Transgender Day of Remembrance

Nu börjar det dra ihop sig inför årets Transgender Day of Remembrance.

Det är en dag som syftar till att hedra de människor som fallit offer för hatbrott, för fördomar och för diskriminering på grund av sin könsidentitet och för sin kamp att få vara sig själva.

Även i år finns där många människor som fallit offer för hatbrotten och som vi vill hedra. Där finns de som jag vill hedra.



Idag är Transgender Day of Remembrance inte enbart en sorgedag. Världen omkring oss förändras och fler vågar gå ut och möta världen. Fler vågar bryta mot de normer och de förväntningar som binder oss. Ju mer vi syns och ju mer vi tar oss rätten att skapa vårt eget utrymme ökar också acceptansen.

Sverige har verkligen förändrats under de sista tio-femton åren och det är lättare att vara ute och att vara transperson i Sverige idag än någonsin tidigare. Åtminstone om du bor i storstaden. Ute på landsbygden har vi fortfarande långt att gå.

Många mår fortfarande väldigt dåligt. Många lever under hot. Många lever med en oerhörd inneboende ångest och än idag är suicidrisken och även antalet som avslutar sitt eget liv alldeles för höga. Jag känner alltför många. Alltför många. Jag kommer att hedra dem under TDoR även i år.

Men vi pratar också mer och mer om en ny rörelse. Vi pratar mer och mer om ett identitetsskapande. Jag har förstått under den sista tiden att fler och fler som arbetar med sin identitet och sin egen process har börjat uppmärksamma oss som lever ute i samhället och står för de vi är. Och vi är några stycken. Både i Sverige och internationellt finns det numera en växande grupp individer som bryter mot gränserna och som slår sig fria - som syns och som hörs och som tar sitt självklara utrymme. På sätt och vis har vi börjat nå en situation där vi äntligen kan börja prata om ett identitetsskapande också för transpersoner. Vi har börjat skapa förebilder.

Jag tror att det är väldigt, väldigt viktigt.

Jag minns då jag fortfarande gick på gymnasiet i mitten av nittiotalet. Jag flyttade hemifrån då jag var 16 år för att flytta in till storstaden och påbörja mitt nya liv. Jag var ensam i storstaden, fick äntligen utrymme att gå min egen väg och börja om på nytt. Hell, this was my chance to transition!

Men jag var litet försiktig på den tiden. Jag vågade inte riktigt göra en sådan sak i skolan. Så var det ju. Man var rädd på den tiden. Jag visste heller inte så mycket. Det här var innan Googles tid och den enda dator jag hade var en Atari 520, definitivt utan möjlighet till uppkoppling på internet. I skolbiblioteket fanns inte heller mycket att läsa om vad jag kände att jag ville genomgå. Eller ville och ville. Jag ville inte genomgå. Jag ville bara få vara jag. Jag visste inte ens om det var möjligt. Och tänk om någon kom förbi och såg mig läsa om något sådant? Det gick ju bara inte. Det fanns inte på kartan!

Så vad gör man?

-----------------------------------------------

Jag insåg tidigt att jag var annorlunda. Att det var något som inte stämde med mig. Att jag inte var som de andra tjejerna. Jag ville vara, men jag var inte som alla andra tjejer. Och det märktes snabbt i de "grupper" jag rörde mig i. Det märktes på förväntningar och på omvärldens reaktioner. Det märktes i sådana basala saker som att jag inte fick bära samma kläder, och på så himla många andra vis som snarare var kopplade till sociala koder, acceptans och liknande. Jag lärde mig att hålla tyst. Jag har frågat mamma nu i efterhand om ett par av de saker jag själv minns. Jag trodde jag var fem år då mitt uppvaknande skedde. Det visade sig att jag var tre.

När jag genomgått den långa resan till den punkten att jag förberedde mig att flytta hemifrån och börja mitt nya liv som en mycket ung vuxen insåg jag också något annat. Jag var inte bara konstig och kände mig fast i en märklig kropp till vilken jag inte kunde referera till. Jag var också intresserad av kvinnor. Innan dess hade jag mest försökt att vara det för att det passade sig bättre så. Jag var inte säker på vad jag var och de första minnena jag har av att falla för någon alls involverade trots allt killar. Jag kom fram till att jag inte var bisexuell för att jag föll för killar utan för att jag föll för tjejer. Och herregud... Helt plötsligt fanns risken att jag dels skulle bli tvungen att försöka leva crossdressande och fel och hånad resten av livet. Jag skulle dessutom bli sedd som flata om jag fortsatte på det här sättet. Det var inte det att jag var bisexuell i sig. Det hade jag anat sedan jag var liten. Men helt plötsligt liksom snurrade spelplanen ett halvt varv och hela världen såg helt plötsligt annorlunda ut. Jag var inte egentligen på väg att bli bög, utan snarare att pendla mellan att vara hetero eller flata. Det var ett nytt sätt att förhålla sig till sig själv och till omvärlden ändå. Tankevurpa. Det skakade mig.

På den tiden... Vad fanns det för förebilder då? Boxarbettan? Det kändes väl bara inte riktigt som jag... Självklart fanns fler, men bara utomlands. Eller i de slutna kretsarna till vilka jag absolut saknade alla former av tillträde.

Så dök de upp. De två första riktiga homosexuella förebilderna som talade rakt in i mitt eget hjärta. De första som verkligen tog tag i mig och skakade om mig och fick mig att andas lugnt igen. Som fick mig att känna att jag inte var ensam.

Under tiden jag började min transition för första gången - i mycket maklig takt och enbart på fritiden - fann jag mina första riktiga förebilder. Eva och Efva. De första svarta rubrikerna om det lesbiska paret. Konstigt, kanske. Men på den tiden fanns det få lesbiska eller för den delen bisexuella kvinnor som verkligen lyste som förebilder i den världen där jag levde. Åtminstone för mig var det dessa två som verkligen blev de första riktiga förebilderna. Och det var stort. Ännu hade jag ingen aning om att det faktiskt gick att göra en könskorrigerande kirurgi, det fanns ingen information att tillgå någonstans och det fanns definitivt inga transförebilder. Inte efter vad jag kunde se.

Därför var också Eva och Efva viktiga för mig på många vis. Det var som om jag fick ett helt träd i huvudet på något vis. Jag var helt ställd och helt och hållet förvirrad. Det var en stjärnsmäll som jag inte riktigt klarar av att beskriva. Man kan väl säga att det var den allra första i en rad av lidnerska knäppar i mitt liv. Det borde ha hörts på en kilometers håll.

Det var med någon sorts minnets varma vemod och med en väldig massa inneboende känslor jag läste här om dagen om hur mina två första riktiga förebilder tillslut fick chansen att gifta sig i söndags. Det var en jättestor grej för mig bara att minnas tillbaka och jag grät faktiskt en stund och sände ut ett tyst tack till dem. Ett grattis. Ja, och allt det där. Jag är väl litet mushy, men jag får så lov att stå för det.

Idag har mitt liv förändrats något oerhört. Jag är visserligen inte igenom alltihop riktigt än. Framför allt måste jag lösa sådana saker som att kunna starta upp mitt yrkesliv igen och börja skapa mig en trygghet och en bas igen. Men idag är jag den jag vill vara. Jag har rätt kropp, jag har rätt identitet och jag är ute, fri och stolt. Och det har jag faktiskt dessa två kvinnorna att tacka för till viss del... Förebilder är så viktiga.

----------------------------

Jag lärde mig mycket under det där första året. Jag levde ett väldigt aktivt och vilt liv. Jag rörde mig ute på krogar, gick på fester, skaffade nya vänner. Jag läste allt jag kunde läsa, jag sökte nya förebilder, jag gömde mig själv i någon sorts trenchcoatdold intergenderistisk figur som bara var... konstig. Förlåt mig om jag säger det, men det var faktiskt ingen hit - det väsen jag blev under den här tiden. Men jag började höra rykten. Om att andra runtomkring mig kom ut som homo- eller bisexuella. Att det fanns fler därute. Jag lyssnade och jag sökte och jag såg. Intensivt. Samtidigt höll jag tyst och jag vägrade prata om det. Jag ville absolut inte att någon... Jag borde ha insett. Jag borde förstått. Det gick bara inte att dölja. Alla förstod utom jag. Jag förstod inte att så många andra redan hade förstått. Allt.

Men jag var väl för upptagen med mig själv, kan jag tänka mig. Det var en smärtsam uppväxtprocess på många vis. Jag vet inte hur många gånger jag läste Karin Boye på den tiden. Det var många. Men jag läste i smyg. Samtidigt viskades det här och var. Det var mycket vaga beskrivningar av att det fanns ytterligare något annat därute i mörkret. Människor som faktiskt bytte kön. Människor som faktiskt levde i rätt identitet oavsett hur de föddes. Det skulle dröja ytterligare en stund innan jag förstod att det inte var ren science fiction - rena vandringssägner. Man kunde faktiskt genomgå en transition, en könsresa, en omvandling - METAMORFOS!

Tillslut lärde jag mig. Tillslut förstod jag. Internet är jäkligt bra ändå. Undergroundrörelser är bra. För där frodas berättelserna för den som är invigd och där kan man lära sig mycket. Det är för den som är på väg att ta det första steget som förebilderna fortfarande saknas. Det är för den som tar det första steget som det fortfarande saknas en hand, en ledstjärna, en idé om vad det kan innebära att befinna sig på andra sidan.

Det är bland de som ännu inte vet och som inte är invigda i en inre krets som det ska vara självklart att där finns förebilder och människor att se upp till. Det är bland dessa "nyfödda" transgenderister som det behövs ledljus och en tilltro och ett hopp. Ett hopp om att allt en dag ska bli bra och att det finns en chans att få leva ett helt och ett värdigt liv. Ett liv utan hot och krav på anpassning till normer som helt enkelt inte är relevanta för någon som jag.

Vi behöver bygga hopp. Vi behöver bygga tilltro. Vi behöver bygga en värld där vi inte längre är rädda att gå ut på krogen, rädda för att dejta, rädda att berätta för svärmor, rädda att skaffa oss nya vänner eller gå på politiska möten. Vi behöver bygga en värld där även jag kan gå på stan utan att riskera att bli misshandlad, hotad, våldtagen, jagad eller rent av mördad.

Vi har en lång bit kvar att gå. Därför firar jag i år Transgender Day of Remembrance. Men jag gör det i hoppets ljus ändå. För det har hänt mycket på väldigt kort tid. Kan mitt politiska arbete fortsätta att åstadkomma förändringar gör det mig stolt. Samtidigt finns det många andra därute. Och för alla dem kanske det inte ens behöver vara självklart att skämmas och vara rädda om ytterligare tio-femton år. Men då behöver vi vara många. Och vi behöver omvärldens stöd. Och vi måste vara rädda om de få positiva förebilder vi har. Och nära dem. Nära oss själva. Skapa en ny och bättre värld för oss alla. En värld där även transpersoner är välkomna och självklara och kan leva i full värdighet.

Det är min dröm.

Hur ser din ut?

Intressant