99 piskrapp och en galen junta

Det är skrämmande att världen ännu inte reagerat kraftfullt nog mot den sittande (falska) regimen i Iran. Det är skrämmande att människor i västvärlden inte tar sitt ansvar för det som pågår och tar ställning.

Mänskliga rättigheter och globalt ansvar är kanske inga valvinnande frågor, direkt. Men det är likförbannat det som får mig att gå igång. Det är det jag brinner för och det är vad jag inte klarar av att leva utan. Utan att ta ställning och utan att arbeta hårt för förändring, starka ställningstaganden och solidaritet kan jag inte sova. Det är inte mycket svårare än så.

Tänker nu idag inte minst på Sakine Mohammadi Ashtiani som inte bara dömts till döden genom stening för att hon ska ha haft sex utanför äktenskapet. Trots att hon redan straffats med 99 piskrapp. Nu ska hon dessutom ha dömts till 99 ytterligare piskrapp på grund av att hon tydligen har blandats ihop med en annan kvinna på ett foto i Times som gått utan slöja. En kvinna, för övrigt, som bor i Sverige. Känns inte helt fräscht. Men det är inga jätteprotester just nu för det. Varken för rätten att inte bära slöja i Sverige eller för att skydda en kvinna som i Iran utsätts för den mest omänskliga behandling en människa kan utsättas för. Detta trots att tidningen berättat om att de fått fotot av misstag och att det alls inte alls föreställer Sakineh överhuvudtaget.

Inte ska väl en galen junta som den iranska vika sig för sådant som sanning och avsaknad av bevis? Det vore ju förmodligen rätt så tokfel. Speciellt då man kan misshandla och mörda starka kvinnor bara sådär. För att det är ju hemskt charmigt. Visst är det?

Och under tiden fortsätter människor att fara illa i Iran. Demokratirörelsen i Iran jagas än idag. De fängslas. De misshandlas. De utsätts för enorma övergrepp och avrättningar sker litet titt som tätt. Fortfarande. Kommer den iranska regimen undan med att prygla och stena Sakineh och ta hennes liv, finns det förmodligen inga gränser för vad de kan göra i framtiden. Därför behövs en starkare röst från Sverige och EU nu.

Förra sommarens vansinne efter det riggade valet är inte över än. Inte på långa vägar. På många vis kan man säga att även om övergreppen mot befolkningen har pågått länge nu, så har de kanske i värsta fall bara börjat. Särskilt mycket så om vi, omvärlden, sitter tysta och bara accepterar. Om vi blundar. Om vi i det tysta tillåter det som sker.

Samtidigt som antalet demonstrationer minskar, motståndet på gatorna har tonats ner och staten rustar hårt för framtida militära sammandrabbningar, råder fortfarande en upprorisk stämning bland många iranier. Både i hemlandet och i exil. Lidande och rädsla når enorma proportioner, men ändå pågår fortfarande kampen.

Hur kan det komma sig att en värld som gärna slår sig för bröstet över sina ställningstaganden för mänskliga rättigheter, demokrati och medmänsklighet fortfarande inte tar ens tillstymmelsen till aktiv ställning kring Iran? Varför står så få på det iranska folkets sida? Varför händer verkligen ingenting?

Jag tänker inte tystna. Det tänker inte den gröna demokratirörelsen göra heller.

Det finns mycket vi fortfarande måste och bör göra för att värna demokratisering och mänskliga fri- och rättigheter såväl här som utomlands. Iran är ett mycket tydligt exempel på det. Närmast i samband med Freedom Not Fear den 11 september kommer vi att mötas för att fortsätta driva kampen. Jag hoppas få se er där.

Intressant.