Jag är frifräsare - hör mig ryta!

Under sista veckan har det varit väldigt mycket diskussion kring det här med frifräsare och lojalitetshysteri inom politiken. Det var väl rätt mycket så att diskussionen började på allvar när Camilla Lindberg och Mathias Sundin (båda Fp) presenterade sina väljarkontrakt den 18 mars i SvD. Ett kontrakt rörande hållningen till datalagringsdirektivet som jag har för avsikt att skriva under så snart jag får litet tid att faktiskt hämta hem dokumentet ordentligt. Camilla och Mathias är viktiga i den här kampen, känner jag. De är positiva förebilder för alla oss frifräsare, oavsett politisk hemvist.

Sedan har det förstås fortsatt, allt det här. Det handlar om bland annat Staffan Danielssons (c) utspel i SvD för någon vecka sedan nu. Vi frifräsare hotar tydligen alliansen.

I SVT's agenda gick Johan Pehrson (Fp) igång och vräkte ur sig att (tror jag fått citatet rätt)
"Ibland delar jag inte exakt åsikten om beslut som fattas men av lojalitetsskäl så är det så att jag måste finna mig i att jag inte alltid får min egen vilja igenom. Det vore en väldigt konstig riksdag om alla skulle hävda att de själva skulle få bestämma - då är det ingen demokrati - då är det någonting annat..."

Någonstans känner jag väl att jag kan acceptera och tolerera att de tror, tycker och tänker så. Jag är litet Voltaireistiskt avkopplad rörande de här människornas rätt att tycka som de vill. Men jag kan inte köpa att de ska tvinga sina partikamrater till tystnad till vilket pris som helst. Att de agerar som om deras syn på saken är den enda sanningen.

Jag förstår principen. Visa inga sprickor. Visa inte svaghet. Visa en enad front. Litet neanderthal över det (även om det säkert är elakt mot neanderthalarna, eftersom de visat sig vara klyftigare än vi tidigare trott), men ok då. Fine.

Det är bara det att... vi vet ju hur det fungerat i Katolska Kyrkan att undertrycka människors åsikter och förstås sexualitet och att snärja och binda dem. Vi vet hur det har sett ut med kraven om total tystnad. Vi vet hur det brukar låta i dysfunktionella familjer... visa inget utåt. Det som sker i familjen är vår eviga och mycket personliga hemlighet som aldrig får spillas utanför familjehemmets väggar. Misshandel, våldtäkter, psykiska övergrepp...

Vi har sett hur väljarna vänder politikerna ryggen och hur politikerföraktet dånar fram i tillvaron. Vem kan man lita på? Vem bryr sig om oss vanliga dödliga? Vem lyssnar på oss? Vem bryr sig överhuvudtaget om att stå för sitt ord?

Det är nog ingen slump att när det dyker upp små slagsmål och debatter inom ett parti så ökar, snarare än minskar, opinionen för partiet som berörs. Därför att väljarna vill ha debatten. De vill se människorna. De vill se känslorna. De vill se övertygelse och ideologiska principer. De vill se attityden.

Visst kan det vara besvärligt att med ett så litet antal personkryssade ledamöter i riksdagen ändå tillåta att ledamöter går utanför partilinjen i diverse olika frågor. Men vi har ändå principen om att vi ska ha 349 ledamöter i kammaren i Sverige. Hade det varit så att systemet skapats för total konformitet, så skulle vi inte behövt fler än 7 personer därinne idag. Sju personer med olika mandat och ett litet diagram på väggen som talar om hur många procent ja och nej som blev resultatet då de sju röstade enligt partilinjen. Kanske är det att föredra?

Annars är det så att vi alla som kandiderar gör det för en lokalförening som kan ha andra frågeställningar än partiledningen. Vi kan mycket väl ha blivit accepterade som toppkandidater av våra väljare för vad vi står för, även utan att vi blivit direkt inkryssade. Men våra kandidater har valt att stoppa en valsedel från just vårt parti i kuvertet för att de tror på de kandidater som står listade på den lilla lappen som agerar lista under valet.

Vi har inte rätten att svika våra principer, även om de ibland ingår att vi alltså bryter mot partiledningens vilja. Vi har skyldigheten att vara tydliga och att stå för våra åsikter, ideologier och värderingar. Gör vi inte det, så kommer svaret som ett brev på posten. Antingen genom att vi blir bortkryssade av väljarna eller genom ett ökat politikerförakt.

Men vi ska ALDRIG behöva oroa oss för att bli avaktualiserade för politiska uppdrag inom våra partier. Vi ska ALDRIG behöva oroa oss för att bli avlistade eller nedflyttade på listorna för att vi faktiskt tror på en grundläggande livsfilosofi eller ideologi. Det är INTE demokrati.

Demokrati ska utgå från folkets vilja. Inte från partiledningarnas. Väljarnas vilja ska representeras i riksdagen. Attityden att folket inte vet bättre och att de behöver mammas, hållas ovetande och helst i schack för att inte deras vilja ska höras måste slås tillbaka.

Att idiotförklara våra väljare och det svenska folket är inte och kommer aldrig att vara ok. Det är inte ok att springa runt i sin egen lilla broilervärld, utan erfarenhet från verkliga livet, och hävda att väljaren bara inte vet bättre och att det är bäst att man styr över huvudet.

FRA-lagen borde lärt oss bättre. Datalagringsdirektivet är en annan sådan sak. Diskussionerna kring sjukförsäkringssystem och många andra frågor kan också visa på samma problematik.

Batongpolitiken som Alliansen driver idag och Socialdemokraterna innan oss är inte en valvinnare längre. Att helt omyndigförklara föräldrar, barn, ungdomar, sociala myndigheter, polismyndigheter över hela landet... vad vinner vi på det? Kanske är det dags att vi politiker erkänner att vi inte vet precis allt. Att vi inte alltid vet bäst. Att det kan vara värt att lyssna på de där miljonerna människor därute som litar på att vi får deras liv att fungera genom den politik vi för.

Vi finns där för folket. Folket finns inte där för att vi ska befästa vår makt.

Lyssnar vi till folket, visar vi respekt för folket och skapar vi utrymme för folkets vilja, oro, funderingar och visioner så tar vi också steget över till en mer värdig demokrati.

Det är dags att hylla frifräsaren. Vi måste skapa en förståelse för varför vi agerar som vi gör. Vi måste stå upp för oss själva och för varann så att väljarna vet var vi finns och vad vi står för. Vi måste påvisa att det finns en annan väg. En demokratisk och respektfull väg där inte ett litet fåtal människor som aldrig levt i verkligheten styr över alla miljontals andra.



Härmed kommer jag ut som frifräsare. Jag står för att jag är frifräsare. Jag går till val som frifräsare.

För att jag är liberal och demokrat snarare än konformist. För att jag är liberal och demokrat i första hand och folkpartist i andra hand.

På samma sätt som jag kommit ut med sexuell läggning, identitet, et c. så kommer jag härmed ut även som ideologiskt styrd politiker med en koppling till folket och till de verkligheter vi inte alltid ser som politiker därute.

Jag har ryggrad. Jag har styrka. Jag har en ideologisk övertygelse och jag har ett demokratiskt sinne.

Om det ger resultat i valet vete tusan. Men det kan ju alltid vara värt att se.

Även på Svart Måndags blogg.

Intressant.