Cis-persons for Transgender Rights

Tänkte knuffa litet extra för ett initiativ jag brinner litet extra för. Det är Per Pettersson som engagerat sig en tid för transpersoners rättigheter och som tillslut tröttnat på att tystnaden kring bemötandet och behandlingen av transpersoner i Sverige och i utlandet idag.

Och det har verkligen varit väldigt tyst under mycket lång tid. Det är svårt att lyfta opinion mot tvångssteriliseringar, tvångsskilsmässor, sjuka normativa värderingar och delvis tämligen kass hantering inom vården och på många andra ställen.

Det har länge funnits en känsla bland många av oss att transfrågor har varit en ickefråga, att det inte varit helt rumsrent att tala om eller arbeta för. Och tyvärr har många av de traditionella intresseföreningarna och patientföreningarna inte riktigt klarat av att leva upp till sina roller något vidare. Det har lett till en obeskrivligt tungrodd och nästan påtaglig tystnad i det längsta.

Nu börjar det vända en aning. Det diskuteras tvångssteriliseringar litet här och var. Och även om kommentarsfälten på tidningarna fortfarande inte är riktigt ideal läsning för självkänslan var gång exempelvis transsexualism tas upp, så tycks den generella kunskapen och acceptansen i hög grad ha ökat de sista åren. I samband med detta är det fantastiskt kul och intressant att följa de nya initiativ som tagits på sistone.

En partivän till mig har lovat att börja ställa frågor i kammarsalen den närmsta tiden och Per Pettersson har nu också startat det nya nätverket Cis-Persons for Transgender Rights. En organisation för "helt rätt födda" som engagerar sig i transpersoners rättigheter.

Och det behövs verkligen. Det är svårt att ta sig förbi det omvända offerskapet och alla fördomar då man som transperson själv försöker slåss för de frågor som berör och påverkar hela vardagen varken man vill eller inte. Att försöka driva en minoritetsfråga utan stöd från majoriteten kan närmast sägas vara rätt så dödfött.

Jag vill be alla er som verkligen bryr er om de här frågorna men som hittills inte haft ett forum att kanalisera era tankar och åsikter i att ta steget nu. Ni är alla välkomna att engagera er i C4T. Och ni kommer alla att uppbära min personliga tacksamhet för det ni åstadkommer bara genom att ta ställning och föra ordet och tanken vidare. Ni är alla viktiga för oss som bedriver kampen för lika rättigheter.

Ni är alla viktiga i kampen för att de medborgerliga rättigheterna ska gälla alla i vårt samhälle.

Ta upp kampen.

Gör mig stolt.



_________________


Intressant.

Woman's Last Stand: Dodge Charger Commercial Spoof

Dags för omvärlden att ta trans- och intersexuella på allvar

Jag kan bli så jäkla ledsen ibland...

När ska vi komma längre än såhär? När ska intersexuella och transsexuella tas på allvar av vården på riktigt? När ska samhället sluta att tyst acceptera det som pågår?

När kommer människor som jag och många andra med mig slippa bli tvångssteriliserade av staten på grund av någon sjuk moralism från omvärldens sida? När ska vi bli betraktade som vuxna och när ska vi få avgöra vad vi vill, vad vi behöver och huruvida vi vill det ena eller det andra?

När ska det ha betydelse vad vi tycker? När duger mitt ord lika bra som om det vore omvärldens?

Transsexualism som myt och sjukdom

Trollhare skriver en dubbel baserad på frågor som "är transsexualism en sjukdom?", samt "myter om transsexualism" och jag vill gärna förmedla dessa funderingar och en hel massa fakta till er andra för den händelse att det kan vara någon som funderat. En del av det han finner är faktiskt rätt störande, måste jag säga, men jag lämnar det till er att tänka kring.

Alltid lika kloke Trollis är bra på att gräva och förklara och är väl värd en genomläsning för den som är intresserad av könsidentitetsfrågor.

Tack, Trollhare, för sammanfattningen:

Den medicinska definitionen av Transsexualism (F64.0 i ICD-10 och i Socialstyrelsens kodsystem) ochKönsidentitetsstörning hos barn resp. hos ungdomar och vuxna (302.6 och 302.85 i DSM-IV) passar mycket väl in i detta.

”Transsexualism

En önskan om att leva och bli accepterad som en medlem av det motsatta könet, ofta åtföljt av en känsla av obehag eller otillräcklighet med det egna anatomiska könet och en önskan om hormonell eller kirurgisk behandling för att kroppsligen likna det prefererade könet så mycket som möjligt.”

Detta är alltså den definition som WHO (som ger ut diagnosmanualen ICD) och Socialstyrelsen förespråkar. Det låter enkelt och utan så mycket fokus på lidandet, men när man tittar på definitionen i DSM-IV blir det tydligare att det förutsätts mer än en vilja att leva i en viss könsroll. DSM är den diagnosmanual som den amerikanska psykiatrikerföreningen APA ger ut, och den är mer detaljerad:

”Gender Identity Disorder

* A. A strong persistent cross-gender identification (not merely a desire for any perceived cultural advantages of being the other sex). In children, the disturbance is manifested by four (or more) of the following:
1. Repeatedly stated desire to be, or insistence that he or she is, the other sex.
2. In boys, preference for cross-dressing or simulating female attire; In girls, insistence on wearing only stereotypical masculine clothing.
3. Strong and persistent preferences for cross-sex roles in make believe play or persistent fantasies of being the other sex.
4. Intense desire to participate in the stereotypical games and pastimes of the other sex.
5. Strong preference for playmates of the other sex.

In adolescents and adults, the disturbance is manifested by symptoms such as a stated desire to be the other sex, frequent passing as the other sex, desire to live or be treated as the other sex, or the conviction that he or she has the typical feelings and reactions of the other sex.

* B. Persistent discomfort with his or her sex or sense of inappropriateness in the gender role of that sex.

In children, the disturbance is manifested by any of the following:
In boys, assertion that his penis or testes are disgusting or will disappear or assertion that it would be better not to have a penis, or aversion toward rough-and-tumble play and rejection of male stereotypical toys, games, and activities.
In girls, rejection of urinating in a sitting position, assertion that she has or will grow a penis, or assertion that she does not want to grow breasts or menstruate, or marked aversion toward normative feminine clothing.

In adolescents and adults, the disturbance is manifested by symptoms such as preoccupation with getting rid of primary and secondary sex characteristics (e.g., request for hormones, surgery, or other procedures to physically alter sexual characteristics to simulate the other sex) or belief that he or she was born the wrong sex.

* C. The disturbance is not concurrent with physical intersex condition.
* D. The disturbance causes clinically significant distress or impairment in social, occupational, or other important areas of functioning.”

Sedan kan man ju alltid fråga sig om det verkligen är värt att sjukdomsklassa transsexualism i längden. Det är inte tillståndet i sig som utgör sjukdomen, utan reaktioner på bemötande och individens plats i samhället. Det är alltså effekterna av transsexualismen och inte tillståndet i sig som ger symtom i form av depressioner, suicidrisk och liknande. Men att det är mer lönsamt för samhället att acceptera företeelsen, sprida kunskap, bistå med adekvat vård, et c. känns som ganska basic. Även ur ett rent samhällsekonomiskt perspektiv, så som Immanuel (Trollhare) också påpekar i sina inlägg.