Luciapojkarna

Det här med alla pojklucior har tydligen hamnat riktigt ordentligt på tapeten i år. Tänk att det ska vara så himla farligt. För bara en kort stund sedan... då, på den tiden då jag växte upp, så ansågs det vara sött. Och tjejer hade inga problem att vara stjärnflickor och alla kunde vara tomte och pepparkaka. Lucia som pojke var liksom inget märkvärdigt. Men i ett land som blir alltmer konservativt, alltmer religiöst högdraget, alltmer reaktionärt borde vi kanske inte vara förvånade?

Well... I ett land där vi fortfarande tvångssteriliserar (snart kallar vi det visserligen för tvångskastrering, vilket säkert är mycket bättre) transsexuella och där man som transperson inte kan byta namn på sina bankkonton på två månader efter att ny juridisk person är fastställd är det föga förvånande att det ska vara så jäkla märkligt hugget i sten.

Men konstigt nog fungerade det med pojkar som lucior redan på sextiotalet. Liksom under det flummiga sjuttiotalet. Men också hela vägen in på nittiotalet var det en non-issue. Sedan hände något...

Helt plötsligt är det farligt att vara könskrigare, heter det. Helt plötsligt ska det vara fullkomligt omöjligt att tänja på de inrotade gränserna.

Vi har ett regeringsledande parti som slåss med salongsnazister om rösterna och vi tror att vi lever i en demokrati. Det kanske vi gör förresten. Men den demokratin är enbart reserverad för några få. Numera är det farligt att stå litet vid sidan av normerna och samhället. Numera är det 30-tal som stinker i det här landet. Ändå vågar inte ett enda etablerat parti ta upp kampen. 

Jag har utmanat de politiska partierna förr. Jag har skrikit och gapat här på bloggen. Jag vet att såväl riksdagsledamöter som ungdomsförbundsordföranden läser det jag skriver här. 

Men inte en enda person, inte ett parti eller ungdomsförbund, har verkligen vågat ta på sig utmaningen. Eller också är det inte viktigt nog.

Vart tog det varma, liberala och demokratiska Sverige vägen? Det land som slogs för de mindre grupperna. Som kämpade för mänskliga rättigheter?

Är det inte dags att ni antar utmaningen? Jag vänder mig direkt till er, återigen. Ber er att plocka upp handsken. Vem vill bli könsöverskridarnas riddare och förkämpe?

Snälla ni... låt mig nu inte börja skämmas.

Intressant.