Vårkänslor och varningstecken

Så kan det gå. Alliansen anar våren under den blixtrande solen. Det känns varmt och skönt och som om framtiden är ganska ljus ändå. Trots allt.

Ändå är det väl litet märkligt, eller? Visserligen måste jag säga att jag tycker att regeringen sköter sitt jobb bra än så länge på de flesta vis. Åtminstone när det gäller den nuvarande krisen och den allmäna politiken.

Vad jag tycker om synen på demokrati och mänskliga fri- och rättigheter inom regeringen idag är väl däremot ingen stor hemlighet?

Samtidigt kan jag inte annat än roat rycka på smilbanden idag. På något vis känns det märkligt mycket som att det säger mer om sossarna av idag än om alliansen att de borgerliga går framåt så mycket idag. Saknade visioner och förlorade drömmar kontra det enda stabila och rimliga alternativet.

Borde det inte vara ett obligatorium att vänsterland går framåt i dåliga tider, om vi kikar på det här historiskt? Vi måste nog konstatera att man inte kan leverera något sammanhängande alternativ från oppositionshåll idag, och därför dyker man.

Jag kan tycka att det dessutom är väldigt synd att Wanja ska fortsätta kämpa vidare i den situation hon satt sig i. Dels för sossesfärens och den fackliga rörelsens förtroendes skull, men även för sin egen. Hur mycket kan en människa ta av stormvindar på en väldigt ensam kulle... Är det inte dags att stiga ner, om inte annat för hennes egen skull? Är det verkligen värt att kämpa vidare och fortsätta ta smäll efter smäll efter smäll? Det gör nästan ont att se på när det här eländet fortsätter rulla vidare.

Att centern och Kd går litet knackigt är tråkigt för alliansen, men det som skrämmer mest med allting är utan tvekan att Sd går framåt. Det gillar jag verkligen inte alls... Herregud, nog kan man väl tycka att det borde finnas bättre sätt att visa sitt missnöje med världsordningen? Visst måste det finnas andra vägar att gå än att stödja en så föråldrad, stelbent, konservativ och fördomsfull politik? Jag kommer aldrig kunna förlika mig med den sortens strömningar i samhället ändå. Det kommer bara inte att gå.

Därför gläder det mig att det sker positiva saker i samhället ändå. Vi har fått en ny äktenskapslagstiftning som äntligen bejakar kärlek och lika värde. Den amerikanska delstaten Iowa följer efter, och i Nepal är en lagstiftning på gång som ger utrymme för definitionen av ett tredje kön. På andra håll i Sverige har vi sett att namnlagstiftningen äntligen har börjat luckras upp och att det nu blivit betydligt enklare att välja att bära det namn man vill.

Det ligger kärlek i luften idag. Och hopp. Jag kan inte annat än gilla.

Nu ska jag ta ett kort bad och sedan ge mig ut i solen igen. Bara för att njuta.