Efterspel - någon slags bekännelse

Du väljer ju själv att vara jude, så varför gnäller du över att du riskerar gaskamrarna? Du väljer ju att ligga med andra män, så varför gnäller du då vi slår in ditt huvud med en knölpåk? Du väljer ju själv att.... [insert free subject here].

Du valde själv att ligga och blev gravid, så varför gnäller du då vi kräver av dig att du genomgår sterilisering för att du ska få göra abort? Du valde själv att gå ut och det är inte vårt fel att du blev våldtagen....
Du föddes som kvinna, gilla läget och lev med att bli utsatt för övergrepp och att vara mindre värd. Du föddes svart, så det är ditt eget fel om du inte behandlas som människa.

Jag tycker jag hör rätt mycket otäcka tongångar, helt enkelt, var gång jag bestämmer mig för att gå ut dit ut till alla er andra, omgivningen, och kräva att jag ska ha samma rättigheter som någon annan. Jag tycker jag hör saker som jag inte gärna vill höra och som jag tror att de flesta av oss normalt skulle tagit ställning emot och känt var helt och hållet fel i ett modernt samhälle som Sverige. Om det nu inte rörde transsexuella, förstås. För att för oss gäller andra regler.

Litet grann som när kristdemokraterna går ut i pressmeddelanden och kräver att inga människor någonsin ska tvångssteriliseras av något som helst skäl i Sverige och i nästa mening kräver tvångssterilisering förbehållslöst för just transsexuella. Den logiska slutsatsen blir då att transsexuella är... hur mycket människor? Svenska kyrkan är för övrigt inte ett dyft bättre. Precis samma argument där. Hur kommer det sig? Vart kommer allt detta hat ifrån? Vart kommer allt hat ifrån?

Det är intressant vilka reaktioner jag får varje gång jag skriver om transsexuellas rättigheter, eller snarare brist på rättigheter, i den så kallade rättsstaten Sverige. Att använda ordet rättsstat och ordet Sverige i samma mening är annars, i mina ögon, ett hån. Jag tror att jag klargjort det relativt tydligt i samband med min artikel i Aftonbladet idag.

Saken är den att jag är fullständigt medveten varje gång jag gör ett sådant utspel om att jag kommer att få en del skit. Och kommentarer på Aftonbladet brukar mest komma från räddhågsna bigotter och bögrädda sverigedemokrater. Men ibland får jag liknande saker även från människor som känner mig och som borde veta bättre. Och då blir jag bara trött i huvudet och vill gå hem och lägga mig.

Jag valde att genomföra ett könsbyte. Av den simpla anledningen att jag under lång tid försökt passa in i ett liv som bara inte fungerade. Hur jag än försökte, så lyckades jag inte. Det kan bero på den genetiska uppsättningen jag har. Att jag inte var man raktigenom till att börja med. Det kan bero på det där med roliga små pekare som styr saker som kön och könsattribut betydligt mycket mer än de gamla klassiska x- och y-kromosomerna.

Men hade jag ett reellt val? Upp till 50-60% av alla transsexuella som inte får behandling antas vara döda för egen hand innan de uppnått 30 års ålder. På grund av det otroliga lidandet trans- och intersexualism ofta innebär. Och på grund av omgivningens många fördomar. Jag var på väg att bli en siffra i den statistiken.

Jag har fler självmordsförsök, fler sejourer på psyket och fler recept på psykofarmaka och lugnande bakom mig än jag normalt sett vill medge. Gör det mig till en ond människa? Jag vet inte. Men det var så livet såg ut. Det var inget liv. Helt enkelt.

Jag åstadkom ingenting, hade knappt något som kan kallas en tillvaro till att börja med och var en enorm belastning, det medger jag, för samhället. Ett par år efter mitt byte är jag riksdagskandidat, framgångsrik debattör och föreläsare inom människorätt, sociala medier, hbt och feminism. Jag arbetar och fungerar som i stort sett vem som helst.

Men priset för min önskan att kunna fungera var förstås att jag skulle förlora min rätt att få barn.

Visste jag inte då?

Jodå, jag visste. Jag visste att jag inte skulle få adoptera. Jag visste att jag inte fick spara undan könsceller. Men jag räknade å andra sidan med att jag skulle vara död inom kort om jag inte gjorde detta bytet. Jag hade inte så mycket val.

Staten hade ett val. Att låta mig spara undan könsceller. Det fick jag inte. Hade jag blivit påkommen med att göra en sådan sak, så hade jag varit diskvalificerad från byten för all framtid. Det hade inte direkt gjort under för min livsvilja. Jag hade kanske kunnat försöka få barn den naturliga vägen? Det gjorde jag. Det bara hände aldrig. Och det brukar krävas två för en sådan ekvation. Och vilken kvinna var beredd att leva en längre tid med en människa som inte ens stod ut med sig själv, som gärna hade velat kravla sig ur sin egen kropp och bara försvinna? Och leva ihop med mig, föda och fostra våra gemensamma barn? Detta bortsett från det faktum att de flesta kvinnor jag levt ihop med kanske hade blivit lätt vissna om jag skaffade barn med dem och sedan berättade till kvällsfikat att jag nog tänkte operera mig, skaffa fitta och egentligen var mer intresserad av make-up än de själva var. Många heterosexuella kvinnor kan ha lättare hang-ups på det området, tror jag. Jag tror de flesta av dem hade sett det som att jag försökte blåsa dem.

Men den aspekten tas sällan upp i detta sammanhanget. Oftast tas lurendrejeriet däremot upp av livrädda stackars bögrädda småpojkar och otrygga medelålders män som är livrädda för tanken på att de ska råka ragga upp mig eller någon som jag på krogen och råka ligga med någon som lurar i dem att hon är kvinna fastän hon inte egentligen är det. (blink-blink).
För det skulle ju vara fruktansvärt, har jag förstått.

För mig är annars en fitta en fitta. Men det får man knappt säga högt. Det blir så mycket att ta in då.

Staten hade förresten ananrs valet att möjligen erbjuda hjälp via värdmödraskap. Men det är ju förstås förbjudet i Sverige. Det ska vi inte glömma. Förbudet mot värdmödraskap.

Och adoptioner är ju sjukt populärt att erbjuda hbt-personer i största allmänhet. Inte minst transpersoner som fortfarande knappt ens accepteras av många inom gay- och bivärlden. "You give queer people a bad name!" Remember?

Så vad återstod den där dagen då jag stod vid Västerbrons räcke ytterligare en gång. Vad återstod då jag vilade upp på psyket? Vad återstod när jag fann mig där på samhällets totala botten och inte orkade med att ens minnas hur man andas? Vad skulle jag göra?

Jag gjorde det enda jag kunde. Jag försökte rädda mitt liv och min tillvaro. Jag bytte kön, jag opererade mig. Med statens vackra ord ringande i bakhuvudet:

"Visst ska vi hjälpa dig, lilla vän. Men då måste du ge upp en stor del av ditt liv och alla drömmar du någonsin haft om att skapa en familj. För annars låter vi dig hoppa från Västerbron och vi kommer gladeligen se på under tiden det sker."

Tack så mycket, svenska staten, för den ohyggliga medkänslan ni visade mig. Tack återigen för min stulna möjlighet. Tack återigen för att ni stal mina mänskliga fri- och rättigheter. Tack återigen för att jag får vara Untermensch i det vackra och idylliska folkhemmet Sverige.

Zetterman, Zetterman, P2, Carina B, Trollhare, Svensk Myndighetskontroll, Lisa Olsson, Helene Svanberg,


Intressant.