Jag har fått en del märkliga diskussioner på halsen rörande tvångssteriliseringar efter de sista två veckornas diskussioner. Det har diskuterats en hel del rörande var gränsen för behovet av steriliseringar ska gå. Inte om huruvida de ska finnas alls, utan var gränsen ska gå. Det blir en väldigt skrämmande frågeställning, tycker jag. En mörkerföreteelse som naturligtvis i vilken tur i ordningen återigen kopplas till barnens rätt till bra föräldrar och bra uppväxt. Eller till behovet av att rensa ut genetiska defekter. Ni vet... genetiska defekter sådana som jag. Grupper av människor som ska utrotas från samhället. Som jag.
De diskussionerna kan vara en stor orsak till de senaste dagarnas frustration på den här kanten, no doubt. Om än inte den enda anledningen.
Än så länge är det inte dödsstraff på transsexualism i Sverige. Det finns och har funnits i andra länder, dock. Precis som för sexuell läggning.
Men utrensningsaktionerna pågår för fullt.
Jag får höra, under dessa diskussioner, att det är en svår fråga. Att den inte är så enkel. Jag anser att det är fel. Fruktansvärt fel.
Den här frågan är tämligen enkel. 63000 personer steriliserades av sådana skäl under ett par decennier på 1900-talet. Ett knappt tusental trans- och intersexuella har också steriliserats sedan slutet av sextiotalet. Fast då räknar vi förstås inte de intersexuella barn som opererats om redan kort efter födelsen. Räknar vi in även dem, så lär antalet kirurgiska steriliseringar sticka iväg ytterligare en bra jäkla bit. Även personer inom den slutna psykiatrin steriliseras systematiskt än idag. Och det har lett till vaddå?
Att vi har blivit fria från genetiska defekter (som ofta är slumpvisa och inte ärftliga)? Att vi blivit av med trans- och intersexualism? Att vi blivit av med alla dåliga föräldrar? Att vi blivit av med vad? Självklart inte. Det är ju bara att kika på hur samhället därute ser ut, inte sant? Så varför inte ta i hårdare? Varför inte satsa större resurser på att rensa mer effektivt och forska på vilka grupper vi bör sterilisera för att åstadkomma bättre resultat?
Var ska gränsen gå? Räcker det att sterilisera en miljon människor? Eller ska vi säga två? Tre? Hur många ska steriliseras? Var ska gränsen gå?
Hur ska vi göra med defekter som bruna ögon, mörk hy, märkliga och okända religiösa och kulturella yttringar? Kan vi kanske göra något åt alla som har dåliga knän? Eller kanske litet korta ben, för det är inte ritkigt stilistiskt snyggt och rätt på våra stränder på somrarna. För att inte tala om parkerna.
Själv vill jag stoppa alla arvsanlag som hör ihop med människor som stoppar upp flytet av människor i och intill rulltrappor. Ni vet de där som går av rulltrappan och sedan står och funderar på var de ska medan alla andra där bakom krockar med varann och packas som sillar. Sådana där stoppklossar som åstadkommer sådana situationer kan vi ju förstås rensa ut också. Eller de störande momenten i skolan. Alla bokstavsbarn och alla med andra former av neuropsykiatriska sjukdomar. Förstås. Det blir väldigt ekonomiskt försvarbart, förmodligen.
Och kanske är steriliseringarna en bra lösning på den höga arbetslösheten?
Hur många steriliseringar behöver vi göra för att garantera perfekta barn och perfekta föräldrar och ett perfekt samhälle? Vårt eget lilla Pleasantville?
Exakt vilka fel ska en människa ha för att bli tvångssteriliserad? Exakt vilka sjukdomar och genetiska defekter vill du stoppa? Vilken sorts slumpgenerator ska avgöra vem som ska steriliseras för att stoppa de slumpmässiga genetiska felen som kan drabba barn i moderlivet? För att vi måste ju stoppa dem? De får ju inte komma till?
Förlåt, men jag köper det inte. Jag köper det inte alls. Förespråkare och medmänniskor som sitter där tysta borde verkligen fundera en lång stund till, för det där är verkligen helt fel väg att gå.
Även om jag vet att du inte menar riktigt så, så är jag ledsen att behöva säga det... det där är inkörsporten till ett fruktansvärt samhälle byggt på fascism. Och det vill definitivt inte jag ha idag, imorgon eller någon annan gång. Någonstans.
Oj, just det... jag glömde... Det har jag ju. Jag har ju redan blivit drabbad. Jag är redan uträknad. Redan steriliserad. Jag är redan straffad. Bra så?
Jag vet inte. Men ett helt samhälle som sitter tyst och accepterar, ett helt politiskt system som sitter tyst och accepterar, ett samhälle där diskussionerna går om vilka som är lönsamma och samhällsmässigt försvarbara att sterilisera har jag omkring mig. Och de tycks fortfarande tycka att saker och ting är så bra, så bra så.
Vad tycker du?
Intressant.
Människorättsnätverket Svart Måndag, Cwejman, Westerholm, Nätverket Cis People for Transgender Rights, P2, JensO, Zetterman, Zetterman, Carina B, Trollhare, Svensk Myndighetskontroll, Lisa Olsson, Helene Svanberg, Helena von Schantz, Federley, Lisa Olsson, Froby, JensO, Helena von Schantz, Människorättsnätverket Svart Måndag, HBT-S, Juvas & Brihed, Karin Långström Vinge, Romson, Trollhare, Maloki, Wonderkarin, Philip Wendahl, Trollhare, SvD, ProjO, Michael Gajditza, Nya flickrummet, Hej Jag är Roger, Liberati, Nakna sanningen, P2,
Jag passar för övrigt på att hylla islänningarna litet grann. Efter kriser och vulkaner kan de verkligen förtjäna att hissas litet grann också, tycker jag. Och detta är en mycket bra anledning. Könsneutrala äktenskap nu även på Island.
2010-06-15
2010-06-14
Johan Westerholm, nästan helt rätt
Jag är nästan litet besviken över att min gissning inte föll helt rätt ut. Tänkte att förmodligen var det Westerholm eller möjligen Ulvenlöv (min andra gissning) som stod för översteskapet. Ulvenlöv hade varit för lätt, tänkte jag. Det hade varit roligare om det varit gamle vännen Westerholm. Mycket mera underhållande och tilltalande. Nu har jag fått degradera Westerholm från överste till löjtnant, men det kan inte hjälpas. Antar att det återstår en i vilket fall. Hade bara inte trott han hade det i sig, med tanke på hur undfallande karln kan vara när man faktiskt vill honom något. Munvädret finns, tycks det mig, endast där på avstånd - ett dovt muller som håller sig snällt på sin egen sida och inte gör en fluga förnär. Jag har sällan varit med om så mycket grå skugga som den karln varit då jag försökt engagera honom och sosseriet i integritetskampen och det internationella partipolitiskt obundna arbetet för demokrati, digital rätt och mänskliga fri- och rättigheter.
Väldigt undandragen och utan förmåga att verkligen få initiativ att hända har jag upplevt honom. Det lovas en del, men levereras mindre än föga. Kanske ett nät-alter ego är just vad som behövs för att få litet bett tillslut? Vad vet jag... I så fall kanske det är en bra sak om så skulle vara fallet och det alltså surrar om översten ändå. Jag gillar ju karln. Jag bara önskar han kunde ta litet fler initiativ och faktiskt göra saker också. Inte bara sitta i sin egen hörna och skälla.
Detta trots att ju partiet säger sig vara för samma utveckling som de obundna organisationerna jag i de fallen företräder (Svart Måndag, AK Vorrat och FNF) står för. Makes you wonder... Det visar kanske litet grann också hur mycket man ska lägga sin tilltro till ärlighet och förmåga hos SAP att hålla löften på det området. Speciellt om nu Bodström och gänget kommer åt att baka kaka igen. Bodströmssamhälleskakan verkar inte ett dugg bättre än den askgrå jeppekakan jag gnällt över en tid. Faktiskt nästan värre. Med askgrått och gredelint vet man vad man har och kan mota fadda Olle i grind. Bodströmiana kan gå hur snett som helst utan att någon riktigt fattat vad som hänt. Vi är många som minns ännu. Och om SAP nu knappt kan baxas till Sergels Torg för en partipolitiskt obunden människorättsfest dit andra partier sänder riksdagsledamöter, ungdomsförbundsordföranden och partiledare... hur ska jag då - i den kontexten - tolka den rödgröna driven rörande Lundin Oil?
Handlar hela det här projektet överhuvudtaget om mänskliga rättigheter alls, då de knappast framstår som särskilt viktiga till vardags annars? Eller handlar det enbart om det faktum att det skulle vara Bildt som var inblandad?
Hade det alls haft någon betydelse för Netroots och för sossarna om inte en moderat minister haft kopplingar till skiten?
För visst vore det jävligt beklämmande om det stämmer att Bildt varit inblandad i detta. Men jag ser för egen del lika allvarligt på skiten oavsett om det är Bildt, Kungen, Jesus eller Hin Håle själv som ligger bakom det hela. Eller ingen av dem alls. Jag tillåter mig dock tvivla rörande Netroots och sossedrevet. Och era intentioner.
Att det genom Bildt skulle kunna dras ut till någon slags yttepyttetunn koppling till Alliansen som sådan och dess trovärdighet? En koppling så på gränsen att brista att jag nog i så fall helst gömmer mina ögon i händerna och tittar bort. Jag tycker inte om att se självklara olyckor faktiskt ske. Inte ens rödgröna olyckor och tankevurpor. Jag är den sortens mestjej som hellre reser mig ur tv-soffan och går ut i köket och kokar te då förvecklingarna börjar bli pinsamma eller filmens korkade bergsguide faller utför kanten på klippan och slinter ner i fördärvet.
Själv föredrar jag att hålla mig till sakfrågan och skiter faktiskt, inte minst när det gäller något så väldigt allvarligt som övergrepp på folkrätt och mänskliga rättigheter, högaktningsfullt och högoktanigt i att blanda in partiretorik och unken rättshaveristisk kollektivskuldspropaganda i hela smeten. Det brukar vara kladdigt nog som det är!
Jag blir förbannad mest över att de rödgröna så utan någon som helst form av finess försöker kladda skiten på mig och de andra bloggarna inom Alliansen istället för att bara ta tag i det förbaskade problemet och reda ut vad som faktiskt skett. Så oändligt billigt att det blir smärtsamt.
Jag tydliggjorde igår mer än väl att jag anser det vara patetiskt att blanda in så låga dumheter i den här soppan och att även mitt ifrågasättande i retur byggde på samma principer för att demonstrera detsamma. Mest för att sätta saker i perspektiv. Jag ville framhäva hur löjligt jag tyckte att det blev. För den sortens övergrepp hör inte hemma som billiga partipolitiska poänger.
Skillnaden är att där Westerholm och övriga nätrötter gärna skuldbelägger kollektivt på absurt lösa boliner så skulle jag faktiskt aldrig på fullt allvar anklaga Westerholm eller någon annan individ inom de rödgröna för att ha en historisk hand med i det spelet eller för den delen det som drabbat mig själv. Därmed kan ett par av er andas ut, antar jag. Ett par av er som satte andan i halsen rejält där en stund.
Däremot kan det finnas goda skäl att fundera på det faktum att detta med steriliseringarna jag tog upp överhuvudtaget är så sjukt känsligt att ingen vågar ta upp det än idag. Inte ens någon av er rättskaffens människor som blivit så förtvivlat chockade över Lundin Oil. Än mindre kan ni eller era företrädare tänka er att driva det i kammaren, stötta motioner, debattera, ställa obekväma frågor och faktiskt göra något åt det mer än att skriva flygblad som aldrig ens delas ut. Var är munvädret då ni möter mig på gatan? Då ni ser mig och mina medsystrar och medbröder i ögonen? Får jag fråga det? Var är ni då?
Det kan vara värt att fundera över varför människorätts- och frihetsrörelser fortfarande dissas. Att man fortfarande vägrar göra upp med sitt gamla folkhemsarv och att man fortfarande bygger delar av sin retorik på att man längtar hem till hur det var då. Det Myrdalskt genmodifierade, renrasiga och ariskt perfekta superfolkhemmet. Den svenska biologiskt och genetiskt renade idyllen. Och samtidigt vägrar skriva om och debattera resterna som fortfarande lever kvar. Trots att väldigt många människor far illa just här, just nu. I detta samma nu.
Det enda jag kräver är litet handling. Ingen av oss kan göra så mycket för att förändra det förflutna. Få av oss har några som helst möjligheter att göra ett smack åt Lundin Oil och övergreppen som skett och som nu debatteras över hela världen. Annat än att låta åklagare och domstolar sköta det hela och hoppas att de har råg i ryggen och lagstöd nog att göra vad som krävs för att reda upp vad som redas upp kan.
MEN! Det går att göra något åt det faktum att jag sitter fast i det folkhemsliga skithuset och att någon dum fan har kastat bort nyckeln.
Vill ni, så går det att bryta upp den förbannade dörren nu. Och då har ni min tacksamhet. Vänder ni återigen ryggen till och går därifrån utan att fundera en extra sekund, så kommer jag aldrig att förlåta er. Och det gäller även på det allra högsta och det allra djupaste av personliga plan.
Känn de orden i ryggmärgen! Och var medvetna om att jag tänker påminna er. Om och om igen. Liksom jag tänker påminna var och en över hela det politiska spektrat om deras skyldighet rörande detta fram till den dagen jag dör.
---------------------------------
Annars måste jag säga att det är finhet och mycket uppskattning jag känner inför Johan Westerholms betydligt mycket mer hyfsade ton i tilltalet när battlandet fortsätter. Det gränsar mot ren artighet, vilket känns nästan litet förvånande och snopet. Det hade jag nästan inte väntat mig efter det tämligen konfliktsökande höga tonläget på sistone.
Det finns de som upplever mitt svar till Westerholm som skrivet i glödgad vrede. Jag antar att det inte blir bättre denna gången. Jag kan inte säga att så är fallet riktigt. Jag är förbannad på allmänt agerande och taskig retorik samt obefintlig eftertanke. Snarare än att jag är ilsk på individer på något som helst plan. Den huvudlösa och själlösa gruppmentaliteten inom den röda sfären får mig att må illa. Helt enkelt.
Jag är dock inte direkt okänd för att använda vass udd på mina digitala pennor vid tillfälle och jag tror inte att jag någonsin kommer hyfsa till mig nog för att göra den biten så värst annorlunda. Men faktum kvarstår att jag blir irriterad över den socialistiska konfrontationsprylen, kollektivskuldsscenariot och de grova förenklingarna överhuvudtaget. Det är så inihelsike 70-tal! Och det är så naivt att till och med Arnold Kramer skulle fått magkramp. Jag menar det. Lika mycket lackar jag normalt sett till på mina egna om de saknar argument och bara raljerar ut i det tomma blå utan något att egentligen säga. Och jag tillhör det där fåtalet som inte backar för att faktiskt säga det.
I fallet Westerholm och utmaningen rörande Lundin Oil sköts det hejvilt och en bra bit vid sidan av målet och jag står fortfarande undrande till vilken typ av förvirrat resonemang som måste till för att kunna resonera på det viset.
Jag ser inte att jag på något sätt skulle vara relaterad till Lundin Oil. Inte heller till Carl Bildts eventuella roll i vad som hände under de åren han satt i dess styrelse. Var jag står folkrättsligt är tämligen klart nu, antar jag. Inga konstigheter. Att en drös konfliktsökande rödluvor ränner omkring och ska fladdra i ansiktet på mig eller någon annan begriper jag därmed än mindre. Det heter att utmaningen skulle ha trampat på ömma tår (?). Jag ser inte varför mina tår skulle ha drabbats av nageltrång på grund av unken olja.
Det är ungefär lika mycket min skuld att Bildt suttit i styrelsen för Lundin Oil som det är min skuld att BP läcker ut hela sitt hjärta och sin ryggrad över världen bara för att en fd VD hos en av mina fd uppdragsgivare nu arbetar för pumpfolket. Med andra ord ohyggligt långsökt.
Det var det jag litet grann ville visa genom att ställa saker på sin spets och ifrågasätta miljöpartisterna för deras inblandning i sosselands forna folkhemsdrömmar. Det var det som var grunden i min utmaning till sosseland själva. Något som somliga snubblade betänkligt över. Det var inte meningen att skrämma livet ur er alla. Jag brukar vara snällare än så. Men nog verkade skon klämma något så inihelvete här och var. Jäklar vad det blev rättning i ledet och undanflykter...
Och undanflykter var det ju mest, ändå.
Min första tanke då blir... hur mår ert eget samvete nuförtiden, bröder och systrar? Hur mår ert samvete nuförtiden?
Det var ordentliga undanflykter rörande det faktum att det inte skrivits särskilt många spaltcentimetrar hos sosseriet och även vänsterfolket rörande tvångssteriliseringarna. Ursäkter som handlade om... jag vet faktiskt inte. Det fanns inte mycket substans.
Jag har blåslampan efter er nu, ni som vacklade till för den granskande blicken. Jag nöjer mig inte med partiprogram och mumlande gester inne på muggen. Ni kan bättre än så och jag förväntar mig åt fanders mycket mer än så.
Om Lundin Oil nu varit känt någon dag och hela Netroots fått panikshivers över att alliansbloggarna inte svarat på uppgifterna... hur kommer det sig då att tvångssteriliseringarna i Sverige har pågått sedan 1940-talet och fortfarande pågår än idag - mitt under näsan på er - och ni fortfarande knappt skriver en centimeter kring det. Fortfarande? Än idag. Måndagen efteråt.
Svart måndag indeed!
Var i hela friden har ni gjort av ert sinne för proportionalitet, människor?
Var har ni gjort av er heder?
Fint att där finns initiativ till att skriva program här och var. Fint att det börjar tas ställning. Men när i hela friden ska det bli mer än vagt frammumlade och endast nödgat pliktskyldiga ord med kniven mot strupen eller något som enbart göms undan effektivt i ett handlingsprogram som endast dammråttorna på arkivet någonsin sett utskrivet? När blir det handling av?
Borgerliga ledamöter har motionerat om detta ett par gånger. Barbro Westerholm har slitit med detta i åratal. Inte sant, Johan? Du borde väl veta det, eller har det verkligen aldrig pratats om det? Inbilla mig inte att du inte vetat detta sedan 70-talet. All things considered.
Jag för själv ingående diskussioner med såväl en eller två ministrar, med riksdagsledamöter och med tjänstemän inom Alliansen. Jag är ute i landet och föreläser om det. Nu senast för Sörmlands Läns Landsting. Åtminstone en eller ett par av era hbt-sossevänner kan nog bekräfta det. Skulle jag tro. Jag har till och med fantastiskt givande diskussioner med Piratpartiet och Feministiskt Initiativ om detta. Har diskuterat med utredare, kirurger, terapeuter, forskare och statliga utredare. Jag har till och med spenderat sittande tid även med socialministern själv. Men nog fan är jag lämnad ensam att driva eländet. Och nog tusan stjälper ni återigen skiten i knät på allianspartierna och hoppas att ingen ska se er smita från sysslorna.
Det går fanimej inte att få de rödgröna att säga flaskhals! Och så länge ni ignorerar tvångssteriliseringarna och inte tar frågan på det allvar en rättsstat fanimej förtjänar så sitter jag fast i skiten. Till minne av de fina folkhemsåren och makarna Myrdals förbannade bigotta och surrealistiska Dystopia!
Det är jag trött på nu.
Nästa gång di rödgröna anklagar mig (även via proxy) för att stödja folkrättsbrott, så kommer jag vara där som uven om natten och bita tillbaka, viska i ert öra och fråga om och om igen hur ert eget samvete mår och hur lång tid det tar innan jag får mina mänskliga rättigheter och mitt medborgarskap tillbaka. Hur länge det tar innan jag får någon som helst möjlighet att bilda den familj som på så många vis tagits ifrån mig.
Kan ni leva med det? Klarar ni av att tänka efter först och sätta saker i perspektiv?
Detta händer just nu. Inte för tio eller sjuttio år sedan. Och jag ser nada engagemang annat än vita lögner om intresse som inte finns. Och detta sker helt öppet i vårt eget land. Eller jag borde säga ert. Ert. Land.
Det är ert land. Som tillkommer er, vilka fortfarande passar in i normerna och inte sticker ut nog för att få folkhemsnormen att komma efter och bita er i rumpan. Tänker ni släppa in mig och andra som mig i det vackra utopiska bror duktiglandet Sverige igen - eller tänker ni återigen göra som så många gånger förr: kasta nyckeln till vargarna och vända på klacken och gå? För detta har ju varit öppet känt och öppet ignorerat länge nu. Jag vill se om ni kommer vända er om och gå.
Try me! Ni kommer inte att uppskatta den vreden.
Westerholm skriver att:
Väldigt undandragen och utan förmåga att verkligen få initiativ att hända har jag upplevt honom. Det lovas en del, men levereras mindre än föga. Kanske ett nät-alter ego är just vad som behövs för att få litet bett tillslut? Vad vet jag... I så fall kanske det är en bra sak om så skulle vara fallet och det alltså surrar om översten ändå. Jag gillar ju karln. Jag bara önskar han kunde ta litet fler initiativ och faktiskt göra saker också. Inte bara sitta i sin egen hörna och skälla.
Detta trots att ju partiet säger sig vara för samma utveckling som de obundna organisationerna jag i de fallen företräder (Svart Måndag, AK Vorrat och FNF) står för. Makes you wonder... Det visar kanske litet grann också hur mycket man ska lägga sin tilltro till ärlighet och förmåga hos SAP att hålla löften på det området. Speciellt om nu Bodström och gänget kommer åt att baka kaka igen. Bodströmssamhälleskakan verkar inte ett dugg bättre än den askgrå jeppekakan jag gnällt över en tid. Faktiskt nästan värre. Med askgrått och gredelint vet man vad man har och kan mota fadda Olle i grind. Bodströmiana kan gå hur snett som helst utan att någon riktigt fattat vad som hänt. Vi är många som minns ännu. Och om SAP nu knappt kan baxas till Sergels Torg för en partipolitiskt obunden människorättsfest dit andra partier sänder riksdagsledamöter, ungdomsförbundsordföranden och partiledare... hur ska jag då - i den kontexten - tolka den rödgröna driven rörande Lundin Oil?
Handlar hela det här projektet överhuvudtaget om mänskliga rättigheter alls, då de knappast framstår som särskilt viktiga till vardags annars? Eller handlar det enbart om det faktum att det skulle vara Bildt som var inblandad?
Hade det alls haft någon betydelse för Netroots och för sossarna om inte en moderat minister haft kopplingar till skiten?
För visst vore det jävligt beklämmande om det stämmer att Bildt varit inblandad i detta. Men jag ser för egen del lika allvarligt på skiten oavsett om det är Bildt, Kungen, Jesus eller Hin Håle själv som ligger bakom det hela. Eller ingen av dem alls. Jag tillåter mig dock tvivla rörande Netroots och sossedrevet. Och era intentioner.
Att det genom Bildt skulle kunna dras ut till någon slags yttepyttetunn koppling till Alliansen som sådan och dess trovärdighet? En koppling så på gränsen att brista att jag nog i så fall helst gömmer mina ögon i händerna och tittar bort. Jag tycker inte om att se självklara olyckor faktiskt ske. Inte ens rödgröna olyckor och tankevurpor. Jag är den sortens mestjej som hellre reser mig ur tv-soffan och går ut i köket och kokar te då förvecklingarna börjar bli pinsamma eller filmens korkade bergsguide faller utför kanten på klippan och slinter ner i fördärvet.
Själv föredrar jag att hålla mig till sakfrågan och skiter faktiskt, inte minst när det gäller något så väldigt allvarligt som övergrepp på folkrätt och mänskliga rättigheter, högaktningsfullt och högoktanigt i att blanda in partiretorik och unken rättshaveristisk kollektivskuldspropaganda i hela smeten. Det brukar vara kladdigt nog som det är!
Jag blir förbannad mest över att de rödgröna så utan någon som helst form av finess försöker kladda skiten på mig och de andra bloggarna inom Alliansen istället för att bara ta tag i det förbaskade problemet och reda ut vad som faktiskt skett. Så oändligt billigt att det blir smärtsamt.
Jag tydliggjorde igår mer än väl att jag anser det vara patetiskt att blanda in så låga dumheter i den här soppan och att även mitt ifrågasättande i retur byggde på samma principer för att demonstrera detsamma. Mest för att sätta saker i perspektiv. Jag ville framhäva hur löjligt jag tyckte att det blev. För den sortens övergrepp hör inte hemma som billiga partipolitiska poänger.
Skillnaden är att där Westerholm och övriga nätrötter gärna skuldbelägger kollektivt på absurt lösa boliner så skulle jag faktiskt aldrig på fullt allvar anklaga Westerholm eller någon annan individ inom de rödgröna för att ha en historisk hand med i det spelet eller för den delen det som drabbat mig själv. Därmed kan ett par av er andas ut, antar jag. Ett par av er som satte andan i halsen rejält där en stund.
Däremot kan det finnas goda skäl att fundera på det faktum att detta med steriliseringarna jag tog upp överhuvudtaget är så sjukt känsligt att ingen vågar ta upp det än idag. Inte ens någon av er rättskaffens människor som blivit så förtvivlat chockade över Lundin Oil. Än mindre kan ni eller era företrädare tänka er att driva det i kammaren, stötta motioner, debattera, ställa obekväma frågor och faktiskt göra något åt det mer än att skriva flygblad som aldrig ens delas ut. Var är munvädret då ni möter mig på gatan? Då ni ser mig och mina medsystrar och medbröder i ögonen? Får jag fråga det? Var är ni då?
Det kan vara värt att fundera över varför människorätts- och frihetsrörelser fortfarande dissas. Att man fortfarande vägrar göra upp med sitt gamla folkhemsarv och att man fortfarande bygger delar av sin retorik på att man längtar hem till hur det var då. Det Myrdalskt genmodifierade, renrasiga och ariskt perfekta superfolkhemmet. Den svenska biologiskt och genetiskt renade idyllen. Och samtidigt vägrar skriva om och debattera resterna som fortfarande lever kvar. Trots att väldigt många människor far illa just här, just nu. I detta samma nu.
Det enda jag kräver är litet handling. Ingen av oss kan göra så mycket för att förändra det förflutna. Få av oss har några som helst möjligheter att göra ett smack åt Lundin Oil och övergreppen som skett och som nu debatteras över hela världen. Annat än att låta åklagare och domstolar sköta det hela och hoppas att de har råg i ryggen och lagstöd nog att göra vad som krävs för att reda upp vad som redas upp kan.
MEN! Det går att göra något åt det faktum att jag sitter fast i det folkhemsliga skithuset och att någon dum fan har kastat bort nyckeln.
Vill ni, så går det att bryta upp den förbannade dörren nu. Och då har ni min tacksamhet. Vänder ni återigen ryggen till och går därifrån utan att fundera en extra sekund, så kommer jag aldrig att förlåta er. Och det gäller även på det allra högsta och det allra djupaste av personliga plan.
Känn de orden i ryggmärgen! Och var medvetna om att jag tänker påminna er. Om och om igen. Liksom jag tänker påminna var och en över hela det politiska spektrat om deras skyldighet rörande detta fram till den dagen jag dör.
---------------------------------
Annars måste jag säga att det är finhet och mycket uppskattning jag känner inför Johan Westerholms betydligt mycket mer hyfsade ton i tilltalet när battlandet fortsätter. Det gränsar mot ren artighet, vilket känns nästan litet förvånande och snopet. Det hade jag nästan inte väntat mig efter det tämligen konfliktsökande höga tonläget på sistone.
Det finns de som upplever mitt svar till Westerholm som skrivet i glödgad vrede. Jag antar att det inte blir bättre denna gången. Jag kan inte säga att så är fallet riktigt. Jag är förbannad på allmänt agerande och taskig retorik samt obefintlig eftertanke. Snarare än att jag är ilsk på individer på något som helst plan. Den huvudlösa och själlösa gruppmentaliteten inom den röda sfären får mig att må illa. Helt enkelt.
Jag är dock inte direkt okänd för att använda vass udd på mina digitala pennor vid tillfälle och jag tror inte att jag någonsin kommer hyfsa till mig nog för att göra den biten så värst annorlunda. Men faktum kvarstår att jag blir irriterad över den socialistiska konfrontationsprylen, kollektivskuldsscenariot och de grova förenklingarna överhuvudtaget. Det är så inihelsike 70-tal! Och det är så naivt att till och med Arnold Kramer skulle fått magkramp. Jag menar det. Lika mycket lackar jag normalt sett till på mina egna om de saknar argument och bara raljerar ut i det tomma blå utan något att egentligen säga. Och jag tillhör det där fåtalet som inte backar för att faktiskt säga det.
I fallet Westerholm och utmaningen rörande Lundin Oil sköts det hejvilt och en bra bit vid sidan av målet och jag står fortfarande undrande till vilken typ av förvirrat resonemang som måste till för att kunna resonera på det viset.
Jag ser inte att jag på något sätt skulle vara relaterad till Lundin Oil. Inte heller till Carl Bildts eventuella roll i vad som hände under de åren han satt i dess styrelse. Var jag står folkrättsligt är tämligen klart nu, antar jag. Inga konstigheter. Att en drös konfliktsökande rödluvor ränner omkring och ska fladdra i ansiktet på mig eller någon annan begriper jag därmed än mindre. Det heter att utmaningen skulle ha trampat på ömma tår (?). Jag ser inte varför mina tår skulle ha drabbats av nageltrång på grund av unken olja.
Det är ungefär lika mycket min skuld att Bildt suttit i styrelsen för Lundin Oil som det är min skuld att BP läcker ut hela sitt hjärta och sin ryggrad över världen bara för att en fd VD hos en av mina fd uppdragsgivare nu arbetar för pumpfolket. Med andra ord ohyggligt långsökt.
Det var det jag litet grann ville visa genom att ställa saker på sin spets och ifrågasätta miljöpartisterna för deras inblandning i sosselands forna folkhemsdrömmar. Det var det som var grunden i min utmaning till sosseland själva. Något som somliga snubblade betänkligt över. Det var inte meningen att skrämma livet ur er alla. Jag brukar vara snällare än så. Men nog verkade skon klämma något så inihelvete här och var. Jäklar vad det blev rättning i ledet och undanflykter...
Och undanflykter var det ju mest, ändå.
Min första tanke då blir... hur mår ert eget samvete nuförtiden, bröder och systrar? Hur mår ert samvete nuförtiden?
Det var ordentliga undanflykter rörande det faktum att det inte skrivits särskilt många spaltcentimetrar hos sosseriet och även vänsterfolket rörande tvångssteriliseringarna. Ursäkter som handlade om... jag vet faktiskt inte. Det fanns inte mycket substans.
Jag har blåslampan efter er nu, ni som vacklade till för den granskande blicken. Jag nöjer mig inte med partiprogram och mumlande gester inne på muggen. Ni kan bättre än så och jag förväntar mig åt fanders mycket mer än så.
Om Lundin Oil nu varit känt någon dag och hela Netroots fått panikshivers över att alliansbloggarna inte svarat på uppgifterna... hur kommer det sig då att tvångssteriliseringarna i Sverige har pågått sedan 1940-talet och fortfarande pågår än idag - mitt under näsan på er - och ni fortfarande knappt skriver en centimeter kring det. Fortfarande? Än idag. Måndagen efteråt.
Svart måndag indeed!
Var i hela friden har ni gjort av ert sinne för proportionalitet, människor?
Var har ni gjort av er heder?
Fint att där finns initiativ till att skriva program här och var. Fint att det börjar tas ställning. Men när i hela friden ska det bli mer än vagt frammumlade och endast nödgat pliktskyldiga ord med kniven mot strupen eller något som enbart göms undan effektivt i ett handlingsprogram som endast dammråttorna på arkivet någonsin sett utskrivet? När blir det handling av?
Borgerliga ledamöter har motionerat om detta ett par gånger. Barbro Westerholm har slitit med detta i åratal. Inte sant, Johan? Du borde väl veta det, eller har det verkligen aldrig pratats om det? Inbilla mig inte att du inte vetat detta sedan 70-talet. All things considered.
Jag för själv ingående diskussioner med såväl en eller två ministrar, med riksdagsledamöter och med tjänstemän inom Alliansen. Jag är ute i landet och föreläser om det. Nu senast för Sörmlands Läns Landsting. Åtminstone en eller ett par av era hbt-sossevänner kan nog bekräfta det. Skulle jag tro. Jag har till och med fantastiskt givande diskussioner med Piratpartiet och Feministiskt Initiativ om detta. Har diskuterat med utredare, kirurger, terapeuter, forskare och statliga utredare. Jag har till och med spenderat sittande tid även med socialministern själv. Men nog fan är jag lämnad ensam att driva eländet. Och nog tusan stjälper ni återigen skiten i knät på allianspartierna och hoppas att ingen ska se er smita från sysslorna.
Det går fanimej inte att få de rödgröna att säga flaskhals! Och så länge ni ignorerar tvångssteriliseringarna och inte tar frågan på det allvar en rättsstat fanimej förtjänar så sitter jag fast i skiten. Till minne av de fina folkhemsåren och makarna Myrdals förbannade bigotta och surrealistiska Dystopia!
Det är jag trött på nu.
Nästa gång di rödgröna anklagar mig (även via proxy) för att stödja folkrättsbrott, så kommer jag vara där som uven om natten och bita tillbaka, viska i ert öra och fråga om och om igen hur ert eget samvete mår och hur lång tid det tar innan jag får mina mänskliga rättigheter och mitt medborgarskap tillbaka. Hur länge det tar innan jag får någon som helst möjlighet att bilda den familj som på så många vis tagits ifrån mig.
Kan ni leva med det? Klarar ni av att tänka efter först och sätta saker i perspektiv?
Detta händer just nu. Inte för tio eller sjuttio år sedan. Och jag ser nada engagemang annat än vita lögner om intresse som inte finns. Och detta sker helt öppet i vårt eget land. Eller jag borde säga ert. Ert. Land.
Det är ert land. Som tillkommer er, vilka fortfarande passar in i normerna och inte sticker ut nog för att få folkhemsnormen att komma efter och bita er i rumpan. Tänker ni släppa in mig och andra som mig i det vackra utopiska bror duktiglandet Sverige igen - eller tänker ni återigen göra som så många gånger förr: kasta nyckeln till vargarna och vända på klacken och gå? För detta har ju varit öppet känt och öppet ignorerat länge nu. Jag vill se om ni kommer vända er om och gå.
Try me! Ni kommer inte att uppskatta den vreden.
Westerholm skriver att:
Du kan förvänta dig samma sak från mig, att jag kommer försvara det Rödgröna alternativet men aldrig de frågor som (V) och (MP) driver separat. Visst, det kan hända att jag kan hålla med men det är inte alltid så.
2010-06-13
Eat this, tidningen Dagen!!
Läs detta och ta ställning för egen del. Jag gör det, ger tidningen Dagen ett stort långt finger och ber dem rotera på det och skjuta sig själva till månen.
Välkommen till 2010-talet. Där vi perversioner också har en röst, där troende hbt-människor också har politiskt inflytande och där ni inte längre står oemotsagda. Väx upp, barn! Väx upp, vakna och känn doften av queer napalm i morgonluften.
Även här:
Krassman, Stefans konspirationer, Cwejman, SvD, Bjereld, DN, Trollhare, Transbloggen,
Johan Westerholm, du kan ju så himla mycket bättre!
Det var inte minst makarna Myrdal som drev igenom tankarna på det fina och snyggt och prydligt ordnade folkhemmet. Ni vet det där med rasbiologiska institut, tvångssteriliseringar, förföljelser av romer och andra folkgrupper, samt institutionalisering av svaga grupper, handikappade, psykiskt sjuka, autister, promiskuösa unga kvinnor. Och så vidare.
Jag skrev idag om hur jag själv blivit tvångssteriliserad av den svenska staten. Ett arv efter det socialistiska folkhemmet.
Jag antar att det är giltigt skäl att utmana Maria Ferm, Anders Wallner och alla de andra miljöpartistiska bloggarna och kräva av dem att de tar avstånd från Mona Sahlin och Socialdemokratin. För att inte tala om att ta avstånd från vänstern som ju för inte så länge sedan kallade sig kommunister.
Jag kanske borde skälla på miljöpartiet för att de lierar sig med socialister som också är grunden för den radikalfeministiska rörelse som hävdar att kön inte finns och att jag därför inte ska ha rätten att byta kön alls och att jag och andra trans- och intersexuella får skylla oss själva, egentligen är manliga spioner som är ute efter att skada kvinnligheten och feminismen, att alla liberaler är slavägare och egentligen borde dö. Och som tycker det är helt ok att hota 14-åriga liberala tjejer med stämning och kanske värre för att de har den vidriga smaken att vilja engagera sig i den feministiska kampen. Hur kan miljöpartisterna liera sig med sådana? Vi borde alla ställa dem till svars. Inte sant?
Låter det orimligt? Mjo, jag kan egentligen bara hålla med. Det blir faktiskt ganska löjligt, eller hur? Men...
Det verkar vara ett gångbart förhållningssätt, annars, hos Överste Nätrot själv, Johan Westerholm. Som idag har ställt en hel drös alliansbloggare till svars för utrikesminister Carl Bildts förehavanden i Lundin Oil. Jag tycker det är löjligt. Dumt, rent av. Men kollektivt ansvar har ju ofta varit inne att utkräva från socialistiskt håll under mycket lång tid, så jag borde vara föga förvånad.
Jag föreslår en deal:
Om jag uttalar mig om Lundin Oil, så kan väl ni alla nätrötter och övriga rödgröna bloggare uttala er om er kollektiva skuld till den statligt sanktionerade tvångssterilisering jag drabbades av för ett par år sedan och som inte hade skett om det inte varit för det socialistiska folkhemsarvet.
Jag vill veta hur ni ställer er, vad ni tänker göra åt det och hur många år till jag ska förhindras att bilda en familj. När får jag upprättelse? Och alla nästan 900 med mig som genomgått detta sedan 60-talet. Alla tusentals som tvingats till självmord på grund av att de inte kunde gå med på de förutsättningar de påtvingades. Alla som inte klarar att genomföra bytet på grund av att de inte klarar av att välja bort sin mänsklighet och sina mänskliga rättigheter. Tusentals.
Vill ni spela spelet?
Game on?
Jag tycks ha fått den vita sidan av bordet, så jag börjar.
Jag gav mig in i politiken på grund av att jag ville göra något mer samlat och fokuserat efter åratal av aktivism. Jag var aktiv inte minst inom människorättsområdet, hbt-världen, klimatpolitiken och den feministiska arenan. Min grund har alltid legat i folkrätten och i en fast tro på människors lika värde och lika rättigheter. Det kommer jag aldrig att tumma på.
Det var grunden i mitt engagemang inom FRA-kampen och det som idag har kommit att kallas integritetsrörelsen. Det har varit min grundsyn även inom klimatområdet, hbt-kampen och på alla andra plan. Det är orsaken till att jag idag är engagerad inom citizen journalism-området, samt inom den iranska och belarusiska demokratirörelsen och även har fastnat för möjligheten att arbeta med Svart Måndag, Silc, Green Democracy och på många andra håll. Orsaken till att jag upptäcker att jag mer och mer dras till kretsarna kring Telecomix, Tor och Wikileaks.
På frågan hur jag ställer mig till Carl Bildt och Lundin Oil finns bara en sorts svar jag kan ge er.
Jag anser inte att jag har någon som helst kollektiv skuld till Lundin Oils förehavanden på grund av att jag är engagerad i ett parti som arbetar tillsammans med Bildts parti. Definitivt inte i rollen som gräsrot, kommunalpolitiskt aktiv och som bloggare.
Det är fruktansvärt långsökt och jag köper det inte alls. På samma vis som jag inte anser att alla judar är skyldiga till övergreppen på Ship to Gaza. På samma vis som jag inte anser att alla muslimer är skyldiga till 11 september. På samma vis som alla dagens tyskar inte är skyldiga till förintelsen. Att påstå något annat är bara dumt, korkat, patetiskt, barnsligt och under all värdighet och kritik. Fail!
De övergreppen det vittnas om och som lär finnas dokumenterade anser jag har att göra i en domstol. Jag har inte information nog att döma en enda människa i den här frågan. Jag var inte där. Men har sådana brott mot mänskligheten förekommit som det nu pratas om, så ska självfallet ansvar utkrävas. På samma vis som vid alla andra liknande övergrepp. Enligt samma lag som gäller för alla andra. Jag ser inte att varken Bildt eller någon annan står över en sådan granskning. Men det är domstolens jobb att döma. Lagbokens sak att definiera.
Visar det sig att Bildt känt till dessa övergrepp och att han varit inblandad på något som helst vis i dem, så räknar jag med att han döms ifall lagrum finns och att han därefter skiljs från sitt uppdrag för regeringen och Alliansen. Till dess väntar jag på vad de rättsliga processerna kommer fram till för slutsatser.
Det är så ett rättssamhälle fungerar. Annars är det ju inne numera att utkräva straff innan dom förkunnats. Det är gredelina kuvert, poliser som dömer utan rättsprocesser och whatnot. Jag vill inte ha ett sådant samhälle. Det vill nog inte särskilt många andra heller.
Nej, hur vill ni ha det, Westerholm, Ulvenlöv, Andersson, Andersson, Wikén, Falk, Södergren, Fridén, Moberg, Jönsson och ni andra? Ska vi ha ett rättssamhälle eller inte? Och kan ni annars vara snälla och gå i svaromål angående tvångssteriliseringen av transsexuella och intersexuella som pågår än idag? Kan ni se mig i ansiktet och erkänna er kollektiva skuld i mitt livsöde? Och allra helst för de dryga 60000 andra som tvångssteriliserades på grund av folkhemsbyggarnas idéer om ett stereotypt och stilistiskt korrekt Sverige som man slapp skämmas för att visa upp för omvärlden?
Jag vill gärna ha ett svar på det i så fall.
Och jag vill gärna ha svar från vänstern och miljöpartiet likaså.
Nej, seriöst! Såhär... Det är sjukt komprometterande uppgifter som dykt upp rörande Lundin Oil och jag gillar det inte alls. Jag har inga som helst problem att se en rättslig process och ett ansvarsutkrävande. Förutsatt att det finns möjlighet att döma för brottet enligt svensk lagstiftning. Eller annat relaterat lands lagstiftning. Eller internationell lag. Jag ser inga som helst skäl till att skydda varken organisationer eller individer som gör sig skyldiga till övergrepp på mänskligheten. Så enkelt är det faktiskt.
Finns anledning och därtill möjlighet att utkräva ansvar, så ska det också göras. Det finns inga skäl att någonsin agera på ett sätt som så uppenbart leder till våld, förföljelser och brott mot mänskligheten. Om sedan Bildt kände till detta och om han agerade på ett rättsvidrigt vis är upp till domstolen och ska inte vara något vi politiska bloggare agerar domstol i. Det gör, trots allt, domstolarna alldeles utmärkt på egen hand. Punkt!
Johan Westerholm, som ändå känner mig tämligen väl vid det här laget, borde veta det. Att det är så jag tänker, agerar och bygger hela min gärning raktigenom. Att jag aldrig tummar på mitt rättsmedvetande.
Du borde veta bättre. Inte sant, Johan. Jag har inga som helst problem att diskutera Lundin Oil. Jag har inga problem att diskutera mänskliga rättigheter. Jag har inga problem att kommentera på Carl Bildt eller någon annan i alliansregeringen. Men ditt kollektiva skuldbeläggande av alliansens bloggare är taffligt, tafatt, slafsigt och otroligt respektlöst. Du borde veta bättre.
Vet hut, Johan Westerholm. Och fundera en gång till över din syn på kollektivt skuldbeläggande, rättssamhället och din egen roll i det stora hela. Sedan kan vi kanske prata som vuxna människor om detta och annat igen.
Intressant.
Klamberg diskuterar folkrättsligt läge här. Svart Måndags alltid lika briljante fd ordförande Niklas Starow kommenterar här.
Jag skrev idag om hur jag själv blivit tvångssteriliserad av den svenska staten. Ett arv efter det socialistiska folkhemmet.
Jag antar att det är giltigt skäl att utmana Maria Ferm, Anders Wallner och alla de andra miljöpartistiska bloggarna och kräva av dem att de tar avstånd från Mona Sahlin och Socialdemokratin. För att inte tala om att ta avstånd från vänstern som ju för inte så länge sedan kallade sig kommunister.
Jag kanske borde skälla på miljöpartiet för att de lierar sig med socialister som också är grunden för den radikalfeministiska rörelse som hävdar att kön inte finns och att jag därför inte ska ha rätten att byta kön alls och att jag och andra trans- och intersexuella får skylla oss själva, egentligen är manliga spioner som är ute efter att skada kvinnligheten och feminismen, att alla liberaler är slavägare och egentligen borde dö. Och som tycker det är helt ok att hota 14-åriga liberala tjejer med stämning och kanske värre för att de har den vidriga smaken att vilja engagera sig i den feministiska kampen. Hur kan miljöpartisterna liera sig med sådana? Vi borde alla ställa dem till svars. Inte sant?
Låter det orimligt? Mjo, jag kan egentligen bara hålla med. Det blir faktiskt ganska löjligt, eller hur? Men...
Det verkar vara ett gångbart förhållningssätt, annars, hos Överste Nätrot själv, Johan Westerholm. Som idag har ställt en hel drös alliansbloggare till svars för utrikesminister Carl Bildts förehavanden i Lundin Oil. Jag tycker det är löjligt. Dumt, rent av. Men kollektivt ansvar har ju ofta varit inne att utkräva från socialistiskt håll under mycket lång tid, så jag borde vara föga förvånad.
Jag föreslår en deal:
Om jag uttalar mig om Lundin Oil, så kan väl ni alla nätrötter och övriga rödgröna bloggare uttala er om er kollektiva skuld till den statligt sanktionerade tvångssterilisering jag drabbades av för ett par år sedan och som inte hade skett om det inte varit för det socialistiska folkhemsarvet.
Jag vill veta hur ni ställer er, vad ni tänker göra åt det och hur många år till jag ska förhindras att bilda en familj. När får jag upprättelse? Och alla nästan 900 med mig som genomgått detta sedan 60-talet. Alla tusentals som tvingats till självmord på grund av att de inte kunde gå med på de förutsättningar de påtvingades. Alla som inte klarar att genomföra bytet på grund av att de inte klarar av att välja bort sin mänsklighet och sina mänskliga rättigheter. Tusentals.
Vill ni spela spelet?
Game on?
Jag tycks ha fått den vita sidan av bordet, så jag börjar.
Jag gav mig in i politiken på grund av att jag ville göra något mer samlat och fokuserat efter åratal av aktivism. Jag var aktiv inte minst inom människorättsområdet, hbt-världen, klimatpolitiken och den feministiska arenan. Min grund har alltid legat i folkrätten och i en fast tro på människors lika värde och lika rättigheter. Det kommer jag aldrig att tumma på.
Det var grunden i mitt engagemang inom FRA-kampen och det som idag har kommit att kallas integritetsrörelsen. Det har varit min grundsyn även inom klimatområdet, hbt-kampen och på alla andra plan. Det är orsaken till att jag idag är engagerad inom citizen journalism-området, samt inom den iranska och belarusiska demokratirörelsen och även har fastnat för möjligheten att arbeta med Svart Måndag, Silc, Green Democracy och på många andra håll. Orsaken till att jag upptäcker att jag mer och mer dras till kretsarna kring Telecomix, Tor och Wikileaks.
På frågan hur jag ställer mig till Carl Bildt och Lundin Oil finns bara en sorts svar jag kan ge er.
Jag anser inte att jag har någon som helst kollektiv skuld till Lundin Oils förehavanden på grund av att jag är engagerad i ett parti som arbetar tillsammans med Bildts parti. Definitivt inte i rollen som gräsrot, kommunalpolitiskt aktiv och som bloggare.
Det är fruktansvärt långsökt och jag köper det inte alls. På samma vis som jag inte anser att alla judar är skyldiga till övergreppen på Ship to Gaza. På samma vis som jag inte anser att alla muslimer är skyldiga till 11 september. På samma vis som alla dagens tyskar inte är skyldiga till förintelsen. Att påstå något annat är bara dumt, korkat, patetiskt, barnsligt och under all värdighet och kritik. Fail!
De övergreppen det vittnas om och som lär finnas dokumenterade anser jag har att göra i en domstol. Jag har inte information nog att döma en enda människa i den här frågan. Jag var inte där. Men har sådana brott mot mänskligheten förekommit som det nu pratas om, så ska självfallet ansvar utkrävas. På samma vis som vid alla andra liknande övergrepp. Enligt samma lag som gäller för alla andra. Jag ser inte att varken Bildt eller någon annan står över en sådan granskning. Men det är domstolens jobb att döma. Lagbokens sak att definiera.
Visar det sig att Bildt känt till dessa övergrepp och att han varit inblandad på något som helst vis i dem, så räknar jag med att han döms ifall lagrum finns och att han därefter skiljs från sitt uppdrag för regeringen och Alliansen. Till dess väntar jag på vad de rättsliga processerna kommer fram till för slutsatser.
Det är så ett rättssamhälle fungerar. Annars är det ju inne numera att utkräva straff innan dom förkunnats. Det är gredelina kuvert, poliser som dömer utan rättsprocesser och whatnot. Jag vill inte ha ett sådant samhälle. Det vill nog inte särskilt många andra heller.
Nej, hur vill ni ha det, Westerholm, Ulvenlöv, Andersson, Andersson, Wikén, Falk, Södergren, Fridén, Moberg, Jönsson och ni andra? Ska vi ha ett rättssamhälle eller inte? Och kan ni annars vara snälla och gå i svaromål angående tvångssteriliseringen av transsexuella och intersexuella som pågår än idag? Kan ni se mig i ansiktet och erkänna er kollektiva skuld i mitt livsöde? Och allra helst för de dryga 60000 andra som tvångssteriliserades på grund av folkhemsbyggarnas idéer om ett stereotypt och stilistiskt korrekt Sverige som man slapp skämmas för att visa upp för omvärlden?
Jag vill gärna ha ett svar på det i så fall.
Och jag vill gärna ha svar från vänstern och miljöpartiet likaså.
Nej, seriöst! Såhär... Det är sjukt komprometterande uppgifter som dykt upp rörande Lundin Oil och jag gillar det inte alls. Jag har inga som helst problem att se en rättslig process och ett ansvarsutkrävande. Förutsatt att det finns möjlighet att döma för brottet enligt svensk lagstiftning. Eller annat relaterat lands lagstiftning. Eller internationell lag. Jag ser inga som helst skäl till att skydda varken organisationer eller individer som gör sig skyldiga till övergrepp på mänskligheten. Så enkelt är det faktiskt.
Finns anledning och därtill möjlighet att utkräva ansvar, så ska det också göras. Det finns inga skäl att någonsin agera på ett sätt som så uppenbart leder till våld, förföljelser och brott mot mänskligheten. Om sedan Bildt kände till detta och om han agerade på ett rättsvidrigt vis är upp till domstolen och ska inte vara något vi politiska bloggare agerar domstol i. Det gör, trots allt, domstolarna alldeles utmärkt på egen hand. Punkt!
Johan Westerholm, som ändå känner mig tämligen väl vid det här laget, borde veta det. Att det är så jag tänker, agerar och bygger hela min gärning raktigenom. Att jag aldrig tummar på mitt rättsmedvetande.
Du borde veta bättre. Inte sant, Johan. Jag har inga som helst problem att diskutera Lundin Oil. Jag har inga problem att diskutera mänskliga rättigheter. Jag har inga problem att kommentera på Carl Bildt eller någon annan i alliansregeringen. Men ditt kollektiva skuldbeläggande av alliansens bloggare är taffligt, tafatt, slafsigt och otroligt respektlöst. Du borde veta bättre.
Vet hut, Johan Westerholm. Och fundera en gång till över din syn på kollektivt skuldbeläggande, rättssamhället och din egen roll i det stora hela. Sedan kan vi kanske prata som vuxna människor om detta och annat igen.
Intressant.
Klamberg diskuterar folkrättsligt läge här. Svart Måndags alltid lika briljante fd ordförande Niklas Starow kommenterar här.
Efterspel - någon slags bekännelse
Du väljer ju själv att vara jude, så varför gnäller du över att du riskerar gaskamrarna? Du väljer ju att ligga med andra män, så varför gnäller du då vi slår in ditt huvud med en knölpåk? Du väljer ju själv att.... [insert free subject here].
Du valde själv att ligga och blev gravid, så varför gnäller du då vi kräver av dig att du genomgår sterilisering för att du ska få göra abort? Du valde själv att gå ut och det är inte vårt fel att du blev våldtagen....
Du föddes som kvinna, gilla läget och lev med att bli utsatt för övergrepp och att vara mindre värd. Du föddes svart, så det är ditt eget fel om du inte behandlas som människa.
Jag tycker jag hör rätt mycket otäcka tongångar, helt enkelt, var gång jag bestämmer mig för att gå ut dit ut till alla er andra, omgivningen, och kräva att jag ska ha samma rättigheter som någon annan. Jag tycker jag hör saker som jag inte gärna vill höra och som jag tror att de flesta av oss normalt skulle tagit ställning emot och känt var helt och hållet fel i ett modernt samhälle som Sverige. Om det nu inte rörde transsexuella, förstås. För att för oss gäller andra regler.
Litet grann som när kristdemokraterna går ut i pressmeddelanden och kräver att inga människor någonsin ska tvångssteriliseras av något som helst skäl i Sverige och i nästa mening kräver tvångssterilisering förbehållslöst för just transsexuella. Den logiska slutsatsen blir då att transsexuella är... hur mycket människor? Svenska kyrkan är för övrigt inte ett dyft bättre. Precis samma argument där. Hur kommer det sig? Vart kommer allt detta hat ifrån? Vart kommer allt hat ifrån?
Det är intressant vilka reaktioner jag får varje gång jag skriver om transsexuellas rättigheter, eller snarare brist på rättigheter, i den så kallade rättsstaten Sverige. Att använda ordet rättsstat och ordet Sverige i samma mening är annars, i mina ögon, ett hån. Jag tror att jag klargjort det relativt tydligt i samband med min artikel i Aftonbladet idag.
Saken är den att jag är fullständigt medveten varje gång jag gör ett sådant utspel om att jag kommer att få en del skit. Och kommentarer på Aftonbladet brukar mest komma från räddhågsna bigotter och bögrädda sverigedemokrater. Men ibland får jag liknande saker även från människor som känner mig och som borde veta bättre. Och då blir jag bara trött i huvudet och vill gå hem och lägga mig.
Jag valde att genomföra ett könsbyte. Av den simpla anledningen att jag under lång tid försökt passa in i ett liv som bara inte fungerade. Hur jag än försökte, så lyckades jag inte. Det kan bero på den genetiska uppsättningen jag har. Att jag inte var man raktigenom till att börja med. Det kan bero på det där med roliga små pekare som styr saker som kön och könsattribut betydligt mycket mer än de gamla klassiska x- och y-kromosomerna.
Men hade jag ett reellt val? Upp till 50-60% av alla transsexuella som inte får behandling antas vara döda för egen hand innan de uppnått 30 års ålder. På grund av det otroliga lidandet trans- och intersexualism ofta innebär. Och på grund av omgivningens många fördomar. Jag var på väg att bli en siffra i den statistiken.
Jag har fler självmordsförsök, fler sejourer på psyket och fler recept på psykofarmaka och lugnande bakom mig än jag normalt sett vill medge. Gör det mig till en ond människa? Jag vet inte. Men det var så livet såg ut. Det var inget liv. Helt enkelt.
Jag åstadkom ingenting, hade knappt något som kan kallas en tillvaro till att börja med och var en enorm belastning, det medger jag, för samhället. Ett par år efter mitt byte är jag riksdagskandidat, framgångsrik debattör och föreläsare inom människorätt, sociala medier, hbt och feminism. Jag arbetar och fungerar som i stort sett vem som helst.
Men priset för min önskan att kunna fungera var förstås att jag skulle förlora min rätt att få barn.
Visste jag inte då?
Jodå, jag visste. Jag visste att jag inte skulle få adoptera. Jag visste att jag inte fick spara undan könsceller. Men jag räknade å andra sidan med att jag skulle vara död inom kort om jag inte gjorde detta bytet. Jag hade inte så mycket val.
Staten hade ett val. Att låta mig spara undan könsceller. Det fick jag inte. Hade jag blivit påkommen med att göra en sådan sak, så hade jag varit diskvalificerad från byten för all framtid. Det hade inte direkt gjort under för min livsvilja. Jag hade kanske kunnat försöka få barn den naturliga vägen? Det gjorde jag. Det bara hände aldrig. Och det brukar krävas två för en sådan ekvation. Och vilken kvinna var beredd att leva en längre tid med en människa som inte ens stod ut med sig själv, som gärna hade velat kravla sig ur sin egen kropp och bara försvinna? Och leva ihop med mig, föda och fostra våra gemensamma barn? Detta bortsett från det faktum att de flesta kvinnor jag levt ihop med kanske hade blivit lätt vissna om jag skaffade barn med dem och sedan berättade till kvällsfikat att jag nog tänkte operera mig, skaffa fitta och egentligen var mer intresserad av make-up än de själva var. Många heterosexuella kvinnor kan ha lättare hang-ups på det området, tror jag. Jag tror de flesta av dem hade sett det som att jag försökte blåsa dem.
Men den aspekten tas sällan upp i detta sammanhanget. Oftast tas lurendrejeriet däremot upp av livrädda stackars bögrädda småpojkar och otrygga medelålders män som är livrädda för tanken på att de ska råka ragga upp mig eller någon som jag på krogen och råka ligga med någon som lurar i dem att hon är kvinna fastän hon inte egentligen är det. (blink-blink).
För det skulle ju vara fruktansvärt, har jag förstått.
För mig är annars en fitta en fitta. Men det får man knappt säga högt. Det blir så mycket att ta in då.
Staten hade förresten ananrs valet att möjligen erbjuda hjälp via värdmödraskap. Men det är ju förstås förbjudet i Sverige. Det ska vi inte glömma. Förbudet mot värdmödraskap.
Och adoptioner är ju sjukt populärt att erbjuda hbt-personer i största allmänhet. Inte minst transpersoner som fortfarande knappt ens accepteras av många inom gay- och bivärlden. "You give queer people a bad name!" Remember?
Så vad återstod den där dagen då jag stod vid Västerbrons räcke ytterligare en gång. Vad återstod då jag vilade upp på psyket? Vad återstod när jag fann mig där på samhällets totala botten och inte orkade med att ens minnas hur man andas? Vad skulle jag göra?
Jag gjorde det enda jag kunde. Jag försökte rädda mitt liv och min tillvaro. Jag bytte kön, jag opererade mig. Med statens vackra ord ringande i bakhuvudet:
"Visst ska vi hjälpa dig, lilla vän. Men då måste du ge upp en stor del av ditt liv och alla drömmar du någonsin haft om att skapa en familj. För annars låter vi dig hoppa från Västerbron och vi kommer gladeligen se på under tiden det sker."
Tack så mycket, svenska staten, för den ohyggliga medkänslan ni visade mig. Tack återigen för min stulna möjlighet. Tack återigen för att ni stal mina mänskliga fri- och rättigheter. Tack återigen för att jag får vara Untermensch i det vackra och idylliska folkhemmet Sverige.
Zetterman, Zetterman, P2, Carina B, Trollhare, Svensk Myndighetskontroll, Lisa Olsson, Helene Svanberg,
Intressant.
Du valde själv att ligga och blev gravid, så varför gnäller du då vi kräver av dig att du genomgår sterilisering för att du ska få göra abort? Du valde själv att gå ut och det är inte vårt fel att du blev våldtagen....
Du föddes som kvinna, gilla läget och lev med att bli utsatt för övergrepp och att vara mindre värd. Du föddes svart, så det är ditt eget fel om du inte behandlas som människa.
Jag tycker jag hör rätt mycket otäcka tongångar, helt enkelt, var gång jag bestämmer mig för att gå ut dit ut till alla er andra, omgivningen, och kräva att jag ska ha samma rättigheter som någon annan. Jag tycker jag hör saker som jag inte gärna vill höra och som jag tror att de flesta av oss normalt skulle tagit ställning emot och känt var helt och hållet fel i ett modernt samhälle som Sverige. Om det nu inte rörde transsexuella, förstås. För att för oss gäller andra regler.
Litet grann som när kristdemokraterna går ut i pressmeddelanden och kräver att inga människor någonsin ska tvångssteriliseras av något som helst skäl i Sverige och i nästa mening kräver tvångssterilisering förbehållslöst för just transsexuella. Den logiska slutsatsen blir då att transsexuella är... hur mycket människor? Svenska kyrkan är för övrigt inte ett dyft bättre. Precis samma argument där. Hur kommer det sig? Vart kommer allt detta hat ifrån? Vart kommer allt hat ifrån?
Det är intressant vilka reaktioner jag får varje gång jag skriver om transsexuellas rättigheter, eller snarare brist på rättigheter, i den så kallade rättsstaten Sverige. Att använda ordet rättsstat och ordet Sverige i samma mening är annars, i mina ögon, ett hån. Jag tror att jag klargjort det relativt tydligt i samband med min artikel i Aftonbladet idag.
Saken är den att jag är fullständigt medveten varje gång jag gör ett sådant utspel om att jag kommer att få en del skit. Och kommentarer på Aftonbladet brukar mest komma från räddhågsna bigotter och bögrädda sverigedemokrater. Men ibland får jag liknande saker även från människor som känner mig och som borde veta bättre. Och då blir jag bara trött i huvudet och vill gå hem och lägga mig.
Jag valde att genomföra ett könsbyte. Av den simpla anledningen att jag under lång tid försökt passa in i ett liv som bara inte fungerade. Hur jag än försökte, så lyckades jag inte. Det kan bero på den genetiska uppsättningen jag har. Att jag inte var man raktigenom till att börja med. Det kan bero på det där med roliga små pekare som styr saker som kön och könsattribut betydligt mycket mer än de gamla klassiska x- och y-kromosomerna.
Men hade jag ett reellt val? Upp till 50-60% av alla transsexuella som inte får behandling antas vara döda för egen hand innan de uppnått 30 års ålder. På grund av det otroliga lidandet trans- och intersexualism ofta innebär. Och på grund av omgivningens många fördomar. Jag var på väg att bli en siffra i den statistiken.
Jag har fler självmordsförsök, fler sejourer på psyket och fler recept på psykofarmaka och lugnande bakom mig än jag normalt sett vill medge. Gör det mig till en ond människa? Jag vet inte. Men det var så livet såg ut. Det var inget liv. Helt enkelt.
Jag åstadkom ingenting, hade knappt något som kan kallas en tillvaro till att börja med och var en enorm belastning, det medger jag, för samhället. Ett par år efter mitt byte är jag riksdagskandidat, framgångsrik debattör och föreläsare inom människorätt, sociala medier, hbt och feminism. Jag arbetar och fungerar som i stort sett vem som helst.
Men priset för min önskan att kunna fungera var förstås att jag skulle förlora min rätt att få barn.
Visste jag inte då?
Jodå, jag visste. Jag visste att jag inte skulle få adoptera. Jag visste att jag inte fick spara undan könsceller. Men jag räknade å andra sidan med att jag skulle vara död inom kort om jag inte gjorde detta bytet. Jag hade inte så mycket val.
Staten hade ett val. Att låta mig spara undan könsceller. Det fick jag inte. Hade jag blivit påkommen med att göra en sådan sak, så hade jag varit diskvalificerad från byten för all framtid. Det hade inte direkt gjort under för min livsvilja. Jag hade kanske kunnat försöka få barn den naturliga vägen? Det gjorde jag. Det bara hände aldrig. Och det brukar krävas två för en sådan ekvation. Och vilken kvinna var beredd att leva en längre tid med en människa som inte ens stod ut med sig själv, som gärna hade velat kravla sig ur sin egen kropp och bara försvinna? Och leva ihop med mig, föda och fostra våra gemensamma barn? Detta bortsett från det faktum att de flesta kvinnor jag levt ihop med kanske hade blivit lätt vissna om jag skaffade barn med dem och sedan berättade till kvällsfikat att jag nog tänkte operera mig, skaffa fitta och egentligen var mer intresserad av make-up än de själva var. Många heterosexuella kvinnor kan ha lättare hang-ups på det området, tror jag. Jag tror de flesta av dem hade sett det som att jag försökte blåsa dem.
Men den aspekten tas sällan upp i detta sammanhanget. Oftast tas lurendrejeriet däremot upp av livrädda stackars bögrädda småpojkar och otrygga medelålders män som är livrädda för tanken på att de ska råka ragga upp mig eller någon som jag på krogen och råka ligga med någon som lurar i dem att hon är kvinna fastän hon inte egentligen är det. (blink-blink).
För det skulle ju vara fruktansvärt, har jag förstått.
För mig är annars en fitta en fitta. Men det får man knappt säga högt. Det blir så mycket att ta in då.
Staten hade förresten ananrs valet att möjligen erbjuda hjälp via värdmödraskap. Men det är ju förstås förbjudet i Sverige. Det ska vi inte glömma. Förbudet mot värdmödraskap.
Och adoptioner är ju sjukt populärt att erbjuda hbt-personer i största allmänhet. Inte minst transpersoner som fortfarande knappt ens accepteras av många inom gay- och bivärlden. "You give queer people a bad name!" Remember?
Så vad återstod den där dagen då jag stod vid Västerbrons räcke ytterligare en gång. Vad återstod då jag vilade upp på psyket? Vad återstod när jag fann mig där på samhällets totala botten och inte orkade med att ens minnas hur man andas? Vad skulle jag göra?
Jag gjorde det enda jag kunde. Jag försökte rädda mitt liv och min tillvaro. Jag bytte kön, jag opererade mig. Med statens vackra ord ringande i bakhuvudet:
"Visst ska vi hjälpa dig, lilla vän. Men då måste du ge upp en stor del av ditt liv och alla drömmar du någonsin haft om att skapa en familj. För annars låter vi dig hoppa från Västerbron och vi kommer gladeligen se på under tiden det sker."
Tack så mycket, svenska staten, för den ohyggliga medkänslan ni visade mig. Tack återigen för min stulna möjlighet. Tack återigen för att ni stal mina mänskliga fri- och rättigheter. Tack återigen för att jag får vara Untermensch i det vackra och idylliska folkhemmet Sverige.
Zetterman, Zetterman, P2, Carina B, Trollhare, Svensk Myndighetskontroll, Lisa Olsson, Helene Svanberg,
Intressant.
UNTERMENSCH! - Inte duglig som människa enligt svenska staten
Idag skriver jag på Aftonbladet Debatt om min kamp mot den svenska statens moraliserande hållning gentemot mig och andra trans- och intersexuella som inte anses vara människor nog, medborgare nog, kvinnor eller män nog att få vara föräldrar.
Berättar om hur tung processen är och hur hårt det slår. Hur fel det kan bli.
Det jag inte berättar om där är en reell oro för att eventuellt bli lämnad av min man på grund av att han är äldre än jag och också har uttryckt en önskan att någon gång bli far. Det får han förstås bli. Förutsatt att han lämnar mig. Vilket känns väldigt tryggt och fint i vår lilla fina vardag. Risken att det när som helst skulle kunna ta slut för att jag inte kan, eller rättare sagt inte får, ge honom det han önskar sig.
Nu tror jag inte att min man skulle gå utan vidare. Inte just idag i alla fall. Men rädslan finns där. Samma sorts tunga ångestfyllda rädsla som jag känner inför att själv inte få uppleva föräldraskapet och all den där kärleken till en egen familj.
Läs och tänk efter.
Kanske är det naivt att tro att mänskliga fri- och rättigheter ska gälla även en människa som jag? Kanske borde jag inse att det inte går att ha kakan och äta upp den? Eller är förbudet mot att spara könsceller, tillåta värdmödraskap eller det strikta regelverket som i praktiken permanent stoppar mina möjligheter att adoptera bara en djävulsk massa moralistisk goja?
Ni som känner mig. Ni som följer och läser mig... Är jag så pervers att jag inte förtjänar samma rättigheter som någon av er andra? Är jag så sjuk att jag inte kan bli mamma? Är jag så absurt mycket lägre stående som varelse att staten har rätt då de gör allt utom att rent ut kalla mig för det jag är enligt den svenska lagstiftningen av idag:
UNTERMENSCH!
Fotnot: Som jag förstått det har Socialminister Göran Hägglund (Kd) gjort mig den tjänsten att ha lovat mig replik på denna artikeln. Det kan förstås även bero på det samtal vi hade i samband med Allianstågets resa genom Sverige nyligen, det vet jag inte, men det är positivt. Det kan bli spännande, eftersom inget statsråd egentligen har kommenterat tvångssteriliseringar i Sverige annat än i korta ordalag sedan 40-talet. All heder åt Hägglund för det, förstås. Jag ser fram emot att ta del av Socialministerns svar. Det här kan bli en spännande följetång. Kanske kan vi komma överens om en väg framåt, så att Sverige slipper skämmas över sina medeltida moralistiska dumheter till lagar så värst många år till.
Min man skriver här.
Intressant.
1, 2, 3, 4, 5,
Michael Gajditza, Trollhare, Maloki, Victor Zetterman, Wonderkarin, Philip Wendahl, Trollhare, Människorättsnätverket Svart Måndag, SvD, ProjO, Michael Gajditza, Nya flickrummet, Hej Jag är Roger, Liberati, Helena von Schantz, Nakna sanningen, P2, Froby,
Berättar om hur tung processen är och hur hårt det slår. Hur fel det kan bli.
Det jag inte berättar om där är en reell oro för att eventuellt bli lämnad av min man på grund av att han är äldre än jag och också har uttryckt en önskan att någon gång bli far. Det får han förstås bli. Förutsatt att han lämnar mig. Vilket känns väldigt tryggt och fint i vår lilla fina vardag. Risken att det när som helst skulle kunna ta slut för att jag inte kan, eller rättare sagt inte får, ge honom det han önskar sig.
Nu tror jag inte att min man skulle gå utan vidare. Inte just idag i alla fall. Men rädslan finns där. Samma sorts tunga ångestfyllda rädsla som jag känner inför att själv inte få uppleva föräldraskapet och all den där kärleken till en egen familj.
Läs och tänk efter.
Kanske är det naivt att tro att mänskliga fri- och rättigheter ska gälla även en människa som jag? Kanske borde jag inse att det inte går att ha kakan och äta upp den? Eller är förbudet mot att spara könsceller, tillåta värdmödraskap eller det strikta regelverket som i praktiken permanent stoppar mina möjligheter att adoptera bara en djävulsk massa moralistisk goja?
Ni som känner mig. Ni som följer och läser mig... Är jag så pervers att jag inte förtjänar samma rättigheter som någon av er andra? Är jag så sjuk att jag inte kan bli mamma? Är jag så absurt mycket lägre stående som varelse att staten har rätt då de gör allt utom att rent ut kalla mig för det jag är enligt den svenska lagstiftningen av idag:
UNTERMENSCH!
Fotnot: Som jag förstått det har Socialminister Göran Hägglund (Kd) gjort mig den tjänsten att ha lovat mig replik på denna artikeln. Det kan förstås även bero på det samtal vi hade i samband med Allianstågets resa genom Sverige nyligen, det vet jag inte, men det är positivt. Det kan bli spännande, eftersom inget statsråd egentligen har kommenterat tvångssteriliseringar i Sverige annat än i korta ordalag sedan 40-talet. All heder åt Hägglund för det, förstås. Jag ser fram emot att ta del av Socialministerns svar. Det här kan bli en spännande följetång. Kanske kan vi komma överens om en väg framåt, så att Sverige slipper skämmas över sina medeltida moralistiska dumheter till lagar så värst många år till.
Min man skriver här.
Intressant.
1, 2, 3, 4, 5,
Michael Gajditza, Trollhare, Maloki, Victor Zetterman, Wonderkarin, Philip Wendahl, Trollhare, Människorättsnätverket Svart Måndag, SvD, ProjO, Michael Gajditza, Nya flickrummet, Hej Jag är Roger, Liberati, Helena von Schantz, Nakna sanningen, P2, Froby,
2010-06-10
Inget pass, ingen vård?
Liberala Ungdomsförbundet Storstockholm
Pressmeddelande
Publicerat: 2010-06-10Personnumret ska inte avgöra rätten till vård
Rätten till sjukvård ska inte avgöras utifrån en persons juridiska status, utan utifrån medicinska behov. Ändå nekas papperslösa personer rätt till sjukvård på samma villkor som svenska medborgare.
Därför inleder Liberala ungdomsförbundet Storstockholm torsdagen den 10 juni klockan 13.00 på Sergels torg i Stockholm en kampanj för papperslösas rätt till sjukvård.
– Mänskliga rättigheter ska gälla alla oavsett vilket land en person kommer ifrån, och därför ska papperslösa personer ha rätt till vård på samma villkor som svenska medborgare, säger Luf Storstockholms ordförande Christoffer Fagerberg.
För mer information:
Emma Söderberg Majanen
Presskontakt Liberala ungdomsförbundet Storstockholm
070-2746653
emmamajanen@liberal.se
Not:
För min egen personliga del tycker jag att detta har med medmänsklighet att göra. Saknar man empati att hjälpa människor i nöd, så undrar jag om man har i politiken att göra överhuvudtaget.
2010-06-08
Anstormning av intresserade alliansbloggare
Vänner!
Vi ser just nu en omfattande anstormning av alliansbloggare från hela landet och vi lägger upp nya bloggare i nätverket så snabbt vi hinner. Och så snabbt systemet hinner. Det är så mycket aktivitet på nätverket just nu att vi blir tvungna att kyla ner insläppet i gruppen vilket skapar en viss väntetid. Ha tålamod. Det är inte lätt att vara sjukt populär, helt enkelt.
Just nu kan nya anmälda bloggare få vänta någon dag eller två innan de blir insläppta, men jag arbetar på så snabbt jag kan.
Är du allianskopplad bloggare och vill delta i arbetet med Alliansbloggarna? Maila mig uppgifter om namn, blogg-url och mailadress omgående, så att du slipper vänta längre än nödvändigt.
Intressant.
Fler skriver:
Seved Monke, Mark Klamberg, Mary XJ, Hans Åberg, Martina Lind, Tokmoderaten, Peter Kjaellkvist, Zetterman, Nån average sunkblogg med ofrivillig (?) humor =P, Niki Westerberg, Per Altenberg,
Vänligen
Amanda
Bloggmamma
Vi ser just nu en omfattande anstormning av alliansbloggare från hela landet och vi lägger upp nya bloggare i nätverket så snabbt vi hinner. Och så snabbt systemet hinner. Det är så mycket aktivitet på nätverket just nu att vi blir tvungna att kyla ner insläppet i gruppen vilket skapar en viss väntetid. Ha tålamod. Det är inte lätt att vara sjukt populär, helt enkelt.
Just nu kan nya anmälda bloggare få vänta någon dag eller två innan de blir insläppta, men jag arbetar på så snabbt jag kan.
Är du allianskopplad bloggare och vill delta i arbetet med Alliansbloggarna? Maila mig uppgifter om namn, blogg-url och mailadress omgående, så att du slipper vänta längre än nödvändigt.
Intressant.
Fler skriver:
Seved Monke, Mark Klamberg, Mary XJ, Hans Åberg, Martina Lind, Tokmoderaten, Peter Kjaellkvist, Zetterman, Nån average sunkblogg med ofrivillig (?) humor =P, Niki Westerberg, Per Altenberg,
Vänligen
Amanda
Bloggmamma
NSM/Liberati - Den nya svenska frihetsrörelsen
Den nya svenska frihetsrörelsen - Finns det en sådan, och vart är den i så fall på väg?
Den 6 juli 2010 klockan 10.00-12.00 arrangerar Liberati och Människorättsnätverket Svart Måndag en paneldebatt på temat Den Nya Frihetsrörelsen. Platsen är aulan på Gotlands Högskola.
Se till att komma i tid. Det lär vara smockfullt när vi väl kör igång.
Anmäl dig gärna via eventet på Facebook.
Medverkande
Linnéa Tiarafeministen Sjögren
Amanda Brihed
Jens Odsvall
Alexander Bard
Mattias Bjärnemalm
Sammanfattning
Seminarium om hur den svenska frihetsrörelsen kommer påverka inför framtida val. Hur kommer utveckling för rörelsen se ut? Är det genom piratrörelsen eller kommer den rörelsen behöva bredda sig?
Beskrivning
Kommer den svenska frihetsrörelsen att påverka politiken inför valet 2014? Valet 2018? Är kampen för den personliga integriteten på nätet och kampen för den morfologiska friheten inte egentligen en och samma rörelse? Är den på väg mot ett enande eller mot splittring? Växer den fram inifrån piratrörelsen eller är det piratrörelsen som måste breddas och bli ideologiskt tydligare?
Intressant.
Den 6 juli 2010 klockan 10.00-12.00 arrangerar Liberati och Människorättsnätverket Svart Måndag en paneldebatt på temat Den Nya Frihetsrörelsen. Platsen är aulan på Gotlands Högskola.
Se till att komma i tid. Det lär vara smockfullt när vi väl kör igång.
Anmäl dig gärna via eventet på Facebook.
Medverkande
Linnéa Tiarafeministen Sjögren
Amanda Brihed
Jens Odsvall
Alexander Bard
Mattias Bjärnemalm
Sammanfattning
Seminarium om hur den svenska frihetsrörelsen kommer påverka inför framtida val. Hur kommer utveckling för rörelsen se ut? Är det genom piratrörelsen eller kommer den rörelsen behöva bredda sig?
Beskrivning
Kommer den svenska frihetsrörelsen att påverka politiken inför valet 2014? Valet 2018? Är kampen för den personliga integriteten på nätet och kampen för den morfologiska friheten inte egentligen en och samma rörelse? Är den på väg mot ett enande eller mot splittring? Växer den fram inifrån piratrörelsen eller är det piratrörelsen som måste breddas och bli ideologiskt tydligare?
Intressant.
Alliansbloggarna ska äga bloggsverige
Jo, det är väl lika bra att släppa nyheten nu, så är det gjort. Den knappast jättehemliga "hemligheten" är ju ute och vi har fått ett par nervösa tjuvnyp från Netrootsgänget redan. Det är kul att vi uppmärksammas och att det skakar litet grann. Vi tar det som en komplimang.
Igår möttes ett gäng alliansbloggare på Östermalm i Stockholm för att diskutera samarbete inför, under och efter valet. Det var ett mycket bra möte och vi har ett par överraskningar att bjuda på vartefter. Förstås.
Coola Martina Lind från Politometern och dagens födelsedagsbarn Mark Klamberg höll i mycket av mötet som även Seved Monke, Fredrik Antonsson och Peter Kjaellkvist arbetat med att få ihop.
Men först och främst kan vi nu konstatera att det litet mer sammanhållna bloggnätverket Alliansbloggarna är fött och att vi kommer att arbeta tillsammans för att bygga om sociala medier-sfären under en lång tid framöver. En gräsrotsrörelse av frihetliga bloggare från hela landet som alla tror på en en alliansregering efter valet.
Jag är utsedd att mamma projektet och administrera konstellationen och arbetet är redan påbörjat. Jag antar att vi kommer att synas i bloggosfären en hel del framöver, så jag antar att jag borde säga hej.
Hej.
Tyvärr måste jag göra alla glada sossar jättebesvikna och erkänna att jag inte har några som helst planer på toppstyrning och auktoritära dumheter.
kthxbai
Intressant.
Åberg, Monke, Klamberg och Peter Kjaellkvist skriver också.
Är du alliansbloggare och vill delta i nätverket. Maila mig dina uppgifter (namn, url och mailadress) till denna adressen.
Igår möttes ett gäng alliansbloggare på Östermalm i Stockholm för att diskutera samarbete inför, under och efter valet. Det var ett mycket bra möte och vi har ett par överraskningar att bjuda på vartefter. Förstås.
Coola Martina Lind från Politometern och dagens födelsedagsbarn Mark Klamberg höll i mycket av mötet som även Seved Monke, Fredrik Antonsson och Peter Kjaellkvist arbetat med att få ihop.
Men först och främst kan vi nu konstatera att det litet mer sammanhållna bloggnätverket Alliansbloggarna är fött och att vi kommer att arbeta tillsammans för att bygga om sociala medier-sfären under en lång tid framöver. En gräsrotsrörelse av frihetliga bloggare från hela landet som alla tror på en en alliansregering efter valet.
Jag är utsedd att mamma projektet och administrera konstellationen och arbetet är redan påbörjat. Jag antar att vi kommer att synas i bloggosfären en hel del framöver, så jag antar att jag borde säga hej.
Hej.
Tyvärr måste jag göra alla glada sossar jättebesvikna och erkänna att jag inte har några som helst planer på toppstyrning och auktoritära dumheter.
kthxbai
Intressant.
Åberg, Monke, Klamberg och Peter Kjaellkvist skriver också.
Är du alliansbloggare och vill delta i nätverket. Maila mig dina uppgifter (namn, url och mailadress) till denna adressen.
Almegas seminarium om sociala medier i Almedalen
Den 9 juli anordnas ett seminarium i Almedalen. Arrangör är Almega som också har ett stort finger med i spelet kring bloggcentralen och liknande tillsammans med Martina Lind och Politometern.
Klockan 09.00-10.00 pratar jag, Brit Stakston (JMW), Martina Lind (Politometern) och Emanuel Karlsten (Expressen) om vem som lyckats bäst med sociala medier i Almedalen under veckan, vad som kan göras bättre och vad vi kan lära inför framtiden. Moderator är Alexander Bard.
Seminariet kommer att streamas. Vill du närvara på plats är du välkommen till Almegas tält på bloggplats H12.
Vi ses där.
Klockan 09.00-10.00 pratar jag, Brit Stakston (JMW), Martina Lind (Politometern) och Emanuel Karlsten (Expressen) om vem som lyckats bäst med sociala medier i Almedalen under veckan, vad som kan göras bättre och vad vi kan lära inför framtiden. Moderator är Alexander Bard.
Seminariet kommer att streamas. Vill du närvara på plats är du välkommen till Almegas tält på bloggplats H12.
Vi ses där.
2010-06-03
Människor som lär mig andas
Förlåt mig fader, ty jag har syndat.
För att jag är så himla förtvivlad och uppgiven. Igen.
Det finns de som verkligen sticker ut litet mer än andra och som gör litet extra intryck på mig då och då. De där som liksom tar sig tid att stanna till. De som tar sig tid att se och känna och lyfta sig över den stora gruppen människor litet extra. De som då och då sträcker ut hakan och talar om att... jag finns.
Och människor som aktivt knuffar på mig för att visa att de finns är ofta människor som på något vis faktiskt, i min erfarenhet, gör det därför att de verkligen har något att säga.
Så kan man säga att det är med Maloki. Som litet då och då nuddar vid min tillvaro litet grann extra och liksom sprider... värme, bara. Det är skönt med sådana människor i ens liv. Inte minst då man känner att man verkligen behöver mer av det där med fina människor som sprider lugn och välmående och agerar en sorts kylande balsam i tillvaron..
Vaknade i morse av att det sken till i läsaren här hemma. Jag är på väg bort en stund. Tagit ledigt, vilket är likt mig, för att jobba ännu mera. Förbereder mig på att lämna över liv, hem och verklighet åt mannen en stund. Men innan jag kommit igång med alltihop sprakade det alltså till. Och jag läser Malokis senaste inlägg. Nyligen postat, uppenbarligen, och med en kraft att hugga tag i mig och sända skälvningar upp och ner och fram och tillbaka innan alltihop stannar en bit bakom ögonen och börjar pressa fram tårar. Igen.
Amanda som ett flipperspel klockan halv sex på morgonen.
Det har varit mycket gråt sista dagarna. Jag skrev mitt inlägg om Mors dag och gjorde det mest för att få ur mig. Det skedde per automatik. Det gjorde ont. Jag bölade som en barnunge på slutet. Och sedan, när jag tryckte på skickaknappen, bröt halva helvetet löst. Jag förväntade mig 70 läsare och total tystnad. Det var inget världspolitiskt utspel, inget tungt angrepp på någondera sidan i höstens val. Det var bara en osminkad väg in i allt det som är jag.
Det har varit väldigt mycket nu sista dagarna. Sista knappa veckan eller så. Hysteri, stormar, massor med människor och tidningar och allt vad det är som hört av sig. Människor som skriker om att de vill vara den som lyfter detta. De vill vara den som stöttar. De vill vara den som driver igenom förändringen. Och jag som är van vid att det alltid är komplett kav lugnt.
Det här är ju något jag skrivit om i flera år. Det här är en av de stora orsakerna till att jag gav mig in i politiken till att börja med. För att det var, för mig, enda sättet att göra ogjort det som i så hög grad har sabbat mitt liv. Men tystnaden har alltid varit kompakt. Försöken att intyga mig att det är ok ändå och att det visserligen är förjävligt men att jag måste förstå att det ju faktiskt inte går att driva igenom den typen av förändringar och att man nog inte vinner något på att försöka och så vidare. Eller att man som ledamot i riksdagen måste prioritera sådant som faktiskt är viktigt. Och till viktigt hör inte jag. Hör inte tvångssteriliseringar. Hör inte något som kan bli jobbigt och tabubelagt och smärtsamt och som partiet inte ställer sig bakom att man börjar bråka om. Oavsett vilket parti man nu tillhör. Och man har ju faktiskt skrivit ihop ett flygblad för fem år sedan som aldrig delades ut för att det ansågs för kontroversiellt. Så man har ju faktiskt gjort något.
Jag har hört dem alla. Det har hetat att... jag tycker synd om dig, men jag tänker inte utnyttja min plats i riksdagen till att ta upp det här. Du vet ju att... jag vinner ju inte på det själv och det är på tok alldeles för känsligt... Det förstår du väl?
Men så kom nu de sista dagarna. Jag och Immanuel har gjort en räd och verkligen jobbat upp ämnet nu efter att bollen helt plötsligt började rulla i söndags och det där jag skrev då tog tydligen skruv utan dess like. Helt plötsligt är det som om himlens alla portar har öppnats samtidigt. När kan det ha hänt senast?
Kanske är det dags nu Kanske har den här frågan uppnått någon slags momentum som är tillräckligt för att sätta detta på kartan. Kanhända finns faktiskt möjligheten nu.
Och samtidigt faller jag som en sten. Skakar, gråter, försöker lära mig att andas igen. Plötsligt kom allting för nära. Alldeles för nära. Plötsligt slog det emot mig med en sådan kraft att jag omöjligt kan hålla emot. Plötsligen tog det fart på ett sätt jag inte alls förberett mig på och jag känner att inte klarar av pressen. Det här är ju så privat. Har alltid varit. Den innersta av alla mina smärtor. Och så är den plötsligt fritt flygande därute som en fågel som kretsar kring mig. Och som bara växer och växer och växer till dess att dess vingslag är starka nog att liksom skaka hela fundamentet för min existens. Det är storm därute och marken skakar. Och i centrum ligger mitt mest privata. Det gör ont. Så ont.
Om jag ska vara helt ärlig så är jag livrädd.
Jag vet helt enkelt inte vad jag släppt lös och vart detta kan leda. Men det är möjligen så att det är nödvändigt. Jag vet inte. Jag förstår inte. Det här har helt övergått alla breddar av mitt förstånd. Men att något händer nu, att något rör på sig, det är tydligt. Kanske denna märkliga stormen kan få de som aldrig skriver och de som aldrig tar i det att göra det. Kanske är opinionen på väg att vakna. Jag vet inte om jag vågar hoppas, men jag ber.
Och mitt i allt detta kaoset är Malokis ord och Immanuels kamp och alla de andras stöd så infernaliskt viktigt.
Första försöket att börja sammanfatta alla de där ovärderliga människorna därute som betyder massor för mig. Det kommer mer av det.
Jag kommer fokusera mer på sådant en stund. För att jag behöver det. För att det är viktigt för mig. För att det är viktigt att också visa stöd för de fina, underbara människor som håller mig uppe och lär mig andas.
Det är så helt sjukt viktigt. Glöm inte det själva, ni. Att stötta era nära. Att stötta era vänner.
För vänner har jag uppenbarligen. Och det gör mig glad och stolt och nära på litet hoppfull ändå.
Och jodå, Maloki. Eftersom du ställde frågan; om du inte varit en vän tidigare, så är du det banne mig nu. Du har all min kärlek.
Intressant.
För att jag är så himla förtvivlad och uppgiven. Igen.
Det finns de som verkligen sticker ut litet mer än andra och som gör litet extra intryck på mig då och då. De där som liksom tar sig tid att stanna till. De som tar sig tid att se och känna och lyfta sig över den stora gruppen människor litet extra. De som då och då sträcker ut hakan och talar om att... jag finns.
Och människor som aktivt knuffar på mig för att visa att de finns är ofta människor som på något vis faktiskt, i min erfarenhet, gör det därför att de verkligen har något att säga.
Så kan man säga att det är med Maloki. Som litet då och då nuddar vid min tillvaro litet grann extra och liksom sprider... värme, bara. Det är skönt med sådana människor i ens liv. Inte minst då man känner att man verkligen behöver mer av det där med fina människor som sprider lugn och välmående och agerar en sorts kylande balsam i tillvaron..
Vaknade i morse av att det sken till i läsaren här hemma. Jag är på väg bort en stund. Tagit ledigt, vilket är likt mig, för att jobba ännu mera. Förbereder mig på att lämna över liv, hem och verklighet åt mannen en stund. Men innan jag kommit igång med alltihop sprakade det alltså till. Och jag läser Malokis senaste inlägg. Nyligen postat, uppenbarligen, och med en kraft att hugga tag i mig och sända skälvningar upp och ner och fram och tillbaka innan alltihop stannar en bit bakom ögonen och börjar pressa fram tårar. Igen.
Amanda som ett flipperspel klockan halv sex på morgonen.
Det har varit mycket gråt sista dagarna. Jag skrev mitt inlägg om Mors dag och gjorde det mest för att få ur mig. Det skedde per automatik. Det gjorde ont. Jag bölade som en barnunge på slutet. Och sedan, när jag tryckte på skickaknappen, bröt halva helvetet löst. Jag förväntade mig 70 läsare och total tystnad. Det var inget världspolitiskt utspel, inget tungt angrepp på någondera sidan i höstens val. Det var bara en osminkad väg in i allt det som är jag.
Det har varit väldigt mycket nu sista dagarna. Sista knappa veckan eller så. Hysteri, stormar, massor med människor och tidningar och allt vad det är som hört av sig. Människor som skriker om att de vill vara den som lyfter detta. De vill vara den som stöttar. De vill vara den som driver igenom förändringen. Och jag som är van vid att det alltid är komplett kav lugnt.
Det här är ju något jag skrivit om i flera år. Det här är en av de stora orsakerna till att jag gav mig in i politiken till att börja med. För att det var, för mig, enda sättet att göra ogjort det som i så hög grad har sabbat mitt liv. Men tystnaden har alltid varit kompakt. Försöken att intyga mig att det är ok ändå och att det visserligen är förjävligt men att jag måste förstå att det ju faktiskt inte går att driva igenom den typen av förändringar och att man nog inte vinner något på att försöka och så vidare. Eller att man som ledamot i riksdagen måste prioritera sådant som faktiskt är viktigt. Och till viktigt hör inte jag. Hör inte tvångssteriliseringar. Hör inte något som kan bli jobbigt och tabubelagt och smärtsamt och som partiet inte ställer sig bakom att man börjar bråka om. Oavsett vilket parti man nu tillhör. Och man har ju faktiskt skrivit ihop ett flygblad för fem år sedan som aldrig delades ut för att det ansågs för kontroversiellt. Så man har ju faktiskt gjort något.
Jag har hört dem alla. Det har hetat att... jag tycker synd om dig, men jag tänker inte utnyttja min plats i riksdagen till att ta upp det här. Du vet ju att... jag vinner ju inte på det själv och det är på tok alldeles för känsligt... Det förstår du väl?
Men så kom nu de sista dagarna. Jag och Immanuel har gjort en räd och verkligen jobbat upp ämnet nu efter att bollen helt plötsligt började rulla i söndags och det där jag skrev då tog tydligen skruv utan dess like. Helt plötsligt är det som om himlens alla portar har öppnats samtidigt. När kan det ha hänt senast?
Kanske är det dags nu Kanske har den här frågan uppnått någon slags momentum som är tillräckligt för att sätta detta på kartan. Kanhända finns faktiskt möjligheten nu.
Och samtidigt faller jag som en sten. Skakar, gråter, försöker lära mig att andas igen. Plötsligt kom allting för nära. Alldeles för nära. Plötsligt slog det emot mig med en sådan kraft att jag omöjligt kan hålla emot. Plötsligen tog det fart på ett sätt jag inte alls förberett mig på och jag känner att inte klarar av pressen. Det här är ju så privat. Har alltid varit. Den innersta av alla mina smärtor. Och så är den plötsligt fritt flygande därute som en fågel som kretsar kring mig. Och som bara växer och växer och växer till dess att dess vingslag är starka nog att liksom skaka hela fundamentet för min existens. Det är storm därute och marken skakar. Och i centrum ligger mitt mest privata. Det gör ont. Så ont.
Om jag ska vara helt ärlig så är jag livrädd.
Jag vet helt enkelt inte vad jag släppt lös och vart detta kan leda. Men det är möjligen så att det är nödvändigt. Jag vet inte. Jag förstår inte. Det här har helt övergått alla breddar av mitt förstånd. Men att något händer nu, att något rör på sig, det är tydligt. Kanske denna märkliga stormen kan få de som aldrig skriver och de som aldrig tar i det att göra det. Kanske är opinionen på väg att vakna. Jag vet inte om jag vågar hoppas, men jag ber.
Och mitt i allt detta kaoset är Malokis ord och Immanuels kamp och alla de andras stöd så infernaliskt viktigt.
Första försöket att börja sammanfatta alla de där ovärderliga människorna därute som betyder massor för mig. Det kommer mer av det.
Jag kommer fokusera mer på sådant en stund. För att jag behöver det. För att det är viktigt för mig. För att det är viktigt att också visa stöd för de fina, underbara människor som håller mig uppe och lär mig andas.
Det är så helt sjukt viktigt. Glöm inte det själva, ni. Att stötta era nära. Att stötta era vänner.
För vänner har jag uppenbarligen. Och det gör mig glad och stolt och nära på litet hoppfull ändå.
Och jodå, Maloki. Eftersom du ställde frågan; om du inte varit en vän tidigare, så är du det banne mig nu. Du har all min kärlek.
Intressant.
2010-06-02
Destination Gotland tidernas sexualmoralister?
Upptäcker hos Anne Haavisto något jag själv inte ens tänkt på. Nämligen att det tydligen är hemskt noga med det där vad man är för kön om man ska åka båt till och från Gotland. Det skulle ju annars kunna förvirra skutan nog för att skicka den till Medelhavet snarare än till Oskarshamn eller Stockholms södra skärgård. Och det vore ju illa, förstås.
Så för att kliva på skorven på återresan menar de på fullt allvar att man är tvungen att intyga att man inte bytt kön eller identitet under tiden man befunnit sig på ön. Och vad händer om man faktiskt gjort det? Hur djupa fängelsehålor finns det under Almedsalsparken, tro?
Det får mig att börja undra.
Så för att kliva på skorven på återresan menar de på fullt allvar att man är tvungen att intyga att man inte bytt kön eller identitet under tiden man befunnit sig på ön. Och vad händer om man faktiskt gjort det? Hur djupa fängelsehålor finns det under Almedsalsparken, tro?
Det får mig att börja undra.
Om någonting otroligt viktigt och värdefullt
Hej,
Får jag avbryta alla stridigheter om vem som har störst pappa, vilken sida som har mest rätt att ägna sig åt piraterier och allt sånt? Och visa på något helt annat...
Jo, det är förstås också viktigt. Och det är fruktansvärt och sjukt, det som skett utanför Gaza.
Vad jag menar med detta är att visa på något annat. Något som inte handlar om hat och äganderätt och fördomar, utan om att finna en väg in i sitt innersta. Om att finna vägen hem. Om att bli hel. Om att finna det där som är värdefullt i livet. Kika på detta. Och betänk att denna filmen just nu går på SVT Play och att den faktiskt kan vara sevärd.
Vi kan förändra världen på många vis. Ett bra vis att göra det är att lyssna på varann och att tillvara på varann på ett sätt vi nära nog helt har glömt bort hur man gör idag.
Får jag avbryta alla stridigheter om vem som har störst pappa, vilken sida som har mest rätt att ägna sig åt piraterier och allt sånt? Och visa på något helt annat...
Jo, det är förstås också viktigt. Och det är fruktansvärt och sjukt, det som skett utanför Gaza.
Vad jag menar med detta är att visa på något annat. Något som inte handlar om hat och äganderätt och fördomar, utan om att finna en väg in i sitt innersta. Om att finna vägen hem. Om att bli hel. Om att finna det där som är värdefullt i livet. Kika på detta. Och betänk att denna filmen just nu går på SVT Play och att den faktiskt kan vara sevärd.
Vi kan förändra världen på många vis. Ett bra vis att göra det är att lyssna på varann och att tillvara på varann på ett sätt vi nära nog helt har glömt bort hur man gör idag.
Förlamad när det ofattbara slår mig
Jag har gått som mentalt och känslomässigt förlamad i ett par dagar. Visserligen haft några fina stunder, visserligen mått bra av allt stöd jag känt då många reagerat på det där ofattbara. Det jag skrev om nu på mors dag senast. Nu i söndags. Jag har varit mållös sedan dess. Nära på stum. Jag har inte alls kunnat hantera det.
Dels för att det är något så otroligt stort att så många ändå skrivit om det, berättat vidare, tagit initiativ till att kontakta mig, prata med mig eller bara visat sitt stöd på ett eller annat vis.
Men det var inte bara urladdningen i sig eller det väldigt oväntade liv som vaknade till i bloggvärlden och på andra håll efter det där blogginlägget. Det var också ett slags uppvaknande inom mig själv.
Jag tror att er storm väckte mer i mig och kändes mer i mig än mitt blogginlägg gjorde i er.
Jag har känt saknaden länge. Jag sörjer fortfarande ett barn som inte var mitt, men blev till i mitt förhållande för nu snart 15 år sedan och som togs bort mot min vilja. Jag har sörjt varenda eviga dag, och också litet extra under varje valborgsmässoafton för barnet som skulle kunnat vara mitt barn ändå och som togs bort timmarna innan elden tändes. Symboliskt, inte sant? En del av mitt liv. Elden som förtär, uppslukar, bränner bort någonting så slutgiltigt.
På grund av den redan befintliga sorgen efter Gaia (hon hade redan ett namn, ett vackert namn. Moder Jord.) som togs bort så sent det alls gick att göra ett sådant ingrepp, så har jag alltid haft svårt att hantera saknaden efter barn och efter en hel familj.
Nu sitter jag fast i något jag var tvungen att göra för att alls orka fortsätta leva, men som också diskvalificerat mig som mor för all framtid. Jag är stum, jag är mållös, jag är ångestfylld och jag har inte kunnat skriva en rad på flera dagar. Mest bara sprungit runt och gråtit förtvivlat, tappat tålamodet för ingenting, stressat, svurit och varit allt annat än den människa jag vill och önskar att jag skulle vara.
Jag har tillslut nåtts av chocken. Den hann ikapp mig tillslut, efter alla år. Trots att jag flytt den så länge. Trots att jag vägrat se den. Vägrat kännas vid den. Den hann ikapp mig i helgen och den gjorde det med en rasande kraft som jag inte riktigt varit förmögen att stå emot. Den har totalt lamslagit alla andra tankar. Den var ohygglig. Den oförklarligt starka och brutala chocken av ordet A-L-D-R-I-G.
Det har alltid funnits något uns av hopp inom mig. Och längtan har aldrig någonsin försvunnit. Men nu har hoppet tappats någonstans på vägen bakom mig och jag klarar inte av att se alla dessa barnen som leker ute i parker och på torg. Jag klarar inte av alla gulliga videoklipp som kastas runt överallt. Jag har börjat gömma blicken och se bort då jag möter föräldrar på gatorna som knuffar sina vagnar framför sig. Och jag har börjat känna skam över hur svårt det är att slita blicken från de där magarna överallt. För att det blir så starkt och för att jag sörjer så djupt. För att jag känner mig bruten. Totalt bruten.
Och det enda jag ville var att få bilda en familj... att få bli hel.
Det är en enorm besvikelse, en enorm frustration, men framförallt en så djup sorg att jag faktiskt känner att det svenska språket har noll ord att erbjuda mig för att beskriva vad jag känner. Hur bottenlöst det faktiskt är. Hur ont det gör och hur mycket fruktansvärd ångest som ryms i bröstet på mig varje gång jag inte lyckas fokusera bort mina tankar och då tårarna mot min annars järnhårda vilja börjar rinna.
Jag har inte kunnat skriva en rad fram till nu. För att det gjort för ont. Jag har inte kunnat skriva allt det där jag velat skriva om Gaza, om övergrepp på ungdomar som vårdas och omhändertas av samhället, om statlig censur som riskerar urarta, om datalagringsinitiativ och allt vad det nu varit. Det har varit så otroligt mycket. Och jag vet att jag borde. Jag borde ägna mig åt valrörelse, rentav. Jag är anställd för att göra det. Jag kandiderar. Jag är mitt inne i världens driv och har alla möjligheter att göra något helt fantastiskt under den här sommaren och hösten. Och jag är del i något helt fantastiskt. Det är jag verkligen.
Men ändå kan jag inte sluta gråta. Ändå kan jag inte sluta bryta samman. Ändå kan jag inte låta bli att ha så infernaliskt ont att jag tappar begreppen helt, som känslan av tid och rum.
Jag har försökt arbeta ihjäl mig under de sista åren. Svart Måndag, Liberati, Luf, Folkpartiet och alla de där andra föreningarna och styrelserna och... allt annat har liksom blivit ett substitut för familj och liv. Ett sätt att slippa tänka. Ett sätt att slippa känna. Ett sätt att fokusera bort.
Jag har insett att det inte går längre. Så förlåt mig om jag kanske gör en jäkligt taskig valrörelse i år för min egen del. Förlåt om jag inte skriver så bra och så ofta som jag borde eller en gång brukat. Förlåt mig för att jag sitter här bitter ibland och inte vet vart jag ska börja. Vart jag ska ta vid. Vilka ord jag borde trumma ner på skärmen framför mig. För jag har inga bra svar. Jag är inte mer än människa. Och mina desperata försök att fylla dygnet runt med sysselsättningar för att slippa känna och slippa tänka har tillslut misslyckats och det har hunnit ikapp mig. PANG!
Jag blir tvungen nu att lära mig vila i mig själv. Jag blir tvungen att lära mig ta ledigt. Att ta ett par dagar i veckan att andas. Ett par kvällar för mig själv. Att bearbeta och försöka gå vidare. Att acceptera att en stor del av mitt liv oriktigt stulits och försvunnit och att jag inte kommer att nå fram till alla de mål jag en gång satte upp för mig själv. Familjen som var det allra största av dem... Mitt allra främsta mål.
Men ändå...
Tack till alla som skrivit. Tack till alla som brytt sig. Och tack för att ni reagerar. Kanske kan ni tillsammans arbeta för att förändra och skapa något annat en gång. För alla de som kommer efter mig och som kanske kan komma att slippa drabbas av den sorg jag drabbats av.
För det är en sorg. Och det är inte så lätt som att man får skylla sig själv. Inte om man ställs inför ultimatum som innebär att bägge alternativen är fruktansvärda, men man fortfarande inte kan göra något annat än välja för att man alls ska kunna få ett liv som är värt att leva. Inte om man berövas något på så lösa grunder som en statsmakts sjuka syn på moral och mänskligt värde.
Då och då får jag höra att jag minsann inte kan förvänta mig att jag ska ha rätten att skaffa barn. Det är en gåva och inte en mänsklig rättighet, får jag höra. Och det är sant.
Det är en gåva. Men vilken rätt i himmel eller helvete har staten att stjäla denna gåvan från mig? Vilken rätt hade nationen Sverige att stjäla gåvan från mig som innebar möjligheten att få bli mamma en dag?
Vilken rätt har det här landet att diskvalificera mig som mor och som vårdnadshavare? Är det en mänsklig rättighet för en regering, ett land, en grupp människor att avgöra vem som passar och vem som inte passar som förälder?
Jag trodde åtminstone det var en mänsklig rättighet att inte få sin möjlighet att bli förälder stulen av människorna som ska föreställa mitt folk. Mina vänner. Mina kollegor. Mina bekanta. Min regering. Mitt eget parti. Men den möjligheten stals ifrån mig likafullt. Av just det här landet. Av just det här folket. Och just av alla de människor som inte lyfter ett jävla finger för att ge mig möjligheten att bli förälder tillbaka. Samma människor som inte lyfter ett finger för att ifrågasätta. Samma människor som ser mig i ögonen, säger att "det var väl synd" och sedan går hem till sina egna trygga hem och sina egna barn och känner att de minsann ändå har det ganska bra. För de hade och tog ju ändå rätten att bilda en familj själva. Och det är väl ändå inte fy skam?
Det är väl ändå inte fy skam?
Min man skriver också, för den som missat det.
Intressant.
Mer här:
Victor Zetterman, Wonderkarin, Philip Wendahl, Trollhare, Människorättsnätverket Svart Måndag, SvD, ProjO, Michael Gajditza, Nya flickrummet, Hej Jag är Roger, Liberati, Helena von Schantz, Nakna sanningen,
Tack till er alla. Ni har varit ovärderliga för att jag alls ska kunnat hålla ihop de här sista dagarna. Och ni är viktiga då ni för ordet vidare så att fler vet, kan reagera och kanske kan förhindra att särdeles många fler drabbas av samma öde som jag.
Dels för att det är något så otroligt stort att så många ändå skrivit om det, berättat vidare, tagit initiativ till att kontakta mig, prata med mig eller bara visat sitt stöd på ett eller annat vis.
Men det var inte bara urladdningen i sig eller det väldigt oväntade liv som vaknade till i bloggvärlden och på andra håll efter det där blogginlägget. Det var också ett slags uppvaknande inom mig själv.
Jag tror att er storm väckte mer i mig och kändes mer i mig än mitt blogginlägg gjorde i er.
Jag har känt saknaden länge. Jag sörjer fortfarande ett barn som inte var mitt, men blev till i mitt förhållande för nu snart 15 år sedan och som togs bort mot min vilja. Jag har sörjt varenda eviga dag, och också litet extra under varje valborgsmässoafton för barnet som skulle kunnat vara mitt barn ändå och som togs bort timmarna innan elden tändes. Symboliskt, inte sant? En del av mitt liv. Elden som förtär, uppslukar, bränner bort någonting så slutgiltigt.
På grund av den redan befintliga sorgen efter Gaia (hon hade redan ett namn, ett vackert namn. Moder Jord.) som togs bort så sent det alls gick att göra ett sådant ingrepp, så har jag alltid haft svårt att hantera saknaden efter barn och efter en hel familj.
Nu sitter jag fast i något jag var tvungen att göra för att alls orka fortsätta leva, men som också diskvalificerat mig som mor för all framtid. Jag är stum, jag är mållös, jag är ångestfylld och jag har inte kunnat skriva en rad på flera dagar. Mest bara sprungit runt och gråtit förtvivlat, tappat tålamodet för ingenting, stressat, svurit och varit allt annat än den människa jag vill och önskar att jag skulle vara.
Jag har tillslut nåtts av chocken. Den hann ikapp mig tillslut, efter alla år. Trots att jag flytt den så länge. Trots att jag vägrat se den. Vägrat kännas vid den. Den hann ikapp mig i helgen och den gjorde det med en rasande kraft som jag inte riktigt varit förmögen att stå emot. Den har totalt lamslagit alla andra tankar. Den var ohygglig. Den oförklarligt starka och brutala chocken av ordet A-L-D-R-I-G.
Det har alltid funnits något uns av hopp inom mig. Och längtan har aldrig någonsin försvunnit. Men nu har hoppet tappats någonstans på vägen bakom mig och jag klarar inte av att se alla dessa barnen som leker ute i parker och på torg. Jag klarar inte av alla gulliga videoklipp som kastas runt överallt. Jag har börjat gömma blicken och se bort då jag möter föräldrar på gatorna som knuffar sina vagnar framför sig. Och jag har börjat känna skam över hur svårt det är att slita blicken från de där magarna överallt. För att det blir så starkt och för att jag sörjer så djupt. För att jag känner mig bruten. Totalt bruten.
Och det enda jag ville var att få bilda en familj... att få bli hel.
Det är en enorm besvikelse, en enorm frustration, men framförallt en så djup sorg att jag faktiskt känner att det svenska språket har noll ord att erbjuda mig för att beskriva vad jag känner. Hur bottenlöst det faktiskt är. Hur ont det gör och hur mycket fruktansvärd ångest som ryms i bröstet på mig varje gång jag inte lyckas fokusera bort mina tankar och då tårarna mot min annars järnhårda vilja börjar rinna.
Jag har inte kunnat skriva en rad fram till nu. För att det gjort för ont. Jag har inte kunnat skriva allt det där jag velat skriva om Gaza, om övergrepp på ungdomar som vårdas och omhändertas av samhället, om statlig censur som riskerar urarta, om datalagringsinitiativ och allt vad det nu varit. Det har varit så otroligt mycket. Och jag vet att jag borde. Jag borde ägna mig åt valrörelse, rentav. Jag är anställd för att göra det. Jag kandiderar. Jag är mitt inne i världens driv och har alla möjligheter att göra något helt fantastiskt under den här sommaren och hösten. Och jag är del i något helt fantastiskt. Det är jag verkligen.
Men ändå kan jag inte sluta gråta. Ändå kan jag inte sluta bryta samman. Ändå kan jag inte låta bli att ha så infernaliskt ont att jag tappar begreppen helt, som känslan av tid och rum.
Jag har försökt arbeta ihjäl mig under de sista åren. Svart Måndag, Liberati, Luf, Folkpartiet och alla de där andra föreningarna och styrelserna och... allt annat har liksom blivit ett substitut för familj och liv. Ett sätt att slippa tänka. Ett sätt att slippa känna. Ett sätt att fokusera bort.
Jag har insett att det inte går längre. Så förlåt mig om jag kanske gör en jäkligt taskig valrörelse i år för min egen del. Förlåt om jag inte skriver så bra och så ofta som jag borde eller en gång brukat. Förlåt mig för att jag sitter här bitter ibland och inte vet vart jag ska börja. Vart jag ska ta vid. Vilka ord jag borde trumma ner på skärmen framför mig. För jag har inga bra svar. Jag är inte mer än människa. Och mina desperata försök att fylla dygnet runt med sysselsättningar för att slippa känna och slippa tänka har tillslut misslyckats och det har hunnit ikapp mig. PANG!
Jag blir tvungen nu att lära mig vila i mig själv. Jag blir tvungen att lära mig ta ledigt. Att ta ett par dagar i veckan att andas. Ett par kvällar för mig själv. Att bearbeta och försöka gå vidare. Att acceptera att en stor del av mitt liv oriktigt stulits och försvunnit och att jag inte kommer att nå fram till alla de mål jag en gång satte upp för mig själv. Familjen som var det allra största av dem... Mitt allra främsta mål.
Men ändå...
Tack till alla som skrivit. Tack till alla som brytt sig. Och tack för att ni reagerar. Kanske kan ni tillsammans arbeta för att förändra och skapa något annat en gång. För alla de som kommer efter mig och som kanske kan komma att slippa drabbas av den sorg jag drabbats av.
För det är en sorg. Och det är inte så lätt som att man får skylla sig själv. Inte om man ställs inför ultimatum som innebär att bägge alternativen är fruktansvärda, men man fortfarande inte kan göra något annat än välja för att man alls ska kunna få ett liv som är värt att leva. Inte om man berövas något på så lösa grunder som en statsmakts sjuka syn på moral och mänskligt värde.
Då och då får jag höra att jag minsann inte kan förvänta mig att jag ska ha rätten att skaffa barn. Det är en gåva och inte en mänsklig rättighet, får jag höra. Och det är sant.
Det är en gåva. Men vilken rätt i himmel eller helvete har staten att stjäla denna gåvan från mig? Vilken rätt hade nationen Sverige att stjäla gåvan från mig som innebar möjligheten att få bli mamma en dag?
Vilken rätt har det här landet att diskvalificera mig som mor och som vårdnadshavare? Är det en mänsklig rättighet för en regering, ett land, en grupp människor att avgöra vem som passar och vem som inte passar som förälder?
Jag trodde åtminstone det var en mänsklig rättighet att inte få sin möjlighet att bli förälder stulen av människorna som ska föreställa mitt folk. Mina vänner. Mina kollegor. Mina bekanta. Min regering. Mitt eget parti. Men den möjligheten stals ifrån mig likafullt. Av just det här landet. Av just det här folket. Och just av alla de människor som inte lyfter ett jävla finger för att ge mig möjligheten att bli förälder tillbaka. Samma människor som inte lyfter ett finger för att ifrågasätta. Samma människor som ser mig i ögonen, säger att "det var väl synd" och sedan går hem till sina egna trygga hem och sina egna barn och känner att de minsann ändå har det ganska bra. För de hade och tog ju ändå rätten att bilda en familj själva. Och det är väl ändå inte fy skam?
Det är väl ändå inte fy skam?
Min man skriver också, för den som missat det.
Intressant.
Mer här:
Victor Zetterman, Wonderkarin, Philip Wendahl, Trollhare, Människorättsnätverket Svart Måndag, SvD, ProjO, Michael Gajditza, Nya flickrummet, Hej Jag är Roger, Liberati, Helena von Schantz, Nakna sanningen,
Tack till er alla. Ni har varit ovärderliga för att jag alls ska kunnat hålla ihop de här sista dagarna. Och ni är viktiga då ni för ordet vidare så att fler vet, kan reagera och kanske kan förhindra att särdeles många fler drabbas av samma öde som jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
