Politik och världsutveckling. Klimat och framtid. Konflikter och hopp om en friare och tryggare värld. Sexologi. Funkispolitik och socialförsäkringssystem. Juridiskt och folkrättsligt. Och mitt i allting ett författarskap och debattådra.
Jo, jag har också uppmärksammat den där diskussionen som går just nu kring det japanska spelet som går ut på att man ska våldta unga tjejer.
Kan till att börja med konstatera att det inte är första gången jag springer på något sådant och att jag alltså på inget vis är förvånad. Det här är tydligen tämligen vanligt inte minst inom den japanska ungdomskulturen. Och förstås finns det miljoner saker man kan säga om det. Jag kan inte säga att jag fattar det och jag kan definitivt inte säga att jag gillar det. Mycket av det jag skulle kunna säga är allt annat än snällt.
Förstås är jag väl rätt mycket partisk med tanke på att jag bara för ett drygt år sedan själv råkade ut för ett övergrepp och fortfarande har jätteproblem såväl psykiskt som fysiskt till följd av det. Det var inte direkt rosa små moln som kretsade kring mig den gången och det är det fortfarande inte.
Fan vet vad de här spelen gör med en människas psyke och med kvinnosyn och andra värderingar hos de (förmodar jag) mestadels unga män som spelar skiten. Jag är inte hundra på att jag vill veta. Och jag är helt säker på att jag inte vill få reda på det vid fel tillfälle i framtiden heller om det skulle visa sig att det fanns ett direkt sammanhang. En gång räcker alldeles utmärkt.
Vad jag däremot vet är att jag är den sista som ska göra den kopplingen. Jag lämnar över det till de människor som faktiskt vet. Forskare, psykologer, läkare, statistiker. Därför att samtidigt som vi härsknar till på det här spelet och vad det uppenbarligen går ut på, så är det märkligt att Japan tydligen har en av de lägsta frekvenserna av våldtäkter i världen. Det kanske förvånar, men moralens högborgar här i västvärlden har ett betydligt högre antal våldtäkter per person än vad exempelvis spelets hemland Japan har. Vad beror det på?
Jag har helt ogenerat lånat statistiksammanställningen här nedan från Skivad Lime (Källa FN):
Land
Våldtäkter per 100 000 invånare
Kanada
78,08
Australien
77,79
USA
32,05
Sverige
24,47
Storbritannien
16,23
Sydkorea
12,98
Taiwan
4,08
Japan
1,78
Är det så att vi mestadels bara ägnar oss åt moralpanik här hemma i trygga lilla Sverige? För här händer ju inte sånt på riktigt? Vi som inte har såna spel drabbas ju inte? Jag är rädd att så inte är fallet. Det händer därute. Men inte på grund av ett datorspel utan på grund av betydligt djupare fel i värderingarna och i samhället än så.
Kanske måste vi trots allt skilja på fantasier och verklighet? Kanske måste vi inse att spelet i sig är relativt ofarligt även om det strider mot våra principer att tycka det?
Samtidigt som jag blir oerhört förbannad rent personligen blir jag ändå väldigt oroad över att det första alla gör är att börja skrika sig sönder och samman om censur och förbud. Inte för att det inte är den magkänslan jag får själv av att se skiten. Jag mådde rätt illa då jag såg Aftonbladets klipp imorse.
Samtidigt måste vi vara medvetna om vad vi riskerar ställa till med om vi verkligen börjar förbjuda och censurera allt vi inte gillar. Det funkar inte vidare bra att förbjuda allt i omgivningen som inte passar in i våra normer för dagen. Inte bara för att.
Om vi börjar här, så har vi sedan satt igång en händelseutveckling som vi mycket snabbt riskerar tappa kontrollen över. Det är inte acceptabelt att ge upp yttrande- och åsiktsfrihet bara för att vi är många som tycker det här är otroligt motbjudande. Det är inte acceptabelt att ge upp på demokratins grundvärden och grundpelare i ett försök att rädda desamma. Det har inte fungerat tidigare och kommer inte göra det denna gången heller.
Att vi sedan litet här och var anser att vi måste ta i detta är något helt annat. Men gör det då genom diskussioner och genom att tydligt visa på vart vi tycker gränsen går. Det här handlar om att sätta ned foten och tydliggöra sina värderingar snarare än om en himla massa illa genomtänkta förbud sprungna ur ryggradsreaktioner. Birgitta Ohlsson var inne på samma sak då hon intervjuades av Aftonbladet rörande detta. (Se klippet ovan).
Vill du skrika, så gör det. Men ägna dig inte åt att riva sönder grundpelarna för vårt demokratiska samhälle på kuppen.
Inte för ett datorspels skull. Oavsett hur mycket vi ogillar det. Det gäller även mig. Fastän jag mår sjukt illa av att veta om och att se eländet. Det är inte värt det.
Trollhare ställer frågan om hur man känner igen en transkille. Och konstaterar att det gör man för att de allra flesta av dem är så sjukt snygga. Och det stämmer. Det var bara det jag ville säga.
Tänk på det, ni killar, tjejer och andra därute. Det är värt att satsa trans då och då.
Jag har ägnat större delen av dagen åt att försöka komma på något sätt att skoja till det för er litet. Det är ju ändå 1 april idag. Min stora plan (El Grande) var att jag skulle tala om att jag fått en anställning på FRA efter att jag besökte Lovön förra veckan med bland andra Mikael Nilsson och Stefan Flod från Piratpartiet och Linda Nordlund som tillsammans med mig representerade Liberala Ungdomsförbundet och SvartMåndag, samt många andra. En Folk och Försvar-pryl i grunden.
Det hade nästan kunnat funka, inbillade jag mig först, med tanke på hur mycket uppmärksamhet jag fick, inte minst av informationschefen som följde oss över dagen. Att låtsas ha trillat dit på min inneboende dumhet och en särdeles massa smicker (som jag inbillar mig var välförtjänt, trots allt) hade faktiskt varit litet kul ändå. Jag medger att jag är litet förtjust i tanken. Trist nog hade jag ingen röst den dagen och jag har fortfarande knappt fått tillbaka den. Det är annars litet frustrerande att försöka leverera spydiga och elakt grävande frågor eller i största allmänhet oroade frågor om man inte har någon röst. Tro mig. Jag har försökt.
Hur som helst är jag sjukt besviken på mig själv och min sarkastiska förmåga idag, eftersom jag inte lyckats med att faktiskt leverera en riktigt bra artikel om hur jag blivit charmad till att bli en övertygad FRA-anhängare och tillslut fått mitt drömjobb som ambassadör för signalspaningsmyndigheten. Det hade faktiskt varit litet kul om jag mot förmodan lyckats, men jag insåg att det förmodligen är så tvärkört att försöka övertyga någon om det att det bara var lika bra att ge upp på en gång.
Dammit!
Men det var i alla fall en intressant resa. Vi kan väl säga så ändå? Nu har jag sett alla de där racken i superdatorn de skaffade in här om året och jag har suttit där och skrivit på FRA-anteckningsblock osv.
Problemet är att hur jag än vrider och vänder på det, så känner jag mig inte ett dugg tryggare i alla fall. Jag bara kan inte.
Jag är ledsen, FRA-folket. Jag bara klarar inte att vara lika lyrisk som ni. Och jag kan inte ens skämta till det för att få folk att tro det, för det liksom bara går inte hem.
"Jag minns också att han sa att Socialstyrelsen kräver att man tar bort äggstockarna för att få nytt juridiskt kön. När jag invände att den nya lagen inte är införd än, och att jag har hört talas om ett fall där en person ganska nyligen fått godkänt med bara sterilisering skruvade både han och sköterskan på sig lite. De började förklara att det visserligen var sant, men att Socialstyrelsen inte ens själva riktigt vet vad som gäller och vad som borde gälla, och att hur man egentligen ska tolka lagen är under utredning, och att man tar stora risker om man behåller livmoder och kanske äggstockar. Det kan bli problem med hormonbalansen, med att gå till en gynekolog om man lever som man, med att ingen läkare vill skriva ut testosteron till en person som har livmoder och äggstockar och planerar att behålla dem, och så vidare.
Jag förstod att de tänker mycket på cancerrisken, men det blev inte bättre av att kirurgen plötsligt sa något i stil med ”Jag tycker ju att om det vore jag, så skulle jag ju tänka att om jag är man i huvudet så skulle jag vilja vara man i hela kroppen också”. Det är hans åsikt som privatperson, och inte hans professionella bedömning som läkare. Det är hans tolkning av sin egen könsidentitet, och den är inte automatiskt överförbar på alla som identifierar sig som män."
För mig ger det bara fruktansvärda vibbar. Och jag blir lätt illamående. En massa moraliserande och en massa normer som säger hur man borde vara och vilka människor som passar in i samhället och vilka som inte gör det.
En massa fördomar som säger att somliga människor inte får förorena den svenska genpoolen. En massa föråldrade lagar från tiden innan mina föräldrar ens var födda och som styr vem som får reproducera sig och vem som inte får det. Vem som är människa och vem som inte är det!
En dag ska vi ha vunnit striden. En dag ska vi ha ersättning av svenska staten för vad vi genomlidit och för vad som stulits ifrån oss. En dag ska även trans- och intersexuella få upprättelse.
En dag ska även jag få upprättelse. Jag hoppas att Trollhare inte ska behöva uppleva den dagen alls. Men då behöver vi er...
En dag ska även transpersoner i det post-folkhemska Sverige slippa bli tvångssteriliserade och en dag ska vi också stå upp stolta och kräva våra rättigheter tillbaka!
En kortare version av detta debattutspel finns publicerat i Tidningen NU den 1 april 2010. Eftersom Tidningen NU inte finns på webben publicerar vi härmed den kompletta texten på www.liberati.se. Länka gärna och sprid vidare.
Under rubriken “Liberaler får inte ducka för verkligheten” går Johan Pehrson till angrepp mot nätverket Liberati och dess 128 aktiva bloggare. Här svarar nio av Liberatis ledande företrädare på Pehrsons kritik.
Vi håller med Johan Pehrson om att Folkpartiets politik ska vara tydlig. Men den ska vara tydligt socialliberal, inte tydligt enfaldig och omänsklig. Ända sedan Johan Pehrson fick förtroendet att agera som Folkpartiets rättspolitiska talesperson har förslagen ensidigt handlat om hur polisen ska bli större, starkare och mäktigare. Pehrson har haft litet tid över för annat. Under FRA-bråket 2008 gjorde han sig till en hel generation ungdomars fiende. Folkpartiet hade stöd av 11% av de unga väljarna 2006, nu når vi knappt upp till 3%. Alla undersökningar pekar ut vår rättspolitik som det ungdomar med rätta har kommit att avsky.
Det stora problemet är att allt annat försvinner bakom denna enda fråga. Jan Björklunds och Tobias Krantz utmärkta utbildningspolitik, Cecilia Malmströms och Birgitta Ohlssons visionära Europapolitik, Nyamko Sabunis kreativa integrationspolitik, Camilla Lindbergs nyskapande IT- och datapolitik, Karin Pilsäters och Agneta Berliners engagemang för arbetsmarknadsreformer, Barbro Westerholms hjälteinsatser för de äldre, Jasenko Selimovics och Madeleine Sjöstedts nytänkande kulturpolitik: Allt detta förnämliga politiska arbete hamnar helt i skuggan av Pehrsons poliser och övervakningskameror. Unga och kvinnliga väljare associerar inte längre Folkpartiet med något annat. Och de flyr Folkpartiet eftersom det upplevs som helt oförstående för värdet av den personliga integriteten.
Opinionsläget lär knappast bli bättre av att det är ungdomarna själva som nu har hamnat i Pehrsons skottglugg. Eller snarare barnen (och därmed även deras föräldrar). För nu ska barnen också jagas av poliser med trubbiga provtagningsinstrument och nya befogenheter att kroppsbesiktiga i häkte. Det handlar inte om att ducka för någon verklighet, det här handlar om att Pehrson är tondöv. Det handlar om förslag som inte efterfrågas och inte behövs, åtgärder som är kontraproduktiva och strider mot grundläggande krav på rättssäkerhet. För att inte tala om att förslagen går på tvärs mot såväl FN:s Barnkonvention som Europakonventionen.
Liberalismen ska i första hand tillvarata barnets intressen, därefter föräldrarnas, sist statens. Pehrsons prioritering är den exakt motsatta. Polisen ska jaga ungarna utan inblandning från vare sig föräldrar eller socialtjänst. Det Pehrson ignorerar är att det finns ett barn bakom varje tvångsdrogtestning som görs. Pehrson sätter statens brottsbekämpning i första rummet, istället för värnandet av barnets bästa genom den sociala omsorgen.
Folkpartiets rättspolitiska talesperson bagatelliserar intrång i barnets rätt till integritet och beskydd. Samtidigt som vår utbildningsminister Jan Björklund talar om föräldraansvaret för barnen i skolan upphäver Folkparties rättspolitiska talesperson motsvarande ansvar för de ungdomar som har hamnat snett. Björklund och Pehrson skickar helt motsatta budskap. Det är inte konstigt om väljarna får en schizofren uppfattning om Folkpartiet. Var är tydligheten som Pehrson vurmar så mycket för?
Om man tror att man räddar barn med tvångsdrogtester (skola och socialtjänst vet redan vilka barn som befinner sig i ett utsatt läge) med hjälp av poliser, förstår man överhuvudtaget inte socialtjänstens roll. En tvångsdrogtestning kan aldrig tolkas som eller vara en förbyggande åtgärd. Johan Pehrson har blivit så fartblind i sin jakt på narkotika att alla andra hänsyn kastats på soptippen. Förslagen på buggning, drakoniska utegångsförbud för alla ungdomar som råkar bo i ett speciellt område och massdrogtestning av skolbarn avslöjar samma rättspolitiska torftighet. Längre bort från socialliberalismen än så här kan man överhuvudtaget inte komma.
Eftersom Pehrson inte förstår varför han ständigt hamnar på kollisionskurs med den stora majoriteten liberaler som värnar om barnens rättigheter och socialliberalismens hjärta, måste det sägas:
När Johan Pehrson stämplar Lagrådets kritik av sitt och Beatrice Asks förslag om tvångsdrogtester av barn med att ursinnigt peka ut Lagrådet som en samling drogliberaler, då ser vi behovet av en författningsdomstol mer än någonsin.
När Johan Pehrson i sitt senaste bloggutspel vill avskaffa rättspsykiatrin och rättspsykiatrisk vård som påföljd och ersätta denna med enbart fängelsestraff, då vill vi påpeka att Pehrson slänger psykiskt sjuka människor i fängelse, vilket skulle orsaka stort lidande både bland de sjuka och bland övriga intagna.
När Perhrson hela tiden utgår från hårdare tag, mer makt till polisen och en modell som alltmer liknar det amerikanska systemet, då måste vi lyfta barn- och individperspektivet.
Pehrsson ropar tillsammans med Moderaternas Beatrice Ask på hårdare tag och åberopar då ”individens bästa”. Fundamentala rättsprinciper som att personer är att betrakta som oskyldiga och okränkbara tills motsatsen är bevisad väger fjäderlätt i deras argumentation. Pehrsons överhetsvurm för oss snabbt till en polisstat där Staten alltid vet bäst och sätter sig på individerna. Är detta ett liberalt samhälle – eller bara en förvärring av socialdemokraternas redan förkvävande folkhem?
Som talesperson i partiet och gruppledare i Riksdagen måste Pehrson utgå från Folkpartiets partiprogram och Landsmötesbeslut. Vid senaste Landsmötet tog Folkpartiet beslutet att partiet ska driva att FN:s barnkonvention skrivs in i grundlagen. Det innebär i klartext att underordnade lagar som strider mot Barnkonventionen får ge vika. Det gäller naturligtvis alla idéer om att tvinga barn till drogtester. Åtminstone fyra artiklar i Barnkonventionen står i bjärt kontrast till drogtestning av barn under 15 år utan medgivande av föräldrar och sociala myndigheter.
Artikel 5 i konventionen lyder: Barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling och ska vägleda barnet då han/hon utövar sina rättigheter.” Staten får inte ta över ansvaret från föräldrarna när barnet ska utöva sina rättigheter. Polisen får inte egenmäktigt tvinga barnet att dra ner byxorna. Artikel 16 i konventionen lyder: “Varje barns rätt till privatliv ska respekteras.” Ett polisövervakat kissprov kan omöjligt betraktas som något annat än ett respektlöst intrång i privatlivet.
Artikel 26 i konventionen lyder “Varje barn har rätt till social trygghet.” Med tvång skapas ingen social trygghet. Tvärtom. Sociologen Jens Sjölander från Lund har undersökt effekterna på barnens psykiska hälsa från de “frivilliga drogtester” som Folkpartiet i Landskrona införde i sin kommun. Hans slutsats är en förödande kritik av experimentet. Barnen upplevde aldrig testerna som det minsta frivilliga. Däremot upplevde barnen testerna som ett grovt integritetsbrott och ett stort förtroendesvek från myndigheter och vuxenvärld. Och det hittades inte ett dugg mer narkotika. Detta är den verklighet som Johan Pehrson duckar för.
Artikel 40 i konventionen lyder: “Ett barn som är anklagat för brott eller blivit dömt för en straffbar handling har rätt att behandlas respektfullt och rättssäkert.” Att tvinga ett barn att kissa framför poliser kan knappast betraktas som respektfull behandling, och då rör det sig inte ens om anklagade eller dömda barn utan om de som ser osnutna ut enligt polisens subjektiva bedömning. Och att poliser använder drogtester helt godtyckligt som ett hot om bestraffning av ungdomar, har vi sett prov på redan tidigare.
Så nu frågar vi, som partikamrater och sympatisörer: Respekterar Johan Pehrson Landsmötets beslut om att placera FNs barnkonvention i grundlagen? Varför finns till att börja med inte landsmötesbeslutet om barnkonvention som grundlag överst på Folkpartiets rättspolitiska hemsida? Agerar Johan Pehrson i öppet trots mot Landsmötets beslut att sätta barnet först och hitta tillbaka till vårt socialliberala hjärta?
Om Johan Pehrson respekterar landsmötets beslut så ska Beatrice Asks lagrådskritiserade proposition om polisiära tvångsdrogtestningar av barn förpassas till papperskorgen. Och om Johan Pehrson fortsätter ignorera Landsmötets beslut bör Folkpartiet snarast välja en ny talesperson i rättspolitiska frågor. Principen att det är landsmötet och inte talespersonerna som bestämmer i Folkpartiet måste försvaras med kraft.
Jens Karlsson, Liberati Malin Nävelsö, Liberati Mårten Schultz, Liberati Alexander Bard, Liberati Jan Rejdnell, Liberati Louise Persson, Liberati Jan Söderqvist, Liberati Jens Odsvall, Liberati Amanda Brihed, Liberati
Det är skönt med politiker som har en genuin liberal kompass och som förstår hur saker och ting hänger ihop. En sådan politiker är Cecilia Malmström.
Gillade skarpt hur Cecilia till stor del lyckades driva hela valkampanjen inför EU-valet genom framtidsoptimism, EU-positivism och en förståelse för hur Sverige och omvärlden är connectade med varann.
Nu har Cecilia lämnat den lokala politiken och börjat arbeta en liten bit hemifrån som bekant. Men hon ligger knappast på latsidan.
Tack vara Cecilia kommer nu EU att börja ta betydligt hårdare tag rörande trafficking och alla de enorma problem som vi har att slåss mot på grund av den ökande människohandeln. Ett enormt steg framåt på många vis.
Liberatis Alexander Bard skriver:
Tuffare tag mot människohandel - så kallad trafficking - står högst på agendan och det är alldeles utmärkt. På frågan om den kontroversiella svenska sexköpslagen ska ingå i det paktetet svarar Malmström lakoniskt att det är “politiskt omöjligt” att exportera den svenska sexköpslagen till resten av EU.
För att komma åt trafficking bör man satsa på sociala insatser i mycket högre grad än idag. Man bör ägna mer tid åt socialt arbete, samt förebyggande och vårdande insatser. Och man bör förstås öka insatserna och skapa en mycket skarpare lagstiftning gällande just trafficking. Något alla seriösa sociologer och forskare är eniga om.
Det vore fantastiskt om EU kan ta upp ledarflaggan i kampen mot människohandeln och driva den striden med full kraft en lång tid framöver. Det hoppas jag se mer av i framtiden och därför blir jag överlycklig av beskedet från EU och Malmström.
Och jag som alltid undrat varför det liksom inte ville sig. Doh! Fel igen!
Han säger också att:
Den sexualupplysning som erbjuds anses utgå ifrån att alla har sex och att alla varianter är normala, och hur man skyddar sig med preventivmedel.
Och jag tror faktiskt att en kristdemokrat för första gången i världshistorien har fått någonting rörande sexualitet rätt. Om jag inte misstar mig är det en världssensation. Fullt i klass med att de gamla kristna lärde tillslut erkände att jorden faktiskt kanske inte är platt som en pannkaka ändå. Eller att hela Universum kanske ändå inte kretsar kring just oss i lilla jordariket.
Bara en sån sak.
Sedan får jag litet grann medeltida vibbar igen här, men det må så vara hänt. Tycker mest det var litet gulligt ändå. ^^
- Heterosexualitet verkar inte vara det normala längre, det pratas om alla varianter. Jag dömer inte folk, de får göra vad de vill. Men biologiskt sett är homosexualitet inte funktionellt, menar Yngve Andersson.
KD vill att hälso- och sjukvårdsförvaltningen, barn- och utbildningsförvaltningen samt kultur- och fritidsförvaltningen kompletterar samhällets sexualupplysning. Värden som fasta relationer, kärlek, barn, familj, ansvar och etik, avhållsamhet och senare sexdebut ska föras fram bättre.”
Det innebär, för den som inte har stenkoll på de stora havsströmmarna, att den varma jätteströmmen från Mexikanska golfen som går hela vägen tvärs över Atlanten till norra Europa ser ut att envetet vilja fortsätta pumpa sitt väldigt livgivande vatten hela vägen hem till oss. Norra Europas främsta värmeelement verkar gilla oss ännu och fortsätter att lovebomba oss ännu ett tag.
Undergångshistorierna inkluderande totalt sabbat globalt klimat och enorma istider som sväljer inte minst hela Norden tycks med andra ord komma litet grann på kant.
Tänker att det är rätt skönt att veta, eftersom jag ännu inte hunnit finna ett bra arbete i Bangkok ännu och alltså inte är helt beredd på att flytta än.
Litet grann ska man kanske låta bli att raljera över det, men i första hand är jag faktiskt väldigt glad över att forskarna kunnat skriva av hotet tillsist. Tydligen har de tidigare minskade strömningarna mest rört sig om naturliga variationer och nu ökar strömmen trycket en aning igen.
Det här är ändå ett hot som hittills tagits på väldigt mycket allvar på somliga håll. Och naturligtvis har även Hollywood nappat på det, vilket även berättas om i den länkade artikeln. Filmen "Day After Tomorrow" handlar om en visserligen extremt överdriven utveckling runt om i Världen till följd av en döende Golfström och jag tror att även om filmen i sig mest är en söt och halvkomisk äventyrsmatiné på katastroffilmstemat, så har den säkert någonstans skrämt upp en eller annan en del.
Även om ingenting i närheten av filmen skulle kunna hända i verkligheten, så skulle en döende Golfström förmodligen ställa till en hel del elände för oss här uppe. Vi skulle säkert få utöka snöskottningsbudgeten en smula om vintrarna. Vilket jag, efter denna vintern, kan konstatera att vi nog verkligen skulle behöva i vilket fall som helst.
Är det verkligen bara jag som tycker att något riktigt på allvar har försämrats när det gäller just snöskottningen under de sista få vita vintrarna? Åtminstone i Stockholm.
Även om vi kan skriva av istiden, så skulle jag vilja veta vad som egentligen hände med snöskottningen...
Annars är jag mest glad över att rätt så många fler Golfar får andra färdvägar att ta inom relativt kort. De ska få en ny fin kringfartsled förbi Stockholm att surfa omkring på, vilket onekligen är på tiden.
Jag vet att mina miljöpartistiska vänner säkert får spel på mig även denna gången, men jag kan inte förstå varför massor av bilar som borde kunna ta sig fram i miljövänlig normalfart ska behöva släpa sig igenom Stockholms innerstad i en hastighet som får sköldpaddor att känna sig som sprintrar. Varken jag eller särskilt många andra förstår den totala aversionen mot bilar som många miljöpartister har.
Köerna i Stockholm idag är rena mordet. Inte bara för den extremt låga hastighetens skull, utan mycket på grund av de enorma mängder avgaser som bildas. Det måste, på ett eller annat vis, upphöra.
Jag är visserligen oerhört skeptisk till de drivmedel vi använder idag och ser fram emot alla de satsningar som nu görs inför framtiden för att finna bättre drivmedel. Men även kollektivtrafik, livsmedels- och varutransporter måste fram på vägarna för att kunna försörja såväl Stockholm som resten av landet. I ett miljöpartistiskt väglöst Sverige riskerar vi att inte kunna försörja landet med varor och tyvärr vågar jag säga att det dröjer väldigt länge innan vi helt kan ersätta alla person- och varutransporter i landet med enbart rälstrafik. Speciellt om tåget dessutom ska kunna konkurrera ut även flyget på sikt.
En sund och vettig ekoliberal klimatpolitik tar hänsyn till detta och ser till att skapa förutsättningar för morgondagens miljövänliga hjultransporter. Och jag ser fram emot att slippa en hel del av de enorma mängder avgaser som idag förpestar Stockholms innerstad.
En sund och vettig ekoliberal klimatpolitik innebär också att man i tid inser att de få leder som alls leder genom staden inte klarar av den tunga trafik de utsätts för idag. Att de idag är totalt underdimensionerade och riskerar att med tiden helt kollapsa. Exempelvis Essingeleden är ju i krampaktigt dåligt skick, trots allt. Vi har inte råd att inte avlasta. Och det behöver faktiskt inte vara så mycket svårare än så.
Avlastningen är nu säkrad och därmed de lägre utsläppen i innerstaden. Och livskvalitén för väldigt många kommer sannolikt att öka. Nu är det dags att börja se över kollektivtrafiklösningarna och att se till att bygga vidare på tänket kring trafikavgifterna i Stockholm. Tillsammans kan de tre benen bli basen för en framtidssäkrad och stabil trafiklösning för Stockholm i framtiden. Ett ansvar vi har gentemot inte bara stockholmarna utan mot hela Sverige och mot Världen.
Den svenska jämställdheten är illa ute. Jag har skrivit om det förr vid ett antal tillfällen, men kan ändå inte upprepa det nog många gånger. Vi har problem. Stora problem.
Det är märkligt. Politik tycks idag handla om att alla ska tänka som och känna som alla andra. Individualism, frihet och människovärde har gått och blivit något fult. Likriktning är ordet som beskriver det hela bäst. Oändliga krav på likriktning och därtill en allestädes närvarande populism som med bestämda och tämligen långa fingrar söker fösa oss alla in i ett litet fåtal bekvämt indelade fack och därefter sälja till oss färdiga paketlösningar av ofta tvivelaktig kvalitet. Ändå var det länge sedan vi lämnade det socialdemokratiska folkhemsbygget bakom oss. Den samhällsbyggnad som allra mest annars kan förknippas med just likriktning, utrensning av normbrytare och ett perfekt samhälle för de få som bäst passar in. Och tur är väl det. Att vi lämnat folkhemsåren bakom oss, alltså.
Om vi ska vara helt och hållet ärliga så var Folkhemmet en avart inom vårt samhälle som vi inte har råd att försöka oss på igen. Ett exkluderande, rasistiskt, homofobt, antifeministiskt troll som band och bestal oss till den milda grad och som vi halvt om halvt bara lyckades ta oss ur händerna på i blotta förskräckelsen. Bilbo och trollen, drar jag mig till minnes. Trollen som grälade så länge om på vilket vis de skulle tillaga sitt byte att de tillslut överraskades av solen och därmed förvandlades till sten. Jag uppmuntrar den som inte läst Tolkiens bok om hobbiten att göra det, eller att åtminstone springa på bio så snart den nya filmen släpps om något år.
Folkhemsbygget var ju visserligen en hemskt vacker fasad, ett perfekt sceniskt tillrättalagt Pleasantville för de bäst anpassade och mest anpassningsbara normativisterna i samhället. Det viktiga var att vi alla skulle stämma i bäcken, hylla Jante som en kombinerad Gud och Konung och göra precis vad pappa staten sa åt oss att göra. Kuggar i det socialistiska maskineriet, utan namn och enbart tilltalade som nummer. Personnumret blev inte, som i resten av världen, en personlig angelägenhet utan offentlig egendom. Förstås skulle personnumret även spegla kön och allra helst också utländskt ursprung.
Vi medborgare skulle förstås noga se till att dölja eventuella utstickande färdigheter eller för den delen ögonstickande säregenheter. Problem uppstod redan tidigt då det tillrättalagda gärna kolliderade med full kraft in i en verklighet som snarare mer skulle kunna liknas vid ett Wonder Boys för de mindre knäsvaga. Kaskaderna av damm och betong då dessa världar möttes fick ofta enorma proportioner, men det hela sopades snabbt under mattan med en aningen stel mun och en stramt bister blick syftandes att säga oss alla att detta har vi nu inte sett (oavsett hur högt mattan sedan buktade och hotade att anfalla oss så snart de vakande blickarna vändes bort).
Att i folkhemssverige ha ett annorlunda etniskt eller religiöst ursprung än de flesta var en närmast onämnbar hemskhet och måste till vilket pris döljas. Förutsatt det nu alls gick. Statskyrka, ordet lagom och perfekta små vitbleka barn i normativt rättfärgade kläder som leker normativt stereotypa lekar. En bild för gudarna. För guden Jante.
Att ha en annan läggning eller könsidentitet var, förstås, aningen etter värre. För all del, bara att sitta i rullstol var och är illa nog. Vi vet ju hur det brukar se ut än idag - sitter du i rullstol idag så får du i regel finna dig i att aldrig ens bli tilltalad eller tillfrågad. Huvudet kortare på grund av sittande ställning jämställs än idag med att vara huvudet kortare medelst dekapitation.
Frågan och tilltalet går automatiskt till personen bakom rullstolen - den enda som kan svara; har du ingen kontroll över benen har du även givit upp ditt egenberättigande som tänkande individ. Kopplingen mellan fungerande/lydande kropp och själslig förmåga vill liksom inte ge sig. Även kopplingen mellan snopp och tankeförmåga tycks idag leva kvar i hög grad, liksom en sorts märklig övertygelse om att sexuell läggning och könsidentitet också påverkar förmågan att tänka, känna, resonera, leva och älska.
Dekanhuset i Uppsala
Idag har vi annars inte kvar det Rasbiologiska Institutet i Uppsala och vi mäter inte längre skallar och frontallober för att avgöra vad människor har för ursprung och därmed för eventuellt relaterad intelligens. Institutet döptes år 1958 om till Institutionen för Medicinsk Genetik och lades organisatoriskt under Uppsala Universitet. Man kunde ju tro och hoppas att åtminstone något hade hänt sedan dess. Förmodligen har mer hänt innanför institutionens väggar än ute i samhället.
Själv har jag börjat misströsta. Än idag omyndigförklaras och tvångssteriliseras sexuella minoriteter, psykiskt sjuka och andra av staten Sverige. Än idag går drevet med jämna mellanrum gentemot inte minst muslimer, men även mot judar och andra grupper. Än idag mobbas unga flickor ut av hela samhällen på grund av att de begått det fruktansvärda brottet att ha blivit våldtagna i skolan.
Till skogs, kvinna! Du har dragit vanära över hela bygden!
Ibland räcker det inte att hävda att man blir mörkrädd. Orden räcker liksom inte riktigt till.
Jag satt idag vid morgonens planeringsmöte på Luf Storstockholm och diskuterade det faktum att många i de litet äldre generationerna fortfarande klär upp sig för att gå och rösta på valdagen. Det är en tradition som uppbär en känsla av att göra något fint. Något viktigt. Något stort. Förmodligen har det sitt ursprung i just känslan av att det faktiskt inte var så nedrans länge sedan vi saknade allmän rösträtt i detta landet och att det därför är något att värna och fira. Det vi unga idag tar för givet är inte något våra föräldrar eller farföräldrar egentligen någonsin sett som givet och självklart. Kanske borde vi anstränga oss mer för att komma ihåg det?
Men vad har hänt sedan dess? Det är ju ändå snart ett sekel sedan. Förhållandevis litet, faktiskt. Det är det som är så infernaliskt skrämmande.
Vi har fortfarande rätt duktiga könsskillnader lönemässigt i detta landet. Och klyftorna ser inte ut att bli så särdeles mycket mindre över tid. Enligt somliga mätningar är den totala löneskillnaden en bit över 20%. Och detta är alltså år 2010.
Det är märkligt hur mycket kön faktiskt spelar in i samhället än idag. Kön och normer. Enligt den länkade kortfattade presentationen ovan kan en stor del av löneskillnaderna bero på att kvinnor helt enkelt inte arbetar lika mycket och länge exempelvis på grund av barnafödande. Men är det ett giltigt skäl till att kvinnor ska ha lägre löner än män för samma arbete? Och med tanke på att så kallade feminister springer runt och havererar över sig själva i ivern att skrika ut sin åsikt att kvinnor inte har rätten till arbete om de också ska föda barn, och så vidare... hur kunde det bli så fel?
Nu var ju Sternberg ute i Expressen igen häromdagen. Denna gången inte ett dugg bättre påläst än sist, för övrigt, då hon hävdade att pappor skulle vara farliga för sina barn. Det viktiga är inte att ha rätt eller att ha torrt på fötterna, utan att se till att ingen annan får för sig att ha rätt.
Framför allt inte andra kvinnor om du har turen att vara en själv. Vilket också, för övrigt, fått andra uttryck på sistone. En relativt obemärkt liten Luf-relaterad klubb för unga tjejer och vid namn Radikala Kvinnofronten, RKF, har fått finna sig i att ta emot ett flertal hotfulla mail från den mer traditionellt socialistiska rörelsen Kvinnofronten, vilka hävdar att de tänker stämma de uppkäftiga tonåringarna i RKF för namnstöld. Kvinnofronten ska börja stämma 14-åriga tjejer för namnstöld! Fantastiskt! Ser ni något kapitalt fel i den här bilden?
För Gud och Jante hjälpe oss om vi på något vis skulle bli förknippade med varann. Vi feminister vill absolut inte bli ihopkopplade med er feminister och vår feminism handlar enbart om att så split nog inom den inhemska rörelsen för att vi ska kunna stå ovanför er. Min pappa är mycket större och starkare än din pappa! Det känns väldigt mycket "Peoples Front of Judea" över det. Killarna i Monty Python-gänget skulle jubla.
Det blir lätt litet märkligt annars, men också tämligen intressant, när de mer rabiata socialistiska och ofta särartsvurmande feministerna går i toppspinn och nästan gråter på sig i sin längtan att trycka ner sig själva och andra.
Den märkliga förskjutningen mellan könen och mellan grupper som vägrar kommunicera med varann visar sina fula trynen överallt i samhället idag och ser inte ut att mildras i någon högre grad. Historien om den unga tjej som blivit våldtagen i Bjästa för ett år sedan visar på samma bristande förståelse, även den.
För min egen del har jag märkt en hel del märkliga saker sedan jag för ett par år sedan gick igenom ett juridiskt könsbyte från man (nåja) till kvinna.
För det första det som jag så ofta har tjajat om tidigare - tvångssteriliseringen. Som idag finns kvar på grund av samma normativitet i tänkandet som låg till grund för det tidigare nämnda rasbiologiska institutet. Än idag finns patologiseringen och steriliseringskravet kvar just på grund av någon sorts behov att rensa bort vissa gener från den allmäna folkliga genpoolen för att kunna bevara rasens renhet.
Och än idag är det så kontroversiellt att överhuvudtaget försöka angripa problemet att Kd måste tydliggöra sina föga förvånande mörkblå åsikter genom extra pressmeddelanden och att Göran Hägglund inte ens vågar titta på den gamla utredningen (SOU 2007:16) som legat och samlat damm längst in i kassavalvet på kontoret i över tre år. Än idag är ämnet så kontroversiellt att det alltså inte går att få en enda svensk riksdagsledamot att ta steget upp i talarstolen i riksdagen och börja ställa frågor avseende tvångssteriliseringarna. Det är skamligt!
För det andra vet jag inte hur många gånger jag fått klappar på huvudet av drygt tio år yngre män som organisatoriskt varit underordnade mig. Jag vet inte hur många politiker "högre upp i rang" än jag som tagit mig i baken eller rent av försökt pressa ner sina stora labbar i mina trosor utan någon som helst inbjudan. I allmänhet verkar jag liksom få så lov att tycka att det är värt besväret eftersom jag dessutom valt att välja bort mitt priviligerade liv som man alldeles på egen hand. Och som kvinna hör det liksom till, på något vis. Det är visst så det ska vara?
För ett år sedan, ungefär, berättade jag för en ursprungligen väldigt liten krets människor om att jag råkat ut för ett tämligen våldsamt övergrepp som höll på att kosta mig mitt liv och att jag blivit tvungen att resa till ett annat land för att genomgå traumakirurgiska ingrepp som stod utanför den svenska vårdens kompetens och förmåga att utföra, samt att jag nu mot alla odds var på väg tillbaka och kände mig riktigt pepp igen inför framtiden. Jag berättade att jag kände att jag nära nog kunde likna det hela vid att ha överlevt en flygkrasch och nu ville jag utnyttja min andra chans och verkligen tillåta mig att leva och ta tillvara på livet. Av ett flertal feministiska vänner och bekanta med en bakgrund inom den socialistiska genusvetarfåran, fick jag höra att jag minsann inte hade rätten att gå vidare.
Jag skulle göra det enda klädsamma och påkläda mig en offerrolljag inte ville ha. Orsaken var att annars skulle jag vara osolidarisk mot alla andra kvinnor i världen och jag skulle också bevisa att jag var historielös och respektlös mot kvinnligheten.
Hur som helst var det ju ändå mitt eget fel. Det där med historielös kunde möjligen, enligt somliga, vara kopplat till min medicinska historik. Man kunde ju inte vänta sig något annat av en manlig spion i den kvinnliga världen.
Trans- och intersexualism som historik är annars något som många genusvetare inte uppskattar i vilket fall, med tanke på att de flesta inte hunnit plugga mycket mer än baksidorna på Judith Butlersböcker och alltså har fått hela idén om queerteorin och könens vara eller inte vara om bakfoten. Jag medger att det kan vara en svår diskurs att förstå och sätta sig in i, men ändå. Det är ibland svårt för väldigt många att förstå vad teoretikerna säger och det är också svårt för många att förstå var teori börjar och slutar i förhållande till praktik. Ett visst överseende får man väl unna dem ändå, men någonstans under den efterföljande perioden kom jag ändå fram till att en stor del av min respekt för den socialistiska feminist- och genusvetarrörelsen gick och dog. Tiina Rosenbergs tal under kvinnodagen gjorde inte välviljan större, är jag rädd. Jag och många med mig lär ha goda skäl att återkomma till det vartefter.
Jag undrar ibland hur lång tid det kommer ta innan de queera feministerna inser att det blir hemskt fel att dels hävda att kön inte finns för att de läst Butler och dels att kön tydligen är så otroligt viktigt att man måste se ner på hela sin omgivning på grund av det. För nog är man oerhört duktiga på att såga människor som jag på grund av genomförda könskorrigeringar alltid. Förmodligen för att vi bryter mot normen som säger att könen inte finns. Och ändå ska kvinnor sättas på plats för att de är just kvinnor och särartsfeminismen och den pseudofeministiska rörelse som helt bortser från allt sunt förnuft vad gäller den mångåriga kampen för rätten till våra egna kroppar, vår egen sexualitet och vårt eget tolkningsföreträde är klädsamt omvandlad till statsfeminism. Det övergår mitt förstånd.
Idag, när överfallet i sig börjat läggas bakom mig, drabbas jag annars mest av påpekanden inte minst inifrån mitt eget parti om att jag borde tona ner mig själv, ta mindre plats, sluta ifrågasätta normer och värderingar, sluta attackera männen som sitter ovanför mig då de uttalat sig totaltokigt och så vidare.
På sistone har jag mötts av relativt raka tydliggöranden om att jag kan glömma bort att jag saknar framtid i det här landet.
Inte för att det jag säger och gör i sig är så himla kontroversiellt, utan för att min medicinska bakgrund är det. Och att det liksom inte syftar något till att försöka placera mig på det ena eller anda uppdraget, för det skulle inte se riktigt bra ut. Detta av människor som är tämligen medvetna om att jag aldrig någonsin bett om att vara påtänkt för kommunala uppdrag i styrelser och nämnder. I praktiken på grund av att jag redan idag har svårt att få min tid att gå ihop ordentligt. Min kalender lider ingen brist på uppbokade pass varken morgon, dag eller kväll och det är snarare regel än undantag att jag på daglig basis får försöka lirka mig ur dubbelbokningar och dylikt. Jag har helt enkelt inte tid och har därmed inte bekymrat mig över att be om litet extra utrymme eller förtur till de politiska uppdragen.
Ändå är det alltså viktigt för mina partikamrater att tydliggöra att jag inte kan räkna med att bli påtänkt för dessa uppdragen inom rimlig tid. Och min förvirrade reaktion talar mest om en förundran över hur viktigt det är att på något vis tydliggöra det här för mig, att hävda att det inte skulle röra sig om diskriminering om jag väljs bort från någon post jag är kompetent att inneha på grund av min könsidentitet eller för den delen sexuella läggning utan att det egentligen mest bara handlar om mitt eget bästa. För det måste jag ju förstå att detta gör man förstås bara för min egen skull. Och kanske litet grann för att man själv inte kan stå för att tillsätta en untermensch som jag på en sådan plats. Hur skulle det se ut?
Jag är visserligen klok nog att inse att jag nog är aningen kontroversiell dels på grund av att jag faktiskt idag är en ung kvinna som tar plats och tillåter mig att höras, vilket i sig är normbrytande så det förslår. Jag har också vid något tillfälle gått emot en eller två partilinjer, inte minst rörande FRA. Men jag är troligen mycket mer kontroversiell på grund av de vänner jag har, de människor jag arbetar med, mitt engagemang för demokrati, integritet och mänskliga rättigheter och många andra hjärtefrågor jag driver starkt. Samtidigt skulle alltså detta inte vara skäl nog att ställa mig vid sidan, tycks det. Förmodligen för att mina åsikter inte är så himla märkvärdiga i sig utan i stort sett delas av lejonparten av Liberala Ungdomsförbundet, vilka jag förstås är en del av och även arbetar för.
Att jag öppet vågar stå för mitt könsbyte för ett par år sedan och att jag hävdar min rätt att ändå bli behandlad som en människa och att få statens rätt att tvångssterilisera mig prövad i efterhand gör mig dock oerhört kontroversiell. Det är här krutdurken gömmer sig. Det är här det blir riktigt, riktigt farligt för gemene man. Hur ska de hantera mig då de inte egentligen vet hur jag ser ut mellan benen? Eller om de nu inte kan sluta tänka på att jag sett annorlunda ut en gång i tiden. Det är förmodligen periodvis så att det finns en viss rättshaveriststämpel på mig, rent av, för att jag påpekar det här. Samtidigt är det viktigt att få det sagt.
Diskriminering på grund av kön eller könsidentitet är inte tillåten i svensk lag.
Så nu var det sagt. Jag kommer inte bli populär för det, men det må så vara. Jag tänker inte stillatigande acceptera det spel som pågår och jag väljer därför att berätta.
Det är lika bra att göra en total utrensning i garderoben. Jag kan även berätta att jag är öppet bisexuell, periodvis lever i polyamorösa förhållanden och i allmänhet propagerar för så otroligt svårsmälta frågor som rätten till min egen kropp, rätten till mitt eget liv, rätten till min egen tolkning av vem jag är och vad jag är, rätten till min egen sexualitet, fortplantning och rätten att slippa bli diskriminerad på arbetsmarknaden och inom politiken. Jag köper inte Jante och jag köper inte den statsfeminism som förespråkar att jag ska böja rygg. Varken i socialistisk tappning eller borgerlig.
Mina rättigheter är ingenting som kan ses som självklart idag, när socialisterna moraliserar över våra kroppar och våra liv nära nog lika mycket som de en gång gjorde och när de nya moderaterna visat sig egentligen vara de nya socialisterna i fårakläder och har övergivit hela sitt frihetliga och libertarianska arv. Mitt uppe i den härliga, förtryckande smeten hänger sig det kristdemokratiska verklighetens folk med ogudaktiga riter av hat och förakt mot allt som alls sticker ut - så till den milda grad att jag undrar om inte hela hopern helt plötsligt bestämt sig för att skolka från skolan under hela sin uppväxt. Läsa Bibeln är de definitivt inte förmögna till - det är uppenbart. Jesus Kristus skulle vända sig i sin grav om han såg vad som försiggår i dessa kretsar.
Samtidigt har jag inte rätten att gå vidare efter något för mig riktigt otäckt och traumatiskt som rent av höll på att ta mitt liv och jag får heller inte hänge mig åt att arbeta och vara bra på något. För nu är jag alltså minsann kvinna och jag ska anpassa mig till att vara litet lagom. Jag får inte synas, för då riskerar jag att bli för känd och är därmed ett hot emot andra kvinnor i min omgivning (och hånas förstås för att jag inte är riktigt "äkta vara" - jag hade ju faktiskt något som påminde om en snopp en gång i tiden och det faktum att jag idag har ett kvinnligt underliv förändrar ju inte det). Jag får inte ha för starka åsikter och jag får framför allt inte delge världen dem, för då riskerar jag min eventuella politiska karriär. Jag får inte vara för duktig för då finns risken att jag återigen bränner ut mig själv. Och då känner sig förstås världen runtikring tvingad att sätta sig och hånle litet grann och säga att - det var ju det vi sa och nu får du faktiskt skylla dig själv!
Men vad händer egentligen om jag nu väljer att gå min egen väg? Vad händer om jag litet lagom envetet fortsätter trotsa samhällets vilja, normer och värderingar? Om jag vill fortsätta hävda att jag är en kvinna såsom vem annars som helst (min nära omgivning tvivlar inte ett ögonblick på det, även om jag måhända har just en liten plump i det medicinska protokollet fortfarande). Och att jag dessutom faktiskt har rätten att ta plats i rollen som kvinna. Som feminist. Som hbt-aktivist. Som människorättsaktivist och som integritetsdebattör. Kanske rent av som politiker.
Tänk om jag väljer att fortsätta hävda att ingen annan än jag har med min kropp att göra, att ingen har med min sexualitet eller identitet att göra vid sidan av mig och min närmaste familj. Tänk om jag hävdar rätten att ha ett arbete och att få göra en politisk karriär på samma villkor som alla andra och faktiskt på samma villkor (gu'bevars) som de mytiska och sägenomspunna männen.
Tänk om jag hävdar att jag har rätten att sätta ner foten mot en rättspolitisk talesperson och en justitieminister som hävdar sig ha rätten att bryta mot FN's barnkonvention och även mot svensk grundlag för att kunna trakassera barn och ungdomar eller sätta sig över presumtionsprincipen som hela den demokratiska rättsstaten bygger på för att kunna jaga sexköpare. Tänk om jag inte ens tänker be om ursäkt för det.
Vad händer då?
Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte om jag gått fullständigt över styr på sistone genom att jag hävdat hemskt tydligt var jag står i förhållande till lagrådet, den svenska grundlagen och FN's barnkonvention.
Jag vet inte om jag fullkomligt förstört mina möjligheter till en karriär inom det politiska Sverige då jag hävdat för mig själv samma grundläggande rättigheter som en gång kvinnorörelsen, homo- och bisexuella, handikapporganisationer och otaliga etniska och religiösa grupper har slagits för.
När inga andra grupper idag tillsynes behöver slåss så vidare hårt för grundläggande rättigheter och erkännande är det bara på ytan vi inbillar oss att kampen inte pågår för fullt än idag. Och det vore naivt att inbilla sig att då andra grupper på pappret (men enbart på pappret) har fått sina rättigheter till hands, så slår förstås ingen på den sista grupp i samhället idag som fortfarande ses som rena untermenschen.
Jag som transsexuell ung kvinna av idag kräver härmed samma rättigheter som alla andra medborgare i rättsstaten Sverige. Jag vill härmed hävda min rätt till samma behandling och samma möjligheter som alla andra.
Jag önskar då och då att jag enkelt kunde betacka mig fler påhopp på min person, på min medicinska bakgrund, på min kvinnlighet och på mina politiska åsikter (som tydligen dock inte är alls så kontroversiella som min bakgrund) och allt annat trams. Jag önskar jag kunde på något smidigt vis sätta ett kryss och en underskrift på ett papper och skicka in till någon sorts nix-register eller liknande och därmed slippa dummerjönsiga kommentarer om att jag nog borde lugna ner mig och vara mindre profilerad för att det riskerar bli så jobbigt för omgivningen om det är just jag som säger ditten eller datten. Jag är trött på att höra dumheterna nu.
Vi har jätteproblem med jämställdheten i det här landet idag.
Vi slåss fortfarande mot en kvinnlig underordning idag.
Vi slåss fortfarande mot en skenande homofobi.
Vi slåss fortfarande mot ett samhälle som tar parti för våldtäktsmän, men inte våldtagna.
Vi slåss mot en totalt skenande och förarlös pseudofeminism som totalt saknar allt som påminner om en feministisk kompass.
Vi slåss än idag mot resterna av folkhemmet och det arv det lämnat efter sig.
Vi slåss mot en transfobi som inte är ett dugg bättre idag än homofobin var under början och mitten av det förra seklet.
Vi slåss mot en naivitet som är så dum och så hejdlöst inavlad att jag börjar oroa mig för huruvida somliga av oss har våra huvuden ordentligt påskruvade egentligen.
Vi slåss mot ett systematiskt förakt mot normbrytande inom samhället som vida överstiger allt vi egentligen vill kännas vid.
Och vi blundar.
Det är dags att öppna ögonen. Bägge ögonen.
Det är dags att börja se och tänka.
Sverige lever kvar på medeltiden och det börjar bli dags att göra något åt det.
Det är litet grann en sorts upprop för att visa på att den liberala världen och människorättsorganisationerna med inriktning på integritet inte längre kan tåla den attityd mot människor, barn och människor i behov av hjälp och stöd som regeringen hittills valt att uppvisa. Det är dags för en förändring nu. Det är dags att ta strid för mänskliga rättigheter, för en fungerande grundlag, för att lagrådet ska respekteras, för en författningsdomstol, för europakonventionen, för FN's konvention om barnens rättigheter. För så mycket annat som har med demokratin att göra. Vi kan inte tolerera att mörkermakter tar över regeringsmakten i Sverige, oavsett i vilket parti de gömmer sig. Vi kan inte tolerera att hat, hot och förföljelser får förekomma i Sverige. Statliga och proportionellt sanslöst överdrivna övergrepp mot barn måste förhindras till varje pris.
Och på förekommen anledning hävdar vi att oskuldspresumtionen ska bibehållas intakt med alla medel. Ingen som inte är dömd på lagliga och demokratiska grunder ska någonsin riskera straff. Ingen som enbart är misstänkt för brott, men som inte är dömd, ska någonsin pekas ut eller förföljas varken från samhällets sida i stort eller från samhällets gemensamma myndigheters.
Den eviga fasan för allt som är normbrytande, allt som inte är perfekt och folkhemsligt finputsat och allt som inte funkar för den eller den personen måste få ett slut. Det är över nu. Folket har varit tämligen adamant i sin dom gentemot övervaknings- och batongpolitiken. Det är över nu. Folket vill inte ha övervakningslagar och en minskad rättstrygghet. Det är över nu. Vi kräver demokratin och våra mänskliga fri- och rättigheter tillbaka!
Idag tar vi striden. Idag sätter vi ned foten. Idag bryter vi alla fördämningar och går till attack mot fördomar, mot rädsla, mot oseriositet och mot maktspråk som enda väg att utveckla (bakåtveckla) samhället.
Följ den här kampen. Delta i den. Den är viktig. Oavsett det faktum att vi redan fått Beatrice Ask att backa. Men egentligen säger hon ju bara att hon ångrar hur hon uttryckte det hela. Hon tar inte tillbaka så värst mycket av innebörden i det hon sagt. Därmed borde vi kanske börja fundera på tiden efter Ask. Det är väl dags för henne att gå vidare till ett annat yrke nu? Skicka henne som ambassadör någonstans. Det är mitt tips. Vi har fortfarande en lång väg att gå, men vi ska vinna.
Vi ska vinna rätten till:
Våra egna kroppar
Vår integritet
Vår framtid
Vår rättssäkerhet
Våra drömmar och visioner
Våra liv och våra möjligheter att utvecklas
Ett samhälle fritt från diskriminering och förföljelser
En trygg uppväxt för våra barn
Ett samhälle utan statliga övergrepp
Ett samhälle där varje individ respekteras och där varje individ har samma rättigheter och möjligheter som sin nästa.
Det är vad liberalism handlar om. Men det är också något som Svart Måndag står för. Tillsammans skriver vi under uppropet. Det är dags nu. Det är dags att vi tar samhället tillbaka. Det är dags att vi tar våra rättigheter tillbaka.
