Vad händer inom Netroots? Vad händer med nätsamhället i stort?

Möts av min socialdemokratiske vän och Svart Måndag-kollega Erik Laaksos inlägg där han berättar om att han lämnar det socialdemokratiska proggbloggnätverket Netroots. En uppdatering dök upp på vägen också. Intressant att läsa om motiveringarna om varför Erik lämnar. Det finns förmodligen en hel del att säga om det. Man kan säkert vara sjukt elak och räcka ut tungan åt såväl Laakso som åt Netroots som program, idé och företeelse.
Som politisk motståndare i en valrörelse kanske det rentav kunde anses klokt av somliga. Men då kastar man troligen sten i glashus. Jag kan tänka mig att Netroots tampas med samma problem som många andra nätverk av bloggare och debattörer i allmänhet också. Jag bara är inte riktigt lagd ditåt, så då låter jag bli att skälla och gnälla.

Jag väljer hellre att fundera litet grann kring orsakerna bakom och den problematik det för med sig.

Det finns gott om märkliga eller mindre märkliga händelser på nätet under de sista åren som ställt till det på olika vis för våra små grå. Det är inte helt lätt att lista ut hur nätet fungerar och hur invånarna i internetland fungerar. Ofta handlar det om något så ändå relativt påtagligt som kulturkrockar. Jag tror att så är fallet även inom Netroots idag. Det och det faktum att internet börjar fungera alltmer som samhället i sig. Små grupper börjar arbeta ihop och vill åstadkomma under. Gruppen växer och blir närmast per automatik mer och mer fragmenterad. Det bildas lätt kluster av människor som känner mer samhörighet till varann i det lilla interna nätverket än med den stora allmäna massan i det stora modernätverket.

Styr man sedan upp saker och ting för hårt eller inte alls, så blir ofta splittringarna större. Det är det lilla och litet mer direkta pedagogiska och psykologiska problemet med att driva liknande nätverk. Det gäller att hitta en fungerande balans någonstans på mitten. Förmodligen har Netroots på ett eller annat vis lyckats hamna litet grann norr eller söder om den där fina marginalen - den gyllene mittfåran. Jag som liberal brukar inte gilla det där med mittfåror alla gånger, men jag förstår det pedagogiska värdet av det just när det kommer till gruppdynamik i ändå relativt löst sammansatta grupper. Det blir antingen så att man växer sig för stora och därmed får stå ut med en viss splittring som svar på att man inte helt hunnit med att lösa växtvärken, eller så får man börja arbeta aktivt med att just skapa utrymme och plattformar som ger möjlighet till en viss extra bredd. Det underlättar onekligen om man skapar en bas som är tillåtande nog för att tåla en uppluckring av huvudgruppen och som ändå är inbjudande och välkomnande på ett bra vis.

Jag upplever väl, utifrån sett, att man kan ha missat något om medlemmar i det större nätverket känner sig förbigångna och förbisedda och därför till svar lämnar gruppen. Något rörande den där bussresan, exempelvis, blev tydligen fel. Kommunikation, delaktighet, den upplevt tillåtna bredden kanske saknades?

Det kan vara värt att tänka på såväl för Netroots som för andra organisationer och nätverk. Och det här är ett problem som kommer att upprepa sig. Därför att det kommer bli vanligare med liknande nätverk vartefter i vilket fall som helst. Såväl rent politiska som aktivistiska och på andra vis engagerade nätverk.

Det är en stund sen nu som man började förstå inom den politiska sfären att det där med sociala medier, det var rätt hett. Det är många som tror att det hela började i Sverige med den framväxande piratrörelsen i spåren av integritetsdebatten och inte minst FRA. Det är litet grann en sanning med modifikation.

Somliga känner att det bara är en klubb för inbördes beundran, det här lilla politiska klustret som ägnar sig åt politiska skriverier på nätet. Somliga hävdar att Sverige ligger först i utvecklingen och andra att vi ligger långt efter i skapandet av den politiska nätsfären. Sanningen är att det politiska bloggandet och användandet av sociala medier inte nått sin fulla potential ännu. Kanske sker det lagom till nästa val om fyra år. Kanske inte. Men än har vi inte sett den fulla kraften i sociala medier som ett verktyg för politiken att nå ut till väljarna.

Somliga tror att vi kanske är där redan idag. Det är vi inte. Än idag har vi fortfarande långt kvar att gå innan vi nått riktigt dit. Men vi tror gärna det och bygger kanske upp en alldeles för stor känsla av förväntningar på oss själva. Det skapar en känsla av att man måste ta sig själv på väldigt stort allvar och det kan också leda till den typen av alltför hård toppstyrning som Ulvenlöv och den övriga ledningen inom Netroots-organisationen eventuellt råkat skapa. Man måste ha kontroll! De vilda och debattlystna måste tystas för hela grejen handlar om att visa att man talar som en enda organism. En toppstyrning som inte enbart skulle behöva handla om tematiska skriverier, vilket Erik Laakso förnekar har förekommit. Men en toppstyrning kan också handla om policys, miljö, atmosfär och indelandet i grupper som någon sorts A-, B- och C-lag. Vilket i allra högsta grad tycks ha förekommit i detta fall.

Det kanske inte handlar om att man talar om i alltför stor utsträckning vad människor ska tycka. Men det handlar säkerligen om att vissa som tycker rätt har större möjlighet att uppnå belöningar och bli utvalda att delta i specifika event och så vidare. Ett mycket vanligt problem inom politiken överhuvudtaget, vilket debatten kring frifräsare och likriktningspolitiker tydligt visat på på sistone.

Det sättet att styra en organisation blir lätt till ett monster som i sin hunger och förvirring förtär sig själv. Att alltför mycket detaljstyra en sådan organisation som ett parti eller ett bloggnätverk kan komma att ställa till det genom att just motivation och inspiration tryter, att det kritiska samtalet utarmas och att de medlemmar i nätverken som är litet mer net-savvy, debattlystna eller ideologiskt styrda gärna lämnar och inte vill ta del.

Internet som sådant är kulturellt deriverat från Usenet-tiden och dess intensivt liberala och frihetliga värderingar. Bortser man från de kulturella aspekterna av internet och dess föregångare, så kommer man onekligen att trampa på många tår. Väldigt många tår.

Grunden ligger långt mycket längre tillbaka än Obamas valframgångar eller de första svenska politiska bloggarna. Ursprunget till kulturen på nätet sträcker sig långt längre tillbaka än de absurda partipiskorna och kamratskapssystemen vi har vant oss vid under inte minst de sista åren. Det har att göra med åren innan internets genomslag i sig och den tiden då de riktigt innördade teknikerna, hemmafixarna, forskarna, militärfolket och andra träffades på den litet mer öppna plattformen Usenet. En samling helt öppna diskussionsgrupper och sidor utan några spärrar i form av lösenord och communitystyrda inloggningskrav. (Ja, det är litet grann förenklat, men får duga som en beskrivning för de som inte leker där till vardags. Hur är det? Visst härskar väl fingerprotokollet här och var starkt i molnet än idag?). Allt som finns på Usenet (en digital plattform som lever i högsta välmåga än idag) är i praktiken helt och hållet öppet. Vilket ganska mycket är hela grundtanken.

Där föddes de första bloggliknande exemplen redan i början av 1970-talet. Där föddes de första försöken att rapportera nyheter runtom i världen, reportage kring specifika händelser och branscher och så vidare. Långt innan Aftonbladet.se, Huffington Post, Blogger, Wordpress och alla de där andra vägarna att nå ut såg dagens ljus. Det var till och med dagarna innan den egentliga e-posten.

I denna världen av öppet redogörande av åsikter och företeelser och i denna värld av fria möjligheter föddes den kultur som än idag speglar stora delar av den rörelse som slåss för ett fritt och öppet internet. Det finns en själ på nätet. Det finns en stark kulturell koppling mellan Internet, Usenet och den grupp människor som en gång i tiden tog steget ut i den så kallade cyberrymden (ett hemskt och väldigt föråldrat ord som det kanske borde vara skottpengar på att använda idag - granted).

På Usenet för 40 år sedan kände de flesta varann eller kände åtminstone till varann på ett eller annat vis. Det fanns gott om noder och relativt många användare, men man hade en viss aning om vad det var för folk som rörde sig där. Man var, liksom idag, spridda över hela världen och man sågs inte över lattefikor eller Skype direkt. Det sättet att hänga var inte uppfunnet då i den formen vi är vana vid idag, även om folk förstås satt och fikade längsmed Avenyn eller Champs Elyssée efter arbetet redan då. Men man hade ganska god koll på vad som hände och hur saker och ting hängde ihop på den tiden. Användarna räknades inte i miljarder på något som helst vis. Det var inte svårt att lista ut att en viss användare hade kopplingar till det eller det företaget, projektet, universitetet och så vidare. Uppkopplad datortrafik var ännu inte var mans verklighet, helt enkelt.

De av oss därute på nätet idag som ändå följt med sedan tiden innan internet verkligen slog, som suttit uppkopplade via gamla slöa textbaserade klienter eller knappt ens det via våra Commodorer, VIC-20:or, Amigor, Ataris och allt vad det var och som liksom växt upp i den där världen "före Google" har en helt annan syn på nätet fortfarande idag än de flesta andra människor som kopplat upp sig först under de första tio åren och vars internetliv kanske inte riktigt inkluderar riktigt den sortens överkurs som somliga av oss totaltokar ser som vår vardag.

Ändå kan man säga att vi har mer gemensamt med dagens tonåringar som verkligen inte upplevde den tiden än vi har med "mellantidens" människor som teoretiskt sett borde stå oss närmre. Förklaringen ligger rimlitgtvis i att vi och många av dagens ungdomar alla förstår att Internet inte i första hand är ett verktyg för att kolla öppettider på muséer, maila och betala räkningar - utan att det i praktiken är så ohyggligt mycket mer. Det handlar inte om ett verktyg i grunden alls. Det handlar om en arena som blivit en självklar och helt och hållet integrerad del av det övriga samhället.

Vi kommunicerar, lägger upp fotoalbum, diskuterar, stämmer träffar, lär känna våra kärlekspartners, hittar nya vänner och nätverkar på nätet på ett sätt som inte kan liknas vid något annat än en total införlivning av det övriga samhället i det lilla digitala. I och med det växer det minimala digitala samhället till något mycket större. Vi kanske inte längre ska prata om detta som internet, utan som något annat. En högre form av digital samvaro som i mångt och mycket kan mätas med och liknas vid - om inte rentav göras liktydig med - samhället i stort. Det vi i praktiken kommit att kalla för molnet. The cloud. För att molnet inte längre bara handlar om att vi lägger upp våra filer på nätet. Utan för att vårt vardagsrum, våra sovrum, våra ekonomiska transaktioner och stora delar av vårt dagliga arbete har flyttat ut på nätet och är en del av just det där molnet. Det sammankopplade nätverket av servrar som serverar oss möjligheterna att bli gränslösa.

På nätet har alltid rått yttrandefrihet. På nätet har alltid rått rätten till egna åsikter och värderingar. Det har varit frihet i mycket hög grad på ett sätt som inte många andra medier har kunnat leva upp till. Det har inte varit fråga om den totala anarki som många av internets belackare idag hävdar. Det har snarare alltid handlat om en slags frihet under ansvar. Internet har alltid reglerat sig själv. Användare som missbrukat friheten har i regel tagits om hand på olika vis av den digitala gemenskapen själv. Diskussionen har alltid varit fri, diskurserna otaliga och den demokratiska och folkrättsliga grunden omfattande.

Att moderatorer fungerar som internets väktare är vida känt. Att polisiära insatser kan krävas för att få bukt med ren brottslighet som glidit över från samhället i stort till det numera inkluderade molnet är fullkomligt logiskt. Problemet uppstår då vi försöker att införa en digital polisstat. Då hela nätet proaktivt ska övervakas. Då vi ska censurera och övervaka för att vi är rädda för den potentiella kraften i det digitala samhället och då vi blir förtvivlade över att vi inte längre har total koll på all information som finns därute på nätet.

Ibland undrar jag hur människor kunde överleva alls på den tiden vi hade utedass, hoppade på spårvagnar i farten, saknade krockkuddar i barnvagnarna, inte hade en aning om att socker ansågs vara livsfarligt för hälsan och att mer än två koppar kaffe om dagen kunde döda, eller då vi fortfarande inte ännu kommit på tanken att dränka våra trosskydd i parfymer och antiseptiska medel och sedan leverera dem med söta små fodral för att hindra att någon listade ut att vår kropp faktiskt fungerade som den skulle.

Vi måste sluta vara rädda. Vi måste börja ta ansvar för vår frihet, vår yttrandefrihet och vår rätt till fri rörlighet. Även på nätet. Vi måste värna den fria debatten och vi måste värna rätten att samtidigt vara en individ och att också samtidigt få känna en tillhörighet med en eller ett flertal grupper efter vårt eget val.

Detta gäller alltså såväl nätet/molnet som samhället i stort. Det gäller modebloggare och det gäller politiska bloggare. Det gäller den som bara använder datorn till att betala räkningar och skriva mail lika mycket som den individ som lever stora delar av sitt sociala liv med molnet som den sammanförande länken mellan de olika deltagarna i det sociala nätverket.

Att försöka styra den politiska diskussionen online genom att pressa in den i den traditionella partipolitikens envägs megafonsystematik är dödfött och kommer enbart att leda till strukturella kraschlandningar som denna rörande Netroots. Det gäller såväl tematisk selektivism i skrivandet som social selektivism i form av uteslutande, mobbning och missriktad kollektivism. Internet är en typisk skolgård idag. Och samhället därute fungerar därefter. Om vi dissar en individ eller en grupp människor så blir de förmodligen inte vidare glada och de väljer alltså att hitta andra vägar. Andra arenor. Det som nu hänt och som lägger sordin på netrootsgänget och även, enligt utsago, på själva den socialdemokratiska partiledningen är egentligen symptomatiskt.

Nätet är inte redo för en total professionalisering och konformismrörelse av det politiska bloggandet. Tiden är inte mogen än. Om den någonsin blir det, vilket jag faktiskt måste erkänna att jag starkt betvivlar. Sociala medier heter så för att de är... sociala. Duh!
Det innebär att för att vi ska kunna användas sociala medier måste vi också lära oss att det är just det de är. Om vi börjar utesluta somliga individer, så kommer de individerna att vända oss ryggen och istället finna andra vägar att nå ut och söka sig egna nätverk. Vilket i sig är naturligt. Men paradigmskiftet ligger i att vi på nätet inte kan gå in till grannen då de andra på gatan dissar oss. Vi har inte den direkta närhetskontakten, vilket gör en utfrysning så mycket hårdare att ta. Samtidigt har vi en hel värld att binda upp oss mot. Vilket skapar fler möjligheter. Våra bästa vänner bor sällan i samma stadsdel eller ens samma stad längre. De kanske för somliga av oss bloggare snarare kan sammanfattas med: Berlin, Tokyo, San Francisco, New York, Paris, Bangkok, Pattaya, Melbourne eller Perth.

I detta kommer också att vi inte någonsin kommer att kunna frysa ut en annan individ så totalt som vi en gång kunde i de små kulturellt likriktade byarna innan den moderna kommunikationens tid. De kommer alltid att hitta andra vägar. Däremot kan vi mycket väl bli tvungna att inse att för att uppnå resultat inom en mindre grupp behöver vi varann. Ett par tunga avbräck i ett nätverk kan räcka för att knäcka eller splittra detsamma. Individerna kommer alltid att hitta nya vägar. Men nätverken är sköra och riskerar ta oerhörd skada om de inte hanteras på rätt sätt. Var Netroots riskerar ta vägen i framtiden beror på hur allvarlig man anser att problematiken är. Kommer man att problematisera och finna lösningar alls? Och vad händer om man misslyckas?

Det här handlar alltså dels om att vi ser en motreaktion mot partipiskor, utfrysningar och konformism inom politiken i allmänhet idag. Ingen vill ha en ny FRA-skandal. Det handlar också om att de traditionella partierna visserligen börjat förstå att de borde omhulda den digitala rörelsen, men att de totalt missförstått kulturen och grunderna för det onlinesamhälle de nu vill bli en del av. En sorts kolonialistiskt tänk som slår oerhört fel. Vi ser en ny kultur därnere i dalen - låt oss göra den till vår. Liksom det ofta blir oerhört fel då västerlänningar besöker andra kulturer och ovetandes trampar lokala medborgare på tårna. (Kanske kommer även trygghetsnarkomanin in på ett hörn?)

Det här är också grunden även för stora delar av integritetsrörelsen, till vilken såväl jag som Erik Laakso räknar oss. Vi tillhör den digitala kultur som länge kämpat för att rätten till våra digitala privatliv ska förbli oinskränkt, liksom rätten till vår yttrandefrihet och individualism. Därför att vi lever stora delar av våra liv på nätet och spenderar även stora delar av vårt sociala liv helt eller delvis uppkopplade. Internet är lika självklar som trottoaren utanför dörren eller skogsstigen upp till stugan på landet. Det handlar om infrastruktur snarare än bara simpla medel.

Ett försök att från ett politiskt partis sida inskränka vår rörelsefrihet på nätet, inom vår moderna sociala infrastruktur, kommer var gång att slå tillbaka genom att vi väljer andra vägar. Inte för att vi är griniga eller stökiga. Utan för att det av nödhävd är så det fungerar på ett hållbart och demokratiskt nät än idag.

Det kan hända att det bästa sättet att förklara det hela ligger på en helt annan nivå. Födelsen av begreppet Citizen Journalism år 2007 och den rörelse som uppstått runtom i världen sedan dess. Ett sätt att rapportera missförhållanden och demokratiska problem där traditionell media inte når in eller når ut. Eller att bara föra fram historier från ett annat perspektiv än brukligt via de traditionella medierna. Att ge ett medborgarperspektiv på vad som sker här eller där i miljarder olika frågor. Att lyfta händelser som inte blivit dokumenterade av närvarande journalister och fotografer tillhörande just de etablerade medierna.

Ett bra exempel är förstås täckningen av den demokratiska kampen i Iran som till stora delar skedde via YouTube, Facebook, Twitter och diverse andra communities då all utländsk och i allmänhet kritisk media förbjöds att verka i efterdyningarna av det riggade valet förra sommaren. Även i Kina, Vitryssland och på många andra håll har Citizen Journalism och det demokratiska öppna internet varit viktigt och vinner i betydelse dag för dag. I det stora hela är dessa länder enbart ett litet fåtal exempel bland många. Haiti efter jordbävningskatastrofen är ett annat bra exempel. Då ingen infrastruktur och inga traditionella medier längre existerar får man förlita sig på medborgare med tillgång till mobiltelefoner, laptops och andra möjligheter att sprida nyheterna vidare och ställa krav på omvärlden om akut krishjälp efter den svåra katastrofen.

Utan ett fritt internet har vi förlorat det förmodligen viktigaste verktyget för att åstadkomma en demokratisk utveckling på många håll även utanför Sverige och Europa.

Försök att inskränka demokrati och folklig uppkoppling till ett icke censurerat och icke kollektiviserat internet kommer alltid att drabba betydligt hårdare än många av våra politiker idag förstår. Att stänga av människor från nätet kommer att leda till att människor helt och hållet stängs ute från samhället. Vilket riskerar leda till att de hittar nya vägar att nå ut på nätet och skapar subgrupper som blir än svårare att kontrollera. Jag ser framför mig en skiktning av internet i helt separata samhällen och kulturer. Frågan är om det skapar vinning eller om det i det stora hela kommer att leda till något otroligt mycket värre än våra klåfingriga politiska ledare har fått för sig att skydda oss mot idag.

Vi har alternativen att antingen göra internet till en integrerad del av samhället även i morgon eller att införa rena subgrupperingar som arbetar på helt olika nivåer utan kontakt med varann. För mig är valet mellan dessa alternativ självklart. Fri rörlighet och nedrivna gränser har ett egenvärde. Individualismen bygger i grunden på valet att själv välja i vilken mån man vill tillhöra samhället i stort eller en viss specifik gruppering. Men valet måste alltid finnas. Utesluts en stor del av samhället eller känner den sig övervakad, så kommer resultatet att bli en skiktning. Vilken i sig kan komma att skada själva grundväven i det demokratiska och frihetliga samhället.

Att föregå med så dåligt demokratiskt exempel som nu den alltför hårda regleringen alt. utsållningen av partianknutna eller fria politiska bloggare på olika håll innebär kommer att ställa till skada genom splittringar, rädsla, mobbning, bildanden av subgrupper och många andra påtvingade reaktioner och motreaktioner. Vad vinner vi på detta?

Inte vinner vi väljare i alla fall. Inte i en värld där våra väljare i allt högre grad väljer att vara otrogna sina partier eller rentav gå över blockgränserna i mycket högre utsträckning än någonsin förr. Den riktning som väljer idag gäller förmodligen inte imorgon. Eller nästa vulkanutbrott. Eller då nästa ekonomiska kris inträffar. Och så vidare.
Alltmer får vi en värld där väljarna kräver raka besked, ryggrad, konsekvens och ideologisk övertygelse. Där de vill se konkreta lösningar på sina egna, självupplevda problem och där de vill se att politikerna lyfter de egna frågorna och lär sig lyssna och ta del av samtalet. Den politiska grupp som lyckas bäst med att leverera detta idag vinner idag. Den som tappar imorgon förlorar imorgon. Ingen kan längre leva på gamla meriter.

Våra väljare begär i högre grad en mer övertygelsemässig, men även individanpassad politik, mer personliga politiker, raka svar genast, ärlighet, den raka ryggraden och starkare individuella band mellan väljare och folkvalda. Inte minst då våra väljare vant sig vid att även deras valda politiska representanter, tillika kandidater, finns på ett och samma nät. I samma cirkel. I samma samhälle. I vissa fall rentav i samma kluster. Vi politiker är inte högdjur längre. Vi kan inte längre vaka och styra från ovan. Vi är återigen en del av samma värld, samma samhälle, samma gata och samma by.

Vi vet det, att det är något som väljarna efterfrågar också. Närheten. Tillgängligheten. Enkelheten i kommunikationen med de politiska representanterna. Från debatten kring politikerföraktet, bland annat, har vi kunnat fiska upp så ohyggligt mycket kunskap att vi absolut borde kunna lista ut detta en gång för alla. Sammanhanget. Från diskussionerna som pågår om partipiskorna kan vi dra slutsatsen att mönster går igen. Från stora delar av de demokratiska rörelserna runtom i världen lär vi oss att problemen är globala. Från uppsjöar av historiska beskrivningar från andra samhällen lär vi oss att vi alla är berörda. På samma sätt som vårt digitala liv gör oss alla berörda. Erfarenheterna som pekar på just detta är många. Digitalt såväl som icke uppkopplat. Men digitalt gäller allt detta i kubik. Vi måste börja förstå det.

Att inte förstå att nätet är en del av användarnas vardag idag, att det blivit en självklar och integrerad del av våra liv kan bara betraktas som ödesdigert. Att inte förstå att partipiskor, selektivism och utfrysningar är samma sak på nätet som i korridorerna på riksdagen eller i kommunhuset är tyvärr vanligt. Just därför är det också en grund för en utveckling med potential att bli rent ut sagt katastrofal.

På det stora och det lilla planet måste vi arbeta för öppenhet, fri debatt, tillgång till fritt internet och ett mer avslappnat förhållningssätt till många fler av diskurserna som berör nätet och demokratin idag.

Att Netroots riskerar spricka ett par månader innan valet har inte enbart med personkemi att göra. Det har att göra med ett omfattande demokratiskt problem och en föråldrad syn på partipolitik som ofelbart kommer att ständigt framstå som i diametralt motsatt förhållande till just den frihetliga demokratiska kulturen på nätet.

Om den uppkopplade individen blir inlåst så får ni låsa in oss alla. Om den individen blir tystad så får ni tysta oss alla. Om den individen tystnar och går sin väg så går vi alla. Men ni blir inte av med oss. Vi bara skapar oss en ny arena. Ett nytt kluster. Ett nytt samhälle. I regel ett samhälle som är stort nog att i sig vara livskraftigt. Men som också suger upp livskraft från det nätverk och det samhälle vi istället valt att lämna.

Och då finns i teorin helt plötsligt ingenting kvar. Framför allt kan det då vara värt att fundera på vad vi alla väljer att hitta på istället. Vilka nya samhällen skapas?

Om partierna inte lär sig att acceptera fria tänkare riskerar partierna att falla. Om inte det eller det nätverket eller samhället på nätet håller måttet riskerar även det att falla. För att ersättas av någonting annat.

Allt detta hänger samman. Vi nätbundna politiska debattörer kommer inte att acceptera munkavlen. Oavsett om den är direkt eller indirekt. Vi kommer slå oss fria från bojorna. Och vi kommer alltid, alltid att fortsätta slåss för friheten att uttrycka oss på nätet, friheten till våra egna åsikter, friheten till våra värderingar och rätten att värna demokratin och den fria rörligheten i den digitala värld som idag mest av allt kan betraktas som vårt eget vardagsrum och där ingen - INGEN - har rätt att styra över oss och våra liv.

Intressant.

Germund, 100 steg till, Moberg, Ulvenlöv, Monica Green, Lindholm, Högberg, Sjöstedt, Arkelsten, Moderata Perspektiv, Kent Persson, Peter Andersson, Lenefors, Tioockendroppe, Westerholm, Erixon, Robsten, Tianmi, Liberala Anna, Svensson, Segerfeldt, Monke, Soilander, Tokmoderaten, Erixon, Beijbom, Liberal i Timrå, Karlberg, Kulturbloggen, Danielsson, Sundin, Hultin, P2, Zetterman, Lönnqvist, OlofB, Froby, Klamberg,