Det pratas mycket barn just nu. Många som väntar, många som fått, många som planerar. Till och med mycket av det politiska samtalet på jobbet och på andra håll.
Och varför gör det så himla ont? Varför får det mig hela tiden att vilja gråta, skrika, bryta samman... Tänk om den dagen faktiskt kom, innan det var för sent för mig, då även jag hade laglig rätt att få bli mamma. Tänk om den dagen också kom för mig då jag fick rätten att se mig själv som en medborgare i mitt eget land, en människa bland andra människor, en själ bland andra själar.
En önskande, hoppfull, glädjefylld människa som också jag fick uppleva miraklet i att få rätten till en familj, rätten till en framtid, rätten till den kärlek och de upplevelser som berövats mig och dagligen fortsätter att berövas mig.
Vågar jag hoppas på att den dagen någonsin kommer? Vågar jag hoppas att den dagen kommer, innan det för min del är alldeles för sent?
Det är nog det värsta för mig med att vara TS.
SvaraRaderaJag vill också vara mamma.
Känner igen tankarna. "Alla" andra skaffar barn och finner sådan styrka att vara förälder.
SvaraRaderaKram!