Hur många är lagom?

Jag har fått en del märkliga diskussioner på halsen rörande tvångssteriliseringar efter de sista två veckornas diskussioner. Det har diskuterats en hel del rörande var gränsen för behovet av steriliseringar ska gå. Inte om huruvida de ska finnas alls, utan var gränsen ska gå. Det blir en väldigt skrämmande frågeställning, tycker jag. En mörkerföreteelse som naturligtvis i vilken tur i ordningen återigen kopplas till barnens rätt till bra föräldrar och bra uppväxt. Eller till behovet av att rensa ut genetiska defekter. Ni vet... genetiska defekter sådana som jag. Grupper av människor som ska utrotas från samhället. Som jag.

De diskussionerna kan vara en stor orsak till de senaste dagarnas frustration på den här kanten, no doubt. Om än inte den enda anledningen. 

Än så länge är det inte dödsstraff på transsexualism i Sverige. Det finns och har funnits i andra länder, dock. Precis som för sexuell läggning.

Men utrensningsaktionerna pågår för fullt.

Jag får höra, under dessa diskussioner, att det är en svår fråga. Att den inte är så enkel. Jag anser att det är fel. Fruktansvärt fel.


Den här frågan är tämligen enkel. 63000 personer steriliserades av sådana skäl under ett par decennier på 1900-talet. Ett knappt tusental trans- och intersexuella har också steriliserats sedan slutet av sextiotalet. Fast då räknar vi förstås inte de intersexuella barn som opererats om redan kort efter födelsen. Räknar vi in även dem, så lär antalet kirurgiska steriliseringar sticka iväg ytterligare en bra jäkla bit. Även personer inom den slutna psykiatrin steriliseras systematiskt än idag. Och det har lett till vaddå? 

Att vi har blivit fria från genetiska defekter (som ofta är slumpvisa och inte ärftliga)? Att vi blivit av med trans- och intersexualism? Att vi blivit av med alla dåliga föräldrar? Att vi blivit av med vad? Självklart inte. Det är ju bara att kika på hur samhället därute ser ut, inte sant? Så varför inte ta i hårdare? Varför inte satsa större resurser på att rensa mer effektivt och forska på vilka grupper vi bör sterilisera för att åstadkomma bättre resultat?

Var ska gränsen gå? Räcker det att sterilisera en miljon människor? Eller ska vi säga två? Tre? Hur många ska steriliseras? Var ska gränsen gå?


Hur ska vi göra med defekter som bruna ögon, mörk hy, märkliga och okända religiösa och kulturella yttringar? Kan vi kanske göra något åt alla som har dåliga knän? Eller kanske litet korta ben, för det är inte ritkigt stilistiskt snyggt och rätt på våra stränder på somrarna. För att inte tala om parkerna. 


Själv vill jag stoppa alla arvsanlag som hör ihop med människor som stoppar upp flytet av människor i och intill rulltrappor. Ni vet de där som går av rulltrappan och sedan står och funderar på var de ska medan alla andra där bakom krockar med varann och packas som sillar. Sådana där stoppklossar som åstadkommer sådana situationer kan vi ju förstås rensa ut också. Eller de störande momenten i skolan. Alla bokstavsbarn och alla med andra former av neuropsykiatriska sjukdomar. Förstås. Det blir väldigt ekonomiskt försvarbart, förmodligen. 


Och kanske är steriliseringarna en bra lösning på den höga arbetslösheten?

Hur många steriliseringar behöver vi göra för att garantera perfekta barn och perfekta föräldrar och ett perfekt samhälle? Vårt eget lilla Pleasantville?

Exakt vilka fel ska en människa ha för att bli tvångssteriliserad? Exakt vilka sjukdomar och genetiska defekter vill du stoppa? Vilken sorts slumpgenerator ska avgöra vem som ska steriliseras för att stoppa de slumpmässiga genetiska felen som kan drabba barn i moderlivet? För att vi måste ju stoppa dem? De får ju inte komma till?

Förlåt, men jag köper det inte. Jag köper det inte alls. Förespråkare och medmänniskor som sitter där tysta borde verkligen fundera en lång stund till, för det där är verkligen helt fel väg att gå.

Även om jag vet att du inte menar riktigt så, så är jag ledsen att behöva säga det... det där är inkörsporten till ett fruktansvärt samhälle byggt på fascism. Och det vill definitivt inte jag ha idag, imorgon eller någon annan gång. Någonstans.

Oj, just det... jag glömde... Det har jag ju. Jag har ju redan blivit drabbad. Jag är redan uträknad. Redan steriliserad. Jag är redan straffad. Bra så?

Jag vet inte. Men ett helt samhälle som sitter tyst och accepterar, ett helt politiskt system som sitter tyst och accepterar, ett samhälle där diskussionerna går om vilka som är lönsamma och samhällsmässigt försvarbara att sterilisera har jag omkring mig. Och de tycks fortfarande tycka att saker och ting är så bra, så bra så.




Vad tycker du?




Intressant.


Människorättsnätverket Svart Måndag, Cwejman, Westerholm, Nätverket Cis People for Transgender Rights, P2, JensO, Zetterman, Zetterman, Carina B, Trollhare, Svensk Myndighetskontroll, Lisa Olsson, Helene Svanberg, Helena von Schantz, Federley, Lisa Olsson, Froby, JensO, Helena von Schantz, Människorättsnätverket Svart Måndag, HBT-S, Juvas & Brihed, Karin Långström Vinge, Romson, Trollhare, Maloki, Wonderkarin, Philip Wendahl, Trollhare, SvD, ProjO, Michael Gajditza, Nya flickrummet, Hej Jag är Roger, Liberati, Nakna sanningen, P2,


Jag passar för övrigt på att hylla islänningarna litet grann. Efter kriser och vulkaner kan de verkligen förtjäna att hissas litet grann också, tycker jag. Och detta är en mycket bra anledning. Könsneutrala äktenskap nu även på Island.