Det har pratats en del om att där finns gott om människor som fått avslag på asylansökningar, papperslösa och andra som tar upp plats på de boenden som finns, vilket innebär att många står utanför och utan en rimlig chans att få tak över huvudet. Det är möjligt att det är så. Själv väljer jag dock inte att ställa upp mig i kören och kräva än hårdare tag mot papperslösa av ett eller annat skäl. Jag hävdar fortfarande att papperslösa ska ha rätt till vård och rätt till en möjlighet att överleva även här. Därför att de är människor. Och därför att de inte har något att återvända till någon annanstans i vilket fall. Det handlar ofta om hård fattigdom, svält, sjukdomar, konfliktzoner och liknande som tvingar människor att lämna sina tidigare liv hals över huvud. Jag kan inte direkt anklaga dem för att de valt att komma hit i sitt sökande efter en bättre framtid.
Problematiken rörande för få platser att bo ligger inte i att någon, så att säga, stjäl en boplats från någon annan. Det hänger snarare ihop med att kommuner som den jag själv är bosatt i (Huddinge Kommun) väljer att vräka människor ifrån läger där man byggt sig tillfälliga hem och boplatser. Det handlar om att där inte finns resurser nog för att skapa en tillräckligt många sängplatser till att börja med. Frågan om hemlösa är så underprioriterad att den knappt existerar överhuvudtaget. Om vi har cirka 3000 hemlösa i Stockholmstrakten och jublar över att vi färdigställt sängplatser för 20 av dem - är det inte så att det finns ett par platser som fortfarande saknas oss?
Lösningen på bristen rörande sängplatser är inte att kasta ut folk och börja sortera efter etnicitet eller förmåga att ta strid för sin nattplats. Snarare är lösningen att skapa de där extra sovplatserna på ett eller annat vis och se till att folk faktiskt får tak över huvudet och omvårdnad om de behöver det. En viss investering. Visst. Men det är det absolut enda rimliga. Och som redan konstaterats så många gånger rörande vård till papperslösa, så vet vi att det är något som lönar sig i längden. Behandlar man sjukdomar och skador i ett tidigare skede finns mycket större möjlighet att bota och att förhindra att situationen blir värre. En allvarlig sjukdom eller skada som gått obehandlad en längre tid blir oerhört kostsam att behandla och det är inte heller säkert att individen som drabbats klarar sig alls. Alltså sjunker kostnaderna för vården drastiskt, den vård vi ändå i praktiken måste ge förr eller senare, om man ger relevant vård i tid.
Självklart är det så att vi skulle vinna på att ge såväl papperslösa som andra hemlösa möjligheter att sova inomhus inte minst under kalla vintrar. Självklart är det så att våra politiker egentligen vet det. Men detta är helt enkelt inte en prioriterad fråga. Jag skulle önska att det vore det. Jag vill be fler att skriva om det. För att det behövs. För att det är viktigt. Och för att vi inte är mänskliga om vi inte gör det.
Det här problemet handlar nämligen inte så mycket om att upprioritera migranter av olika slag som om ett akut och skriande behov av att upprioritera alla människors lika rätt och lika värde.
Idag handlar det inte minst om att berörda politiker väljer att prioritera bort, se åt ett annat håll eller kort och gott se ner på människor man betraktar som bottenskrap. Det måste få ett slut. Ett abrupt och permanent slut. En överväldigande majoritet av de människor som faktiskt hamnat på gatan och inte lyckas ta sig upp är människor som man anser att man inte vill hjälpa. Skyll dig själv-mentaliteten är otäck, men oerhört starkt förankrad.
Det är ju så att gruppen hemlösa inkluderar bland andra människor som brukat eller missbrukat narkotika och som vräks i pedagogiskt syfte. Man vräker för att lära dem att bo. Logiskt, eller hur? Eller kanske bara fruktansvärt dumt, naivt på gränsen till brottsligt och ett tecken på samhällets växande galenskap. Där finns sexsäljare som kastas ut på gatan för att deras hyresvärd annars döms som hallick enligt kopplerilagen. Man får inte erbjuda tak åt någon som säljer sin kropp, för då är man själv alltså delaktig i brottet som sexsäljaren inte begått. Så kan man också komma åt människor man ser ner på.
Många gånger har jag försökt få svar från sexköpslagsförespråkarna rörande detta. Hur de kan köpa att gruppen den hävdar sig skydda och vilja rädda och ta hand om i så många fall far otroligt illa på grund av den lagstiftning man nu vill exportera över hela världen. På vilket sätt skyddar och hjälper du en person som säljer sex genom att vräka dem, tvinga deras arbetsgivare att säga upp dem, genom att ta deras barn ifrån dem? Logiken däri är otäck. Återigen handlar det om synen på människovärde. Den råfeministiska sexköpslagsligan visar sig gång efter gång efter gång inte bry sig ett skit om gruppen de säger sig värna. Eller är det inte så att den man älskar agar man?
Och så den enormt stora gruppen av människor som lider av depressioner, ångest, posttraumatisk stress av en eller annan orsak, en hel uppsjö av andra psykiska problem som har gjort det svårt att klara sig i samhället utan stöd och en del extra vård och support. Även neuropsykiatriska funktionshinder (add, adhd, autism, asperger osv) leder inte sällan till att människor hamnar på gatorna och riskerar att frysa ihjäl under vintrarna. Såna kan man tydligen inte stötta från samhället och väljer för det mesta att skita i. Många får inte ens en diagnos och sitter då än värre åt. Och så skiter sig livet och de hamnar på gatan. Mitt i smällkalla vintern också, förstås.
Det finns fler grupper. Det finns de som bara haft sjuk otur. Det finns de som utförsäkrats ur socialförsäkringssystemen, de som spenderat för mycket och helt enkelt inte fått ihop ekonomin nog för att kunna amortera av på sina lån eller betala sin hyra. Var finns hjälpen och möjligheten till en andra chans då? Det finns de som flytt hemifrån på grund av misshandel, hot och övergrepp. Det finns de som inte vågar vara hemma på grund av reaktioner på att man är hbt-person. Det finns de som av massor av andra skäl haft en sjuk otur och som helt enkelt inte klarat av att få livet att gå ihop och som därför förlorat sitt hem.
Vi är många som under perioder haft det väldigt svårt med boende. En tid för rätt många år sedan nu gällde det även mig. Då det var som bäst i den situationen jag befann mig kunde jag bo någon månad ute för att sedan spendera långa perioder av att surfa mellan medmänniskors soffor, inneboenden, andrahandsuthyrningar på en eller två månader åt gången. Ibland täcktes glappet däremellan upp. Ibland inte. Men jag hade turen att ha en omgivning som ställde upp förmodligen mer än jag förtjänade. Det var inte alltid jag behövde sova ute eller försöka finna skydd där ingen vettig människa behöver finna skydd för natten, för vinden, för vädret och kylan. Eller från andra människor. Jag fick hur som helst tillslut en andra chans. Jag fick en möjlighet att ta mig upp. Och under den här tiden hade jag periodvis också människor som lät mig in. Jag tillhör också de, antar jag, få som även då och då givit plats åt hemlösa att sova i mitt eget hem då jag haft bättre lycka än de. Nej, jag tänker inte här och nu dra några snyftare om hur mitt liv har sett ut. Det har jag gjort nog ändå och det hjälper inte detta inlägget nämnvärt. Det finns andra som beskrivit hur jävligt det kan se ut. Läs och begrunda. Min största oro är annars att jag ska hamna där igen en dag. Att jag av en eller annan orsak inte ska kunna lösa livspusslet och hamna därute ytterligare en gång. För fan vet om jag överlever det en gång till.
Läs även detta som delvis kan vara förklaringen på att vi har för få platser på våra boenden. Brist på natthärbärgen kan helt enkelt vara en bra affärsidé.
Och detta är förstås ett måste att läsa.
Det alla dessa har gemensamt, konstaterar jag, är att de tillhör en större grupp människor som samhället idag har bestämt sig för har spelat ut sin roll och förlorat alla sina givna chanser. Vilket är sjukt cyniskt och raktigenom omänskligt. Det här har alltså kort och gott med samhällets syn på människor att göra. Och synen på människor som fallit av hästen av någon anledning. Vi lever i ett samhälle som sällan ger en andra chans och som absurt nog tycker att är man inte ekonomiskt säkrad, är man sjuk eller har man kraschat mentalt eller på något annat vis, så får man skylla sig själv. Det är vidrigt utan dess like, men det är till stor del så det ligger till.
En stor anledning till att jag bestämt mig för att inte lämna politiken (än) är för att jag känner att jag fortfarande behövs. Typ. För att jag inte köper sånt. Vet inte vad i hela friden jag kan göra i det stora hela, men jag försöker i alla fall. Och jag önskar att fler faktiskt ville göra det. Att fler faktiskt gjorde något på fullt allvar. Vi har inte råd med den mänskliga katastrofen vi skapar genom att år efter år ignorera de människor vi lämnat åt deras egna öden. Hur är det med våra samveten? Hur länge har de råd?
Det finns en del som undrar över mina livsval. Över att jag arbetar så infernaliskt hårt med saker, att jag brinner som jag gör för politik men framförallt för människor, mänskliga rättigheter, mänskligt värde, rätten till själslig och kroppslig integritet. Det finns en del som undrar varför jag dagligen umgås över hela spektrat från höger till vänster, från den feministiska lilla innekretsen och vidare ut till de stenhårt rättrogna libertarianerna. Varför jag tar mig tid åt att agera stödperson för hbt-personer och många andra sedan jag själv var tonåring. Varför det för mig är så viktigt att jag inte viftas iväg som ytterligare bara en av alla dessa drogliberaler och prostitutionsivrare utan faktiskt menar på allvar att ska vi hjälpa människor, så måste vi sluta jaga och fördöma dem först. Fundera gärna över varför jag envisas med att spendera tid med drogare, sexsäljare och kåkfarare. Fundera en stund, läs raderna en liten bit ovanför det här igen. Släpp loss fantasin en stund. Ta in. Dra en ny slutsats. Och kanske kommer du att förstå en liten gnutta till av var jag och många andra kommer ifrån och varför jag anser det så oerhört viktigt att just du lyssnar och vaknar upp. Innan alltför många fler har råkat åt helvete illa ut.
God Jul, vänner.
Intressant.
