sin egen fortplantning, sina egna känslor och sina egna värderingar.

Än idag ska kvinnor straffas ut från arbetsmarknaden för att de föder och fostrar sina barn. Och än idag är det skamligt för en mamma att arbeta. EU-ministern Birgitta Ohlsson är inte det enda exemplet på det. Men ett väldigt talande sådant.

Än idag får småflickor höra att det är fult att peta sig "därnere" eller att de måste ha trosorna på så att det inte kommer in skit i slidan. Pojkarna, däremot, får gärna leka på. Trams!

Överallt i samhället idag förhärskar samma igenpyrda skitsnack och hedersideologi som vi sedan sitter och hävdar inte har med Sverige att göra. Kunde vi fortfarande bränna flickor på bål med lagens goda minne, skulle vi förmodligen inte ha en enda kvinna kvar här i landet. Möjligen med undantag för justitieminister Beatrice Ask då...

Hedersvåld handlar om moralism och en djävulsk massa köns- och sexrelaterat förtryck. Det handlar om fördomar gentemot kvinnor och gentemot människor som strider mot etablerade könsroller och sexuella normer.

Och det finns det lika mycket av bland oss pursvenskar som det finns bland våra invandrare.

En minnesplats eller staty till minne av Fadime har inte enbart att göra med något inbillat specifikt (till stor del inbillat) kurdiskt förtryck att göra. Det har att göra med alla människor i landet som på ett eller annat vis bryter mot normer och mot omvärldens förlegade föreställningar och fördomar. Det har att göra med varenda människa av kvinnokön i detta landet. Oavsett alla andra former av identitet. Oavsett alla andra former av ursprung.

Det här är för alla oss normbrytare som sticker ut av miljoner olika skäl. Det har att göra med alla oss som kämpar så inihelvete mycket för vår rätt att bara få vara människor.

Som alla andra.


Mikael Eriksson, Helen Törnqvist, Robsten, Niklas,

Kvinnan som offer börjar bli fruktansvärt tröttsam som bild

Jag kan bara instämma i vad Witchbitch skriver och tillsammans med henne och ett par andra hylla Aftonbladets Lisa Magnusson då hon ger sin syn på feminismen, den eviga kvinnliga offerrollen, den otäcka kopplingen mellan vad vi har mellan våra ben och den automatiska stigmatiseringen och förväntningarna att vi inte kan styra över våra egna liv.

Varför vet inte jag hur jag vill ha mina knull bara för att jag är kvinna? Innan jag transitionerade var det ingen som tog det för givet att jag var ett offer och därmed inte kunde bestämma själv. Förstås. Efteråt får jag ofta höra just det. Om och om igen. Och gissa om jag fått höra det efter att jag själv blivit utsatt för en överfallsvåldtäkt i början av året... Oj, herregud!

Hur många har inte också undrat om jag inte "ångrat mitt val"? Som om jag kunde styra över det själv. Som om jag skulle backa och säga att nu vet jag bättre...

Jag har sett den mörkaste sidan av att vara kvinna, på sätt och vis. Från att ha levt med alla de där privilegierna man har som man har jag kastats in i en helt ny värld av förtryck och ondska och våldtäkter. Men det enda jag kan se är förtrycket från andra kvinnor som talar om för mig att jag per automatik valt den svaga sidan, att jag måste in i och tänka med och för kollektivet, att jag ska klä på mig en offerkostym och tycka såååå himla synd om mig.

Jag vägrar!!!

Det är så man inte tror att det är sant! För helt plötsligt får jag höra, även från min närmsta omgivning, att nu får jag se hur det faktiskt är. Nu ska jag litet grann få skylla mig själv. Nu är jag välkommen på riktigt in i den feministiska guggelimojen. Nu förstår jag. Eller nåt...

Men jag har aldrig sett mig som ett offer. Jag har aldrig tänkt att den där snubben ska få vinna. Jag har mått dåligt. Självklart! Jag blev tvungen att åka till Thailand för att laga vad han sabbat, för att inga svenska kirurger kunde göra arbetet fullt ut. Och jag kom hem först nu till helgen. Lagad. Det kostade en himla massa. Men det är grejat nu. Jag har inte alls lika ont längre. Och därmed - förlåt att jag säger det - men därmed försvann även en stor del av min inre och själsliga smärta. När det fysiska ontet tog slut, tog också en stor del av det övriga ontet slut. För då kunde jag tänka, sätta upp mål och ge mig fasen på att nu skulle jag gå vidare.

Jag säger inte att det kommer vara hur enkelt som helst. Jag har fått en ordentlig chock, jag behöver fortfarande tid att skapa trygghet och finhet i mina relationer och även då jag är ute och går på stan. Men jag har satt upp målet att jag ska övervinna detta. Och då kommer jag också att göra det. Om ingen fäller krokben för mig på vägen, förstås.

Är jag svagare för det som hänt mig? Har jag suttit och ojat mig över att det kvinnliga projektet nu är slut? Knappast!

Jag kommer aldrig låta karln få göra det mot eller med mig. Jag har haft fruktansvärt ont i perioder. Jag har mått skitdåligt av det. Och jag har haft en himla röra med att reda upp saker omkring mig därefter. Men jag har ALLTID vetat att jag kommer vinna den här kampen. Jag kommer att stå med båda fötterna stadigt på jorden i slutändan - och med tårna skrapande i gruset och redo att fortsätta skutta vidare i mitt liv. För att jag har mål. Jag har starka värderingar som måste ut och som jag behöver utrymme för. Jag tänker fortsätta ta plats. Jag tänker återerövra gatorna. Jag tänker arbeta för att sådant inte ska behöva hända igen.

Så varför vill omgivningen nu sätta offerstämpeln på mig? Förmodligen beror det på samma styvnackade normer som gör att jag bara något år efter transitionen får leva med att mina vänner och bekanta slutat komma till mig då de får datorbekymmer. Det gjorde de alltid förr, men det är få som gör det idag. Trots att jag är lika mycket pc-tekniker med fitta som med kuk. Nu är jag tjej ju, så jag förstår mig inte på sånt längre, väl? Och detta kommer i allra högsta grad från kvinnor. Gärna feministidentifierade kvinnor.

Fattar ni inte att ni kväver mig!?

Tack, förresten till de fina tjejer som funnits där och som stöttat och hjälpt mig upp då jag precis fallit. Det finns fler. Och ingen av er är glömd. Ni har ju faktiskt varit ovärderliga då ni lyft mig och givit mig mina vingar tillbaka! Förstås. Tjejkompisar när de är som bäst! Och bland dem som faktiskt fanns där och stöttade mig fanns också just de som inte bangar för att fortsätta komma till mig med sina trasiga laptops då de behöver en gnutta hjälp, oavsett vad jag har mellan benen. Tjejer som fattar. Tjejer som verkligen förstår. Och som liksom jag inte tror på offerrollen. Det finns såna. Jag lovar.

Jag mådde skitdåligt en kort stund efter övergreppet jag blev utsatt för - över det faktum att jag inte råkat ut för det i hemmet. För det är ju så det ska gå till. Jag förstår målsättningen många feminister har idag av att plocka fram just våld i hemmiljö och i relationer som en mycket vanligare förekomst än det våld och de våldtäkter som sker utanför hemmet. Jag förstår det.

Men är det någonting jag märkt med feminismen idag, så är det DEN TOTALA OFÖRMÅGAN att tänka i fler banor än en på samma gång! Det är ju faktiskt så!

Om man ska fördöma våld i hemmet, så måste man förringa våld utanför hemmet. Om man ska göra kvinnor till offer, så förtar man också kvinnans rätt att vara stark och att INTE se sig som sådant.

Om man anser att det inte finns något sådant (urfånigt) som "den glada horan", så måste all den skiten bort helt. Att man egentligen bara vill få bort "snusket" man upplever är något annat. Det hndlar kort och gott om moralism och föråldrade kristna värdegrunder. Men ingen vill egentligen göra så mycket för den olyckliga manliga industriarbetaren, fastän många av de män jag känner som arbetar i industrin mår ohyggligt mycket sämre än de killar och tjejer jag känner som lever sina liv inom sexköpsindustrin. Man kan inte tänka i två och två. Man kan inte tänka i fler än en väg åt gången, överhuvudtaget. Och det tror jag är livsfarligt!

Vi måste kunna göra det, så feminister vi nu är. För att ingenting i livet någonsin är bara svart eller vitt. För att så himla mycket av vår värld kretsar kring mycket mer komplicerade och avancerade frågeställningar än vad vi gör dem till.

Jag ser inte ner på mina medmänniskor varken för sexköp, sexförsäljning, våldtäkter eller misshandel. Jag anser inte att mina vänner och systrar är mindre värda eller mindre duktiga på att ta beslut som rör dem själva. Definitivt inte på grund av vad de har mellan benen. Det vore ju löjligt!

Jag valde att ge mig själv chansen att bli hel och bytte helt enkelt juridiskt och anatomiskt kön till kvinna för att jag INTE var ett offer. För att jag inte kunde se mig som ett sådant. För att jag INTE såg mig som misslyckad. För att det gjorde mig STARKARE. För att det gav mig FRIHET. För att jag först då kunde ANDAS. För att jag först då fick KONTROLL ÖVER MITT LIV. För att jag först då blev tagen PÅ ALLVAR. För att jag först då kände mig HEL. För att jag inte gått på MYTEN om den ICKEKOMPETENTA KVINNAN som måste låta någon annan (det kvinnliga matriarkatet och den normativa kollektiva spöket) ta alla beslut åt mig.

Jag behöver ingen som talar om för mig att det är synd om mig. Jag behöver ingen som talar om för mig hur ondsinta alla män är (de allra flesta jag känner är så himla underbara - så what's the deal here?!?). Jag behöver ingen som talar om för mig att det är mer rätt om jag knullar på det viset eller det viset. Jag behöver ingen som talar om för mig att jag inte kan (och därmed helst inte FÅR!) resa mig upp efter att jag blivit våldtagen. Det avgör jag tamejtusan själv!!!

Jag är lika fin idag som jag var innan övergreppet. Punkt. Eller... faktum är att jag nog är finare. Jag har fått uppdateringar nu. Rent fysiskt. Jag är ännu vackrare idag än jag var innan.

Det räcker väl annars med att jag fick underlivet fullkomligt sönderslitet av det här? Det är fixat nu, by the way. Det räcker väl med att jag fick jättesåren Berit på armarna och benen? Det har läkt nu.

Jag är ingen själlös docka som inte kan bestämma själv. Jag är inget offer som inte vet hur synd det är om mig. Jag kan avgöra det själv. Tack så himla mycket!

Det är klart att det känns. Det är klart att jag ännu måste arbeta för att bli trygg på gatorna i Stockholm igen. Det är klart att jag är mer noga idag med hur jag rör mig och med att skydda mig så gott det går.

Men tala för guds skull inte om mig vad jag har rätt att känna och inte känna! Tala inte om för mig att jag är ett offer om jag inte ser mig som ett själv!

Oavsett om jag blivit våldtagen eller sålt en stund av min tid, så ska det vara mitt eget beslut. Jag vägrar tolerera att ni sitter där och tycker synd om mig, stigmatiserar mig och ser ner på mig för det. Det ska ni helt enkelt ge f*n i!