Arbetar nu mest med att få ordning på det som började som Människorättsnätverket Svart Måndag och som idag är på väg att utvecklas till en internationell NGO med människorättsbas kallad New Renaissance.
Där är en ny sida på väg upp inom kort och flera nya och väldigt spännande projekt är på gång.
Jag har hoppat på partipolitikståget igen då jag alldeles nyss hoppade in som ersättare för Folkpartiet i Huddinges kommunalfullmäktige. Jag gör även mitt andra år i styrelsen för HBT-liberalerna och ska eventuellt nu börja finna tid att engagera mig i Liberala Kvinnor litet mer. Allt har sin tid.
There comes a time for every vampire when the idea of eternity becomes momentarily unbearable. Living in the shadows, feeding in the darkness with only your own company to keep, rots into a solitary, hollow existence. Immortality seems like a good idea, until you realize you're going to spend it alone. So I went to sleep, hoping that the sounds of the passing eras would fade out, and a sort of death might happen. But as I lay there, the world didn't sound like the place I had left, but something different. Better. It became worthwhile to rise again as new gods were born and worshipped. Night and day, they were never alone. I would become one of them. Whether it was that first meal, or a hundred years of rest, I'm not sure. But suddenly I was feeling better than ever. My senses so high they led me straight to the instrument of my resurrection, playing in my old house.
Saken är den att valrörelsen och mycket som hände under den tiden och dessförinnan var rätt knäckande. Efter valdagen kände jag att jag behövde andas. Jag visste inte om jag ville tillbaka till politiken eller inte. Jag visste inte om jag ville ha allt det där gamla publicerat. Nu fick det bli en kompromiss. Under all denna tiden har min blogg legat låst och jag har funderat kring om jag vill att den ska vara sökbar eller inte, tillgänglig eller inte. Det är inte helt lätt att som transperson, aktivist och politiker få en framtid yrkesmässigt med så mycket blogg kopplat till historien. Men jag har konstaterat att jag är ju bara en jag och den jag jag nu är vill jag känna att jag kan stå för.
Ett svar på det blev den numera rätt uppmärksammade föreläsningen "Den sällsamma resan" som jag gjort under Pride och för UR Samtiden för New Renaissances räkning och som kommer att gå upp på Regnbågsfestivalen i Malmö den 23 september. Då utlånad till HBT-liberaler och Folkpartiet över dagen.
Ett annat svar blev min medverkan i antologin "Det är vår tur nu! - att vara trans i en tvåkönsvärld" som givits ut av RFSL Stockholm med medel från Arvsfonden.
Jag bestämde mig helt enkelt för att det är dags att sluta gömma sig, sluta bråka med viljan att dels ha ett liv och dels få vara ifred och få glömmas bort av det mediala och politiska. Det fungerar ju sällan så.
We are the powerful, we are the immortal! We should walk fearless in the open!
The question provoked an irresistible urge...I am the vampire Lestat. It just rolled out of my mouth. With one simple sentence I had betrayed everything about my kind. Betrayed our code of secrecy.
Idag är jag mer än någonsin del av någon form av postgenderrevolution som inte orkar med att göra skillnad mellan kön, som vägrar skämmas över att vara jag, vara på ena eller andra sidan, vara annorlunda, vara överskridare eller att vara mitt emellan. Jag känner mig fri. Kanske litet kaxigare på sitt vis, men tryggare och lugnare. Inte lika arg, men arg på ett annat plan.
Jag kanske bara, helt enkelt, har vuxit upp. Jag har förlovat mig, jag har nosat på en massa kärlek. Men jag har också förlorat min far och jag har ändrat om mycket i mitt liv. Ingenting av det är egentligen detsamma.
En hel del förändringar har skett i mitt liv under det här knappa året då jag varit borta från er. Och det kommer märkas på hur jag bloggar. Visst kommer ni fortfarande få ert lystmäte av chocker. Jag vore inte jag utan dem och idag kommer en del otäcka saker att publiceras här. Jag menar verkligen otäcka. Men i det stora hela kommer ni märka att detta kanske inte i första hand kommer vara en klassisk politisk blogg i egentlig mening längre. Och just därför kanske den blir mer politisk än någonsin.
Jag har funderat på att stänga ner det förflutna på bloggen, men egentligen inte velat göra det i större omfattning. Jag vill kunna lämna mitt förflutna bakom mig, men jag vill ha det närvarande. Det var ändå jag en gång i tiden och det får jag väl helt enkelt lov att dela med mig av. Många har frågat efter gamla inlägg jag gjort. Inte minst högskolestuderande. Och det här är enklaste sättet att hålla allt det vid liv som fanns då men att ändå kanske dra ett streck mellan det gamla och det nya och släppa taget. Vad som nu ligger kvar innan denna postning är kanske att se som ett arkiv, ett musealt monument inte minst för min egen del och ett minne. Skuggorna ska inte helt suddas ut, även om vi med tiden blir annorlunda varelser ändå. Jag är en annorlunda varelse idag och det känns skönt. Men jag är den jag är på grund av den jag var igår.
Nu lämnar jag detta lilla till er och hälsar er tillbaka till det här krypinet och hoppas ni ska trivas här igen.
Varma hälsningar till er alla
Amanda Brihed
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Manuell trollkontroll är aktiverad. ;)